Nargur

Nargur är den stora skog som ligger i centrala Ereb. Slätterna väster om skogen räknas även de tillhöra.

Landsfakta

Invånarantal: 800 000
Befolkning: 70% människor, 20% svartfolk, 6% dvärgar, 3% vargmän, 1% övriga (blodsalver, råttmän, kattmän)
Huvudstad: -
Statsöverhuvud: -
Styrelseform: Självständiga klaner samlade i stammar
Exportvaror: Timmer, skinn, bärnsten, örter, honung, slavar
Importvaror: Metaller, spannmål, plundringsgods
Välstånd: Fattigt
Armé: Ingen samlad styrka men alla klaner har sina krigare
Religion: Gudinnan Nahriguhr i olika aspekter, andedyrkan med stor vördnad för förfäderna
Övrigt: Nargur är inget samlad rike utan ett enormt skogsområde med gemensam kultur, härifrån har alla narguriska folk utvandrat till andra delar av Ereb

Rykten och meningar

Vad den vittbereste sjöfararen säger:

Hah, det trodde ni inte, att en gammal sjöbuse som mig skulle ha något att berätta om Nargur? Jodå, jag vet ett och annat om de där skogarna; låg nämligen infrusen i Mastika Agga en hel vinter, 603-604 borde det ha varit, när jag seglade för gamla ärevördiga Norrtraden. Lämnade Sterborg precis efter Lilla höstfesteveckan, vilket är i senaste laget då vinterstormarna kring Huvudet (Ederls huvud – Erebs nordspets) sätter in redan mot slutet av Mörkemånad. Det gick dock bra, inga pirater råkade vi ut for heller även om dessa inte är sällsynta. Vi var lastade med ulltyger från Kardien och skulle föra hem mastvirke, finaste på Altor det narguriska timmret, tål själv den kraftigaste Västerhavstorm. Det flottas till Mastika Agga från det inre av skogarna där det huggits av barbarerna, och samlas sen i stora länsdammar utanför staden där det blir auktionerat bort till farsegels uppköpare. Och jag kan lova att munlädren på några av de där skogsfolken inte står en kopparhavsbo efter. Kardierna som länge haft verksamhet där uppe har dock egna professionella mätare som sköter köpen och brukar få tag på de bästa partierna. Vi skulle alltså ligga över vintern och efter behövligt underhållsarbete på skutan gavs det landlov tills vidare. Staden är träbygd och antalet stenhus går att räkna på fingrarna till en dalk som fastnat i ankarspelet med näven. Tre bränder såg jag under mina månader i staden, men det var tydligen inget ovanligt och de var snabba på att släcka. Nästan helt platt är den också, enda som sticker upp over trägyttret är områderna Lillkull och Storkull. Ett rätt udda byggverk är också det åttkantiga kalmurriska måntemplet. Vintern kom tidigt och mörkt var det nästan dygnet om där norrut. Således blev det många långa kvällar i mjödstugorna. Öl är rätt sällsynt men smakade något som kallades Baborsk Bryggd och det var riktig gott. Nargurerna jag träffade var stort sätt trevliga – och mycket redliga i sitt sätt – men dricksinnet var illa. I sanning barbarer! När isen antligen låg tillräckligt tjock var det dags att lasta mastvirket. De använder mammutar från Orghin som går helt ut till skeppen, och jag kan lova er att det var en mäktig syn att skåda de pälskladda bjässarna bära fram timmret på sina enorma betar. Handel med mammutbetar görs också i Mastika Agga, brevid honung, bärnsten och mängder av olika pälstyg. Åk dit men glöm inte att om ni skal handla timmer, eller om ni seglar för sent på året, får ni stanna over vintern eftersom det inte finns annat sätt att ta sig från Mastika Agga. Om ni inte beger er in i skogarna vill säga!

Vad den lärde mandelmunken säger:

Nargur är det enorma skogsområde som ligger i centrala Ereb. Här har den narguriska kulturen sitt ursprung och här har barbarer sedan Bronsets ålder dyrkat ”Gudinnan”. Som de kallar Nahriguhr. Skogen bebos av dessa ursprungliga nargurer men har också gett upphov till andra barbarkulturer som utvandrat och nu lever på vidt skilda platser i Ereb. Västnargurena i Kard är den mest kända och även om denna kultur genomgått stora förändringar har den många ursprungliga drag kvar. Andra kulturer är den sydnarguriska, den barbiska, den östnarguriska och den tjugiska. Nargurerna i Nargurs skogen är ett barbarisk jägar- och samlarfolk. De lever i klaner som styrs av kvinnliga råd. Deras kultur är materielt sett primitiv, yxor från Nidabergens dvärgar undantaget. Narguriska varor i byte är honung, pälsverk och elfenben. Ära och rättvisa står högt i den narguriska kulturen. Nargurerna är krigerska men har stor respekt för naturen. Älvfolk ses på som heliga varelser. Likt dvärgarna glömmer de dock aldrig en oförrätt. Nargurenas liv består av årstidsbundna vandringar, jakt och samlande. Under vinterns kallaste månader firas Gudinnan med stora eldfester och under sommaren sänks offergåvor i djupa tjärn. Förfädersandarna finns alltid där och talar genom vindens viskningar i klanens heliga träd. Nargur är även hem för stora mängder svartfolk. De är ett ständigt hot och ibland samlas nargurena för att gemensamt gå i krig mot denna eviga fiende. Andra faror i skogen är trädiglar, likätare och krokgädda. Även ett fåtal blodsalver. Kunskap om Nargur och den narguriska kulturen är liten bland andra folk. Ett fåtal handlare korsar skogen från Nidapasset i söder till staden Mastika Agga i norr men de berättar sällan sina affärshemligheter. Ett visst kulturutbyte sker i nybyggarområden som Trasimo och Torshem men därifrån sprids mest rykten. På stridstränade mammutar och med dvärgsmidda yxor har ändå narguriska barbarar vid flera tillfällen gjort sin existens känd bland de joriska folken längst i söder. Särskilt i dagens Jorpagna då något furstendömena lyckats hyra in nargurer som legosoldater.

Historia

Förhistorien

9212 f.O.

Drakhonan Menhe-Dihz gör sitt näste där norra Erebs slättland möter skogen i öster.

Ankomsten (4000 f.O.)

Två folk vandrar upp på det barbiska höglandet från skogarna i söder. Det ena bosätter sig i nordväst, det andra i sydost. Båda har en likartad kultur med dyrkan av naturandar och sina förfäder. Alverna i Månskensskogen och runt på höglandet blir deras läromästare. Människorna lär sig mycket om naturen och utvecklar en djup respekt för Moder Jord och hennes varelser. Sinsemellan kämpar de två människofolken dock en ständig kamp om knappa resurser.

3800 f.O.

Svartfolken följer i människornas spår och sprider sig snabbt över höglandet. Både alver och människor får utstå svåra härjningar.

Gudinnan (3500 f.O.)

Bland människorna får schamanerna kontakt med en mäktig ande som förespråkar samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter sluts och klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartfolkens totala dominans kan hejdas. Den mäktiga anden kallas Nahriguhr och börjar snart betraktas som en gudinna. De två folken, osroguhrer och noroguhrer, börjar smälta samman till ett.

3000 f.O.

Alverna isolerar sig från människorna. Svartfolkens härjningar har gjort att alverna sällan lämnar sina skogar men sporadiska kontakter förekommer till och från. Alverna ses som heliga varelser och nära knutna till den mäktiga Nahriguhr.

Enandet (2400 f.O.)

Tron på Nahriguhr och kampen mot svartfolken har nu enat osroguhrer och noroguhrer som smält samman till den Narguriska kulturen. Stridigheter och konflikter finns fortfarande men folken ser sig inte längre som två olika utan som ett.

2404 f.O.

På den Baborska klippan svär 327 stamhövdingar en ed som skall komma att hålla i årtusenden; osroguhrer och noroguhrer skall vara ett folk under Gudinnan! Alla narguriska folk har denna händelse i sina legender och myter, men i Barbia och Nargur hålls den färskt i minnet genom förfädernas andar.

De stora vandringarna (1840-900 f.O.)

Under den kommande tusenårsperioden kommer stora delar av det narguriska folket att utvandra från sina kärnområden. Splittringen i deras språk och kultur härstammar från denna tid.

1837 f.O. Första vandringen

Några stammar utvandrar mot Orghin och blir senare kända som tjuger, isbarbarer. De hävdar att Gudinnan har lämnat sitt folk men skall återfinnas i norr.

1568 f.O. Andra vandringen

Nargurerna lider ett förödande nederlag mot svartfolken och många stammar utvandrar mot söder. Huvuddelen av stammarna följer den baborska klippan ner i skogarna som nu får namnet Nargur efter folket. En mindre del av stammarna, bland annat hynerna och cererna går ner genom passen i norra Cerbergen och ut till Masevabuktens stränder. Stammarna som blir kvar på höglandet får namnet barbier.

