Palinor

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Palinor är en ordenstat öster om Ransard. De följer sin egen variant av den Lysande Vägen, som särskilt ärar helgon, martyrer och förfäder. Vart hundrade år går de i härnad mot Ransard, ett heligt soltåg. Förutom riddarna och medlemmarna av Palins Orden bor det även narguriska nomader i landet. Många av landets grannar ser med misstänksamhet på Palinor eftersom dess riddarelit nyttjar nekromanti som en del av sin kult.

Landsfakta

Invånarantal: ca. 118 500
Befolkning: 96% människor, 1% dvärgar, 1% svartfolk
Huvudstad: Kartotum (ca 40 000)
Statsöverhuvud: Ghaerît (Stormästare) Frankeituz II Cel af Salbad
Styrelseform: Ordensstat
Exportvaror: Stridshästar
Importvaror: Vapen, salt, tyg
Välstånd: Fattigt
Armé: Stark och vältränad riddarhär, odisciplinerat folkuppbåd, odöda
Religion: Lysande Vägen, Palins Ordensregel (kättersk)
Övrigt: Styret i Palinor idkar nekromanti och krigsmagi
S palinor.jpg

Rykten och meningar

Vad den snikne köpmannen säger:

Palinor? Det var ett tag sedan man hörde det namnet. Min farfars far, han brukade ha karavaner som tog sig hela vägen dit upp. Lång tid tog det, och åbäkigt var det, men på den tiden fick man gott utbyte i form av dvärgsmide, pälsar, elfenben och stridshästar. Nu är det nästan ingen som gör den resan längre – ja, det skulle vara för deras utmärkta hästar i så fall. Men är man inte hästhandlare, eller har en ohälsosam fascination för avlägsna avkrokar, så har man ingenting att hämta där uppe.

Vad den mäktige magikern säger:

Palins Orden – ja, det är ett intressant sällskap. De vill ju gärna utmåla sig själva som fromma typer, men du skulle bli förvånad om jag berättade närmare vilka av mina kollegor de har samröre med. En resa upp till deras kalla och karga rike hade varit mycket intressant – de har många nya idéer som jag gärna velat se närmare var de kommer ifrån. Men jag har hört om vetgiriga mystiker som försvunnit där uppe, tydligen är de noga med att se efter sitt eget hus. Det är inte annat än att man undrar vad de är så noga med att hålla för sig själva.

Vad den ärrade legosoldaten säger:

Säga vad man vill om Palinorerna, men slåss kan de. Hade de haft några tusen lansar till, eller mynt nog att betala sådana som mig, ja då hade det sett värre ut för deras grannar. Men nu är det knappt värt att bege sig dit – som bäst får man betalt i koppar, rotkål och uppehälle. Och det för att ta sig an en for- midabel fiende som Ransard. Men deras riddare, det är riktiga kämpar det. De ger sig in i stridens hetta som om de struntade blankt i den egna livhanken. Sådana hjältar är det alltid gott att slåss bredvid – det ökar chansen att man själv överlever.

Historia

För hundratals år sedan predikade Palin, en självutnämnd Odo lärjunge, att Etins vilja var att hans "Tros ljus skulle lysa över Altors mörkaste djup". Palins missionsorden reste långt och predikade för oförstående narguriska barbarer till fara för både liv och lem. Missionen bar frukt, och snart fann sig orden finansierad av mäktiga mecenater som idkade pälshandel och trad i missionärernas fotspår. Men barbarstammarna visade sig vara opålitliga. Plötsligt stod väldiga värden och handelsavtal på spel, och orden förlade sitt säte till kapitelhuset Kartotum i den avlägsna norden för att kunna hålla ett öga på sina intressen. Vid samma tid stiftades nya regler för orden, som omdanade den till ett militärt sällskap kapabelt att upprätthålla sin suveränitet och se efter sina intressen bland de våldsamma barbarerna. Riddersmän och äventyrare från hela Ereb flockades till de obrutna markerna och löftena om fromhet och profit som gick hand i hand. De lokala stammarna kuvades och omvändes. Men samtidigt färgades ordensriddarna av de lokala sederna. Man lärde sig hemligheter om liv och död från schamaner och åldermän bland stammarna. Eftersom orden var hierarkiskt uppbyggd stannade de viktigaste kunskaperna i dess innersta kretsar runt stormästaren, som numer ansåg sig ha tillgång till gudomlig kunskap om världens väsen.

Riddarmunkorden blev därmed också en mystikerorden som sökte efter obskyr och förbjuden kunskap för att komma närmare tillvarons hemligheter och Etins gudomliga natur. Detta ansågs inte vara ett utslag av hybris, utan strävsam fromhet.

År 200 e.O. rubbades handelsbalanserna. Ransardiska jarlar lade beslag på handeln med några av de viktigaste stammarna. Palinor såg sig bestulen själva källan till sin rikedom, sin makt, sitt inflytande och sin förmåga att omvända de otrogna. De stolta riddarmunkarna såg sig oförmögna att fortsätta sitt ärofulla leverne. Samtidigt var den ransardiska krigarstaten en för stor munsbit för de visserligen luttrade men alltför fåtaliga palinorerna. År 210 e.O. samlade man alla sina till buds stående medel och angrep i ett första soltåg södra Ransard. Trots att man lyckades komma över en del krigsbyte var expeditionen ett stort misslyckande. Allvarliga förluster blottlade landet för eventuella repressalier. Några av de angripna jarlarna skickade mycket riktigt en straffexpedition som hotade att nå själva Kartotum. Palinorerna bemannade sin huvudstads murar, och förberedde sig på det värsta. Den innersta kretsen tog sin tillflykt till de gravkammare där ordens forna hjältar låg. I lagom tid till att de ransardiska härjarna påbörjade sin belägring återvände de högsta ordensledarna tillsammans med en liten trupp av återuppväckta döda: fallna riddare och forna stormästare återuppväckta som dödsriddare. Sida vid sida med dessa skräckinjagande hjälpare och en myckenhet av magiskt understöd lyckades stadens försvarare slå tillbaka det ransardiska angreppet, och rädda sin huvudstad. År 210 e.O. utroppades till palinoriskt jubelår. Sedan dess har vart hundrade år firat räddningens jubileum genom våldsamma plundringståg, så kallade soltåg, på ransardiskt territorium. Tiden mellan dessa soltåg präglas även de av skrämystlingar och räder, eftersom Palinors ekonomi nu för tiden är beroende av krigsbyte och tribut

