Karlsorden

Orden tillhörande Lysande Vägens aidniska gren.

Rykten och meningar

Vad den erfarne äventyraren säger:

”Karlsorden? En orden för hjältar och legender trots att den är en av kyrkans yngre ordnar. Uppe i Aidnebergen finns ett pärlband av solkloster, men ett flertal är idag i ruiner. Det sägs att det finns skatter i dessa klosterruiner, för den som är hågad att trotsa svartfolk och de fällor munkarna satt upp för att hålla borta nyfikna typer.”

Vad den gamle legosoldaten säger:

”Visst, det finns jobb inom kyrkan för en gammal soldat men hos stjärnmunkarna finner man sällan anställning. De har sina egna soldater och riddare och vill du bli en sådan får du gå med i orden, men då måste du också vara beredd på att bli munk.”

Vad den godmodige munken säger:

”En munkorden så god som någon. Kanske den näst bästa av alla. Karlsbröderna är duktiga riarker som vet hur man tar hand om sina församlingsbor. Utöver detta har de goda teologer och kyrkojurister. Jag har själv studerat Karl Svärds skrifter och trots att han är något mitt emellan en riddare och en munk så skrev han väldigt intressanta synpunkter på dericusregeln. Vilken orden som är den bästa? Min, så klart!”

Vad den klåfingrige tjuven säger:

”Jag stjäl inte från tempel! Vad de än säger så stjäl jag inte från tempel… längre. För många år sedan stal jag ur fattigbössan i den stora solkatedralen – jag är ju fattig – men blev påkommen av en solriddare. Solriddaren ville omedelbart skipa ”rättvisa” men en riddare av Karlsorden hindrade honom och påvisade att lagen skulle ha sin gång. Tack vare karlsriddaren fick jag utföra straffarbete i bôntisalens tjänst i sex månader, så jag har mitt liv att tacka S:t Karl och hans riddare för.”

Vad den mäktige magikern säger:

”Karlsorden och magiker har inget otalt med varandra. Karlsorden lägger sig väldigt lite i magi och magiker lägger sig väldigt lite i teologi. Det skall dock sägas att karlsmunkarna har varit användbara i vårt skrå. Då och då händer det att ädla magiker blir anklagade för något så simpelt som häxeri (tvi)! Karlsmunkarna som är skickliga jurister har då ofta försvarat magikern i de kyrkliga domstolarna… å andra sidan har de både anklagat och dömt. Låt oss säga att Karlsorden har sina för- och nackdelar.”

Vad den pratsamme värdshusvärden säger:

”Karlsorden säger du, skall du på pilgrimsfärd? Ja, det är det många som skall. Karlsordens huvudsäte är ett populärt pilgrimsmål där man kan be framför S:t Karls reliker. Om du hör efter så brukar det alltid finnas en grupp med pilgrimer som är på väg dit och det är säkrare att färdas i grupp.”

Vad den snikne köpmannen säger:

”Munkar, alla dessa munkar. De inte bara har varor av god kvalitet, de vet värdet av dem också. Man kunde tänka sig att dessa heliga män skulle leva i enkelhet och fattigdom men de vet att ta betalt! Jag handlade i ull för några år sedan och ratade Karlsordens agenter. Istället köpte jag ull av bönderna i samma trakt till lägre pris. Man kunde tycka att det borde varit densamma men munkarnas ull var av så mycket bättre sort. En av mina konkurrenter svepte då in och tog kontraktet och gjorde betydligt större vinst än jag, trots högre kostnader. Ja, det var ju inte så att jag blev fattig, jag tjänade en bra slant, men jag lärde mig att kvalitet får kosta.”

Historia

354 e.O.

Karl Svärd grundar Karlsorden. Den ska "bekämpa ondskans och mörkrets makter och sträva efter att ljuset och rättvisan ska härska i världen". Orden grundas för att skydda de efarier som konverterat då dessa var utsatta. De nyupplysta härjades och plundrades både av efariska landsmän som ansåg dem vara förrädare och av solfarare som inte brydde sig utan såg alla efarier som mål att attackera. Med detta följde också att Karl Svärd ville upplysa så många oupplysta efarier som möjligt och gav orden även i uppdrag att missionera. Till Karl Svärd anslöt sig ca. tjugo riddare och tio riarker. Riddarna och riarkerna bodde till att börja med utspridda i hus i byar.

358 e.O.

Ordens första solkloster invigs i Tigranes. Klostret uppkallas efter ordens grundare Svärdsklostret och byggs under de nästa tio åren ut till en mindre stad.

360 e.O.

Orden inviger sina första tre mindre karlskloster i Efaro.

365. e.O.

Karl Svärd ärver en bit land i södra Dreverike vilket han skänker till orden. På en utskjutande klippö i havet börjar ett nytt karlskloster anläggas.

366 e.O.

Karl Svärd gör sitt sista tillägg till Karlsordens regler med tillförandet av nunnor. Karlsorden har redan haft flera leksystrar men inte något renodlat nunneliv. Inga nunnor hinner dock etablera sig i Efaro innan orden fördrivs.

367 e.O.

Karl Svärd dör efter sår han fått i strid. Han begravs i Svärdsklostrets krypta.

369 e.O.

Solstaten faller och man börjar evakuera orden. Riddare och munkar återvänder till Aidne och måste nu hitta nya måltavlor. Man har dock skeppat ut ett mindre berg av rikedomar från solstaten.

370 e.O.

Ordens huvudsäte flyttas officiellt till Dreverike efter att Svärdsklostret intas och plundras av efarier. Karlsklostret på den lilla klippön får namnet Karlsklippan.

377 e.O.

Karlsorden får tillstånd från både exarken och Zorakins kung att anlägga missionskloster i Zorakins norra utmarker. Tillstånd ges även av Kardiens kung 374 e.O. efter försäkringar om att orden endast arbetar för kyrkan och absolut inte för att skaffa Zorakin fördelar i Kardien.

379 e.O.

S:t Eztraklostret grundas vid Inmarkasjön i Kardien. En handfull karlskloster grundas i Inmark, Videlrike och Nordmark mellan 380-410 e.O. Karlsorden etablerar aldrig några kloster i södra Kardien av förklarliga skäl.

416 e.O.

Karlsklostret vid sjön Anja upprättas av en grupp djärva munkar som vill föra Etins ljus till barbarerna bortom civilisationens gräns. Till sin hjälp har de dvärgar och några skickliga elementarmagiker.

466 e.O.