1547 f.O.

En av stammarna som utvandrat till Nargur fortsätter genom Nidapasset i söder och får av alverna i Landori tillstånd att bosätta sig i området nu känt som Torshem.

1534 f.O.

En av stammarna som slagit läger vid Masevabukten sluter en pakt med det Krunska riket och kämpar på deras sida mot dvärgarna i det så kallade Järnkriget. De får som belöning ett landområde i västra Krun att slå sig ner i och kallar det Hynsolge, hynernas jord.

1080 f.O.

Oenigheter mellan hynerna och Krun resulterar i Ärekriget. Hynerna får hjälp av sina narguriska fränder i norr, både från själva Nargur och från Barbia.

1065 f.O.

Hynerna vinner en stor seger över Krun vid Grivela och under några heta sommarveckor bildar en grupp hynska krigsledare tillsammans med den krunska kolonibefolkningen ett nytt rike. Kejsardömet Jorpagna har bildats.

1050 f.O. Tredje vandringen

Några stammar lämnar Nargur och utvandrar mot sydväst. De har under kriget mot krunierna, som de deltagit i på sina fränder hynernas sida, hört rykten om obebodda skogar vid havet i väst. De når efter en lång vandring Snoarskogarna och blir senare kända som kasener och hamurer.

1017 f.O.

Ovaterna, den narguriska stam som bebor landet nedanför Nidapasset, drivs bort av joriska legionärer som följt vandringsleden upp genom Landori. Ett fort byggs i passet, Grafferburg kallat. Landoris gränser respekteras, men ovaternas land kommer under jorisk kontroll.

944 f.O.

Många nargurer allierar sig med stammar från Mirelien och tränger överraskande in i Jorpagna på båda sidor om Mörkerbergen. Jorpagnas gränsförsvar faller och alliansen slår sig plundrande fram mot Grivela.

942 f.O.

Jorerna lyckas slå tillbaka och nargurerna drivs bakåt genom Annoniska passet. De söker sig tillsammans med många av sina mireliska allierade mot Trasimosjön men möts här av joriska legionärer från Nidapasset och Grafferburg. Efter två dygns hårda strider drivs de västerut och mot mireliernas land.

935 f.O. Fjärde vandringen

Efter att ha underkuvat Mirelien stannar den jorpagniska expansionen upp. En gräns dras mot Nargur och söder om denna blir jori det dominerande språket medan barbarernas tungomål talas norröver. En kedja av fort, Nargurervallen, byggs som en gräns mellan Mefamirs sjö och Trasimo. De narguriska stammarna som förlorade vid Trasimo och sedan kämpat vid mireliernas sida vandrar mot nordväst och in i Kard.

Krigstiden (912-681 f.O.)

Krig råder längs hela Nargurs sydgräns. Nargurerna plundrar och jorerna slår tillbaka. Det förekommer dock perioder av tiotals år då fred råder mellan folken, och nargurer tar tjänst i Imperiet, spelas ut mot andra folk, och finner god vinning i att samarbeta med jorerna.

912 f.O. Rådsmötet i Grafferburg

Jorerna kallar narguriska hövdingar till ett rådsmöte i Grafferburg. Fred och framtida handel erbjuds men då nargurerna ej är intresserade av detta och hellre vill ha en ursäkt för jorernas beteende mot ovaterna och alverna i Landori, kommer jorernas verkliga avsikter fram. Kejsar Thamsul (Tamsolion I) av Jorpagna vill enbart öka sitt inflytande och sin makt i norr. En mäktig hövding kallar då kejsaren ”en söderns hund och vekling” och som svar blir samtliga nargurer nerhuggna av joriska legionärer gömda runt mötesplatsen.

906 f.O. Den joriska invasionen

Varion leder sju legioner upp genom Landori till Grafferburg och över Nidapasset. Målet är att underkuva Nargur men styrkorna nergörs i princip till sista man. Nargurerna går som en följd ut i öppet krig, starkt stödda av sina fränder i Barbia. Jorpagna attackeras inte bara vid Nidapasset utan även i öster från Cereval och i sydväst mot Mirelien och själva hjärtlandet Jorpagna. Nargurerna lyckas inte erövra Grafferburg men jorerna får stora problem med att transportera trupper och förnödenheter genom Landori och Sjölandet (Torshem). Det sägs att många jorer faller för alvernas pilar men då inga överlevande finns från dessa attacker kan inget bevisas. Jorerna har heller inte resurser att även gå i krig med alverna.

863 f.O.

I söder bryter inbördeskrig ut i Kejsardömet Jorpagna. Nargurerna ser sin chans och flödar in i Imperiet och en lång plundringstid inleds.

849 f.O.

Det joriska fortet Grafferburg invid Nidapasset faller för nargurernas gemensamma krafter. Under lång tid strömmar nargurerna in i kejsardömet genom denna "bakväg" och härjar och plundrar Tolan.

828 f.O.

Kejsarinnan Zenobia av Jorpagna lyckas få alverna att stänga vägen genom Landori för nargurerna och åter få ovaterstammen att vakta Nidapasset. De krigande nargurerna är tvungna att söka sig västerut för att nå jorisk mark och attackerna avtar i styrka.

715-707 f.O. Mammutkriget

Nargurs barbarer enas under Tharawghos, en fältherre med stora talanger från Trasimo som talar om krig med Jorpagna för att slutligen återupprätta nargurernas makt och ära. Mängder av klankrigare strömmar till och från norr följer stridstränade mammutar med krigsföljena. Hotet får den jorpagniske kejsaren Domion att tillbringa allt mindre tid i Grivela och allt mer tid hos legionerna i Mirelien och längs Limes Narguricus för att styra upp fronten.

681 f.O. Krigsslutet

Till slut trappas kriget ner på grund av utmattning, främst hos nargurerna. Stammarna som befolkade skogarna direkt söder om Nidapasset, ovaterna, och de i Nargurs sydvästra delar, trasimerna, har drabbats hårdast, men hela Nargur är utmattat. Till slut tar några hövdingar beslutet att sluta fred och handla med jorerna. Andra stammar har liten förståelse för detta, och det dröjer ännu en tid innan de lägger ner vapnen.

Gamla bytiden (681-599 f.O.)

Jorpagniska handelsmän anländer till skogarna i söder och börjar influera vissa nargurers kultur. Många blir bofasta efter att ha lärt sig bruka jorden och i Sjölandet (Torshem) och Trasimo växer små byar upp. Perioden kommer av nargurerna kallas Bytiden men numera betraktas denna som en svaghetstid och vill helst glömmas.

676 f.O.

Ett möte hålls mellan barbiska krigsledare och narguriska hövdingar, där barbierna anklagar nargurerna för deras handel med Jorpagna, fienden. Nargurerna svarar att de med hjälp av handeln kan resa sig ur krigsstoftet och att barbierna kan göra likaså. Barbierna vägrar av stolthet och folken går skilda vägar. De betraktar varandra varken som vänner eller fiender, men Barbia isoleras från omvärlden. Den gamla alliansen är bruten.

Ca. 660 f.O.

Ett tillfälligt fredsavtal med jorerna och kejsar Xerxer sluts vid Trasimosjön.

Den Tredje Konfluxen (599-598 f.O.)

Köttbitarna strömmar genom bergspassen i söder och centrala Nargur härjas hårt. Minst en tredjedel av klanerna utrotas.

Mörkertiden (598 f.O.-117 e.O.)

Svartfolk kommer ner från bergen och breder ut sig. Klanerna decimeras ytterligare. De små handelsbyarna i södra Nargur försvinner och de överlevande svär att aldrig mera leva ett bofast liv. Nargurerna faller tillbaka till stenåldersteknik och återgår till sitt urgamla levnadssätt.

Ca 100 e.O.

Dvärgarna i Nidabergen har efter gemensamma beslut under lång tid prospekterat nya delar av berget. Deras mål är att samla sina bosättningar och sin styrka i ett stort rike.

103 e.O.

Dvärgriket Kihzâr-Khôn utropas.

Järnyxornas tid (117-470 e.O.)

När dvärgarna anländer till Nargur och kan förse klanerna med järnvapen att fördriva svartfolken med börjar en ny tid.

117 e.O.

Dvärgarna öppnar en port mot Nargurs skogar norr om Nidabergen. De erbjuder nargurerna järn i byte mot trävirke och sådana livsmedel skogsfolken kan erbjuda. Nargurerna får nu möjligheten att med nya bättre vapen fördriva svartfolken från sina marker.

128 e.O.

Den sista stora svartfolksbosättningen i södra Nargur intas av nargurerna. Svartfolken flyr mot skogarna i norr och det barbiska höglandet.

177 e.O.