Kronologi

1700 f.O.
Dvärgar bosätter sig i Kardbergen och i nuvarande Kûldkres efter att ha emigrerat från Akrogal. Konflikter med de lokala älvfolken uppstår nästan omedelbart.
1500 f.O.
En andra våg av dvärgiska bosättare sprider smideskonst och grynnisk kultur till Kardbergen.
900 f.O.
Den fjärde narguriska vandringen går mot Kard. Stammarna passerar norr om Ejdunnbergen innan de fortsätter in i södra Kardskogen. Endast ett fåtal stannar kvar ute på Barghan, men de kommer utgöra kärnan i vad som kommer bli den strövnarguriska kulturen.
810 f.O.
Konflikter och stridigheter med kardalviska stammar når sin kulmen i den blodiga och förrädiska Björnnatten. Alver och Dvärgar har olika versioner av detta möte mellan emissarier som slutade i blodbad. Konflikten mellan folken är därefter oförsonlig.
550 f.O.
Narguriska klaner bosätter sig i vad som kommer att bli landet Narim uppe i Kardbergen.
100 f.O.
Kûldkres genomlever en tidig blomstringstid, och säljer sägenomspunna smiden till traktens stammar och hjältar. Det sägs att det legendariska svärdet Jomvard smiddes under denna period åt en hjälte av jätteväxt.
12 e.O.
Sjömannen Palin omvänds av Odo, och rörd av dennes visdomsord bosätter han sig på en enslig klippa utanför Erebos kust.
15 e.O.
Palin anländer till den förfallna staden IlémmoCaddo, och börjar upprusta staden, vilken sedermera får hans namn – Pallin. Från detta säte predikar han.
44 e.O.
Den vise Palin är vid det här laget en välkänd helig man, och omges av en liten skara sanningssökare och troende. För att undvika bråk och tvister dikterar Palin en uppsättning tumregler. Dessa enkla levnadsregler, vilka innehåller instruktioner om hur den veckoliga städningen skall utföras, och vilka dagar man får äta kött eller fisk, utgör grunden för den senare ordensregeln.
47 e.O.
Palin dör, men beordrar sina lärljungar att bege sig till "världens vrångaste, mörkaste och farligaste hörn på det att ni skall prövas till kropp och sinne, och att Odos tros ljus skall lysa över Altors mörkaste djup"
64 e.O.
Östbelgotherna anländer till Kardbergens östsluttningar.
103 e.O.
Ett caddiskt handelsskepp med en grupp palinistiska trosbröder rundar Ljusnahalvön och seglar in i Lerigattviken. De för med sig Palins portolan, den berättelse S:t Palin själv gjorde av sin resa mot nord, och palinisterna letar efter spår av sin mästares mission.
105 e.O.
Palinbröderna färdas uppför Aeselfloden och når det land som kommer att bli Palinor. Flera narguriska folk lever här, både bofasta och nomader. Dessa är dock mera intresserade av handel än mission.
107 e.O.
Palinisterna möter en grupp schamaner från den strövnarguriska kulturen som lever ute på stäpplandet Barghan. Schamanerna kan berätta om möten med ”Den ljusa Hjallbrand” och palinisterna är övertygade om att detta måste ha varit Palin själv när han vandrade i Nordens Mörker. Ett genombrott i missionen har nåtts.
110 e.O.
Strövnarguriska stammar börjar omvändas till Lysande Vägen med Palins ord och Odos budskap. Missionärerna söker sig ut på Barghan och ser hela västra Nargur framför sig.
132 e.O.
Ett nytt folk dyker upp i södra Kard. De är av belgothisk härkomst men kommer att bli kända som timolerier.
138 e.O.
Kartotum grundas som en viktig missionsstation i Palinor. Den bli en strategisk mötesplats för palinisterna och de strövnarguriska nomaderna.
150 e.O.
Handeln blomstrar. Maktbalanserna i regionen är dock i rubbning. Timolerierna kommer inte överens med varken missionärer eller handlare, och längre västerut har Ransard enats efter en lång period av inre konflikt. (Blir nu handelsvägarna söderut över land mot Mirel och över Mefamir viktigare då flodvägarna västerut ofta spärras av timolerier och ransarder?)
166 e.O.
För att säkra sina intressen i västra Nargur stiftar palinisterna en ny ordensregel. Karavanvakter dubbas till riddare och orden omdanas till ett militärt sällskap. Kartotum blir huvudsäte.
176 e.O.
Riket Timolerien grundas och handelsrutterna genom södra Kard skärs av. Samtidigt expanderar riket Ransard och palinbröderna oroas. Rika missionsstationer förvandlas till fattiga eremitage. Även Kûldkres drabbas av försämrade handelskontakter.
200 e.O.
Timoleriska och ransardiska jarlar har vid det här laget en sådan militär dominans i regionen att de kan kontrollera handelsflödena. Utan den livgivande handeln faller Palinorden samman som ett korthus. Rika missionsstationer förvandlas till fattiga eremitage. I en desperat manöver koncentrerar sig Palinorden till Palinor i ett försök att återta sitt narguriska handelsmonopol, sitt inflytande och sin chans att frälsa själar.
204 e.O.
Ordensstaten Palinor utropas. (EASL s. 84)
210 e.O.
Det första soltåget mot Ransard utropas. Efter en del lyckade plundringsräder finner man sig blottlagd för en ransardisk straffexpedition. Framför Kartotums murar slås ransarderna tillbaka av palinoriska riddare och odöda. Vart hundrade år utropas till jubelår, och firas med ett soltåg mot Ransard.
243 e.O.
Palinoriska missionärer kommer over slättlanden till Trasimo. Här hittar de splittrade narguriska stammar och små klaner, hårt trängda av svartfolk och större stammar från längre in i skogarna. Kasaler börjar byggas, Odos och Palins budskap sprider sig, och handlare i missionärernas fotspår byter varor med nargurerna. I skydd av bistra ordensriddare växer små samhällen upp kring kasalerna, inte olika dem som vuxit upp kring Torsborg i Sjölandet. De narguriska nybyggarna kallas ”brotar”.
250 e.O.
Stormästaren av Palins Orden utropar sig till ”Kerisgass av Palinor, Nargur och Kard”, och utnämner sina egna bontisâler. Exarken i Arno, som saknar representanter och troende i norr, agerar inte.
269 e.O.
Svartbloden i "Dödbjörnklanen" och "De snabba bettens stam" attackerar palinorernas kasalbyar i Trasimo. Palinorerna och nargurerna i området lyckas driva dem tillbaka, men skogarna i sydöst upp mot Nidabergen förloras till svartbloden. De sista små klanerna som återstår av den forna trasimerstammen förintas.
310 e.O.
Andra soltåget. I Trasimo har overkasalherre Lakadon a Kolanoff samlat stora delar av de narguriska brotarna under sitt kommando. Han har förberett dem for det heliga soltåg som snart skall avgå från Palinor. När ghaerîten kallar går en stor styrka västerut för att ansluta sig till ordensstatens härstyrkor. Soltåget når dock inga framgångar och palinorerna slås tillbaka med stora förluster. Få nargurer återvänder till Trasimo.
335 e.O.
En allians bildas mellan barbier och det mäktiga Aghargaförbundet från Nargurs norra delar. De har länge varit avundsjuka på stammarna kring Trasimo och Torshem, som genom handel med södern blivit starka och kunnat hålla svartfolken borta från sina marker. En stor härstyrka tar sig söderut genom skogarna mot Nidapasset. Barbierna går härifrån västerut mot Trasimo medan Förbundet korsar bergen in i Torshem. I Sjölandet drivs ovaterna bakåt mot jorernas stad Torsborg och här möter de tillsammans invasionshären. Förbundet belägrar staden och härjar både ovaternas brotebyar och torshembornas gårdar. Ovana vid belägringskonst står krigarna från norr dock snart villrådiga, och när dvärgarna i Kihzâr-Khôn hotar falla dem i ryggen och spärra passet, drar de sig tillbaka över bergen.
336 e.O.
På den frusna Irhusfloden söder om Elbisiska högåsbergen står ett mäktigt slag mellan barbier och S:t Palins riddare. Palinorerna krossas men höglandsnomaderna lider stora förluster och tvingas dra sig tillbaka. Civilisationen i Trasimo faller samman, brotebyar och kasaler läggs öde. En indirekt följd av dessa tragiska skeenden är att dvärgarna i Nidabergen blir medvetna om det hästridande folket i norr och börjar spekulera i att öppna handel även här.
410 e.O.
Tredje soltåget. Timora plundras grundligt men i Slaget vid Herikols vad besegras palinorerna av Alerien. I samband med tredje soltåget har Lysande Vägen expanderat och berikats. Exarken är mindre villig att se genom fingrarna med maktfullkomliga stormästare, men har ingen möjlighet att kontrollera det avlägsna Palinor. I ett försök att befästa sin auktoritet utnämner han Stormästaren till ”Hederskerisgass av Palinor”. Bonîtsalerna tillsätts fortfarande av Stormästaren, men bekräftas av Exarken.
510 e.O.
Fjärde soltåget.
577 e.O.
Stormästare Iahim de Kluuga avlider. Hans efterträdare avreser till Ekeborg för att upphöjas till Hederskerisgass, men återvänder förtretad med den nyutnämnde ”Kerisgass Rekleschau av Västra Nargurien”. Från detta datum har Exarken en representant i Palinor, och en katt-och-råtta-lek runt ordens hemligheter börjar. Kerisgassens uppdrag är alls inte att bannlysa orden, men att samla så mycket information om ordens uppenbara kätterier att Exarken kan kontrollera och utpressa dem.
610 e.O.
Femte soltåget…. Eller?

De palinoriska soltågen

Palinors Första Soltåg (Tåget mot Timolerien) 210 e.O.

Inspirerade av söderns Första Soltåg, och minskande handelsintäkter begav sig en styrka Palinriddare och lycksökare in i Timolerien med syftet att omvända hedningarna och öppna handelsrutterna. Flera veckors framgångsrik plundring och mordbränning (av Aesirtempel) förvandlades till panik när en övermäktig timolerisk här isolerade de spridda plundrarna i västra timolerien, samtidigt som en stor timolerisk-ransardisk styrka bröt in i Palinor från norr. Palinorden mötte ransarderna framför Khartotums murar efter att landet härjats i grund och lyckades slå tillbaka straffexpeditionen genom att återuppväcka sina fallna döda. Därefter började S:t Palins orden dyrka sina fallna hjältar, och stundtals uppväcka dem från de döda.

Palinors Andra Soltåg (Jubeltåget) 310 e.O.

Uppeldade av hjältesägnerna om slaget vid Khartotum samlas solfarare, nykonvertiter och lycksökare från Erebs alla hörn under Palinoriska baner på hundraårsjubiléet av dess första soltåg. Många soltågsivrare, som vid denna tid kämpade för att driva igenom ett fjärde soltåg i södra Ereb, lånade sin hjälp till Palinors Jubeltåg. Trots pomp och ståt blev soltåget ett praktfullt misslyckande, eftersom man misslyckades i att bryta sig igenom de Timoleriska befästningarna i Kardbergen. Detta trots upprepade chockanfall i uppförsbacke av irreguljära barbartrupper från Trasimo. Palinor upplevde dock en viss återhämtning genom den stora folktillströmning soltåget innebar.

Palinors Tredje Soltåg 410 e.O.

”Tredje Gång Gilles!” var detta soltågs devis. Tredje soltåget är första gången de varma handelsrelationerna mellan Palinor och dvärgarna i Kuldkres övergår i öppen allians. Trots sammarbetssvårigheter mellan de fanatiska palinorierna och de pragmatiska dvärgarna vinns ett par klara segrar i Timorien, som brandskattas i sin helhet. Ransarderna rustar hela sin härsmakt, och lyckas besegra den palinoriska hären vid det blodiga slaget vid Herikols vad. Palinorierna lämnar Ransard i god ordning.

Palinors Fjärde Soltåg 510 e.O.

Det fjärde soltåget utropas traditionsenligt. På grund av dålig uppslutning från den kontinentala soltågsrörelsen används stora kontingenter av legosoldater. Palinordens inre cirkel är vid det här laget ett mäktigt ockult samfund, och den relativt lilla hären förlitar sig på svartkonst och krigsmagi. Hären angrips fortlöpande av Ransards nya vapen: stridsgripen. En demoraliserad här besegras i grund, och stormästaren själv faller på slagfältet mitt under en ovanligt fasansfull invokation.

Palinors Femte Soltåg 610 e.O.

Det femte soltåget planeras till midsommardagen år 610 e.O. Palinorden har i upploppet till soltåget genomfört en massiv rekryteringskampanj över hela Ereb för att samla så många förkämpar och solfarare som möjligt. Samtidigt försöker Ransard genom sina påvra diplomatiska beskickningar sprida bilden av Palinor som ett ondskans näste. Lysande Vägens kyrka är ambivalent: helt på det klara på att något inte står helt rätt till i Palinor, men samtidigt obenägna att tro på det hedniska Ransards ”svartmålning”.