Det zorakiska fälttåget mot Morëlvidyn understöds av Karlsorden med både riddare och pengar. En stor del av ordens förmögenhet satsas i projektet då man hoppas kunna anlägga nya kloster i Morëlvidyn och utöka sin rikedom. Fälttåget är dock en flopp och slutar utan några större förändringar. Tyvärr har då Karlsorden förbrukat stora delar av sin förmögenhet och ny byggnation av karlskloster avtar helt.

499 e.O.

En grupp svartalfer anfaller en by i norra Zorakin. En riddare med en silversol på både sköld och rustning uppenbarar sig och driver svartalferna på flykt. Han faller dock i striden och byinvånarna begraver honom med alla hans tillhörigheter i en hemlig kammare under byns soltempel.

550 e.O.

Karlsklostret vid sjön Anja i norra Zorakin intas efter några veckors belägring av Brända Jordens orcher och bränns. Några klosterbröder överlever och flyr.

557 e.O.

Orcherna drivs bort men karlsklostret vid sjön Anja återuppbyggs inte. Karlsorden saknar pengar för sådana projekt.

559 e.O.

Flera munkar som drivits bort av orchernas härjningar samlas i Gredelmark. Eftersom det inte finns pengar att återuppbygga de kloster som förstörts under härjningarna erbjuds man att ta över ett solkloster som haft svikande rekrytering. Eftersom så många bröder och systrar har samlats blir detta kloster genast Karlsordens tredje största kloster.

564 e.O.

Klostret i Gredelmark förklaras officiellt som ett större kloster och flera av ruinklostren ställs under dess domvärjo.

570 e.O.

Klostret i Gredelmark leder en ny renässans inom orden genom att bygga upp flera av de ruinkloster som ligger nära. Orden är dock fortfarande så pass naggad att man långt ifrån kan bygga upp alla av dem, särskilt inte de som ligger för långt bort.

582 e.O.

Klostret i Gredelmark grundar utifrån sig sina första två karlskloster i Nostratiet.

594 e.O.

Tre nya kloster anläggs i Addiaska, Yolev och Hisskov i Klomellien. Klostret i Addiaska förklaras abbotkloster för de övriga två även om det inte är mycket större eller rikare än de andra.

Typ

Andlig kloster- och riddarorden tillhörande den Lysande Vägens aidniska gren. Orden består av munkar, nunnor, riddare, lekbröder, leksystrar och lekmedlemmar.

Säte

Karlsklippan i södra Dreverike, Zorakin. Svärdsklostret i Efaro var huvudsäte fram till 369 e.O.

Syfte

Ordens syfte är att beskydda de svaga och värnlösa samt att föra ljuset till de otrogna. Orden bedrev flera sjukstugor i Efaro fram till 369 e.O. men är idag mer fokuserade på att bedriva missionskloster.

Karlsorden är främst en fredlig missionsorden men med en beskyddande riddargren. Klostren brukar dock vara befästa med ringmurar och försvarstorn.

Grundades

Orden grundades av Karl Svärd 354 e.O. Karls Svärd själv var en zorakisk riddare som hade gått i solkloster. Vid utlysandet av det Fjärde soltåget 353 e.O. begärde Karl Svärd att, och fick, bli löst från sina klosterlöften och delta i soltåget. Väl i Efaro såg han hur flera solfarare var grymma och brutala mot befolkningen. För att stävja detta, och bevara soltågets vision om att sprida läran, skapade han Karlsorden för att omvända efarierna samt att skydda de som blivit upplysta.

Storlek

Karlsorden har ca. 5 000 medlemmar varav den största delen är lekbröder och leksystrar samt karlssöner och karlsdöttrar.

Tillträdeskrav

Karlsorden har inte något särskilt inträdeskrav, förutom att man skall vara följare av Den Lysande Vägen. Ordens postulanter tränas och testas regelbundet och de som antas ha förmågan och förutsättningen att bli fullvärdiga munkar eller nunnor tas upp som noviser i orden. För den som vill bli riddare krävs dock att man redan slagits till riddare.

Rikedomar

Karlsorden har varit en rik orden men har, på grund av ett antal felspekulationer, förlorat stora delar av sina tillgångar.

En stor del av den förmögenhet man haft kom från de besittningar man hade i Efaro. Karlsorden är emot all form av plundring av de som är svaga och utsatta. Däremot har man ingenting emot att ta krigsbyte från fiender, må de vara furstar eller rika köpmän – det är trots allt en del av krigets lagar att den besegrade måste ge tribut. Dessutom förklarade man flera efariska byar, vars befolkning man upplyst, under sitt beskydd och därmed skattepliktiga mot Karlsorden (man betalade en tribut till Solfararstaten för detta privilegium) och man kunde då även ta ut både riarkens och bôntisalens del av tiondet. Karlsorden såg dock till att tiondet även användes för att förbättra och bygga upp församlingarnas soltempel. Dessutom kunde man ta emot en upplysningspenning från tiondet för varje konvertit, en ren avskrivning i det man sände till Ekeborg, men ändå en stor post under de trettio år man verkade i Efaro.

Efter att man satsat en stor del av den kvarvarande förmögenheten i krigståget mot Morëlvidyn 466 e.O. sinade kassan så pass mycket att man inte längre hade råd att anlägga nya karlskloster. Orden och klostren var i sig dock självförsörjande och man behövde därför inte lägga ned någon verksamhet.

Med Svartfolkskrigen 550-557 e.O. förlorade man flera kloster som låg i otillgängligare platser eftersom man inte hade råd att bygga upp dem.

Orden är rik på tillgångar i form av land och tionderätter men har haft svårt att ta dessa i besittning under de senaste 60 åren. Dock har man på senare år börjat lösa ut vissa av dessa ödekloster gentemot att församlingarna blivit självbestämmande under bôntisalerna. Eftersom man ändå haft svårt att besätta dessa församlingstempel med munkar som riarker, och behövt hyra in sådana externt, har man inte heller fått sin del av tiondet ordentligt.

Makt

Orden är inte världsligt mäktig – man har knappast mer än den makt en munk i riarktjänst kan utöva på sina församlingsmedlemmar. Som orden är man inte intresserad av värdslig makt och utövar inte mer värdslig politik än vad som krävs i missionsarbetet. Däremot har orden flera framstående kyrkojurister och teologer. Karlsorden finns representerad vid hoven i Ekeborg och Pendon samt i exarkens tados.