I Nidapasset öppnar dvärgarna ytterligare en port. Den narguriska stam som sedan urminnes tider vakar over passet och bebor området söder om bergen, ovaterna, erbjuds nu även de att handla med dvärgarna. Det är ett numera erkänt faktum att detta inte var huvudskälet till den nya porten.

189 e.O.

Berendier som hört talas om handeln uppe i Nidabergen tar sig upp Leipterfloden till Sjölandet och Nidapasset. Deras gamla förbund med alverna i Landori tillåter dem att passera alvskogarna. Handel med Nargur är det officiella skälet men snart utvecklas goda kontakter även med dvärgarna i "Kvisur Kan" (Kihzâr-Khôn).

212 e.O.

Söder om Nidapasset har berendierna byggt upp en liten koloni kallad Torshem. Ovaterstammen gillar inte kolonisterna som trängt in i deras land och attackerar bosättningen Torsborg. Dvärgarna vill inte att handeln med vare sig nargurer eller berendier skall rubbas och tvingar med skicklig diplomati fram ett fredsavtal.

243-336 e.O. Palinor i Nargur.

Den etinstrogna S:t Palins Orden utökar sin makt till vad de kallar Östra Nargurien. De korsar Mefamirs sjö och träder in i vad som för sydvästra Ereb varit okänt land sedan innan Mörkertiden. Deras välde blir dock kortvarigt.

243 e.O.

Palinoriska missionärer kommer over slättlanden till Trasimo. Här hittar de splittrade narguriska stammar och små klaner, hårt trängda av svartfolk och större stammar från längre in i skogarna. Kasaler börjar byggas, Odos och Palins budskap sprider sig, och handlare i missionärernas fotspår byter varor med nargurena. I skydd av bistra ordensriddare växer små samhällen upp kring kasalerna, inte olika de som vuxit upp kring Torsborg i Sjölandet. De narguriska nybyggarna kallas brotar.

269 e.O.

Svartfolken i Dödbjörnklanen och De snabba bettens stam från Mörkerbergen attackerar palinorernas kasalbyar i Trasimo. Palinorerna och nargurerna i området lyckas driva dem tillbaka men skogarna i sydöst upp mot Nidabergen förloras till svartfolken. De sista små klanerna som återstår av den forna trasimerstammen förintas.

310 e.O.

I Trasimo har overkasalherre Lakadon ab Kolanoff samlat stora delar av de narguriska brotarna under sitt kommando. Han har förberett dem for det heliga soltåg som snart skall avgå från Palinor. När ghaerîten kallar går en stor styrka västerut för att ansluta sig till ordensstatens härstyrkor. Soltåget når dock inga framgångar och palinorerna slås tillbaka med stora förluster. Få nargurer återvänder till Trasimo.

335 e.O.

En allians bildas mellan barbier och det mäktiga Aghargaförbundet från Nargurs norra delar. De har länge varit avundsjuka på stammarna kring Trasimo och Torshem, som genom handel med södern blivit starka och kunnat hålla svartfolken borta från sina marker. En stor härstyrka tar sig söderut genom skogarna mot Nidapasset. Barbierna går härifrån västerut mot Trasimo medan Förbundet korsar bergen in i Torshem. I Sjölandet drivs ovaterna bakåt mot jorernas stad Torsborg och här möter de tillsammans invasionshären. Förbundet belägrar staden och härjar både ovaternas brotebyar och torshembornas gårdar. Ovana vid belägringskonst står krigarna från norr dock snart villrådiga, och när dvärgarna i Kihzâr-Khôn hotar falla dem i ryggen och spärra passet, drar de sig tillbaka över bergen.

336 e.O.

På den frusna Irhusfloden söder om Elbisiska högåsbergen står ett mäktigt slag mellan barbier och S:t Palins riddare. Palinorerna krossas men höglandsnomaderna lider stora förluster och tvingas dra sig tillbaka. Civilisationen i Trasimo faller samman, brotebyar och kasaler läggs öde. En indirekt följd av dessa tragiska skeenden är att dvärgarna i Nidabergen blir medvetna om det hästridande folket i norr och börjar spekulera i att öppna handel även här.

338 e.O.

Ett sjöfarande folk når Barbia norr om Nargur. Det är kardier från handelshuset Norrtraden som med hjälp av jordukaerlar rundat Erebs nordspets och tagit sig ner genom Drakrännan. En sjöhandelsväg etableras mellan höglandet och söderns länder.

341 e.O. (ändrat från 351 e.O. i officiella källor)

Staden Babor återuppstår på Baborska klippan.

342 e.O.

Dvärgarna i Nidabergen börjar handla med norra Nargur. Ett "dohr", ett dvärgatorn placerat ovan mark, byggs där Ylghyrofloden forsar ner i Aghargafloden (Timmerstaden kommer senare att anläggas på denna plats). Kontakter med Barbia etableras också men dessa hålls hemliga för stammarna i södra Nargur som minns kriget några år tidigare. Agharga-sahg, det mäktiga Aghargaförbundet, vill dvärgarna dock inte handla med. Det vore att riskera förhållandet med berendierna i Torshem som Förbundet attackerade under kriget. Dvärgatornet får namnet Môethazadôr (gry. Athmôhz-Dohr)

350 e.O.

Dvärgarna hittar mithril uppe bland bergen på Barbias högland. De har under en prospekteringsexpedition med kejsarens tillstånd kommit över och utforskat en stad som tillhört de utdöda norddvärgarna i Ehed-Gîhn. Dvärgarna etablerar en liten gruvkoloni i staden och börjar i hemlighet föra ut den ädla metallen dolt i sina övriga handelsvaror från Barbia.

357 e.O.

Kolonin i det återupptäckta Ehed-Gîhn attackeras av en invandrande koloni gartover/gartovidler (nar. kingelmyrd - spindelinsektoider) och dvärgarna flyr söderut. De för med sig en stor last mithril men når aldrig sina hem i Nidabergen utan försvinner på vägen. Dvärgarna i Nidabergen misstänker att barbierna står bakom och kontakterna mellan folken avbryts.

363 e.O.

I nordvästra Nargur vaknar draken Menhe-Dihz och hon har magvärk. Efter att ha ätit upp flera av drakkulterna kring nästet känns det bättre och en tid av ordentligt offrande och dyrkan kan inledas. Ett samlat prästerskap skapas med hondrakens onda välvilja.

367 e.O.

Mene-Dihz somnar från det hela och det nya prästerskapet står rådvilla. De omkringboende klanerna gör uppror och fördriver kultisterna.

423-425 e.O.

Den kardiske kartografen Ivideron Slaghöök följer i kentauren Herrikolla Glurrestips fotspår och tränger in i Nargurs skogar västerifrån.

Nya Bytiden (470-610 e.O.)

470-talet e.O.

Handlare från Erebos och Jorpagna etablerar kontakter med nargurer i Trasimotrakten. Sedan palinorerna fördrevs hundrafemtio år tidigare har få icke-nargurer sökt sig hit.

Ca 470-530 e.O. Dvärgarnas expansion

Dvärgarna i Nidabergen gör flera stora metallfyndigheter och Kihzâr-Khôn börjar på allvar växa till ett mäktigt rike. Kontakterna med Ovanjorden utökas och Trasimo blir ett centrum för handeln mellan dvärgarna och kopparhavsländerna. Permanenta handelskontrakt etableras med stora handelshus i Erebos och Jorpagna.

484 e.O.

Jorgundiska Handelsförbundet från Jorpagna etablerar sig i Trasimo. Där den gamla Nargurervallen slutar vid Trasimosjön byggs ett samhälle upp som får namnet Nahrag.

487-488 e.O.

Stora delar av Nargurs svartblod enas under en grupp storvuxna resar från de sydvästra sluttningarna av Cerbergen. De går genom Nidapasset och in i Torshem.

488 e.O.

Köpmannen Vedort från Erebos får i Trasimo höra om svartfolkens anfall på Torsborg. Han ser en möjlighet att ta sig in på handeln i den berendiska kolonin och hyr snabbt ett kompani legosoldater. Med tur och skicklighet lyckas han undsätta torshemborna samtidigt som dvärgarna i Kihzâr-Khôn och ovaterna går till anfall från bergen och skogen. Svartfolken besegras och endast en handfull undslipper tillbaka till Nargur.

493 e.O.

Dvärgarna öppnar porten Meth-Înhib (gry. Nahibû-Meth - Guldporten) upp mot sydöstra Trasimo. Förutom järn och hantverksprodukter erbjuder de erebosierna och jorpagnierna guld från Nidabergens inre.

498 e.O.

Norderebiska Kompagniet, ett handelshus från Berendien, grundar Idhaborg i Trasimo.

536 e.O.

Ett nytt ”Si Nel-projekt” initieras av den barbiska kejsaren och staden Mastika Agga grundläggs där den mäktiga Aghargafloden från Nargurs skogar mynnar ut i havet.