Regentlängd

47-56 e.O. Tedocei den Fromme

56-88 e.O. Mara den Goda

90-101 e.O. Everard Ade Barrmund

101-123 e.O. Bertrand ap Blankenburg

123-130 e.O. Baldvin Hainell

130-155 e.O. Vila Alua Kartrest

156-180 e.O. Vilhelm Gauden

180-201 e.O. Sala deGryp

201-255 e.O. Frankeituz Gryp Brusne

255-271 e.O. Elynda Gauden-Brusne

271-280 e.O. Gerhard Hainell

280-309 e.O. Arnhuld II Hainell

309-314 e.O. Hallmunda Fill Kartrest

314-334 e.O. Ennanna deRayon

334-370 e.O. Tolbrand Hals

370-399 e.O. Tolhild Hals

399-420 e.O. Arnamann Hals

422-444 e.O. Nikolda af Farndun

444-480 e.O. Hama deRomyn Troesce

480-491 e.O. Idi Krantz-Gryp

491-510 e.O. Krarr Bianco ap Klovimeste

510-532 e.O. Filoteos Fell

532-550 e.O. Frauncis II Prestond-Cel

550-578 e.O. Valentina Ashia Hals (Enligt årtalet 577 e.O. i Historien finns det även en stormästare vid namn Iahim de Kluuga detta år. Hur löses detta?)

578-601 e.O. Constenza Prestond

601 e.O. -Nu Frankeituz II Cel af Salbad

Geografi

Landet är flackt och öppet i öster och söder, och hem till hästuppfödande herdenomader. I landets centrum ligger Kärnmassivet, mäktiga berg som vräker sig upp ur stäppen. I väster rinner tre floder som vattnar lantbrukarnas åkermarker. Längre i väster ligger Alermarks skogar, gränsen mot Ransard, och söder därom Ejdunnbergen, ett par låga berg eller kullar där fästningen Karneke ligger som ett gränsskydd. Den värdefulla Palinoriska Stridshästen har sin hemvist på landets stäpper, men annars är Palinor fattigt och saknar naturresurser.

Palinor är uppdelat i tio grevskap av mer eller mindre lika storlek. De delar in landet längs spikraka gränser som tydligt har ritats upp på karta, utan hänsyn till naturens egna gränser och skiftningar. I Palinor varierar landskapet från kulliga skogar nedanför Kardbergen i nordväst, via Kärnmassivets ensliga toppar till stäpplandet Barghan i syd och öst. De djupa granskogarna i grevskapen Alermark och Müle bryts upp i kalhyggen och skogsängar för att snart ge plats åt Palinors kornbod: de frodiga odlingarna längs floden Aesel och de växande byarna Fossa och Turbh vid Blå Fyle. Landskapet längs Nordå och runt garnisonsstaden Tilarud tillhör även de den uppodlade delen av riket. Hela detta område i nordost omfattar tre rika grevskap och kallas i folkmun Ängarna. Från de låga men klippiga Ejdunnbergen skådar man gränsen mot söder och Mirels dimhöljda åsland.

Karta

Palinor platsnamn.jpg

Karta över Palinor

01 palinor p.jpg

Karta över Palinor

01 palinor n.jpg

Karta över Palinor

Klimat

Palinor har ett tempererad inlandsklimat med mycket regn, klara somrar och kalla vintrar. Våren för med sig flyttfåglar och Barghan blommar i mångfärgade krypblommor under det ihållande regnet. Sommaren är klar och frisk, en alltför kort nådetid för palinorerna. Hösten för med sig hårda regn och dimmor, men också ett över öd av svamp och villebråd. På vintern staplar kalla vindar från öster snödrivorna högt mot hus och stugor, ett yrande snökaos som sveper fram över Barghan och begraver de östliga bosättningarna.

Medeltemperaturer

  • Etinne månad -8°
  • Öppne månad -8°
  • Kallte månad -3°
  • Töe månad +7°
  • Spire månad +17°
  • Grodde månad +19°
  • Halve månad +22°
  • Växte månad +19°
  • Mogne månad +9°
  • Skörde månad +5°
  • Vile månad +2°
  • Mörke månad -3°

Flora & fauna

De nordvästra regionerna täcks av tall, gran och björk. Sydöst därom övergår växtligheten i taggiga buskar som motje, faernsnår och gula björnbär. Även Kärnmassivets toppar kalnar med höjden, och högst upp växer bara ljung och dvärgbjörk. Palinor är känt för sina krypväxter, örter och blomster. På Barghan växer röd- och silvermonarda, hästblad, vallört, skarpmynta, darrticka, tokgubbe, backtimjan och hästtång. Runt Palinors floder och Blå Fyle växer brudgräs, valeriana och stora mängder pilträd. I västerns djupa skogar växer krypbär och svartbär, och rödmossa bekläder barrträdsstammar och stenbumlingar. Även Kärnmassivets toppar håller vackra och giftiga örter – järnhatt, sömnvallmo och blå bergsvallmo. Landets mest beryktade växt är annars det väldiga Fornträdet, en förstenad nargurisk jätte-ek som påstås vara hemsökt. Palinors djurliv skiljer sig drastiskt mellan det bördiga nordväst och den karga Barghan. I Palinors skogar, berg och jordbruksmarker finns gott om klipphare, rådjur, bäver och vildhäst. Rovdjuren är bergslejon, varg och järv. Dessutom jagar olika vilda gripar i de områden som gränsar mot Ransard. På Barghan lever vildhäst och vilda stridshästflockar, men i övrigt är det ont om större djur, förutom några förlupna rovtranor. Det finns gott om sork, stäppmus, pälsvattenödla och diverse insekter. Särskilt märks stämmsländan, vars dovt hummande vingfladder skänker en ljuv bakgrundston till Barghans sommar.

Palinorsk Stridshäst

Bild: [1]

På de öppna stäpperna i nuvarande Palinor, Mirel och västra Nargur frodas sedan gammalt en egensinnig hästras: den Palinoriska Stridshästen. Denna eldfängda och oförvägna storhäst är en utmärkt springare och hett eftertraktad av riddare, kavallerister och hästkännare. Förutom dess stora storlek (den mäter 210 cm över manken!) och eldiga dristighet, är hästen välsignad med ovanligt tjock hud, nästan ogenomtränglig för pilar och lätta vapen. Detta gör att de riddersmän som rider detta odjur till strid endast sällan behänger den med schabrak eller rustning, vilket gör den palinoriska stridshästen till en snabb, smidig och rörlig springare. Strövnarguriska stammar i området har fött upp dessa hästar i generationer, och vet hur man handskas med dem. Men hästen måste få löpa fritt i stora hjordar för att frodas. Alla försök av den palinoriska ordensstaten att föda upp de värdefulla djuren på rancher och stuterier har misslyckats eftersom den karaktärsstarka och vildsinta hästen vägrar att para sig i fångenskap. Hästens tjocka hud ger den ett lite hårt och kantigt utseende. Ögonen är smala och kisande genom hudlagren, vilket ger hästen ett arrogant och samlat uttryck. Den har riklig manväxt, och det är inte ovanligt att dess ryttare pyntar djurets man med flätor eller knopar, ofta så många knutar som han fällt fiender från dess rygg. Dessa hästar betingar ett mycket högt pris, och det finns nästan ingen palinorisk hingst som inte ägs av en riddare, hjälte eller storman och används i strid.

Städer och Platser

Det finns egentligen bara en stad i Palinor, huvudstaden Kartotum. Det är en administrativ huvudstad, och möteplats för många stammar. Övriga bosättningar är antingen de jordbrukande byarna i nordväst, där Thurb, Tilarud och Fossa är störst, eller de skatteuppbärande ordensgårdarna, kasalerna, i sydöst. Många bor också runt klosterboren Karneke i Ejdunnbergen.


Kartotum

Huvudartikel:Kartotum

Palinors huvudstad ligger för fötterna på Palinéon, Ordens huvudsäte och palatskomplex. Huvudtemplet (St: Palin Majorem) omges av klosterbyggnader (Kartotums Konvent av St: Palins Orden, Mästerkonventet av St: Palins Orden och Fria Konventet av Solbröder) fästningsbyggnader (Leoniés Bastioner, Höga Sols Mur, Kevsurborg och Solborgen) samt det stora nekropolpalatset, Hjältarnas Hall. I sin helhet är Palinéon ett svårförsvarat gytter av ålderdomliga befästningar, branta fasader och dolda innergårdar. Även om palatset är synnerligen imponerande, som en bastion av sten över ordens innersta hemligheter, är de många befästningsbyggnaderna meningslösa annat än som tilflykt i händelse av revolt i huvudstaden. Själva staden Kartotum består av ett fåtal stora stadsdelar. Marknaden är en av de få platser där palinors hårt styrda nomader får mötas för att idka byteshandel. Tretton täckta trägallerier skyddar handelsmännen från väder och vind, och i mitten av detta gytter av stånd och bodar ligger Skatthuset, ett befäst torn med god uppsikt över handeln som ser till att Stormästaren får sin rättmätiga skattesats på all handel.

Mitt emot den livaktiga Marknaden ligger Vinterstaden. Tre mäktiga stammar som sedan generationer bebott området runt Kärnmassivet bosätter sig här för att undkomma det hårda vintervädret. På sommaren är området övergivet, och eftersom många av nomaderna bor i tält står bodar och hus tomma, liksom de typiska täckta brunn- och samlingsplatserna. Under dessa perioder hemsöks Vinterstaden av Kartotums hårt förföljda tjuvar och taskspelare: jagade och desperata brottslingar med allt att förlora. Den del av vinterstaden som ligger närmast Palinéon består av vackra trävillor, med utsökta sniderier. Här bor nargurstammarnas mäktigaste, det närmaste Palinor har av ett adelsskap utanför Palins Orden. Särskilt bor en grupp Gharîldyrkande schamaner här under ordens överinseende sedan generationer.