Organisation

Karlsorden består av munkar, nunnor, riddare, lekbröder, leksystrar och lekmedlemmar. Av dessa bor de fem första kategorierna i solkloster som kallas karlskloster. På fåtal platser har flera kloster byggts så tätt att de i de närmaste är små städer. Sådana klosterstäder har bara uppstått vid tre tillfällen i ordens historia.

Man gör också skillnad mellan huvudkloster och missionskloster. Ett huvudkloster skall tillse att deras missionskloster har tillräckligt stöd för att fungera. En abbot i ett huvudkloster har visitationsrätt i sina missionskloster och är ansvariga inför exarken att inget kloster lär ut irrläror. På samma sätt har ordensgeneralen visitationsrätt hos samtliga abbotar för att kontrollera deras kunskaper i läran.

Orden delar också upp sig enligt den feodala syn man har på samhället från kyrkans håll.

Främst står De bedjande – ordens munkar och nunnor.

Därnäst De stridande – riddare och väpnare. Ordens serjanter brukar även läggas i detta fack men kan likaväl ses tillhöra den tredje grupperingen.

De arbetande – i denna grupp finns lekbröder och leksystrar – ordensmedlemmar som sköter den dagliga verksamheten i orden. Förvisso skall samtliga medlemmar av orden utföra "ett arbete för handen" men det är dessa som utför det mesta av klostrets praktiska göromål.

Utöver dessa finns även lekmedlemmar kallade karlssöner och karlsdöttrar. Dessa medlemmar är män och kvinnor som försvurit sig till ordens syften och regler men som lever sitt dagliga liv i det världsliga samhället. De flesta karlssöner och karlsdöttrar lever i städer där man betalar för att ha ett "karlskor" i det lokala soltemplet.

Ordens regler sammanfattas i De Tjugoen Manuskripten skrivna av Karl Svärd mellan 354 e.O. och hans död 367 e.O. I dessa 21 manuskript kan man läsa om hur orden skulle organiseras, hur de dagliga bönerna skall genomföras, vilka löften en medlem skall ge och en del teologiska tankar. Inget av det som skrivits har ansetts vara kätterskt av Ljusa Handen även om Karlsorden vid några tillfällen anklagats för att ha varit det. De flesta mindre karlskloster har bundit dessa tjugoen manuskript i tre volymer.

En medlem av Karlsorden skall svära tre löften då de inträder i orden som novis, leknovis eller väpnare.

1. Lydnad – man måste visa lydnad mot sin abbot eller prior eller den som denne har överställt medlemmen.
2. Stabilitet – man får inte lämna klostret på annat än en befallning av sin abbot eller prior. En abbot eller prior kan dock sända ut en medlem på olika uppdrag.
3. Anpassning – när man går med i orden måste man anpassa sig till orden. Detta medför flera förändringar såsom egendomsgemenskap och att utöva de åtta dagliga bönerna.

Munkar och nunnor lämnar sällan orden men det händer. Karl Svärd själv lämnade sitt solkloster och ansåg att ingen skall vara bunden för livet till sitt kloster. Den som vill lämna kan alltid begära att få bryta sitt löfte utan att förklaras som avfälling. De flesta av dessa munkar brukar övergå till att bli riarker utanför Karlsorden inom kyrkans övriga inrättningar. Nunnor lämnar Karlsorden mer sällan då de inte har samma möjlighet att falla tillbaka på att bli riarker som männen har.

Munkar

Ordens munkar är även vigda riarker. Den som vill bli munk måste utbilda sig i flera års tid. För att bli munk måste man först gå med som postulant i Karlsorden och där visa sina kunskaper för att bli antagen som novis efter två till fem år. En novis går ytterligare i lära i tio år för att sedan vigas som riark för att sedan förklaras som fullvärdig broder.

Eftersom munk- och nunnelivet kräver god kännedom i det lästa och skrivna ordet och kunskaper i dalkiska brukar adels- och prästsöner och -döttrar ha ett försprång. Det finns dock gott om barn till bönder och hantverkare som har tagits upp i De bedjandes krets.

Munkar brukar arbeta som riarker, dels i det egna klostret, dels i de församlingar som tillhör klostret. En del munkar arbetar också som kopiatörer och ikonmålare, alkemister och apotekare eller liknanden arbetsuppgifter som kan avbrytas för att ta sig till soltemplet för att delta i ceremonier. Som munk antas man utöva de åtta dagliga bönerna och vara ett föredöme för övriga ordensmedlemmar. Munkar som fungerar som församlingsriarker utför oftast sina böner med en eller två noviser i församlingstemplet.

Nunnor

Antagningen till att bli nunna sker på liknande sätt som det till munk. Skillnaden är att en nunna inte vigs till riark när hennes novistid är över. Nunnors liv är i övrigt lika de som munkarna lever. De skall utföra de åtta dagliga bönerna och utföra ett arbete för handen. Många nunnor är duktiga på att brodera andliga textilier.

Riddare

För den som vill bli riddare krävs att man redan slagits till riddare av den världsliga makten. Karlsordens syn på ridderskapet är att de, precis som Karl Svärd, är män och kvinnor som står med fötterna i både den värdsliga och den andliga världen och att det inte är kyrkans sak att dela ut ridderskap. Precis som en munk eller nunna skall de ha kunskaper i dalkiska, även om det ibland kan vara lite si och så med dessa kunskaper. Ordens väpnare är alla färdigutbildade riddare och deras väpnarskap är att se som deras novistid i Karlsorden.

Riddare förväntas uppfylla de åtta dagliga bönerna på samma sätt som munkar och nunnor. Undantag från de fyra mindre brukar ges i krigstid.

Lekbröder och Leksystrar

Lekbröder och -systrar är medlemmar som till stor del tar hand om ordens dagliga verksamhet, oftast i form av rent kroppsarbete. Lekmedlemmarna tar hand om odlingar och åkrar, gårdar och kreatur som ägs av orden. Dessutom finns här en stor grupp hantverkare av det grundläggande slaget som smeder, läderarbetare, m.m., men det händer att en del finhantverkare även går med i orden. Karlsorden bedriver också utbildning inom den förra kategorin med lekbröder som både får avyttra gesäll och mästarprov.

Lekbröder och systrar förväntas inte vara en del av Karlsorden i hela sitt liv men de som väljer att stanna upp i hög ålder blir väl omhändertagna. Lekbröder som lämnar orden har ofta en gedigen utbildning bakom sig, antingen som bonde eller hantverkare.

