Jorderväldet

Period i Jorduashurs historia, ca. 500-100 f.O., då jorderna härjade på haven och byggde kolonier långt borta från Kard.

Förslag:

Storjarl – titel som användes av jordernas översta ledare under Jorderväldet.

Kungsjarl – titel som Harald Krokig började använda när han för en tid återupprättade Jorderväldet (på 400-talet e.O.).

Diskussion:

Frågor: [1]

Översikt över historien: [2]

Om hur jorderna angrep Klomellien: [3]

Historia

(Under påbyggnad)

800-500 f.O.

Västerhavskusten utforskas ner till Drylo. Visst plundrar jorderna, men inte mer än andra rövarband. Belgother, raner och jorer är ännu för svåra motståndare. Efter konfluxen märker dock jorderna hur länderna i söder har förlorat sitt organiserade motstånd och plundringar lyckas allt oftare.

Utveckling: [4]

500-400 f.O.

Den ögrupp som idag kallas de trakoriska öarna utforskas, men avskrivs. (Grannarna från Ransard koloniserar dock Saphyna.) Ljusna och Drylo utsätts för plundring och stora rikedomar börjar samlas i Jorduashur.

473 f.O. (Från Yolevs historia]

Jorder från Kard plundrar och bränner Yolev. [5]

400-300 f.O.

Drylo koloniseras av jorderna, liksom hela Kards nordkust och östkust. Hela västerhavskusten ner till Kopparhavet utsätts för plundring. Mot slutet av denna period koloniseras även Nordmark i dagens Kardien.

300-200 f.O.

Expeditioner skickas i österled och konstaterar att det inte är värt mödan att expandera ditåt, inte ens för plundring.

200-100 f.O.

Jorderväldets höjdpunkt. Jordukaerler plundrar och handlar ända till Efaro och Krun. Motståndet ökar dock i Västerhavet.

100 f.O. - 300 e.O. (Årtalet 300 e.O. bör ändras till 100 e.O. för att passa bättre med övrig historia)

Jorderna får allt svårare att plundra. Man förlorar Magilre och kontakten med kolonierna i Nordmark bryts. Jordukaerlernas plats i Västerhavet tas över av ransarder och klavyker. Östra och norra Jorduashur förloras till barbarer och svartfolk.

300-400 e.O.

Jorduashur ligger nu i sina grannars bakvatten, men fortsätter plundringstågen mot resten av Ereb.

400-600 e.O.

En ny storhetstid under Harald Krokig, då riket består av hela norra Kard (dagens Jorduashur, nästan ända till Mastika Aggas läge), kolonierna i södra Klomellien och sydligaste Orghin. Efter Krokig förloras successivt allt utom det vi ser idag.

Västerhavet

Mikael skrev: [6]

Det kontinentaljoriska riket och övriga Drylo hade under lång tid varit allt hårdare ansatta av jordernas plundring, men starka befästningar och organiserat kustförsvar hade förhindrat större invasioner. Under 400-t blev dock spänningarna mellan det joriska rikets olika delar allt större och mynnade ut i maktkamp och inre stridigheter. De inre striderna innebar att kustförsvaren inte underhölls och försvagades. Detta var jorderna inte sena att utnyttja och deras då regelrätta invasioner och plundring av flera större kuststäder är en stor faktor till att det Kontinentaljoriska riket går under. Jordernas skepp tar sig djupare inåt land längs floderna och når tidigare förskonade områden. Jorderna anlägger till och med permanenta läger, reden, på öar i eller i anslutning till floderna och jorderna utgjorde därefter ett hot inte bara under sommaren utan större delen av året. Dessa mer permanenta läger blir mot slutet av 400-t brohuvuden för de invasioner och kolonisationer som sker i Drylo.

I Klomellien börjar det redan på 470-t när kuststäderna Yolev, Atevina och Catonave plundras. Atevina bränns ner efter att jorderna hängt glödande lavar på duvor och småfåglar som flyger in dem till stadens torvtak. Ståthållaren i Catonave tvingas köpa sig fri från Jarl Storblotes plundring i några år, men snart ser konkurrenten från det joriska rikets östra halva till att betala Storblotes son att återuppta plundringen. Jorderna seglar upp för områdets två floder och övervintrar i reden som kring år 400 har växt till regelrätta kolonier. Hela södra Klomellien betalar tribut till jarlarna från norr och jorderna har kontroll över floderna. Vid några tillfällen försöker och lyckas Catonaves och Yolevs befolkningar hålla stånd på någon befäst bro, men jorderna återvänder snart och straffar stadsbefolkningen hårt. Även hamurer och trisker lyckas göra uppror någon gång. Terror och fruktansvärd brutalitet blir framgångsrika verktyg för jorderna att kontrollera sina kolonier med.