549 e.O.

Guld upptäcks i Trasimos flodbäddar. Guldvaskare och lycksökare strömmar till området.

552 e.O.

Ikdrotz Storkäft, en ung drake, slår sig ner under Nidabergens västa utlöpare. Dvärgarna oroas och under en rekognosering retar de upp draken som sedan följer efter ner i Kihzâr-Khôns västra gruvkomplex.

567 e.O.

Timmerstaden grundläggs. Kring det sedan tvåhundra år övergivna dvärgatornet Môethazadôr i norra Nargur byggs ett litet handelssamhälle upp. Virkeshandlare från Mastika Agga står bakom.

570-talet e.O.

Svartfolken börjar öka i antal i södra Nargur. De verkar ha sina boningar uppe i Nidabergen men jagar och plundrar nere i skogarna. Karavanvägen norrut från Trasimo blir farligare.

588 e.O.

Dvärgporten Meth-Înhib faller för svartfolken. Stora gruvkomplex och flera mindre städer överges och spärras av från det övriga riket. Erövringen sker på något vis inifrån berget men hur vill inte dvärgarna berätta då händelsen ses som en oerhörd prestigeförlust. Handeln mellan Trasimo och dvärgarna avbryts.

Ca 590 e.O.

I de erövrade delarna av Underjorden som dvärgarna nu övergett strömmar stora mängder svartblod in. De blir kända som Yrauk-ilk-Mevregg.

601 e.O.

Nya lovande guldförekomster hittas uppe i Elbisiska Högåsbergen. Platsen förutspås en lysande framtid och får namnet ”Himmelen”.

603 e.O.

Ett heligt Träd tillhörande Halwahaserna, en av den forna trasimerstammens starkaste klaner, återupptäcks i en liten dunge söder om Nahrag. Volvindor (schamaner) inne från skogarna fruktar oro i andevärlden och krigare skickas för att skydda den uråldriga Yhgdrinen.

608 e.O.

Amasithas ryttare plundrar brotebyarna norr om Trasimosjön. De överlevande flyr mot Nahrag och Nya Amawhine där de hittar skydd.

Geografi

Nargur utgör den enorma skog och den stora slätt som ligger i centrala Ereb.

I norr gränsar skogen mot Barbia längs Klippväggen, den skarpa klippkant som är början på det barbiska höglandet. Över denna kant forsar en mängd mindre vattendrag och längst ut i väster även den mäktiga floden Vattnatra. Klippväggen är mycket svår att ta sig uppför och endast den baborska klippan i väster gör det möjligt att nå höglandet denna väg. I öster gränsar skogen mot Cerbergen, en nästan oöverstiglig bergskedja som endast lämnar några rasbenägna pass i nordost att ta sig över till Cereval på den andra sidan. I söder gränsar de mäktiga Nidabergen mot alvernas skogar Landori och den joriska kolonin Torshem. Den enda vägen söderut är genom Nidapasset, en urgammal led för djur och folks vandringar, vaktad av en nargurisk stam i allians med alverna och söderns folk. Passet ligger snötäckt under den långa vintern men under sommarmånarna flitigt trafikerad av handelskaravaner. I väster gränsar Nargur till den central-erebiska slätten och det är hit skogens många älvar rinner. Den stora Anovafloden leder mot Mastika Agga ute vid havet i nordväst och hit flottas nordvästra Altors bästa mastvirke tillsammans med päls, honung och mammutbetar. Längst i sydväst har den Nya bytidens byar växt upp och det är här nargurerna har den största kontakten med folken i söder och väster.

I hjärtat av Nargur ligger en källa där vatten strömmar upp ur underjorden och det är här nargurerna har sitt ursprung och här deras gudinna Nahriguhr steg upp. Skogen kan delas i en lägre och fuktigare del i sydväst och en lite högre och torrare del i nordost. Skogen är full av vattendrag i alla storlekar; bäckar, strömmar, åar, älvar och floder; källor, tjärn, sjöar och myrhål. Skogen i söder ligger i ett tempererat ganska torrt område, varmt på somrarna och kallt på vintrarna. Mycket tall och en hel del lövskog, både vanlig och ädel, i fuktigare delar även ädelgranarter. Mot Nidabergen i söder stiger terrängen och ger en gradvis ändring av skogen. I öster reser sig Cerbergen mycket brant och övergången från skog till branta kala bergsidor är mycket tydlig. I västra och centrala Nargur präglas skogen av den fuktiga luften runt Källan och av att terrängen är mycket platt och fylld av det vatten som strömmar upp från underjorden. Mycket lövskog och gärna av ädel sort. De narguriska jätteekarna finns främst här. Ädelgranskog och en hel del tall runt myrmarkerna i de norra delarna av området. I det varmaste och fuktigaste kärnområdet finns främst ädellövskog och det sällsynta Mir-trädet. Vintrarna är inte lika hårda här och detta präglar också skogen. Terrängen stiger mer mot norr och nordöst och här dominerar granen, gran täckt av mängder av lavar som gynnas av den fuktigare luften från Ardibukten i nordväst. Det giftiga Odher-trädet (senoscypress) växer också här. Närmast den branta Klippväggen mot det barbiska höglandet växer dock mer lövskog som trivs i den något varmare luften som skapas av de värmelagrande bergarterna. Den djupa ravin som floderna mot öster rinner ner i är i stort sätt skoglös men några tallar lyckas ändå hålla sig fast. Nordöstra Altors bästa mastvirke flottas ur denna delen av Nargur. Den mycket glesare skogen i nordvästra Nargur präglas av björk och tall. Fuktigheten här och det platta myrtäckta landskapet präglar skogen. De bergsknallar och åsar som sticker upp täcks av granskog.

Karta

Karta över Nargur

Karta: [1]

Stämningsbilder: [2]

Floderna

Kladdkarta: [3]

• Sem Dihr
• Ylghorofloden
• Ogorolihn
• Aghargafloden
• Wohseryth
• Elwhinatha
• Ninthera
• Mehdreine
• Lugnahra
• Stora Lan Dihr
• Lilla Lan Dihr
• Irhusfloden
• Ebin Dihr
• Trasima
• Virvelströmma

Nargurs slätter

[Beskrivning av hela det låga landskapet mellan skogen i öster, Mefamirs sjö i söder, Drakrännan i norr och Palinor i väster]

Flora & Fauna

Flora

Nargur domineras av skog, urgammal skog där den vilda naturen visar sig i all sin mångfald, med fantastiskt vackra vyer och fruktansvärda faror. Skogen är i den större sydvästra delen en blandskog av lövträd och barrträd medan den mindre nordöstra delen mest består av barrträd. Lind, rönn, ask, lönn, al, asp, hassel, ek, mir, lärk, tall, gran, en, björk. Undervegetationen är allt från mosstäcken, snårskog, myrmark och ormbunkar. Av mera sällsynt slag finns stryparranka, illusionsträd, jätteek och myrmunn. Bärbuskar, jordrötter, svamp (gillas inte av nargurerna), örter. Huruvida de sägenomspunna nymferna skall räknas under flora eller fauna tvistar Altors lärde om, men de sägs i alla fall finnas i Nargur och där anses de som en mycket vacker del av floran.

• Nargurisk jätteek

• Lömsk legionärshjälm

• Odherträd

Barrträd ur vars kåda ett mycket starkt gift kan utvinnas.

Fauna

Varg, björn, lokatt, vildhund, järv, grottlejon, ullhårig noshörning, skogsmammut, uroxe, sabelkatt, långorm, hjort, vildsvin, älg, rådjur, räv, vildfår. Smådjur som möss, sork, grävling, bäver, ekorre, iller. Fåglar som orre, skogjärpe, gök, hackspett, duva, uggla, falk, vråk, örn, rovtrana. Fiskrika älvar och vatten där bl.a. den narguriska krokgäddan har sin hemvist. Trädigeln utgör ett otrevlig inslag i de södra och nordöstra något fuktigare delarna av skogen.

Djuriska halvfolk som vargmän, kattmän, serpenter, råttmän, även några bruna ankmän förekommer, stora mängder svartfolk, enstaka kentaurer i väster och livsfarliga blodsalver. Människorna består av de två narguriska folken noroguhrer och osroguhrer. I västra Nidabergen har dvärgarna ett mäktigt rike, Kihzâr-Khôn.