Lekmedlemmar behöver endast delta i de fyra större bönerna under dagen och kan välja bort de fyra mindre om de anser att dessa hindrar dem i deras dagliga värv (eller om de vill sova på natten för att vara utvilade).

Serjanter

Serjanter tillhör Karlsordens stridande falang. Serjanterna är alla tränade krigare utan att vara riddare och är därför alla vanligtvis av låg börd. Förutom att vara tränade till att understödja riddarna har serjanterna en viktig roll i ordens logistik och flotta.

Liksom övriga lekmedlemmar behöver serjanterna bara delta i de fyra större bönerna.

Postulanter

Postulanter kallas de som går in i ordenslivet med syfte att bli noviser eller leknoviser i orden. En postulant prövas för att fastställa om dennes framtid ligger i munkarna och nunnornas krets, eller i lekbrödernas.

Pensionister

Samtliga medlemmar av Karlsorden som fyllt 66 år inbjuds att få en minskad börda vad gäller arbete och bönegemenskap. Pensionisterna behöver endast delta i de fyra större bönestunderna och deras arbete är oftast lättare. Pensionister brukar inbjudas att bo i ett huvudkloster men många väljer ändå att stanna i sitt missionskloster så länge de inte ser sig själva som en börda för klostret.

Karlssöner och karlsdöttrar

Karlssöner och karlsdöttrar är män och kvinnor som valt att leva sitt liv efter Karlsordens mål om att bekämpa ondskans och mörkrets makter och sträva efter att ljuset och rättvisan ska härska i världen. Karlssöner och -döttrar lever ett liv i världen men utefter Karl Svärds regler. Karlssöner och -döttrar har också rätt att bli begravda i en fullvärdig lekbroders/leksysters mantel. Det finns även riarker som är medlemmar på detta sätt antingen genom att de är före detta munkar av orden, eller för att de själva valt att leva efter regeln efter sin riarkvigning. Riarker som varit karlssöner har rätt att bli begravda iklädda en munks mantel.

Ordens ämbetsmän

Ordensgeneralen

Högst upp i ordenshierarkin står ordensgeneralen. Han är endast ansvarig inför Etin och exarken och är den som leder orden. Även om ordensgeneralen är chef för hela orden är han inte ledare för något kloster. Ordensgeneralen bor och lever på Karlsklippan där hans karlshus ligger.

Provinsabbotar

Abbotar leder de fem huvudklostren. De har till uppgift att både leda sitt kloster och att vara ansvariga för de missionskloster som ligger under dem.

Abbotar

Abbotar styr dubbelkloster, kloster med både munkar och nunnor samt lekbröder och -systrar.

Priorer

Priorer leder missionskloster. Förutom dessa priorer finns även två priorer, två priorinnor, en riddarprior samt fyra lekpriorer på Karlsklippan.

Priorinna

Dessa styr de kvinnliga delarna av ett dubbelkloster och fungerar som abbotens sekundant. [[Fil:Karlsordens Topp.png>|200px]]

Kaptensgeneral

Kaptensgeneralens uppgift är att vara ledare för ordens riddare och serjanter i krig. Sedan orden lämnade Efaro 369 e.O. har man bara utsett en kaptensgeneral vid ett tillfälle – 466 e.O. i kriget mot Morëlvidyn. Kaptensgeneralen utses av Höga kapitlet i vilket han också sitter.

Kapten

Kaptener kan utses av kaptensgeneralen för att vara officerare i krig. Eftersom orden inte har någon kaptensgeneral för tillfället utser man inte heller några kaptener.

Serjantgeneral

Serjanternas ledare kallas serjantgeneral. Serjantgeneralens uppgift är främst att vara övergripande chef för logistiken för den stridande grenen.

Amiral

Chefen för ordens flotta och en av serjantgeneralens närmsta män. Trots sitt namn är Karlsordens flotta inte särskilt stor idag och saknar helt krigsskepp. Huvuddelen av flottan består av koggar som transporterar ordensfolk och varor mellan de länder man har närvaro i.

Rustmästare

En rustmästare är chef för ett klosters vapenförråd och därmed också den ledande serjanten vid ett mindre kloster.

Stallmästare

Motsvarar en rustmästare vid ett större kloster men har också ansvar för riddarnas och klostrets stridshästar.

Ordensmästare

Ordensmästaren är en lekbroder eller -syster som är högsta chef för orden när det gäller administration och värdslig verksamhet. Ordensmästaren är ordensgeneralens närmsta man och under honom lyder ett flertal underämbeten som räntmästare (chef för kassan) och diarieförare (sekreterare som ser till att föra ordens eller klostrets dagbok). Ordensmästaren verkar även som hovmarskalk åt ordensgeneralen och är chef för dennes hushåll.

Klostermästare

En klostermästare är en lekbroder eller leksyster som utför samma arbete åt en abbot eller prior som ordensmästaren gör för ordensgeneralen.

Övirga klosterämbeten

Utöver de ämbeten som beskrivits har orden och klostren ett flertal poster. Förutom att varje kloster skall ha en räntmästare och en diarieförare är det upp till varje abbot eller prior hur denne vill organisera sitt kloster vilket han kan göra efter behov.

Främlingsbröder och -systrar

I flera av huvudklostren lever medlemmar av andra ordnar eller kyrkliga organisationer. De flesta av dessa är munkar eller riarker och förväntas därför delta i de åtta dagliga bönerna. Oftast rör det sig om tillfälliga gäster men ibland har medlemmar av Ljusa Handen eller Solorden dröjt sig kvar lite längre än vad som kan anses vara lämpligt för goda gäster.

Generalkapitel

Generalkapitlet är ordens högsta sammankomst och hålls vart tionde år. Till detta kapitel skickar varje kloster sina abbot eller prior och andra viktiga munkar att sammanträda på Karlsklippan.

Rådskapitel

Rådskapitlet är Karlsordens styrande organ och leds av ordensgeneralen. Rådskapitlets främsta uppgifter är att ge råd och stöd till ordensgeneralen.

Storkapitlet

Storkapitlet är ett specialorgan på Karlsklippan bestående av dess klosters abbot, priorer och priorinnor.

Kapitel

Ett kapitel är en samling av klostrets munkar och/eller nunnor där man går igenom och tillsammans beslutar i viktiga ärenden. Ett kloster skall hålla kapitel minst två gånger i veckan men utöver detta kan en abbot eller prior kalla till kapitel så ofta han vill.