Den tredje och största delen av staden ligger längs med den paradgata som leder upp till Palinéon och på rät vinkel från den en karavanled som går genom Marknaden. Eftersom denna stadsdel ligger på den bredaste och mest tydligt sluttande uppfarten mot Kärnmassivet och Palinéon kallas den Bergstaden, och är hem åt Kartotums vanlig befolkning. Ordensmedlemmar bor i de vackra trädgårdskvarteren runt Palinéon, vanliga medborgare bor släktvis i olika kvarter. Dessa stadsbor räknar både riddare av orden, narguriska barbarer och ditflyttade handelsmän och legoknektar bland sina förfäder.

Klosterborgen Karneke

Huvudartikel:Karneke

Karneke, Palinors bålverk, är en mäktig fästning vars like är svår att finna i de narguriska vildmarker där landet ligger. Detta militära monstrum restes med de senaste tekniker och principer för snart hundra år sedan, och kan fortfarande räknas i klass med borgar i rika syländer som Zorakin och Kardien. Byggmästaren, Erek Maskati, stammade från Torilia, och var en erfaren fortfikationsarkitekt som skapat hamnbefästningar och riddarborgar över hela Ereb. Mäster Maskati var ett naturgeni med en särskild fallenhet för att utnyttja naturens och landskapets egna former. Därför tycks fästningen resa sig som en fortsättning av Ejdunnbergen i söder, och det är svårt att med ögat urskilja var bergrunden slutar och murverket börjar. I själva borgen bor ett tusental människor, däribland trehundra stridstränade unga palinoriska riddare och väpnare på hedersamt vaktuppdrag, liksom tjänare och den lokala förvaltningen. Platsen är också en knutpunkt för de lokala stammarna, eftersom det är en av de få platser där de lagligen får idka byteshandel enligt Palinorisk lag.

Fossa, Thurb och Tilarud

Fossa är ett enkelt jordbrukarsamhälle som är centrerat runt Etintemplet i byns mitt. En enkel riddarborg strax utanför staden är säte för Palinherre Greve Pars av Elisgaard. Befolkningen är sanna palinorer, ättlingar till handelsmän, riddare och legoknektar lika väl som narguriska barbarer. Det narguriska arvet är fortfarande starkt i byn, och många dyrkar sina förfäder sida vid sida med Etin. Thurb liknar i allt väsentligt Fossa, men styrs från en rik herrgård av Palinbroder Algrav daYid. I Tilarud är en stor andel av befolkningen palinriddare stationerade vid den stora förläggningen Tila Skans, under Palinherre Greve Tombas och Marskalk Baudin.


Tilarud en viktig handelsplats dit pälsvärk från Narim fraktas: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=14729#p14729

Kasalerna

Palinors kasaler ligger utspridda över det glesa landskapet, utposterade för att övervaka handel, jordbruk och skatteuppbäring. Den ena kasalen är den andra lik, och de kombinerar en uppsjö av uppgifter: sädeslager, handelsstation, värdshus, ordningsmakt och domstol. Själva kasalen är en stenbyggnad i två eller tre våningar. Den är byggd kvadratiskt runt en trång innergård, och dess väggar utåt är djupa murar. På nedersta våningen och i källaren ligger förråd, stallar, vapensmedja och vaktstuga. På de mellersta och översta våningarna finns både enkla sovsalar för gästerna, kasalherrens rum och ämbetskammare. Det är inte ovanligt att de större kasalerna är försedda med ett rundtorn som utkik. Utåt mot omvärlden vänder annars kasalen endast trånga gluggar från sina övre våningar.

Bemanningen i kasalen varierar beroende på storlek och hur orolig trakten är. Större kasaler betjänas av riddarbroder, betjänad av ett halvdussin icke-adliga ordensknektar. De senare rekryteras både ur Palinors bondebefolkning och bland lyckosökare och legoknektar. Många kasaler har istället eller dessutom en grupp om trettiotalet hästkrigare från barghans stammar. Dessa hårdföra stäppkrigare äter sadelkärnad magost och grovbröd, och dyrkar ofta obskyra andar, helgon och avgudar förutom Etin.

Runt kasalerna i nord och nordväst ligger allt som oftast klungar av hus: jordbrukarbyar som söker skydd i dess skugga, och dras till dess handel. I de gränsliggande områdena är kasalerna stora, och många av kasalbyarna är skyddade av pallisader och jordvallar. Ute på Barghan är kasalerna färre, och naturliga knutpunkter för stammarnas handel. Här ligger kasalerna nästan alltid på de livsviktiga brunnarna och källorna.

Varje besökare som inte är en simpel trashank eller tjuv, är välkommen till kasalen, om inte extrema förhållanden råder. Vatten och husrum erbjuds gratis, men samtidigt förtullar kasalherran besökarens varor och ägodelar. Gästfriheten är snål utöver dessa grundläggande nyttor, och även rikare köpmän blir ofta hänvisade till enkla sovsalar. Ofta går det dock att få tilldelad sig ett bättre rum mot en diskret muta. Det sociala livet i kasalen trängs på den lilla innergården, där bord dukas ut för tre mål om dagen. Däremellan är det vanligt att sitta och samtala runt brunnen, eller längs väggarna. En kasals innergård är en vanlig plats för utbytandet av skvaller och skrönor. Förutom Kartotums öppna gator och torg är dessa gårdar Palinors viktigaste offentlgia platser.

Besökare måste betala för maten, kopparmynt:

Rågbröd (limpbulle) 2

Pepparsoppa (skål) 1

Lammbog* 12 (Främst ute på Barghan och i syd och öst.)

Långkorv (per famn) 10

Vildäppelmust** (stånka/lägel) 5 (Främst i lantbrukstrakter och i nord och väst.)

Farmarost** (Hel ost) 10 (Främst i lantbrukstrakter och i nord och väst.)

Magost* (Hel ost ) 15 (Främst ute på Barghan och i syd och öst.)

Öl (rött) (stånka/lägel) 5

Öl (surt) (stånka/lägel) 5

Importerat Vin*** Flaska 25 (Endast avsett för palinorbröder. Priset motsvarare en muta.)

Svartsoppa*** Skål 5 (Endast avsett för palinorbröder. Priset motsvarare en muta.)


Kasal2.png

Arkitektur

De hus de narguriska nomaderna trots allt uppför lånar mycket från deras bofasta släktingar bortom palinor. Karvade taknockar, flätverk och halmtak ger ett barbariskt men konstfärdigt intryck. Det är lätt att överväldigas av de råa djurfigurerna och intrikata slingorna som tyder på en stor hantverskicklighet.

Trots att orden så långt det går försöker bygga fyrkantiga, sensibla stenhus och eftersträvar renhet och enkelhet i byggnadsstilen så byggs en majoritet trähus. Särskilt av bondebefolkningen, som tar djupa intryck av den narguriska stil som många av dem har med släkten.

Eftersom Palinor är ett fattigt land, med tillfällig toppar av plundrad rikedom, är bebyggelsen högst blandad. Gamla stenhus och kasaler bevaras genom århundradena sida vid sida med enkla trähus eller moderna skrytbyggen. Palinor är en rokig blandning av stilar, som ett kollage av jorisk och nargurisk byggnadskonst genom seklen.

Samhälle

Palinor styrs av Palins Orden, och då särskilt av den Inre Cirkeln, som är det råd som är samlat runt Stormästaren. Medlemmarna i rådet är de tio Grevarna, och andra höga potentater. Alla är de djupt invigda i ordens religiösa hemligheter. De narguriska stammarna styrs genom kasalerna ute på stäppen, genom hövdingarnas råd och genom schamanerna i Kartotum.


Klasser

Det finns ett antal olika skiktningar i det palinoriska samhället. Till att börja med finns den grundläggande skillnaden mellan Palinbroder (och därigenom adelsman) och vanlig samhällsmedborgare. Palinorden har landet stadigt i sitt grepp, och ingen annan samhällsgrupp har anspråk på ledarskapet. Till överklassen räknas dock också de narguriska stamhövdingarna, schamanättlingarna i Kartotum och de rikaste av Palinors snabbt flyende handelsmän. Medelklassen består av tre vitt skilda grupper. I Kartotum och i vissa kasaler och byar finns handelsmän och legoknektar som är tillflyttade till landet och har en del att säga till om. De självägande bönderna av blandad härkomst som främst bor i landets nordvästra delar tillhör även de medelklassen. Många kommer från riddarsläkter som hamnat på obestånd, har långa anor och anspråk på att få tas upp i Palins Orden om de bara kommer över medel nog att utrusta en riddare. Den tredje gruppen är de fullvärdiga medlemmarna av de rikaste av de narguriska stammarna. Genom en historiens ironi är det främst de stammar som aldrig dyrkat guden Ghaerîl som har den positionen. Underklassen består av krigsfångar, skogsbanditer, fattiga nargurstammar och livegna bönder. Särskilt den sista gruppen är relativt stor, då särskilt de nordliga grevarna lagt under sig allt mer mark. Centralstyret i Kartotum ser med oro på den utvecklingen, och det finns en stark opinion runt Stormästaren att olagligförklara livegendomen. Bland de fattiga nargurstammarna finns de som först dyrkade Ghaerîl. Bestulna sina schamaner och utstötta av de andra stammarna lever de i misär, och förbannar riddarorden som stulit deras heliga hemligheter och nu är kallsinning inför deras öde.