Krokgädda

(Esox pikodylus)

Gäddliknande näbbödlevarelse med kloförsedda fenor och ryggen täckt av grönsvart borst och vassa benkrokar. Lever och jagar längs floderna i Nargurs inre. Kategoriseras bland Pälsfiskarna och räknas som ett av centrala Erebs farligaste rovdjur. Det är oklart hur stor en krokgädda kan bli men bestjägare i Trasimo hävdar att de sett exemplar på över sex meter. Krokgäddan jagar oftast nära flodbrädder där de med näbb och ryggkrokar drar ner intetanande byten som kommit vattnet för nära. Näbben är fylld av sylvassa tänder och ett bett kan klippa av hela lemmar. Små krokgäddor som inte lyckats bita av en bit vägrar släppa sitt byte, även om de dödas måste käkarna brytas isär eller krossas för att lossna. Ibland attackerar krokgäddan också kanoter och små båtar genom att antingen riva sönder bottnen på flodfarkosten med ryggkrokarna underifrån eller slå omkull den med stjärtsvansen. Både krokar och svans utsöndrar ett kraftigt gift. Obekräftade rykten säger att krokgäddor kan krypa upp i stora träd och låta sig falla från grenar som hänger ut över vattnet för att dra ner sitt byte under vattnet med själva kroppstyngden.

Vitko

Nargurernas heliga kor som strövar fritt i skogen?

Områden

Trasimo

Huvudartikel:Trasimo

Trasimo är gränsområdet precis norr om Nidabergen mellan Nargurs skogar och slätterna i centrala Ereb. Ursprungligen var Trasimo Kejsardömet Jorpagnas nordligaste provins som sen under Mörkertiden återerövrades av nargurerna. Nu är Trasimo en knutpunkt för landburen handel mellan länderna vid Kopparhavet, västra Ereb, dvärgarna i Nidabergen, Barbia och de narguriska stammarna. Flera guldfyndigheter har gjorts i Trasimos åsland och floder.

Klimat

Nargur har ett tempererat inlandsklimat med varma somrar och kalla vintrar. Vindar blåser in från slätten i väster och havet i nordväst, hejdas av bergskedjorna i söder och öster, och för med sig rikligt med regn på somrarna och snö på vintrarna.

Medeltemperaturer

• 1-Menoth -8°
• 2-Menoth -8°
• 3-Menoth -3°
• 4-Menoth +7°
• 5-Menoth +17°
• 6-Menoth +19°
• 7-Menoth +22°
• 8-Menoth +19°
• 9-Menoth +9°
• 10-Menoth +5°
• 11-Menoth +2°
• 12-Menoth -3°

Platser

Menhe-Dihz näste

Denna urgamla hondrake har här sin boning urgrävd i en låg ås/kulle. Hon har byggt upp en kult av tillbedjare runt sig själv. Varför en urgammal drake har valt att stanna kvar bland människor då nästan alla av hennes generation har lämnat världen för Drakarnas Arkipelag är okänt. Vissa spekulerar i om hon kan ha något att göra med sin ”kusins” Alad-Arch tilldelade öde, medan andra tror att hon helt enkelt inte kan förmå sig själv att överge den makt och den tillgivenhet hennes tillbedjare ger henne och därför stannar kvar.

Legionärernas sista vila

På denna plats nergjordes kejsar Thamsuls legionärer 906 f.O. av nargurerna. Det är ett långsträckt område av gräsövervuxna små högar fyllda med ben och rostiga vapen. Området hemsöks nu av gastar och vålnader efter de olyckliga jorerna, samt drivor av svartnissar som verkar trivas med de osaliga (så särskilt mycket vila ges egentligen inte till de döda). Nargurerna undviker platsen.

Källan

Denna lilla sjö eller tjärn är den plats varifrån A Nari Guhr sägs ha kommit. Källan är ett ”mini-golwynda”, en sötvattenskälla som strömmar upp ur marken och har ett flertal utflöden. Detta är nargurernas heligaste plats.

Grafferburg

Detta är ruinerna efter det fort där Det Kejserliga Jorpagna vaktade Nidapasset från "nordens barbarer" åren 1017-863 f.O. Nargurerna intog till sist fortet, som varit platsen där "söderns hundar och veklingar visade sitt sanna jag" 912 f.O. när de slaktade stammarnas utsända fredsförhandlare. Idag återstår bara murrester och långa jordvallar av det en gång så mäktiga fortet.

Nidapasset

Huvudartikel:Nidapasset

Detta är den enda vägen över Nidabergen. Den narguriska ovaterstammen i ”Sjölandet” (Torshem) vaktar passet åt alverna i Landori. Kejsardömet Jorpagna hade en gång sin yttersta utpost i norr här, Grafferburg.

Nargurs hjärta

Detta område är själva kärnan hos det narguriska folket och den narguriska skogen. Här lever stammarna som de gjort i tusentals år, med ständiga krig sinsemellan och med evig vördnad för Gudinnan. Här har få icke-nargurer satt sin fot.

Karavanleden

Huvudartikel:Karavanleden

Detta är den led söderns karavaner följer från Nidapasset mot norr. Den slingrar sig fram genom skogen och längs de många floderna för att till sist dela sig i nordväst och leda till antigen Babor och höglandet Barbia eller till handelsstaden Mastikka Agga ute vid havet.

Städer

Babor

Huvudartikel:Babor

Huvudstad i kejsardömet Barbia norr om Nargur. Staden Babor vilar på en klippa som skiljs av från höglandet av en klyfta som floden Vattnatra (Navathnira på narguriska) rinner genom och ut i Ardibukten. Mellan klippan och själva höglandsplatån går en smal naturlig stenbro. Det är denna väg man alltid har använt för att ta sig från skogen och upp på höglandsplatån. Stenbron har senare blivit förbättrad av dvärgar. Staden är Barbias huvudstad och väktare av Baborska klippan - Höglandets lås.

Mastika Agga

Huvudartikel:Mastika Agga

Mastvirke från Nargur är det bästa i nordvästra Altor, och det är från timmerstaden Mastika Agga det skeppas ut. Längs floden flottar nargurerna mäktiga stockar från skogens djup till den plats där söderns handlare kan köpa upp det och frakta det vidare på sina skepp. Den nya bytiden sprider sig även här till skogens barbarer ut från stadens träpallisader och upp längs floderna. Staden har bara ett knappt hundratal år bakom sig, men har brunnit ner ett flertal gånger.

Timmerstaden

Detta samhälle är den enda staden inne i själva Nargur och dess existens är i mycket beroende av Mastika Aggas. Här samlar nämligen narguriska timmerhandlare ihop sitt virke för att sedan flotta det ut till staden vid kusten. Här styr nargurerna själva även om söderns handlare ibland tar sig hit och försöker köpa upp det eftertraktade timret innan det når Mastika Aggas auktioner. Staden ligger vid en sjö dit timret fraktas av enorma mammutar och binds ihop till stora flottor för vidare färd mot havet. Karavanleden från söder passerar även staden och är ett eftertraktat delmål på den långa färden.

Trasimos byar

I området Trasimo i sydvästra Nargur har den nya bytidens byar vuxit upp. Hit har handlare från Kopparhavet tagit sig för att öppna nya marknader och även söka nya förbindelser genom Nargurs skogar. Civilisationen spred sig först sakta men när det upptäcktes guld i området satte utvecklingen fart. Ord som civilisation och utveckling är dock föga betecknande för de små samhällen som uppstått, då det är den starkes rätt som gäller, både när det gäller handel och guldfyndigheter. En del nargurer har lyckats blanda sig väl med söderns handlare och guldgrävare men kulturskillnader orsakar ständigt konflikter, speciellt när guldgrävarna längs floderna söker sig österut och in i skogen. Runt byarna finns jordbrukare av både jorisk och nargurisk härstamning, men än så länge räcker detta inte till annat än att knapphändigt göra Trasimo självförsörjande.

Lilla Gringul

Denna by har fått sitt namn efter de många broar som enligt erebosier påminner om deras handelsmetropol nere i Kopparhavet. Detta är den mest civiliserade av områdets småbyar och det är hit de mest seriösa handlarna söker sig. Karavanerna mot det avlägsna Barbia utgår härifrån.

Nharag

Störst av byarna och den med flest kopparhavsbor. Ligger vid floden Irhus och är utgångspunkt för den flodbåtshandel som kompletterar handelskaravanerna. Viss ordning upprätthålls av handelshusens legostyrkor men ständiga bråk uppstår med nykomlingar som söker guld eller kontrakt som karavanvakter.

Himmelen

Yngst av byarna och den som ligger längst mot norr. Namnet kommer av placeringen uppe på en bergstopp, samt av att den efter indikationer på mycket stora guldförekomster förutspås en lysande framtid. Inte så mycket handel, men väl slavköpare västerifrån söker sig huvudsakligen till Himmelen.

Nya Amawhine

Gamla Amawhine brann ner för ett tiotal år sedan efter en mycket omtalad fest. Denna fest började med ett krogslagsmål (storlek: omfattande), övergick i allmän byadans, och slutade i ett eldhav efter att några narguriska Inashrar-tillbedjare blivit lite för ivriga. Den nya byn byggdes upp på ny plats då brandområdet ansågs förbjudet av nargurerna. För den modige som trotsar de upphängda skyddsamuletterna sägs det kunna finnas mycket guldstoft bland benresterna i askan.