Karlskloster

De första bostäderna munkar och riddare hade var enkla hus i de byar man försvarade. Några av dessa byar låg i grottor längs med en förkastningskant och man kunde enkelt försvara dessa genom att kollapsa de tunnlar som ledde dit, eller genom att med fällor stoppa den som ville tränga in. En av dessa byar blev så småningom Svärdsklostret med själva soltemplet beläget i en inre grotta.

Även när Karlsklippan grundades fann man en stor underjordisk grottsal som man kunde använda som tempelsal och traditionen av att lägga hela eller delar av klostret i grottor eller, i de fall man saknar dessa, gräva underjordiska utrymmen, kommer från dessa första kloster. Vanligast är att man lägger templet, skattvalvet och någon ceremonisal i en grotta eller under jorden, men på vissa platser har man till och med lagt kapitelsal och bibliotek under jorden. Det senare har sällan visat sig vara bra för böckerna eller tillgång till läsljus.

Missionskloster

Missionskloster är den vanligaste typen av karlskloster. I ett missionskloster bor munkar, lekbröder och serjanter. Ibland har man också någon länga eller hus avsett för ridderskapet. Ett kloster skall vara självförsörjande i sitt jordbruk men kan även tillhandahålla tjänster i form av skola, läkekonst eller hantverk. Missionsklostren sköter de lokala församlingarna och en eller två av klostrets munkar fungerar som riark. Riarkens jord brukas av klostret som en del av sin försörjning och man har inga förpliktelser av sitt tionde till den lokala bontisâlen. En av klostrets munkar väljs till ledare för klostret och får då titeln prior. En prior måste godkännas av provinsabboten men efter det är han till stor del självbestämmande och en provinsabbot kan bara avsätta honom om han direkt bryter mot Karlsordens regler, kyrkans lagar eller lära, eller om det blir för stora stridigheter mellan klostrets medlemmar.

Dubbelkloster

I ett dubbelkloster bor både män och kvinnor. Man bor i separata delar av klostret som är avskilda med en mur. Dagtid arbetar man sida vid sida inom klostret men måltider och kapitel håller man var för sig. I ett dubbelkloster bor munkar och nunnor, lekbröder och leksystrar samt serjanter. De flesta dubbelkloster har också några hus avsedda för ridderskapet inom orden. Ett dubbelkloster fungerar i stort som ett missionskloster och munkarna tjänstgör ofta som riarker i de lokala församlingarna. Ett dubbelkloster styrs av en abbot och en priorinna tillsammans.

Huvudkloster

Huvudkloster fungerar som ett länssäte i sin respektive provins. I ett huvudkloster har provinsen sin ledare – provinsabboten – som även fungerar som huvudklostrets chef. Dessa chefar över en provins som består av ett antal missionskloster och ibland dubbelkloster. Provinsabbotarna styr sina provinser utan större påverkan av ordensgeneralen men de har alla svurit lydnad under denne. De flesta huvudkloster är dubbelkloster med både munkar och nunnor. Undantaget är huvudklostret i Addiaska som bara har munkar och lekbröder.

Karlskor

Ett karlskor är ett sidoaltare i ett soltempel eller en solkatedral. Karlskoret är samlingspunkten för en grupp karlssöner och -döttrar som betalar en medlemsavgift för att läsa bön och mässa i detta. Den riark som förestår bönen behöver inte vara medlem av Karlsorden.

Karlshus

Det finns tre karlshus – ett i Pendon, ett i Ekeborg och ett på själva Karlsklippan. Ett karlshus är ordensgeneralens residens och högkvarter. Karlshusen i Pendon och Ekeborg fungerar även som ambassader och samlingspunkter för ordens riddare.

Provinser

För att enklare kunna administrera sin orden har man delat upp klostren i provinser. Provinserna styrs från sitt huvudkloster av abboten. Provinserna följer inte landsgränser utan uppdelningen byggde ursprungligen på kerisâten. Detta ändrades dock 564 e.O. då man avskilde den östra delen av Aidne Superior till den nya provinsen Aidne Minor.

Karta: [1]

Aidne Superior

Större Aidne, också kallat Aidne Superior, är Karlsordens äldsta provins även om man brukar hävda att Efaro är den första. Större Aidne består av Aidnehalvön söder om Aidnebergen fram från havet i väst till de zorakiska hertigdömena Gredelmark och delar av Salmora i öst. Tekniskt sett tillhör även Caddo provinsen men man har inte egentligen haft några tankar på att försöka anlägga kloster där. De erebosiska öarna tillhör även de provinsen, även om det är oklart huruvida de har överförts till Mindre Aidne.

Fram till Svartfolkskrigen 550-557 e.O. hade man byggt kloster på mer än fjorton platser men efter krigets slut hade man inte råd att bygga upp det som förlorats och idag återstår bara fem av de tretton kloster man anlagt i Aidnebergen, varav ett har överförts till den nya provinsen. Ett av de övergivna klostren är det som låg vid sjön Anja. (Se äventyret "Skönheten och odjuren")

Här ligger också Karlsklippan, Karlsordens huvudsäte. Detta, samt att Ekeborg är säte för exarken och kyrkans ledning, gör att Aidne Superior anses som den viktigaste provinsen.

Aidne Inferior

Till Yttre Aidne, eller Aidne Inferior, räknas allt land på Aidnehalvön norr om Aidnebergen. Karlsorden är representerad i norra Kardien och även om man har planer på att anlägga kloster i Snoarskogarna så har svartfolkskrigen alltid kommit emellan. Huvudklostret heter S:t Eztra och ligger vid Inmarkasjön. I övrigt har man ett dubbelkloster i Videlrike och två munkkloster varav det ena ligger i bergen i Nordmark och det andra i Aidnebergens nordvästra delar.

Joria Major

Stora Jori, Joria Major, består av allt land i Ereb öster om Nostratiet och med gräns i norr av Mörkerbergen och Nidabergen. I praktiken har man kloster i Jorpagna och Berendien men tekniskt sett tillhör även Hynsolge, Krun och Nidland provinsen. Joria Major är den rikaste provinsen då man aldrig utsatts av svartfolkskrigen eller på andra sätt förlorat kloster.

