Gastar

Andlig odöd med viss grad av fysisk form.

Gastar

Vid det tredje nekrologseminariet i Fontra Cilor enades de lärde vid definitionen av ordet "gast" som en odöd som:

• icke inkorporerar delar av sin tidigare kropp i sin odöda manifestation
• icke av nödvändighet är bunden till specifikt uppdrag, plats eller föremål, s.k. "fjättrar"
• vid minst ett tillfälle uppgett ett vinande skri, s.k. "gasttjut"
• vid minst ett tillfälle angripit levande varelse genom att direkt suga ut livskraft ur denne, s.k. "gastkram"

Enighet lyckades inte nås om vilka enskilda faktorer som skapar gastar. Buntilia Pennkrafse framlade i ett medlande föredrag tre huvudorsaker till gastdöd:

• Pro primo: Religiös avsvärjelse.

Istället för att hämtas av sin religions respektive "färjkarl" har själen genom motvärn, olyckliga omständigheter eller brist på religiösa kännetecken blivit kvar i de levandes värld. En naken själ utan gudomlig beskyddare brukar vara ett lätt byte för kringosande odygdsandar och andra spiritofager, men de som genom instinkt eller träning lär sig att hämta livskraft genom gastkram kan hålla sig vid skenliv utan gudomligt beskydd.

Ett exempel på medveten avsvärjelse är Kopparhammarorden i Zorakin, som efter att (troligtvis av ekonomisk-politiska skäl) ha anklagats för kätteri mangrant gick in för att fjärma sig från den kyrka som de ansåg svikit dem. Under väl dokumenterade desekrekationsceremonier läste de högsta ordensriddarna samtliga ordenslöften, initiationsböner och ritualtexter baklänges. Avslutningsvis förstörde de sina ordensinsignier och ströp ceremoniellt varandra på hemlig plats. Hade Ljusa Handen kunnat stoppa dem innan detta kätteri, funnit dem och givit dem en ordentlig begravning hade landet sannolikt varit många koppargastar fattigare.

• Pro secundo: Själstrauma.

Alla de vanliga orsakerna för gengång appliceras också på gastar. Stor sorg, verkliga eller inbillade orättvisor, högmod, infernoskräck, omättlig girighet, ostillad makthunger, hämndbegär - allt detta och mer driver själar till odödens käftar.

Den skrämmande apparation som gått under den folkliga benämningen Skribblargubben har efter efterforskningar identifierats som den krunska kalligrafen Ghuno, som vandrat Altor runt i sökandet efter en anfangmålare som rätt förstår att inleda hans sista verk. Hans förakt för mediokritet drev honom att suga livslågan ur alla anfangmålare vars kritskisser var sämre än något han själv skulle åstadkommit, medan hans tvångsmässiga avundsjuka drev honom att göra detsamma med alla som var skickligare än honom själv. Gasten ifråga kvästes av skrivarlärlingen Mehzud, som försvagade Ghuno genom att lura honom att skriva sin autograf med välsignat vatten och därefter "dräpte" honom med dennes egna pennkniv. Mehzud konstaterade i sin självbiografi att gasten ifråga enbart blödde bläck, men att allt som skrevs med detta bläck omformade sig till blodisande förbannelser.

• Pro tertio: Nekrokinetiska flöden.

Månens faser, andlig oro i luften, ogynnsamma stjärnor och förbannade platser tycks ha effekt på själarnas benägenhet att gasta. Det är inte för inte som ökenremsan Shinta Bati i Efaro kallas för Gastmarken, eller att de som går ner sig i de Lyckliga Dårarnas Kärr i Felicien ofta står upp som vanvettiga skrattargastar.

En teori går också ut på att somliga platser bebos av illvilliga gammelgastar, som hjälper till att gömma nydöda själar undan färjkarlar och slukarandar för att sedan kalasa på deras kvarvarande mänsklighet som lön. Dessa gammelgastars existens är inte bekräftad, men Buntilia Pennkrafse intygar sammanbitet deras existens.

Språk

Det finns åtskilliga nekrologer som med bestämdhet hävdar att gastar har ett språk bestående av höga skrin, men därom tvistar de lärde. Tol-Magus den åldrige menar att det är passagen mellan dimensionerna som höjer deras rösters frekvens, medan Buntilia Pennkrafse menar att gastarna talar samma språk som i levande livet och att deras skrin snarast är ett nervöst tvångsbeteende.

Kända gastar

• Gråtargumman

Gråtargumman är en hemsökelse i norra Kardien. Lyvea Harsdotter förlorade tre män till sjöss, och levde sedan ett ensamt liv som änka. I sin lilla stuga höll hon minnessaker över var och en av de döda. Själv fick hon inga barn med någon av dem, och framlevde sina sista dagar i ensamhet. Dödsstöten var när hon i en av köpingens oäktingars slitna anletsdrag kände igen sin senaste makes arv. Tillintetgjord av det posthuma sveket och ytterligt ensam gick hon bort i förtvivlan. Nu smyger hon som en gråtande gast runt bygdens stugor, på jakt efter lyckliga familjers unga söner. Man brukar finna de dränkta på platsen där gumman brukade stå och spana efter sina makar.