Palins Orden

Paliorden vapensköld.png

Ordens kärna sitter i klosterstaden Kartotum, och utgår från den Innersta Cirkeln, vilken leds av en Ghaerît ("Ghaeriels sändebud"), eller Stormästare. Riddarna i klosterstaden och i Palinors andra kasaler (klosterherrgårdar) härstammar från de ursprungliga kolonisatörerna och missionärerna, eller från de legoknektar och solfarare som genom århundradena anslutit till det lilla landets sak. Börd är mycket viktigt för dessa vildmarksaristokrater, och beroende på vilka anor man kan uppvisa upptas man till olika rang inom orden.

I de sydliga länder där orden har sina kapitel är medlemmarna antingen medlemmar av trogna familjer av högt uppsatta Palinbröder som bevarat ordens hemligheter i generation till generation, eller nyrekryterade rikemän, köpmän eller ädlingar som lockats av ordens flärd, mystik och nätverk. Eftersom ordensmedlemmar svurit att hjälpa varandra i vårt och torrt kan det vara en stor fördel för den handelsresande att vara medlem: vart man än kommer i Ereb finns det en chans att en ordensbroder har en varm säng redo för den reströtte. Därför är det vanligt att just köpmän ansluter som lekmannamedlemmar. Palinorden är dock inte det enda sällskap att fungera på detta sätt, och den konkurrerar med andra intresseorganisationer.

Den ofrälse, handelsman eller oäkta barn, som vill ansluta sig till orden upptas som lekmannabroder och kan bara få en begränsad insyn i orden om han inte tar upp vapen. De stridande ofrälse, sergeanterna, saknar många av riddarnas privilegier, men är ändå en aktad och priviligerad del av det palinorska samhället. I fredstid fungerar de ofta som besittnignsmän, bailiffer eller skatteuppbäringsmän hos de primitiva stammarna i Palinor.

Om man kan bevisa sin ädla börd i minst tre generationer kan en sökande upptas som riddersman i Palins Orden. Det finns en hel esoterisk hierarki, som börjar vid de ödmjuka Salamandrarna, och slutar som Gravmästare, Stallmästare eller någon annan av de upphöjda och upplysta rangerna i den Innersta Cirkeln.

Palins Orden utomlands

Palins riddarorden är inte begränsad till just Palinor. En stark beskickning är ständigt närvarande hos Exarken i Ekeborg, och fungerar även som experter på missionsarbete hos barbarer och nordfolk. Dessutom finns medlemmar i orden över hela den del av Ereb där den Lysande Vägen råder. Det är ett tätt sammanknutet brödraskap av ädlingar som ställer upp för varandra och hjälper varandra framåt i vardagen, men som idkar tystnad och hemlighetsmakeri mot omvärlden. De flesta medlemmar nere på kontinenten är inte riddersmän utan "Initiater av Palinors Regel", lekmannabröder som följer ett par enkla regler i vardagslivet. Ju nyttigare man är för orden och ju mer helhjärtad desto högre upp i sällskapets olika cirklar och hierarkier kan man klättra. De flesta håller sig dock på en modest nivå, och vet ingenting om uppväkta döda eller andra av ordens mer eller mindre officiella hemligheter.

Även om Exarken i Ekeborg säkerligen vet en smula om vad som försigår i Palinor vad gäller förfädersdyrkan och uppväckandet av de döda så har han ingen avsikt att göra en höna av en fjäder så länge Palins orden är nyttiga allierade och håller sina kätterier på behörigt avstånd långt uppe i norr. Det har till och med gått så långt att flera av de avlidna hjältar som kämpar som dödsriddare mot ransarderna även tagits upp som helgon av högsta instans.

I vissa mer kosmopolitiska delar av Kopparhavet samarbetar Palins orden med andra sällskap, och till och med med magiska och nekromantiska sammanslutningar som de anser att de har något att lära av.

Heraldik

Riddare Riddar PO.png Väpnare Väpnare PO.svg.png

Militärmakt

Landets riddarhär är centrerad till Kartotum, Karneke och Tilarud. Men riddarbröderna har många uppdrag att fullfölja, främst att upprätthålla lag och ordning, och att beskydda handelsmän och karavaner. Därför finns riddarbröder över hela landet, företrädesvis i rikets kasaler. I krigstrid uppbådas hela befolkningen i ”Palinore Landstorm”, dels skrämda bönder som ställs upp som pilföda, dels stridbara narguriska nomader som slåss uppställda i sina respektive stammar. Dessutom väcks döda hjältar till liv i kristider, för att strida vid de levandes sida i egenskap av legendariska helgon och förebilder.


Palinors Riddare

Det lilla rikets elit är den färgstarka kretsen av ordensriddare, en grupp som innehåller allt från landets egna söner vars ätter uppburit inkomst från handelsavtal och kasaler i generationer, till en kosmopolitisk samling lycksökare, idealister och karriärister som ofta ännu håller län och inkomst i avlägsna länder. Dessa riddersmän har alla en grundläggande förmögenhet som tillåter dem hålla palinorsk stridshäst och rustning, och leva som adelsmän. Palinors skattkammare utgår med en enkel pension till ordensriddarna, och mat och husrum arrangeras i den kasal eller fästning där de är posterade. Fattigriddare av ädel börd men knap kassa kämpar om rika mecenaters gunst för att få ordning på den viktiga brynjan och springaren, eller tar tjänst som serganter tillsammans med ofrälse knektar.

Palinordens riddare nyttjar vapen och rustning som är lika disparat som de själva. De rika och beresta klär sig i full brynja med harnesk och brörstfästad tunnhjälm eller bascinet, ofta efter Zorakiskt riddarmode. De fattigare och de traditionskärare klär sig istället i svepande hauberker och ålderdomliga tunnhjälmar eller nässkenehjälmar med kindskydd. Beväpningen skiljer sig inte lika mycket: det väldiga ryttarsvärdet används både till kavallerichock och närstrid. Vissa använder lans, korpnäbb och stridsgissel, eller andra vapen från kontinentens riddarklass. Liksom brötsplåtar och hjälmar ofta har bronsinfattningar, är det vanligt att riddarna skyddar sig med bronsslagna rundsköldar, ibland även halvmåneformade för smidigare ritt.

Serganterna, de ofrälse och fattiga stridande ordensbröderna, fyller ett antal taktiska roller. Bland annat finns det de som beväpnade med armborst vaktar kasaler och fästningar. Denna hederslösa syssla är den fattige ädlingens sista utväg. Dessutom finns de som beväpnar sig med spjut och klubbor som ryggraden i landets infanterlinje: en mer hedersam postering. De serganter som har råd med det strider till häst: antingen som understödande armborstskyttar, eller som tungt rustade lansiärer. Sådana rika krigare hindras endast av sin ofrälse börd att upptas som riddarbröder: de riskerar ofta liv och lem för att upptas i de dubbades skara, och föräras svärd och riddarsporrar.

Lag & rätt

I varje grevskap är greven den yttersta garanten för lag och rätt. Varje palinorisk riddare kan agera som dennes ställföreträdare, men är självklart ansvarig inför både greven och inför orden. Om en greve missköter sitt domsmandat ställs han tills svars i den inre cirkeln.

De narguriska barbarerna har sin egen grymma rättvisa, vilken orden sällan har skäl att beblanda sig med.


Befolkning

Palinorer

Palinor bebos av tre stora befolkningsgrupper – ridderskapet, de bofasta och nomaderna.

Ridderskapet

Den härskande klassen, ridderskapet, består av några få tusen personer. Det är en färgstark krets av ordensriddare - allt från landets egna söner vars ätter uppburit inkomst från handelsavtal och kasaler i generationer, till kosmopolitiska lycksökare, idealister och karriärister som ofta ännu håller län och inkomst i avlägsna länder. Dessa riddersmän har alla en grundläggande förmögenhet som tillåter dem hålla palinorisk stridshäst och rustning, och leva som adelsmän. Palinors skattkammare utgår med en enkel pension till ordensriddarna, och mat och husrum arrangeras i den kasal eller fästning där de är posterade. Fattigriddare av ädel börd men knapp kassa kämpar om rika mecenaters gunst för att få ordning på den viktiga brynjan och springaren, eller tar tjänst som sergeanter tillsammans med ofrälse knektar. Till härskarklassen hör även ett antal rika köpmän, inflytelserika shamaner, rådgivare, hovmagiker och legohövdingar.

De bofasta

Den palinoriska majoriteten är nybyggare och bönder vars vardagsreligion är en blandning mellan palinorisk Lysande Vägen och urgammal nargurisk tro. Dessa jordbrukare är sprungna ur en smältdegel av strövnargurer, inflyttade legoknektar och riddarnas oäktingar, och talar en västnargurisk blanddialekt kallad palinorska. De självägande bönderna bor i landets nordvästra delar och tillhör även de den breda medelklassen. Många kommer från riddarsläkter som hamnat på obestånd, har långa anor och anspråk på att få tas upp i Palins Orden om de bara kommer över medel nog att utrusta en riddare. I andra ändan av nybyggarklassens breda spektrum finns svedjebönder, skogsbanditer och dagsverkande krigsfångar. Denna underklass växer ständigt, eftersom de nordliga grevarna lägger under sig allt mer mark för egen räkning, så att självägande bönder förvandlas till fattiga daglönare och livegna. Centralstyret i Kartotum ser med oro på den utvecklingen, och det finns en stark opinion runt Stormästaren att olagligförklara livegendomen.