Huvudklostret, Gyllene Karlsklostret, ligger i landet Vilnia i Jorpagna vars furste är ingen mindre än abboten av provinsen. Furstendömet regerades ursprungligen av fursteätten Houfen som bjöd in Karlsorden att grunda ett kloster 383 e.O. i sitt rike. Eftersom fursten och hans vasaller alla hade övergått till den Lysande Vägen ville man att även folket skulle göra så och erbjöd Karlsorden plats att bygga ett kloster i Vilnia för att få en stark missionsbas. Karlsorden och ätten Houfen blev så nära knutna till varandra att flera munkar och riddare nu kommer från ätten. På grund av småkrig och sjukdomar hade fursteätten endast en legal arvinge kvar 488 e.O. – Arwan Houfen, abbot av Gyllene Karlsklostret och provinsgeneral av Joria Major. Arwan såg dels sina klosterlöften som bindande, dels var han av hög ålder och såg därför att han inte skulle få några arvingar. I stället testamenterade han Vilnia till Gyllene Karlsklostret med villkor att abboten skulle vara dess furste. Detta sågs inte med blida ögon av alla omkringliggande furstar, men med ordensgeneralens, exarkens och Den Helige Odos Ordens stöd var det få som ville sätta sig emot och testamentet förklarades lagligt.

Furstendömet Vilnia ligger kring floden med samma namn. Floden Vilnia är en viktig farled och furstendömet brukar kunna ta ut goda tariffer för de som skeppar varor. Förutom tarifferna är man ett jordbrukande samhälle men den största inkomsten kommer från kalkbrotten i landet med tillverkning av släckt kalk för export. Man har även god tillgång till gul ockra i landet och det är något av en tradition att man färgar putsen till en varm gyllengul färg. Även klostret har putsats efter den traditionen och har därför fått namnet Gyllene Karlsklostret. Karlsorden i Vilnia är dock inte rikare än övriga Karlsorden utan lever endast på sina tionden och det man själva odlar eller tillverkar. Vilnias rikedomar har i stället använts till att grunda nya kloster, framför allt i Berendien.

Efaria Exterior

Bortre Efaro, Efaria Exterior, är bara en provins på pappret. Orden har idag inga kloster i Efaro även om man när drömmar. Ordensgeneralen har vid ett par tillfällen försökt förhandla om att få återöppna kloster i Efaro men har oftast fått kalla handen.

Aidne Minor

Lilla Aidne, eller Aidne Minor, uppstod efter 564 e.O. då klostret i Gredelmark förklarats som nytt huvudkloster. Med sig fick det nya klostret även fem av de kloster som lagts i ruiner. Till skillnad från Karlsklippans pessimism för de kloster man förlorat brann munkarna här för sitt missionsuppdrag och har under de femtio år som gått sedan man blev egen provins byggt upp ett kloster och grundat två nya.

Provinsen består av hertigdömet Gredelmark, delar av hertigdömet Salmora, Jorpur samt Nostratiet.

Erbia Ulterior

Denna provins är tekniskt sett den största av provinserna då den innefattar allt land norr om Mörkrets berg och Nidabergen. I praktiken består provinsen Yttersta Ereb, Ereb Ulterior, av tre kloster i stadstaterna Addiaska, Yolev och Hisskov i Klomellien. Flertalet munkar som flyttat till Klomellien kommer från Lilla Aidne och för med sig den positiva anda som där byggts upp för nybygge av missionskloster.

Relationer

Karlsorden är väl medveten om att den profana världen finns direkt utanför klosterporten och man vill därför värna om goda relationer, om det så är med de lokala byborna som med furstar och herrar.

Zorakin

Karlsorden är omtyckt i Zorakin både av befolkning och kungamakt. Ordens huvudsäte ligger i södra Zorakin och det är även i det landet som de flesta av ordens kloster ligger, även om ett flertal numer är i ruiner efter de senaste svartfolkskrigen. Eftersom man äger en hel del land i Zorakin försöker man hålla sig väl med kungamakten och hertigarna. Ett annat faktum som talar för att orden är omtyckt i landet är att de flesta av ordens bröder och systrar är zorakier. I landets huvudstad, Pendon, har man ett karlshus där ordensgeneralen kan bo när han besöker hovet.

Kardien

Även i Kardien är Karlsorden väl ansedd. Landet är delat mellan två av ordens provinser. I Ekeborg har orden ett eget hus men huvudanledningen till detta är att Ekeborg även är säte för kyrkans ledning. Orden finns i huvudsak vid Aidnebergens utlöpare och i norra Kardien. Bland kardierna är orden välkommen, men få av landets adelsmän, echterna, brukar gå med i Karlsorden.

Jorpagna

I det splittrade Jorpagna har Karlsorden blivit en del av storpolitiken genom det furstendöme man fått ärva. Förvisso är man en liten spelare i kampen om tronen, men Karlsordens stöd tycks ändå sökas av flera furstar och det har spekulerats om att Karlsorden skulle kunna ta över den roll som Den Helige Odos orden haft. Detta är dock bara spekulationer och inget som orden själva strävar efter. Orden använder dock sin popularitet för att få stöd och pengar för att anlägga kloster i de norra delarna av landet.

Berendien

I Berendien dyrkas främst de Unga Gudarna men den Lysande Vägen har en stark andraplats som viktig religion. För kyrkan är Berendien ett så pass viktigt land med så stor skara av följare att man inrättat ett kerisgassäte i dess huvudstad Entika. För Karlsorden är stora delar av Berendien jungfruligt land för deras uppdrag att bedriva mission. Mellan Karlsorden och Berendiens kung eller adel har det ännu inte uppstått några slitningar. Detta beror mest på att på de platser Karlsorden slagit ned sina bopålar på har adelsmännen bjudit in dem för att bedriva mission i sina områden. Det skall dock nämnas att Karlsorden har hamnat i lite blåsväder gentemot andra missionärer och ordnar som tycker att Karlsorden, som i vanliga fall bygger sina kloster i vildmarken, här tagit ifrån dem fridfullare missionsmöjligheter.

Klomellien

Karlsordens närvaro i Klomellien är relativt ny. Man har satt upp kloster i de tre stater som följer den aidniska grenen av Lysande Vägen: Addiaska, Yolev och Hisskov. Relationen är god till de olika härskarna i dessa tre stater och den största stötestenen är lokala riarker och bôntisaler som tycker att orden stjäl riarkât ifrån dem.

Efaro

Det finns en dröm om att återigen kunna öppna klostren i Efaro. Man har vid flera tillfällen förhandlat med efarierna men tyvärr aldrig med större framgång.

Övriga relationer

Karlsorden har väldigt lite relationer med länder där man inte har kloster. Dock har man planer på framtida expansioner. Provinsabboten av Joria Major ser främst västerut och hoppas på att grunda kloster i Hynsolge. Man ser Hynsolges inre stridigheter som en möjlighet att omvända bönderna till en ”fredligare” religion.