Idhaborg

Denna by grundades ursprungligen under ordnade former av det berendiska Norderebiska Kompagniet, men detta märks numera bara på den mur som i rätt förfallet skick omgärdar byn. Idhaborg ligger som en knytpunkt i Trasimo-området och präglas av många passerande folk. Den ökända legostyrkan De Blå Spjuten har sitt huvudkvarter här.

Befolkning

Demografi

(Information om befolkningens storlek och sammansättning)

Folkslag

Nargurer

Aspubransk beskrivning: Nargurer

Svartfolk

Den joriska samlingsbeteckningen "svartfolk" används inte i Nargur utan dessa varelser kallas här "svartblod", eller iotwrhol på centralnarguri. Svartbloden har alltid varit talrika och nargurernas eviga fiender. De har dödat varandra i tusentals år och deras gemensamma historia i norra Ereb är sammanflätad och fylld av strider. Det var kampen mot svartbloden som en gång samlade nargurerna under sin Gudinna och som också orsakade den andra stora vandringen efter nederlaget vid baborska klippan. Alla senare narguriska folk minns detta.

Nargurerna skiljer egentligen bara på två typer av svartblod; vargridande fanwhris och den mer vanliga lugnahren. Ett storvuxet svartblod kallas helt enkelt "stor lugnahr" och de ettriga små gaffelstickande "liten lugnahr".

Varje vinter brukar nargurerna dra ut på svartjakt för att försöka döda omkringströvande svartblod som kan utgöra en fara för klanens thiwr. Det är oftast fanwhrisar som rör sig ute på månklara nätter, och alla nargurer utanför lägret vet att frukta vargylen på senvintern då skaren bär. Ibland organiseras stora krigståg mot nästen som vuxit sig stora och flera stammar kan samarbeta om detta. Utgången på både jakterna och krigstågen är dock osäkra då iotwrholarna är hårda motståndare. I många fall slutar det med nederlag för människorna och skäggiga huvuden att leka med för svartblodsyngeln. Det som utgör nargurernas lilla övertag är järnvapnen de handlar av dvärgarna i Nidabergen.

Stygantroper i det civiliserade Ereb spekulerar i om benämningen svartblod faktisk kan ha gett upphov till det joriska ordet svartfolk men då det finns så många andra kopplingar till det "svarta" är det inget annat än en teori. Mer troligt är att det ökända giftet Svartblod har fått sitt namn från nargurerna som faktisk ibland använder detta själva efter att de kommit över en bosättning iotwrhol som de plundrat. En annan teori de lärde har är att den så kallade "ulvryttaren", en pälsklädd varelse beskriven som en egen art, faktisk är ett missförstånd gjort av en tidig bestiolog som hört talas om de vargridande fanwhris.

Om troll: [4], [5]

Vargmän

Några vargmän i Nargur lever i bergen sydost om Trasimo, men huvuddelen lever uppe i nordost.

Råttmän

Råttmännen i Nargur lever huvudsakligen i de västra delarna av skogen och sydväst om Elbisiska högåsbergen och Trasimo.

Samhälle

Socialt stånd

Klanen

Klanen (n. klahn) är den viktigaste narguriska sämhällsinstitutionen. Varje klan består av ett antal familjegrupperingar där alla på något sätt räknar sin härstamning från samma källa. Klanerna är antingen noroguhrer eller osroghurer, de två uråldriga folk nargurerna består av, men är aldrig blandade. Klanen leds av ett råd, awaghas, där alla tillhörande familjers överhuvuden har plats, i samråd med klanens vinde. Det dagliga livet styrs dock mest av tradition och förfädernas sätt, samt av beslut tagna av familjerna själva. Vindan följer under årets vandringar den familj eller flock hon själv väljer, och vanligt är att hon byter grupp ett flertal gånger. Viktigast av allt för en klan är Trädet där alla döda förfäders andar finns, ofta urgamla jättar som speglar de motgångar och medgångar klanen genomlevt. Varje klan har sina marker i skogarna där fasta stigar och vattendrag följs enligt traditionen. De strålar ut från vinterbosättningen, thiwren, i slingrande mönster där varje familj har sina leder. Många av dessa leder korsar varandra och vanligt är att flera familjer under perioder vandrar tillsammans. Månfesterna firas gärna av flera familjer tillsammans, ofta vid någon Tjärn där Gudinnan är närvarande, men det är ytterst sällan hela klanen är samlad förutom under vintern.

Kända klaner

• Ahlinos
• Blodmörk
• Blå Stenar
• Edermorgh
• Egwohs Do
• Linflod
• Mabarn
• Rognbär
• Stenlind
• Unuhr
• Wideran Akesh
• Yxblad

Stammen

Narguriska klaner samlas i stammar (n. iwhos), större samhällsgrupperingar som förenas kring gemensamma händelser i historien, en särskild målsättning eller helt enkelt av ett behov för samarbete. Stammarna består oftast av både noroguhriska klaner och osroghuriska klaner, även om de inte kan blanda blod emellan sig. De leds av en herse som efter att ha valts av klanråden innehar positionen under hela sin livstid. Hersen råder endast över stammens gemensamma beslut, och då i samråd med klanråden, men i krigstid betyder ämbetet absolut makt så länge konflikten varar. I lugna tider, då stammen bara sammanträder under de årliga högtiderna, har hersen liten betydelse utan lever med sin egna klan. Stammarna kan bestå i hundratals år vilket är vanligast, eller vara ständigt skiftande vilket är sällsynt men förkommer under oroliga perioder. De kan utgöras av allt från några få småklaner till en mängd storklaner som närmast kan likna egna folk. Vid varje midsommar samlas alla klaner vid en tingsplats, iwhosgos, och allt som rör stammen som helhet diskuteras, även tvister klanerna emellan.

Kända stammar

• Awdihr
• Dir-Nah
• Döda Whrol
• Ihlineda
• Långsjö
• Mine
• Nagwihr
• Sem-Dihr Stora
• Svartmyr
• Tahnavani
• Tvåtopp
• Yrhin-Enhe

Familjen

Familjen (n. awalin) är den minsta sociala gruppen hos nargurerna och det är inom den större delen av nomadåret levs. Den leds av en kvinna, awa, och innefattar hennes man, ogifta söner, döttrar, svärsöner, och eventuella barnbarn och fosterynglingar. När en awa bestämmer sig för att stanna i vinterbosättningen tas ledarskapet över av den äldsta dottern eller så delar familjen upp sig i flera nya grupper. Familjebanden är ständigt skiftande då alla ändå tillhör klanen och bor tillsammans under vintern.

Brotar

Brote (n. brothe) är den narguriska benämningen på dem som lämnat det traditionella nomadlivet inne i skogarna för att följa söderns vanor och leva som stadsbo eller jordbrukare. De ses med stor skepsis av övriga nargurer. De var vanliga under tiden innan den Tredje Konfluxen, den så kallade "Gamla Bytiden", då många nargurer bosatte sig i Kejsardömet Jorpagnas gränsområden kring Limes Nargurikuz och runt fortet Grafferburg. I Trasimotrakten har de återigen börjat förekomma i vad som nu kallas "Nya Bytidens Byar", samhällen som växt upp i sammanhang med att joriska guldvaskare och nybyggare har etablerats i området. I handelsstaden Mastika Agga och i den berendiska kolonin Torshem hittas också brotar, som stadsbor i den första och som jordbrukare runt den andra. I Trasimo har ett eget blandspråk utvecklats bland brotarna som kallas trasimskt brotemål.

Styre

Awaghas

Det råd som leder varje klan kallas awaghas. Här sitter familjegruppernas ledande kvinna - awan.

Herse

Den krigare som leder en stam. Väljs av klanernas awaghas. Hersen innehar ämbetet tills han eller hon inte längre anser sig kunna utföra sina plikter.

Awa

Den kvinna som leder varje familjegrupp kallas awa. Alla awaer sitter i awaghas - klanrådet.

Volvinda

Nargurernas benämning på sina kvinnliga schamaner är volvinda. En man anses inte kunna ta del av Gudinnans väsen på samma sätt som en kvinna och kan därför inte vara volvinda. Varje klan har sin egen volvinda och vanligen har hon två till tre lärlingar som både undervisas och bistår vid krävande uppgifter. En stam har också en så kallad övervolvinda som utses bland klanernas olika volvindor. När en volvinda har kontakt med andarna sägs hon lyssna till vinden och detta gör hon gärna från toppen av ett högt träd eller uppe på en bergstopp. Volvindan har ständig kontakt med förfädernas andar i klanens Träd. Nargurernas volvinda kallas bland ovaterna för volva och bland barbierna kallas hon vinde.

Handel

http://img190.imageshack.us/img190/9949/handelinargur.jpg

gtjorgo skrev...