Nomaderna

Den tredje gruppen är de narguriska nomader som lever som deras förfäder gjort i århundraden. Dessa vidskepliga nomader bekänner sig till Lysande Vägens palinoriska form, men ägnar sig även åt många olika former av hedniska riter och udda kulter. Varje stam har sin egen shaman, ofta nödtorftigt vigd till Etinsk präst och sina egna traditioner. Vissa är vanliga hederliga narguriska kulter, där de gamla gudarna döpts om till helgon och skyddsandar. Andra är mysteriekulter som ägnar sig åt svartkonst, nekromanti och spådom och andra onämnbara och okända riter. De nargurstammar som ursprungligen dyrkade Ghaerîl lever ofta i armod. Bestulna sina shamaner och utstötta av de andra stammarna lever de i misär, och förbannar riddar- orden som stulit deras heliga hemligheter och nu är kallsinniga inför deras öde. De palinoriska riddarna har upprättat en nödtorftig rannsakningsdomstol eller inkvisition som främst bekämpar belätedyrkan och människooffer. Många nekromantiker från dessa ljusskygga stammar har även de fått sätta livet till på riddarordens bål. Dock inte innan de avtvingats sina hemligheter i Kartotums källare. Även nomaderna uppvisar en väldig spännvidd i välmåga: från respekterade stammar med goda handelsförbindelser till fattiga stäppstammar utan shamaner eller repre- sentanter i Kartotum. Bland de fattiga nargurstammarna finns de som först dyrkade Ghaerîl. Även skygga små hjordar av kentaurer strövar över Barghan, men undviker all kontakt med människor.

Högmän

Huvudartikel:Högmän

I Ejdunnbergen och i Palinors sydvästra hörn ligger spridda högmannabyar. Högmännen är ett jättefolk, stolta och styvnackade inbyggare som ofta hamnar i konflikt med de palinoriska adelsmännen och auktoriteterna. Högmännen anser sig ha anspråk på hela Palinor och de stora slätterna hela vägen ned till Mefamirs sjö. De påstår att de storskaliga ruiner som finns lite varstans i regionen, särskilt ute på Barghan och i norra Mirel, byggdes av deras förfäder och gudar. Likaledes påstår de sig en gång i tiden ha avlat fram den palinoriska stridshästen. Vid borgen Karneke i Ejdunnbergen har ett antal högmän städslats som borgvakter och vapenmästare. Detta har lett till en groende konflikt med det relativt stora antalet högmannabyar som ligger i området.

Högmannabyar i Palinor

Högmännens byar är belägna på naturligt försvarbara höjder och kullar i skogsmark och högland. De består av en klunga av långhus, gärna runt en central brunn eller samlingsplats, och omgivna av en beskyddande stenmur. Byggnaderna är större än vanliga människostugor, och grund samt stenmur består av stora stenkolosser ofta hämtade från närliggande ruiner. Högmännen är skickliga jägare och samlare och håller ofta små flockar av getter för sin föda. Dessutom ägnar de sig åt begränsade, terrasserade odlingar på bergssluttningar, och håller sig ofta med fruktträd.

Kända stammar

Mergurund

I forntiden en av Palinors mäktigaste nargurstammar, och en av fyra i den mäktiga gruppering av stammar – allrådet, som innan ordens ankomst hade mest att säga till om i Palinor. Stammen var med rätta fruktad för sin trolldomsmakt. I ett första skede allierade de sig med de nyanlända munkbröderna, då de hade gemensamma handelsintressen. Snart kom deras öden att knytas närmare samman genom den ökända merguriska shamanmästaren Thulrind Svart, som tog den Inre Cirkelns medlemmar under sina vingar och ägnade sig åt hemliga riter i Kartotums djupaste kammare. Thulrind ledde Mergurunderna till lysande dominans i det som skulle bli Palinor, men sveks mot slutet av sitt liv av Palinriddarna, mördades på det nybyggda Palinéons trappor och fick sin kropp bränd som häxmästare. Mergurundernas shamaner och visa jagades ned till sista man och kvinna. De avtvingades alla sina hemligheter i Palinbrödernas pinohålor, och de vanliga stammedlemmarna användes som arbetskraft och pilfoder vid drabbningar. Flera stolta mergurundiska klaner: Aka, Rothere och Silverskaften, utrotades helt, och de återstående klanerna lever nu som fåtaliga och utspridda familjer på svältgränsen, ofta som tiggare och tjuvar. De muntliga traditionerna om stammens storhet, uppgång och fall lever dock kvar, liksom hämndlystnaden.

Chernuskerna

De krigiska Chernuskerna är en av de få Ghaerîldyrkande klaner som bevarat sin ställning i landet. Deras shamaner lever sällan med stammen, utan sitter som representanter i Kartotum. Sitt välstånd får Chernurskerna genom sina väldiga hästhjordar, en ovärderlig strategisk tillgång för ordensstaten. De kan behålla greppet om en stor del av barghan som betesmark genom sina nära band till den palinoriska militärmakten, där deras unga ofta tjänstgör som understödjande lätt kavalleri. Stammen utvecklas så sakteliga till ett hårdfört militärsamhälle, eftersom krigsveteranerna i den traditionella shamanledningens frånvaro utvecklats till stammens kärna.

Ödbryts Härjare

När de hedniska nomaderna i Oudes stam inte ville vika sig för den palinoriska missionen radades deras shamaner upp på led och avrättades som kättare, deras hövding och dennes krigare drevs på flykt, och resten av stammen fördrevs från sina betesmarker av konkurrerande klaner såsom Nareman, Truvs och Bekarbek. De överlevande flydde mot nordost, till vildmarken och de otillgängliga kullarna. Där lierade de sig med de lokala svartfolkstammarna: oregerliga vildar med sneda betar och grumliga ögon som livnärde sig på jakt, slakt och fiske. Tillsammans blev den nya stammen inte bara stark nog att slå tillbaka hotande faror, den kunde på allvar börja planera sin återkomst till de förlorade jaktmarkerna. De lystna svartfolken fröjdade sig över nomadernas mjälla människorikedomar. Nargurerna såg i de vildsinta svartfolken en väpnad arm och fäder till framtida hämnare. Under det nya namnet Ödbryt (egentligen det omskapade Oude) härjar denna stam av halvvättar och svartfolksättade nomader östra Palinor. Deras ledare, Tukk Niding, är en väldig svartrese med kalla blå människoögon som leder sina härjare från lyckad räder. De hållar sig utom räckhåll för de väpnade styrkorna på sina palinoriska stridshästar, vilka de rider barbacka. De är skickliga slavhandlare som hanterar lariat och piska med lätthet, men de saknar modet, manskapet och utrustningen för att kunna stå emot ett samlat motangrepp. De säljer sina slavar till jordukaerlarna i norr, eller till vissa subversiva riddarfamiljer i Palinor. Oudes gamla förfäderstro har blandats upp med svartfolkens elementära animism. Nu tillber de hjältar som ”Gamle Björn” och ”Konung Mjukmull”, påhitt och missförstånd av de gamla myterna. Deras religiösa ledare är den krumsatte vargryttaren Ryk, vars ulvar Snappe, Bete och Fräse är skickliga vildhästsvallare.

Handel & ekonomi

Valuta

I Palinor finns ingen centralt präglad valuta. Istället används den vanligaste valutan i söder, eller helt enkelt de mynt man kommer över.


Handel

Palinors handel är på sparlåga. Trots det exporteras stora mängder päls och myrjärn som de byter till sig från Mirel eller från stammar i nord och öst. Dessutom exporteras palinoriska stridshästar, en småskalig men mycket inkomstbringande handel. Förutom i redigt silver tar orden betalt i salt och i tyger. Från dvärgarna i Küldkres i norr importerar de välsmidda vapen till sina riddarhärar. Den importen är dyr, och riket är skuldsatt upp över öronen. Men å andra sidan är deras riddare mycket väl beväpnade.

Komunikationsvägar förr och nu

Palinor har alltid varit beroende av nargurs och kustlandens handelskontakter.

Karta: [2]

Det lila strecket visar vägen Palins första missionärer följde till det oupplysta mörkret i norr. Vägen blir tidigt stängt av det expansiva Ransard. (...eller så kom missionärerna upp Aeselfloden i söder?)

De oranga strecken visar de handelsrutter som de tidiga palinoriska handlarna använde. När kungariket Timolerien grundades 176 eO spärrades dessa av.

De blåa strecken visar de långa och omständiga vägar som måste färdas för den som i dag vill nå ordensstaten Palinor.

Kalender

Högtider och festdagar

I Palinor används Arcivaliska tideräkningen och Aidniska kalendern. Ett antal högtider firas av Palins Orden, förutom de som gäller som allmänna för Lysande Vägen. Främst bland dessa är givetvis De fallnas dag sent om hösten den tionde i Vilemånad (9 Nusin). Med tända ljus i händerna bekämpar riddarna det djupnande mörkret genom högtravande lovsånger till de som fallit för tron. Till midvinter på Etinsdag (1 Persil) hålls en stor eldfest för att åkalla Etins lysande anlete, solen. Ett antal mindre högtider håller särskilda helgon och händelser i ära, däribland Ordensdagen, i S:t Palins påminnelse den femtonde i Halvemånad (5 Melendo), dagen efter Sommarfesteveckan. Alla dessa festdagar högtidlighålls även av bondebefolkningen. Tillsammans med många av de narguriska dagarna firar de även marknadsdagar som en särskild högtidlighet. Dessa köpskapsfester är en av de få tillfällen då bofast och strövande befolkning möts och umgås. Mer än en olycklig eller upprivande kärlekshistoria har haft sin upprinnelse under de festerna, för bönder och nomader håller sig helst på var sin kant.