I Erebia Ulterior ser man, med Aidne Minors stöd, en önskan om att kunna etablera sig i norra Magilre. Den magilliske kungen har dock förklarat Karlsorden en andlig riddarorden, eftersom de har en stridande gren, och därmed också persona non grata.

Man har även planer på att instifta nya kloster i Mirel men dessa planer är än så länge bara planer.

Heraldik

Ordens vapensköld är en i silver, åttauddig stjärna med kortare spetsar som pekar åt hörnen, på en svart botten.

De åtta strålarna i stjärnan står för de åtta dagliga bönerna – fyra större och fyra mindre.

Munkar klär sig i vadlånga svarta tunikor med huva och ett fint vitt yllerep runt midjan. Ovanpå detta bärs en vit mantel med huva och ordensstjärnan i svart på ryggen och ordensstjärnan i brons som mantelspänne. Man bär också svarta skor. Under dräkten bärs en knälång skjortel, underkläder och svarta hosor samt svarta skor. Vid vinterväder brukar man kunna lägga till stickade kläder under dräkten allt efter vad ens prior eller abbot anser nödvändigt. Nunnor klär sig som munkar men deras tunikor saknar huva och man bär dok och slöja.

Noviser klär sig i munkars och nunnors dräkter men utan bronsspännet som fås först när man är klar med sin novistid.

Riddare klär sig i ringbrynja och över detta en svart vapenskjortel med ordensstjärnan i vitt på bröstet. Man bär det vita yllerepet kring midjan och över det ett svärdsbälte i ofärgat läder med bronsspänne. Över detta bär man samma mantel som munkar och nunnor. Riddare brukar också ha bronsdetaljer på hjälmar, svärds- och dolkfästen. Riddare förväntas gå i sina brynjor i minst åtta timmar per dag förutom på odosdagar och särskilda festdagar. När man inte går i rustning brukar man bära knälånga svarta tunikor med huva och ordensstjärnan i vitt på bröstet samt den vita manteln. Man bär likadana underställ som munkar. Riddare bär istället svarta stövlar för skor.

Väpnare klär sig som riddarna men utan mantelns bronsspännen eller den vita stjärnan på bröstet.

En serjants dräkt består av ringbrynja och brun vapenskjortel med det vita repbältet, och svärdsbälte i ofärgat läder med bronsspänne. När ringbrynjan tas av byts den mot en knälång brun tunika. Ovanpå detta bärs en brun mantel med ordensstjärnan i vitt på ryggen och ett ordensstjärnan i brons som mantelspänne. Eftersom en serjant i tunika och utan mantel ser ut som en leknovis bär de alltid sina svärdsbälten till skillnad från riddarna som brukar ta av sig sina med brynjan.

Lekbröder bär bruna vadlånga tunikor med det vita repbältet runt midjan. Till detta bärs en brun mantel med ordensstjärnan i vitt på ryggen och ordensstjärnan i brons som mantelspänne. Underställ som ovan samt svarta skor.

Leksystrar klär sig som lekbröderna men med dok och slöja.

Leknoviser klär sig även de på liknande sätt men deras tunikor är knälånga och deras mantlar knyts ihop i stället för att ha ett mantelspänne i brons. Kvinnor brukar dock bära vadlånga tunikor och vida huvuddukar.

Postulanter klär sig som leknoviser men utan ordensstjärnan på manteln och deras repbälten är grova.

Det vita repbältet är en viktig symbol för ordensmedlemmar och skall påminna om de löften en medlem av Karlsorden avger. Medlemmar av orden knyter ihop sina repbälten med en särskild knop som kallad karlsknuten. Repbältet bärs även av karlssöner och -döttrar och kan då bäras ovanpå eller under kläderna. En medlem som av någon anledning utesluts ur orden får sitt bälte avklippt.

En prior eller priorinna bär en kedja runt halsen med rund medaljong med silversolen genombruten samt svarta handskar. En abbot bär en pektoralsol runt halsen och en provinsabbot har även rätt att bära en bontisâls stav. Provinsabboten av Joria Major bär även en jorpagnisk furstehatt men i vit sammet istället för röd. Ordensgeneralen har samma utstyrsel som abboten men bär även vita handskar och skor (och vita hosor). Ordensmästaren och alla klostermästare bär en symbolisk nyckel i brons på höften. I övrigt finns det inte några utmärkande drag för övriga ämbetsmän och kvinnor.

Persongalleri

Umberto Salmorasson, ordensgeneral

Den snart sjuttioåriga ordensgeneralen föddes som en av hertigen av Salamoras många oäktingar. Trots sin oäkta ställning såg fadern till att han fick en god grundutbildning till riarkämbetet och mot högre kyrkliga befattningar. Som en ren boost i karriären gick den unge Umberto med i Karlsorden men fann snart att han gillade ordens grundläggande uppdrag. Efter avslutad novistid sändes han till klostret i Sine dal där han arbetade som riark. Under sin tid i Sine dal gick en flitig brevväxling med flera höga medlemmar och kyrkliga ämbeten i teologiska ärenden. Umberto blev sedermera prior i Sine dal och valdes till provinsabbot för Aidne Superior 585 e.O. Tio år senare blev han samtidigt erbjuden posterna som ordensgeneral och wer't-kerîgass (högt kyrkligt ämbete med ansvar för läran) men valde då att stanna kvar i Karlsorden.

Umberto är mycket smal och asketiskt lagd. Hans skalliga hjässa och insjukna ögon skulle nästan kunna få honom att se fanatisk ut om det inte vore för hans mjuka ögon. Umberto är mild, apologetisk och ödmjuk men samtidigt sträng och krävande inför sina ordensmedlemmar.

Han är mycket intelligent och troligen en av de främsta teologerna i kyrkan för tillfället. Hans enda fel i kerîsariets ögon är att han inte tror på tvång och tortyr och avvisar dessa som metoder att användas av/inom kyrkan. Detta retar naturligtvis den Ljusa Handen, men eftersom hans argument är vattentäta har inga inkvisitorer än så länge kunnat hitta något kätterskt i hans brev och böcker.