Mikael skrev: [7]

Ca 300-0 fO. Fattiga jordiska brotar bosatte sig i de jordiska kolonierna i Klomellien. Framgångsrika krigare gavs sköldjarlastatus över kolonierna där jorderna blev ett styrande ledarskikt av krigare och handelsmän över de lokala folken. En del traditioner och statussymboler anammades under århundradena av den lokala befolkningen. Hamurernas shamaner upptäckte likheter mellan jordernas aesirdyrkan och de egna traditionerna vilket ledde till att aesirdyrkan och dess riter anammades av hamurerna och de andra folken som löd under jorderna, men även andra traditioner blev folkliga. Jorderna blev en accepterad grupp i Klomellien, åtminstone av de flesta undersåtarna.

0-300 eO De jordiska områdena blir allt mindre jordiska då kontakterna med hemlandet begränsas till skatter och tribut eller något enstaka strandhugg. Jordernas överklass har dessutom gift in sig och blandat sig med de lokala folken så att det inte längre kan märkas någon tydlig skillnad. Makten över det Klomelliska inlandet skiftar mellan folken, men jorderna ser till att behålla kontrollen över Yolev och därmed makt nog att återkommande kräva silver till Halle.

Mikael skrev: [8]

700-500fO

Västerhavskusten utforskades under slutet av 700-talet ända ner till Magilre. Visst plundrade jorderna också, men inte mer än andra rövarband. Joriska Imperiet var ännu för svåra motståndare och Belgotherna lyckades oftast gör motstånd. Sarderna plundrades dock regelbundet. Först vid ranernas ankomst under 600-talet tvingas jorderna söka sig längre söderut för återkommande plundring. Det finns i antika annaler från denna period ett trettiotal registrerade strandhugg i Imperiets provinser så långt söderut som i nordvästra Aidne. De joriska provinserna i Magilre, Klomellien och kring Vintervattnet förstärkte sina kustförsvar och bekräftade risken med oskyddade floder genom att befästa brorarna. I Ransard, Ljusna och Mirel förstärktes kustförsvar och varningssystem. Efter konfluxen märkte jorderna dock snart hur länderna i söder har förlorat sitt organiserade motstånd och plundringarna lyckas allt oftare. Framförallt hade jorderna lärt sig att anfalla handelsbyar och kusttempel långt från huvudorternas försvar och kustflottor, ända ner i Faltrakien.

Mikael skrev: [9]

Under 500-t fO hade plundringen mot södra Kard och Drylo blivit så framgångsrik att det under 400-t blev en årligen återkommande syssla för varje jordisk småjarl och hövding. Medan kvinnor, barn och gamla med hjälp av trälar brukade landets magra jordar och skog, så rövades både livsmedel , varor, slavar och rikedomar från Västerhavets kustländer ända ner till Faltraxnäs i Aidne.

Trakoriska öarna: Storjarlen Rotnar Storblote förde också en expedition bortom Svalöarna i väster och utforskade de öar som idag kallas Trakorien, ca 465 fO. Öarna var kända av nordborna från stormblåsta och felnavigerande sjöbusars historier. På den nordligaste ön mötte expeditionen först ett krigiskt eldkastande folk. Efter att "vild eld" sänkt flera skepp och man i land mött besvärjare som skickade tusenbenta sköldmonster mot dem, lämnade man ön ifred och for vidare. På nästa ö fann man inget annat än primitiva folk utan rikedom. En expedition inåt land konstaterade att inlandet var onaturligt hett och befolkat av storvuxna jägare utan silver eller guld. Trots att infödingarna varnade för trollkarlar och tjurmän längre söderut följde Storblotes flotta öns kust söderut och passerade vilda klippiga kuster och täta skogar innan man en omensfylld natt skådade trollkarlarnas violetta himlar och såg eldar brinna på bergstopparna. Efter det rysliga erfarenheterna i norr tvingades jarlen av sina mannar att vända flotta österut igen. På dagens Saphyna fann man dock byte hos fredliga bönder vars hövdingar man efter initial plundring fick årlig tribut ifrån under de kommande 350 åren. Endast under svältår i Jorduashur plundrade man på Saphyna. På Paratorna fann man ett folk som man kuvade och Rotnar lämnade en mäktig hird på öns östkust att härska över undersåtarnas då största by (i dagens Rung) och Saphyna.