Vad de narguriska stammarna i övrigt firar är svårt att säga, då deras traditioner är högst skiljaktiga och mångfaldiga. Den urgamla traditionen att offra hästar vid särskilda dagar som strövnargurerna praktiserade innan Ordensstatens uppkomst anses dock som utrotad. Hos nomaderna är det även tradition att utföra skenräder mot ensligt belägna gårdar. Beroende förhållandet mellan bofasta och nomadiserande kan dessa krigiska övningar innehålla mer eller mindre av stöld och blodspillan. För strövnargurerna är det en påminnelse om vem som i deras ögon har rätt till landet. Även om ordensmyndigheterna ser mycket allvarligt på sådana aktiviteter brukar bönderna snarare ställa in sig på att upprätthålla goda relationer med barbarerna. I sådana fall kan räderna snarare ta formen av vänskapliga besök.

Förutom marknaderna och vissa vilda festivaler finns det inte mycket till utbud av kulturella upplevelser i Palinor. Utanför Palinéon i Kartotum vill säga, där den utvalda riddarklassen kan njuta av ett begränsat utbud av jorisk teater och musik. Dessutom ger de mer musikaliskt eller konstnärligt begåvade palinorerna utlopp för sina talanger genom det lokala soltemplet. Dessa pryds allt mer av gobelänger och helgonfigurer i trä från stugorna. Många av dessa har ett tveklöst narguriskt och hedniskt drag över sig. Strövnargurernas kulturella aktiviteter är en del av deras vardag – deras bruksföremål, kläder och bostäder är ofta högstående konstföremål. Dessutom firas många religiösa högtider med stämsång, strupsång, dans och hästparader.

Politik

Caddo

Dalkernas ö Caddo är i Palinor känd som Kadh. [3]

Mirel

vije och Peter skrev... http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=8000#8000

Hur är det med Palinor, vad kan man tänka sig för intressen där? Tänker mig att det kunde finnas en beväpnad Lysande Vägen-orden i Mirhamn, med siktet inställt på mission. Den skulle administreras från Palinor. Kanske de också stöder någon religiöst välvillig klan i kampen om en återupprättad tron? Kunde tänka mig att Palinor gärna ser att kungamakten återupprättas som förr. (Forna goda relationer?) Hur är det förresten med Palinors handelsvägar (västerut och söderut), kan Mirel vara av strategiskt intresse där?

---

Jag tror att Palinor inte är så noga med gränsöverskridelser och så vidare. Ibland företar de räder och beskattningståg utanför sina grevskaps gränser, speciellt eftersom de har undersåtar som bor där (det vill säga de strövar mellan marker i Palinor, och marker i Mirel). Däremot försöker de att undvika att provocera Mirel i helhet, eftersom de inte har råd med fler fiender. Detta präglar även missionärsprästerna (vilka inte är så mångtaliga man skulle kunna tro: Palinor har inte resurserna för genomgripande verksamhet, och deras präster är även upptagna med andra missionsområden och den inre missionen.). Missionärerna försöker hålla en låg profil, inte puscha så mycket på Etins allenarådande ställning, och allmänt smälta in i samhället. Ofta får de sota för palinoriska gränsöverträdelser och förföljser, och det pågår en hätsk inre debatt om Palinors förhållande till Mirel.

---

Ok, så Palinor och Mirel hade under Mirels kungatid goda förhållanden. Gränsen mellan landen är fastslagen sedan det jorpagniska imperiets tider (Birkenbeinerens "Limes Narguricum" börjar här) Visst har palinoriska nomadstammar alltid rört sig över gränsen men det finns got om betesmarker och kanske klanerna i norr rentav hade någotslags avtal med palinorerna om rätt till höstbete el.dyl.

I nuläget vill Palinor helst se en återupprättning av kungatronen. Man vill inte se att grannen i söder blir hem för vildar, jättar och barbarer som eventuellt växer sig starka och aggressiva. Säkert är man också nervös att det som hände Am-Korum skall drabba också Palinor. Man har varken intresse eller resurser att göra markanspråk, gränsflytt eller invasioner.

I Mirhamn finns en liten "officiell beskickning" i form av missionerande och rekrytrande riddare och präster. I nuläget försöker de välja vilken klan eller gruppering de skall stöda i kampen om den raserade tronen. De ogillar de flesta andra nykomna grupperingar i staden då de ser dessa som potentiella faktorer till oro och oviss framtid.

---

Man kunde kanske tänka sig nåt liknande i Mirel, där kungen och etablissemanget i Am-Korum var de enda som brydde sig om korrekta relationer norut. Mirellerna ser knappast skillnad på palinoriska nargurstammar och andra barbarer österifrån (som var de som brände Am-Korum) varför gränsöverträdande nomader gärna halshuggs omedelbart och pålas åt vildbjörnarna.

Beskickningen i Mirhamn ses på med skepsis och den får alltsomoftast generat försöka förklara rykten om intrång från norr.

Mirellerna själva håller sig av hävd rätt bra innanför "nargurervallen" då de ju inte är nomader.

---

Finns det alltså inga nomadiserande element i Mirelien? I så fall faller lite min idé. Jag tycker det är synd - man förlorar känslan av en sammanhängande "västnargurisk" kultursfär.

Min tanke är alltså att vissa palinoriska och mireliska stammar kunde leva lika mycket på båda sidor gränsen, och se sig själva som tillhörande sina stammar och sin stamgemenskap, inte det mireliska samhället eller palinoriska staten. Kanske finns det plats för lite nomader i mirel ändå? Om inte annat så i dess utkanter och som gårdfaruhandlare?

Det är alltså inte palinoriska stammar som bryter in i mirel, utan sjävlföretagsna riddersmän och kasalherrar.

---

Nej, mirellerna är alltså inte nomader. (Eventuellt vankar de lite av och an från borg till borg el.dyl.* men i alla fall inte på häst). Detta kommer från tanken om att mirellerna är ett eget folk (som jag har tagit som officiellt - här kan jag dock ha fel) och att de skall skilja sig från nargurerna.

För min del kan dock mirellerna gott vara av narguriskt ursprung, men jag ser gärna att de hålls som "egna" med egen kultur osv.

Jag kan också bra tänka mig narguriska nomader i landet som ett eget element. Vissa lever rövare, vissa för handel och andra kanske har "pass" av mirellerna att ströva genom landet till beten söder om Ljusna (mot att de visar respekt för mirellisk överhöghet och betalar för sig).

Hur låter det?

Och varför inte så att klanherdar gör långa vandringar enligt betestillgång, av hävd utan att bry sig om gränser och stater. Gränserna i Mirel ser jag som arv efter den joriska tiden, och gamla klaner kan gott anse att gräsmarker långt utanför dessa är deras att använda.

---

Mirelliska klaner finns också utanför Mirels gränser, men dessa är inte ättlingar till drottning Urumelga (typ) och hör inte till den "inre krets" av storklaner som i tiderna började välja kung åt sig, och föraktas storligen.

---

Religion

Palins Orden följer Lysande Vägen, men har en egen in riktning som med rätta uppfattas som kättersk av det fåtal utanför Innersta Cirkeln, ordens kärna, som känner den i sin helhet. Tron uppkom i mötet mellan de missionerande palinmunkarna och lokala dödsdyrkande klaner för hundratals år sedan. Inre Cirkeln och de mest insatta dyrkar förutom Etin den mörke guden Ghaerîl, de saliga dödas härskare. De ägnar sig åt nekromanti, och försöker sätta sig in i döden och i oändligheten för att på så sätt komma närmare gudarna och Etin själv. De är vetgiriga sökare som ser kunskap som vägen till frälsning och upplys- ning, och de tomma rymderna och dödes avgrundsdjup som gudomlighetens boning. För den vanlige medlemmen i Palins Orden är detta okänt. Däremot vördar han helgonen, martyrerna och de saliga och heroiska döda. Han vet att dessa kan ingripa för att skydda honom och Palinor, och rent av återvända från de saligas ängder för att strida vid hans sida. Han vet också att helgonens skyddande solande Ghaerîel är Etins mäktigaste bispringare.

Lysande Vägens organisation i Palinor

Kåpans bröder av St Palins orden har inom Palinors gärnser traditionellt samma roll som riarker. Ute på Barghan är det till och med så att det är Svärdets bröder som predikar och håller mässa. Sedan 400 e.O. finns det skelettorganisationen till en kyrka under en kerisgass. Tidigare har riarker och predikanter som flockats till Palinor antingen gått upp i orden, eller predikat till fots och i sin ensamhet. Nu finns det en liten men växande organisation av vanliga präster. Vissa av dem oroas av förfädersdyrkan och hemlighetsmakeriet. Palinbröderna ser dem både som trogna trosförvanter, och potentiella skvallerbyttor och problem. De enskilda församlingarna leds för det mest av en Kåpans broder. På barghan och i vildmarken ofta av en Svärdets broder. Ett antal församlingar leds av regelrätta Riarker, varav vissa har lierat sig med Palinorden, medan andra är mer självständiga.

En historisk Exposé - dödskulter i för-Palinor

Bland de narguriska stammar som rörde sig i området öster om Ransard som skulle komma att bli dagens Palinor fanns många meningsskiljaktigheter. De flesta, släktingar till dagens jordkaerlar och ransarder, dyrkade Aesirgudarna eller besläktade panteoner. Men viss stammar leddes istället av shamaner som dyrkade döda förfäder och den dystre guden Ghaerîl. Jag skall i korta ordalag beskriva deras tro, som fortfarande lever kvar uppblandad med den Lysande Vägens trossatser.