Eliam Coxarée, provinsabbot av Aidne Superior

Denne femtioårige zorakier har varit provinsabbot i snart fyra år och ser sig själv som självklar efterföljare till posten som ordensgeneral. Född som tredje son till greve Donel Coxarée, en av hertigen av Amtefjärds vasaller, hade han två äldre bröder och stod utan egen arvslott. Istället för ridderskapet blev kyrkan hans mål. Eliam skrevs in vid Karlsklippan där han vigdes som munk, blev prior och sedan provinsabbot. Eliam har sällan lämnat Karlsklippan och hans liv har alltid kretsat runt klostren på Karlsklippan varför han inte är en så trolig kandidat för ordensgeneral.

Eliam är av medellängd och med en god fysik. Som de flesta karlsbröder har han rakat ansikte och huvud. Han tränar sina vapenövningar och räds inte att hugga i med fysiskt arbete när så behövs. Han är även en mycket kompetent administratör och teolog. Hans stora fel är att han inte riktigt kan se sina missionsklosters roll eller förstå deras arbete fullt ut. Detta har gjort att flera av Aidne Superiors priorer till viss del är missnöjda med honom.

Dennis av Vistanor, provinsabbot av Joria Major och furste av Vilnia

Som femte son till viscomten av Vistanor och hans zorakiska hustru, dottern till hertigen av Yttersol, föddes Dennis in i en familj av både furstlig och högadlig rang. Redan som ung tränades han att bli riddare i sin fars armé. Efter att ha deltagit i två säsongers stridande i Jorpagna hade den unge riddaren fått nog och sökte sig istället till det karlskloster som hans föräldrar ofta gjorde pilgrimsresor till. Eftersom hans föräldrar bägge var anhängare av den Lysande Vägen hade han fått god skolning i dalkiska och i läsandet av den Gyllene Boken.

Efter sin tid som novis och munk flyttades han till karlsklostret i Vilnia för att där fungera som skolmästare och blev efter några år även föreståndare vid klostrets skriptorium. Efter ytterligare några år avancerade han till att vara provinsens skolast och företog flera inspektionsresor med den dåvarande provisabboten, Goran Schilcken. Då den förre provinsabboten drogs med en långvarig sjukdom vikarierade Dennis på hans post i nästan tre år för att slutgiltigen väljas till posten efter Gorans död.

Dennis är något längre än medellängd och har breda axlar. Hans blå ögon lyser av flitens lampa och dygnets timmar tycks aldrig räcka till för honom – han är känd för att arbeta tills han stupar av utmattning. Han styr inte bara sitt kloster och provins utan även riket Vilnia men lyckas fördela tiden mellan dessa och är inte heller rädd att fördela arbeten. Dennis talar fem språk, dalkiska, jori, zorakiska, kardiska och berendiska, flytande men klarar även hynsolgiska och erebosiska hyfsat bra. Han är dessutom kunnig i hovetikett och höviskhet och är troligen den av Karlsordens ledare som gör bäst ifrån sig vid hoven.

Walton Redensson, ordensmästare

Efter snart fyrtio år som lekbroder och leknovis i orden har Walton nått den högsta positionen nåbar för en lekbroder. Walton härstammar från norra Zorakin där hans far var smed. Han gick själv i lära hos sin far och blev smedsgesäll. Strax efter hans gesällprov härjades hans by av ett rövarband av orcher. Som enda överlevande och utan något bevis på sina gesällkunskaper valde Walton att söka sig till ett karlskloster för att där återigen avlägga ett gesällprov. Som novis och lekbroder trivdes dock Walton väl och han fann en tröst i tron på Etin och Odo och en god gemenskap.

Walton är rätt så kort och med en smeds breda axlar och bringa och sitt långa svarta skägg kallas han ibland långdvärgen. Han är utmärkt bedömare av kvalitet och vet hur man rekryterar rätt man till sin post.

Rufus Herdeson, generalserjant

Rufus är en ärrad veteran från Jorpagna. Han gick med i Karlsorden sent i sitt liv men tack vare sina kunskaper från otaliga kampanjer blev han snabbt utsedd till Karlsklippans förste serjant och sedan generalserjant för hela orden.

Rufus är mycket kompetent i ett flertal vapen och vet även hur man lär ut vapenkunskap. Hans främsta vapen är kortsvärd och spjut. Den som går i lära hos Rufus går i lära hos en äkta mästare.

Jolen Guldhane, Riddare

Jolen tillhör den zorakiska adelsätten Guldhane, en ätt känd för att ha producerat baroner hos ett flertal grevar. Jolen är dock inte baron, den äran tillfaller idag hans syssling och han står långt från arvsturen. Jolen är det närmaste en ledare som riddarna har, även om han inte har den officiella titeln av kaptensgeneral.

Jolen är av medellängd och hade sett ut som en typisk zorakisk riddare om det inte vore för hans rakade skalle och ansikte. Han har stora kunskaper i militär taktik men saknar praktisk erfarenhet av härtåg även om han varit i ett flertal skärmytslingar med Aidnebergens orcher. Han sitter mer än gärna och diskuterar strategi och vapenkonst med den som kan sina saker, vanligtvis Rufus Herdeson.

Estrid Friman, skattmästare för Karlsorden

Estrid är son till en riark i Faltrax och det var länge tänkt att han skulle fortsätta i sin faders fotspår. Under sina studier började dock Estrid läsa Umberto Salamorassons teologiska skrifter och blev fascinerad av dennes tankar och idéer. När Umberto blev provinsabbot sökte sig den unge riarken Estrid, redan då tillhörande karlssönerna, till Karlsklippan för att ta del av sin utvalda läromästares ord och vishet. Som redan riark var det självklart att han blev munk i orden och efter fem års novistid vigdes han.

Estrid är duktig på siffror och matematik men inte i ekonomi. Han sköter ändå ordens räntekammare väl tack vare de lekbröder som tjänstgör där. Det han tillför främst är att han snabbt kan se uträkningsfel i kassaböckerna snarare än vart pengarna går. I många av kassaböckerna kan man också se att Estrid har klottrat ned matematiska problem eller avancerade uträkningar.

Referenser

Munkorden inom Lysande Vägen. Instiftad 354 e.O. av Karl Svärd. (Aidne s.54) Hade ett tidigare huvudsäte vid sjön Anja i nordöstra Zorakin innan detta förstördes under Norra svartfolkskriget 550-557 e.O.

Tidig diskussion: [2]

Senaste diskussion: [3]

Utkast till beskrivning av Karlsorden: [4]

Karta över sjön Anja: [5]

Om ordens verksamhet, förr och nu: [6]

Om namnet Eiron: [7]

Om lämningar från före Odo: [8]

Om bakgrunden till plundringen av karlsklostret vid Anja: [9]