Har Aghargaförbundet nu för tiden tillgång till vapen av metall eller vore det lönsamt för exempelvis RPer att smuggla järnhaltig utrustning från Babor in i skogarna? Är det en stagnerad maktfaktor eller en expanderande (jag gillar när man får se grupper bryta in i civilisationen likt drevedagha förbundet i Snoarskogen Fraxinus (tror jag?)skriver om

birke skrev...

Kan tänka mig att Aghargaförbundet som mycket intresserade av järnvapen. Vi vet från Barbia-modulen att många höglandsstammar har brist på järn och en liknande situation gällande förbundet borde passa bra i det nordöstra Nargur. I de södra skogarna handlar nargurena järn av dvärgarna, och även människorna i Trasimo och Torshem, men handelsvarorna når sällan upp i nordöst till förbundet eller andra här. Aghargerna kan även tänkas representera några av de mest konservativa av nargurerna (vilka alla lever med sina förfäders andar och tankarna om att deras sätt även är vårat sätt är mycket framträdande) och handel med söderns svaga folk är inte att tänka på. Plundring däremot...

Aghargaförbundet är kanske ganska mäktigt med tanke på antal krigare och de ingående klanernas revir, men bristen på bra vapen och det faktum att svartbloden är starka i området har gjort att omvärlden inte riktigt är medveten om det potentiella hotet...

Utrikespolitik

Nargur har begränsad kontakt med omvärlden och då nargurerna inte är enade under någon ledare finns heller ingen enad politik. Den narguriska kulturen är dock likartad över hela Nargur och förhållningssättet gentemot olika omgivande folk är ofta den samma för alla nargurer.

Jorer

• Berendien
• Erebos
• Jorpagna

Militärmakt

Stammen

En stam samlar ibland alla sina krigare och dessa leds då av hersen.

Krigsflockar

Små flockar av krigare svär sig till Mharigahn och lämnar för en tid klan och stam för att plundra och härja.

Religion

Gudinnan

Legenden berättar om ett ungt förälskat par, Oshra från skogen och Nohre från bergen. De hade flytt sina klaner som sedan urminnes tider legat i krig och levde som utstötta då vare sig hennes eller hans folk ville godta någon främmande. En månljus natt såg de en underskön kvinnogestalt stiga upp ur en tjärn djupt inne i skogen. Hon såg lite vilsen ut men samtidigt utstrålade hon lugn och frid. Kvinnan somnade sedan under ett gammalt träd. De två unga förstod inte vem hon var men vakade över henne en lång tid medan hon sov, skyddade henne och gav henne vatten och värme. När kvinnan sedan vaknade sade hon att hon som tack för deras vänlighet skulle söka upp deras klaner, skapa fred och bli deras beskyddare. De två folken enades och hon blev a Nahri Guhr - gudinnan av folket.

De narguriska folkens Gudinna är Nahriguhr. Hon steg i urtiden upp ur Källan i hjärtat av Nargurs skogar och samlade kring sig två folk som sedan blev ett - Nargurer. Gudinnan finns överallt i naturen där det livgivande vattnet flödar; hon dansar i skogen, leker i bergen, sjunger i vinden och viskar tyst med andarna. Nahriguhr representerar även det vilda och det våldsamma. Hon jagar och hon sägs kunna besätta både djur och människa för att i deras skepnad leva ut sina lustar, dödliga som livgivande.

Nahriguhr talade ursprungligen direkt till alla nargurer och tog även mänsklig skepnad för att vandra med sina barn, men av okända anledningar försvann hon så helt plötsligt från skogen och ingen visste varför. Efter en tid kunde dock hennes närvaro åter kännas men den var mer avlägsen och endast förfädernas andar kunde förmedla hennes vilja till klanerna. Hennes tillbedjare blev ändå inte färre utan snarare tvärtom, och den största skillnaden blev att schamanerna fick större betydelse som ensamma uttolkare av Gudinnans ord. Dessa händelser ligger dock mycket långt tillbaka och endast de äldsta av klanerna har andar i sina Träd som vet att berätta om denna tid.

Gudinnan har olika sidor, eller aspekt, som dyrkas vid relevanta tillfällen. Många betraktar dessa som egna gudinnor, fast de samtidigt är den samma. Särskilt bland de utvandrade klanerna och stammarna som lämnat djupet av Nargurs skogar är detta förekommande.

Nahriguhrs aspekter

• Asdril - Lilla älvan, kärlekens gudinna

• Inashrar - Elden och den vilda lustans gudinna

• Mirraghan - Kriget och dödens gudinna.

• Elwhina - Läkekonstens gudinna

• Lineda - Rättvisans gudinna

• Diagha - Urkon, mjölken och de små barnens gudinna

Nymferna

Kallas veheriner av nargurerna [6]

Förfäderna

När nargurerna dör stannar deras andar hos klanen. De har sina hem i det Träd som är varje klans kärna men färdas även fritt i vinden. Volvindorna har ständig kontakt med dessa klanens förfäder, femohrer, och förmedlar visdom, kunskap och värderingar som erfarits under århundraden. En följd av detta ständiga rådfrågande bakåt har gjort nargurerna konservativa och skeptiska till nya företeelser, samt bidragit till deras låga teknologiska nivå. Nargurerna lever i stort sätt på samma sätt nu som för tretusen år sedan. Femohr Dah – förfädernas andar - är...

Hjältarna

Nargurer som gjort stora dåd i livet dyrkas som hjältar (n. ahrliner) efter sin död och intar en särställning bland förfädernas andar. Hjältarna finns inte i klanträden utan tros följa Gudinnan. De vördas vid sina gravhögar och efter att likätarsmittan spred sig i Nargur är det numera endast dessa som högläggs. Om hjältarna berättas otaliga historier och de sprids av både levande som döda nargurer. Vid vinterns stora högtid Midsole är det en mycket uppskattad ritual när klanvindan låter en hjälte ta boning i sin kropp och själv berätta om sina största bedrifter. Hjältarnas yxor som de bar i livet är även de föremål för dyrkan och kan under speciella ceremonier lånas ut av klanens awaghas (råd) när hjältedåd behöver uträttas. Det har förekommit att vissa ahrliner blivit betraktade som gudar men detta är mycket sällsynt.

Hjältar

• Weghil av Ovaternas Imoserklan.

• Tharawghos av Trasimernas Mohuggerklan.

Drakkulterna

Dyrkar hondraken Menhe-Dihz

Kultur

Trädet och Tjärnen

Varje nargurisk klan har två centrala punkter; Trädet och Tjärnen. Dessa två företeelser återfinns hos alla nargurer i Nargurs skogar och även i många utvandrande narguriska stammars kulturer, om än ofta i förändrad form.

Trädet

Trädet (n. Yhgdrin) är det träd som växer i varje klans fasta vinterbosättning och är dess hjärta. Här tar alla klanens förfäder sin boning efter döden och här kan klanens volvinda kommunicera med andarna för vägledning och goda råd. Klanen bringar offer till sina förfäder i Trädet vid sina högtider och under dess grenar firas bröllop, födsel och död, barnen klättrar i dess grenar och här sitter gamlingarna och snackar. Klanens samlade visdom finns koncentrerad hos andarna i Trädet. Vid grundandet av en ny klan planteras ett träd på graven av dess första ledare, och det nya trädet, som ofta är en lind eller en rönn (fast alla trädslag förekommer), växer i takt med att klanen växer och att dess döda tar boning i Trädet. Skulle ett Träd förstöras med eld eller våld splittras klanen och dess andar förlorar sin boning för att driva med vinden. Skulle en klan förintas kan dess Träd ibland leva vidare och sådana ofta mossiga uråldriga jättar, fyllda av en hel klans samlade andar, vördas på avstånd av andra klaner.

Tjärnen

Tjärnen (n. Tiorhn) har en helt speciell betydelse i Nargur. En tjärn är helig för alla nargurer då det sägs att gudinnan A Nahri Ghur uppstod från en tjärn. Sedan dess anses alla tjärnar ha Gudinnan i sig och här kan hon tillbedjas och även nås. Varje klan har sin fasta Tjärn inom sitt område där just den klanens ceremonier utförs, men alla nargurer kan nå Gudinnan i alla tjärnar oavsett belägenhet. Viktiga avtal mellan klanerna ingås på små flottar ute i Tjärnen och även stora offer förrättas på detta vis. När hela stammar samlas gör de det vid en större tjärn. Att ta ett bad i en Tjärn där Gudinnan finns är inget man gör opåverkat, men det anses lyckobringande i månsken och även under den högtid som firas vid årets sjätte fullmåne då hela klanen samlas till rituellt bad.