"När en man dör färdas han till den mörka floden Gjoll. Dess bortre strand är en dyster och mörk plats där förlorade själar klagar i intigheten, och där ondskans hantlangare pinar de döda med eld och järn. Men den som leds vid handen av en kunnig shaman, eller som har utmärkt sig i livet hejdas vid den breda bron Modug, över vilken tjuvar, lögnare och främlingar färdas i stora skaror, av den vise guden Ghaerîl. Han har samlat de döda i ett läger vid flodens hitre sida. Där bjuds man in till dryckesgille med guden. De främsta krigarna tas upp i hans sällskap, och får sitta vid hans sida i hans gyllene tält. Andra förtjänstfulla skickas med gåvoskänker tillbaka till den gravhög de lagts it, på orlov av den store guden Ghaerîl att vaka över sina ättlingar och bistå dem med råd och dåd. Men när onda gudar nalkas drar Ghaerîl ut i fält, och kallar sina döda till sig i ledung. Det är därför som Ghaerîl kallas "De Levande Dödas Konung": för de som dör och hamnar hos honom är levande trots att de är döda.

När Ghaerîl inte kallar på sina undersåtar tjänar dessa sina ätter och släkter. Om det finns en fejd mellan två släkter är det inte ovanligt att de döda drar i härtåg mot varandra: och gravkumlen genljuder av muller som av strider och de dödas härskrin. När släktens shaman anser det vara av nöden kan han kalla på de döda ur kumlen, och ibland hela vägen från Gjolls stränder. Den döde står då i ruttnat kött för att tjäna sin ätt.

Om man i strid dräper en fiende, och vill ha honom som tjänare kan man enligt gammal sed skära ut hans tunga. Då släpps den döde inte förbi porten till bron över Gjoll eftersom han inte kan uppge sitt namn. Han kan heller inte tjäna Ghaerîl, utan måste vänta vid brons fot tills den som dräpt honom läggs i grav med hans utskurna tunga. När den döde segraren sedan själv kommer till bron har han makt över alla de vars tungor han bär. Det går även bra att ta av hela huvudet, så länge man skiljer tungan från kroppen. Tusenden är de bortglömda besegrade vars övermän aldrig fick med sig tungorna är graven. De blir till oroliga vålnader och hemsöker de levande. Därför har seden att ta fienders tungor fallit ur bruk."

De narguriska schamaner som dyrkade Ghaerîl samlades tidigt till Kartotum av de nyfikna palinbröderna, som ville åt deras insikter. Stammarna klagade över att de bestals sina andliga ledare, men tystades med guld och skänker. Snart visade dock Palins orden sitt sanna anlete: när pengakistorna sinade slutade de att smörja stammarna, och dessa, utstötta ur nargurernas gemenskap och demoraliserade, förföll till elände och fattigdom. Och schamanerna hade inget annat val än att samarbeta eller brännas som hedningar. Detta var hundratals år sedan, och de schamaner som nu lever i de priviligerade delarna av Kartotum är följsamma och lojala mot orden. Samtidigt tar de sitt ämbete som företrädare för stammarna på allvar, och ser sig som legitima förträdare för den narguriska kulturen i Palinor. Det är tveksamt om stammarna delar denna syn.

Religiös förföljelse

Genom Palinors historia kan man urskilja två huvudsakliga perioder av religiös förföljelse, eller "Rening":

  • Utrensning av dödskulter
Efter att ha utbytt religiösa och spirituella idéer och koncept med de strövnarguriska ghaerîelshamanerna gjorde palinbröderna dödsguden till ”sin”. De västnarguriska Ghaerîlstammar som snabbt anpassade sig och erkände Etins överhöghet kom rimligt undan. De stammar som fortsatte att dyrka Ghaerîl på traditionellt sätt utsattes för diverse grymma åtgärder: deras heliga män deporterades eller brändes på bål, de tvångsinternerades, eller berövades sina jaktmarker. De allra flesta Ghaerîldyrkande stammar råkade mycket illa ut, även de som samarbetade fick sina shamaner deporterade till Kartotum, för kontroll och idéutbyte. Utan sina religiösa traditioner förlorade många stammar sin ställning, och de som hade förföljts hårdast gick under. I mellantiden stärktes paradoxalt nog de stammar som inte dyrkat Ghaerîl: de sågs som missionsobjekt och bemöttes mer neutralt.
  • Utrensning av kätterier
Efter det att alla eller nästan alla stammar i Palinor formellt hade bekänt sig till Etin och hans solande Ghaerîel kom det så småningom fram att det var si och så med efterlevandet av Lysande Vägen. Många stammar hade helt enkelt lagt till Etin till sin gudaskara. Enskilda kasalherrar reagerade våldsamt, och det mullrades om regelrätt tvångsmission och ”inkvisition”. Om så skulle ske riskerade de icke-Ghaerîel dyrkande stammarna råka extra illa ut, Ghaerîeldyrkarna såg en chans att förbättra sin skamfilade ställning på stäppen genom lite gammaldags angiveri, och hoppades att den kommande häxjakten inte kom att drabba dem.

Äventyrsuppslag

Trad i folk och fångar

I Palinor är slaveri i lag förbjudet, men en levande och inkomstbringande verklighet. På avlägsna gårdar ute på Barghan finns en grupp adelsfamiljer, många av echtiskt ursprung, vilka handlar med inlandets nargurstammar och nordliga jordukaerlar. Unga blekögda barbarflickor och starka oxar till barbarmän inbringar höga priser på Kopparhavets slavmarknader, och säljs även till Trakorien och Ransard.

Den ecthiska ätten Martull är inflytelserik, och dess söner har kämpat som ordensriddare i de många generationer som gått sedan de lämnade hemlandet Kardien i vredesmode efter att slaveriet avskaffats. I Palinors avlägsna nord är det lättare att följa sina egna seder, och som en mäktig och rik ätt har de kunnat smörja centralmakten att titta åt andra hållet medan blekrädda nargurflickor och trögögda jorduträlar radats upp på deras gårdar och brännmärkts likt boskap.

Den unge och idealistiske ordensriddaren Makel da Hulsa avskyr slaveriet, och har tagit de fångnas sak till sitt hjärta. Från sin postering i Trukhu Kasal på Barghan har han upprättat ett nätverk av spioner och hyrsvärd för att komma åt handeln. En av dessa spioner har kommit i kontakt med Martulls gamle husträl Vrek. Den bittre gamle mannen sitter med kunskap och bokföringspapper som kan få ätten på fall. Da Hulsa är fast vid sin postering, men en liten grupp äventyrare och lycksökare borde kunna ta kontakt med den gamle trälen, och föra honom inom Trukhus säkra murar.

Rollpersonerna måste infiltrera Martulls avlägsna gods, och vinna ättens förtroende för att kunna identifiera och söka kontakt med Vrek. Därefter måste de hjälpa honom att bryta sig in i ättens kontor, och stjäla deras papper. På gården finns ett trettiotal undernärda slavar som lever packade som sillar i en rucklig gårdsbyggnad. Ute på tunet står tre pålar med två upprorsmakare surrade och nära döden. För alla dessa väntar grymma öden inom en snar framtid om rollpersonerna inte hjälper dem.

I trakten bor nargurklanen Kalhjässorna, utstötta slavhandlare som lierat sig med Martull och lever av handeln. När rollpersonerna flyr undan Martulls gods kommer de att jagas både av Kalhjässorna och Martulls slavjägare. Om de lyckas komma undan till kasalen väntar långa rättsprocesser. Martull kommer att använda all sin förmåga i form av agenter och lönnmördare för att döda eller misskreditera rollpersonerna, Vrek och da Hulsa. Ordenstribunalen kommer att kräva ovedersägliga bevis för att känna sig tvingade att döma Martull.

Den nosige prelaten

Hans rättrådighet Rekleschau, kerisgass av Västra Nargurien, har ett knivigt uppdrag - att som renlärig präst av Lysande Vägen övervaka Palinordens tro, uppenbara kätterier och verksamheter. Men Rekleshau är en slipad maktspelare. Under de trettiotre år han har tillbringat i det nordliga Palinor har han blivit en makthavare och en aktör att räkna med. Genom att liera sig med ordens högsta höns har han kunnat leva i relativ trygghet och fått stort utrymme för sin egen politik, sina egna intressen, samt översikt över mission, projekt och administration. Men den information och de rapporter han sänder åter till Exarken i Ekeborg är fulla av vad ordensöverhuvudena vill att han skall se och säga. Ljusa handen, Lysande Vägens inkvisition har länge haft ett ont öga till Palinor. Att det försiggår underligheter i den avlägsna nationen har blivit en officiell hemlighet, och Ljusa Handens ledning är frustrerade och irriterade över Rekleshaus mjäkighet över en så väldigt lång tidsperiod. Därför skickar de en av sina främsta agenter, Ittur Sel, för att infiltrera och undersöka Palins Orden, och om möjligt även ställa Rekleshau till ansvars. Ittur reser förklädd som solvandrare inför soltåget mot Ransard och tar anteckningar bland kasaler och tempel. En resa till den hedniska och dödsdyrkande Iirkundstammen i östra Palinor, vars kult fortlever med ordens goda minne, iakttas av en av kerisgassens handgångna. Full av oråd anställer Rekeschlau en grupp äventyrande hyrsvärd att hålla ett öga på den misstänkte solvandraren. Detta vore ett lämpligt sätt att föra in rollpersonerna i äventyret, även om de också kan inhyras av Ittur Sel. Ittur kommer att resa till tempel, stammar, gamla kultplatser och strövnargurklaner. Han kommer att tala med solvandrare, riddersmän och bönder. Han kommer att ställa inträngande frågor, ta skisser av dödsförhärligande ornamentik och kultplatser, samt ständigt anteckna i sin vaxtavla. Han har även gjort sig till vän med en grupp solfarare som ridit för att ansluta till soltåget. Om Ittur märker rollpersonernas intresse kommer han att inviga dessa riddare i sin hemlighet och använda dem för att avsluta sitt uppdrag.