Fostringen

Nargurerna svor inför Gudinnan att vara ett folk för tusentals år sedan. Då noroguhrer och osroghurer inte kan blanda blod har fostringen varit ett viktigt medel att binda samman klanerna. Ynglingar tillhörande osroghuriska klaner lever några år hos en klan noroguhrer och noroguhriska hos en klan osroghurer. Detta för att visa att folket är ett och att de likt andarna är jämnbördiga. Oftast fostras ynglingen av en enskild familj och då anses denne vara en del av familjen som en dotter eller son. Många nargurer har senare i livet mycket nära kontakter med sin fosterklan.

Bostäder

Nargurerna är ett halvnomadiskt folk som inom sin klans råstenar har flera olika bostäder som de under årstidernas växlingar använder i olika syften.

Thiwr

Den största och viktigaste bostaden är vinterlägret; thiwren, en befäst tillflyktsort som används av hela klanen under de kallaste vintermånarna. Den är ofta högt belägen även om placeringar ute i myrmark och på små älvöar förekommer. Naturligt skydd som klyftor, grottor, klippblock och vatten används och förbättras med palissad och staplad sten. Inne i lägret finns små runda byggnader i lerklinat flätverk täckt med näver och torv, en för varje familj eller flock. Små nergrävda förrådsbyggnader i sten och torv ligger runt en stor eldplats centralt placerad där klanen samlas vid rådslag och högtid. Thiwrens viktigaste funktion är dock som plats för Trädet, klanens centrala punkt och grunden för dess existens. Under sommarmånarna ligger platsen oftast öde, eventuellt tillfälligt använd av någon åldring i väntan på förfäderna eller av ett passerande jaktsällskap.

Ordh

På vandringarna runt inom klanens område används halvpermanenta lägerplatser, ordhar, med bara någon enstaka byggnad som tälten sedan kan sättas upp runt. Ordhar ligger alltid dolda i terrängen och nära en vattenkälla. Ordharen används under några veckor då familjegrupperna och flockarna jagar och samlar i området.

Iertihn

Under vandringarna används små skinntält, iertihn, som sätts upp på tillfälliga platser eller vid halvpermanenta läger. Dessa enkla lätta konstruktioner bärs på ryggen och blir dels tillverkade på plats av tillgängligt material. Ofta sovs det under öppen himmel utanför ierthinet.

Buhr

En konstruktion som inte används som bostad är de gömda förråd; buhr, som nargurerna bygger på platser där de kommit över mycket mat. Här förvaras maten torkad och lagrad tills utskickade små grupper krigare kan hämta hem den till thiwren under vintern. Dessa små nergrävda utrymmen göms mycket skickligt, men förses även med enkla, och dödliga, fällor. Varje buhr förses med klanens märke och det anses som ett mycket allvarligt brott att plundra en annan klans förråd.

Sed och bruk

Stabhen

Innanför dörrstocken i varje familjebostad finns yxkubben - stabhen. En enkel träkubbe där en besökare förväntas hugga ner sin yxa (alla nargurer bär alltid en yxa i bältet) vid inträde i bostaden. Detta är ett sätt att visa respekt och fredliga avsikter, åtminstone inom lägret, gentemot husägarna. Den största skymf man kan utsättas för är om en besökare sätter upp foten på yxkubben, en förolämpning som endast kan återgäldas med blod.

Teckenspråk

Nargurerna har ett eget teckenspråk kallat "ime" som har utvecklats for att kunna kommunicera under jakt. Det består av enkla handrörelser, ofta använda kring ansiktet (skägg och flätor underlättar tydligheten men tecknen fungerar även stiliserade), och kan utföras mycket diskret. Alla nargurer besitter kunskaper i teckenspråket då varje individ deltar i det för familjen och klanen livsnödvändiga jagandet. De mest erfarna krigarna har några egna tecken som används vid vinterns Svartblodsjakt och det är bland barnen en tävling i att försöka lista ut vilka dessa är.

En RP som behärskar det narguriska teckenspråket kan lära ut det till sin "äventyrsgrupp" och ge denna ett mycket användbart sätt att kommunicera i det tysta - Teckenspråk: Ime. Det är dock endast möjligt att förmedla hur man vill att någon skall röra sig, hur många byten som finns, hur lång tid som skall avvaktas osv. SL får avgöra till vilken grad ett budskap går att förmedla och huruvida eventuella INT-slag behövs för att mottagaren ska förstå. En grupp jägare som använder teckenspråket ökar sitt CL i Jaga. (Vackert skägg och fina flätor kan också ge plus på CL i tveksamma fall om SL så vill.)

Kanot

Varje nargurisk familjegrupp följer under sommarens vandring samma rutt inom sin klans marker. Ofta går denna längs floder och över sjöar, genom sumpmarker och längs vilda stråk. Kanoterna läggs på fasta platser där familjen kommer att passera nästa Vandringstid och ar märkta med klanens symbol. De flesta nargurer kan hantera en kanot och alla deltar i underhåll samt ny byggnation. Vattenvägarna utgör ett mycket användbart sätt att ta sig genom Nargurs skogar och nargurerna själva väljer ofta att utforska nya jaktområden och okänd terräng med kanoter. I nordvästra Nargur finns trakter där underjordiska floder genomkorsar det platta landet precis under marknivå och flera klaner bedriver grottfiske från kanot på sådana platser.

En RP som lärt det narguriska sättet att använda kanot har ökad CL vid manövrering i forsar och vattendrag men i blåsigt väder på öppet vatten (som ej är vanligt i Nargurs skogar) sänkt CL. Till en något ökad kostnad kan färdigheten eventuellt vara användbar till att (förutsatt tillgång till rätta material) kunna tillverka nya kanoter.)

Hantera fällor

Nargurerna använder sällan fällor till att fånga jaktbyten, men däremot ofta för att skydda sina boplatser och buhr (matförråd) från rovdjur, svartfolk och fientliga klaner. Det handlar om enkla fällor; enkla i avseendet material och funktioner - spetsade pålar, fallande stenar, förgiftade taggar osv. Alla nargurer har en viss baskunskap om fällor men varje familjegrupp brukar ha en medlem som kan mera, och inom klanen är det alltid en expert som ansvarar för skyddet av thiwren (hemboplatsen).

En RP kunnig i nargurernas fällkonster kan gillra fällor med mycket enkla medel och med stor "effektivitet". Mera avancerade fällor i form av dolda mekaniker, lås och tekniska detaljer kan också ofta förstås och upptäckas med lyckade färdighetsslag, även om de inte kan konstrueras.

Rida

Ytterst få nargurer är villiga att sätta sig på en häst och ännu färre kan rida. En tydlig skillnad mellan nargurer och barbier som annars har många kulturella likheter är synen på hästar. Narguren ser hästen som ett villebråd likt andra bytesdjur, men för barbiern är hästen ett heligt djur. Riktigt varför det förhåller sig så är dolt i historien även för nargurernas långa minnen, men krigs- och dödsgudinnan Mirraghan föreställs ofta som stående på en död häst bland skogens nargurer, något hon inte gör på det barbiska höglandet där hon också har en annan ställning. Hos de av södern påverkade brotarna i Trasimo och Sjölandet (Torshem) som tagit upp jordbruk och andra konstiga vanor finns det dock ridkunniga nargurer, men de är inte många och även bland dessa ses ridkost som något underligt.

En RP med denna narguriska syn på hästar kan skapa problem i avseendet förflyttning men hon har alltid goda förslag när matförråden tryter. Att jaga häst i så kallat civiliserade trakter är också något som gärna skapar problem, även om det (i nargurens tycke) smakar gott.

Tideräkning

Året

Nargurerna använder inte året som begrepp på samma sätt som många andra folk. Ålder räknas i antal vintrar och årstiderna delas i vilotid och vandringstid. Tiden räknas i manminne och klanminne. Manminnet är det antal vintrar familjens awa levt och klanminnet så många somrar klanens Träd burit löv. Månens faser observeras, likaledes solhöjden och naturens skiftningar.

Vilotid

Den tid av året som tillbringas i klanens thiwr. Vilotiden ägnas åt vila, hantverk och sagoberättande, samt vargjakt och svartjakt. Förråd samlade i buhr långt från lägret hämtas hem på slädar dragna i snön och på isarna.

Vandringstid

Den tid av året då klanens alla familjegrupper beger sig ut på vandringar inom sina revirmarker. Vandringstiden ägnas åt jakt och samlande för att fylla matförråden inför den långa vintern. Större krigshandlingar sker tidigt, innan jaktbytena och skörden senare.

Högtider

Midvinter

Firas när solen står som lägst och natten är som mörkast. Klanerna firar enskilda, men besök från närstående är vanliga.

Våren

Snösmält

När snön börjar smälta och bar mark kan synas. Utsända från alla klaner tillhörande en stam möts till politiska och juridiska rådslag.

Midsommar

Firas när solen står som högst och dagen är som ljusast. Hela stammen samlar sig till fest.

Hösten

Lövfall

När löven fallit och den första frosten bitit. Familjegrupperna har återvänt till thiwren och klanen firar att hembuhren är fyllda inför vintern.