Det kontinentaljoriska riket och övriga Drylo hade under lång tid varit allt hårdare ansatta av jordernas plundring, men starka befästningar och organiserat kustförsvar hade förhindrat större invasioner. Under 400-t blev dock spänningarna mellan det joriska rikets olika delar allt större och mynnade ut i maktkamp och inre stridigheter. De inre striderna innebar att kustförsvaren inte underhölls och försvagades. Detta var jorderna inte sena att utnyttja och deras nu regelrätta invasioner och plundring av flera större kuststäder är en stor faktor till att det Kontinentaljoriska riket går under. Jordernas skepp tar sig djupare inåt land längs floderna och når tidigare förskonade områden. Jorderna anlägger till och med permanenta läger, reden, på öar i eller i anslutning till floderna och jorderna utgjorde därefter ett hot inte bara under sommaren utan större delen av året. Dessa mer permanenta läger blir mot slutet av 400-t brohuvuden för de invasioner och kolonisationer som sker i Drylo.

Delar av dagens Magilre och större delen av Klomellien kuvas under deras yxor innan århundradet är över, men även i belgothernas och sardernas länder, kring Vintervattnet och i Mirel tog jorderna permanent tribut. Kring år 400 fO sker viss frivillig utvandring från Jorduashur till Aidnes Nordmark där man blandar sig med de lokala barbarfolken och betalar skatt till Storjarlen i norr.

Mikael skrev: [10]

I Magilre hade jorderna plundrat sedan det Kontinentaljoriska riket började splittras och innan dess, men då halvön saknade navigerbara floder blev det aldrig samma typ av inträngande invasioner som på andra håll. Men så år 399 fO hade jordernas storjarl Hårik Långskagg samlat en väldig armé med sin flotta och anföll Mazunga. Staden gav sig i princip utan strid då dess egen armé då belägrade Moril Dilaz i norr. När magillerna hörde att de fruktansvärda havsvargarna erövrat Munzga blev de gamla fienderna allierade och red tillsammans mot jorderna. När Långskagg hörde att magillerna var på väg avseglade han med större delen av sin flotta, men lämnade resten att hålla staden. Långskagg lät också begära in förstärkningar från kolonierna i Klomellien medan han och flottan utom synhåll från kusten seglade runt till Moril Dilaz. Staden hade i sin egen självgodhet under de decennier de dominerat Magillre försvagats av sitt eget högmod och den Munziska belägringen hade nästan lyckats knäcka staden. När jarl Håriks väldiga flotta gled in mot staden med rytande jorduakaerlar vid relingarna brast det för den underbemannade staden. Maerillernas armé förstod försent jordernas flankning. Med beridna förstärkningar från kolonierna och med motståndarnas familjer som gisslan tog det endast ett par veckor innan jorderna segrade. Långskagg lät avrätta alla ledande magiller han såg som hot och satte betrodda sköldjarlar i deras ställe. Efter att han hade fyllt sina skepp med spannmål lät han övriga jorduakaerlar gå lös på hela halvön. Magillre plundrades och våldtogs grundligt, i princip allt silver och guld skeppades norrut med mängder av färska trälar till de arktiska jordbruken vid Drakrännan och det blomstrande Halle. Magillerna är dock födda med silvertunga och med vackra ord lyckades de efter bara ett halvdussin år skapa intriger och motsättningar mellan sköldjarlarna. När jorderna stred inbördes startade Magillerna uppror och lyckades driva bort jorderna ur flera städer och fästen. Jarl Hårik återvände med en ny armé (inklusive björnkrigare från Mirel) och slog ner upproren. Upprorsmakarna och alla andra magiller med vapen hängdes i takknutar, trädkronor, tempeltorn och stadsmurar. Kråkorna hade så mycket föda att de föråt sig, dog och lät andra as ligga orörda i månader därefter. Några ädla familjer och upprorsmakare undkom ockupationen genom att söka skydd hos ogden av Bzegusta, en ö jorderna hade mycket lite framgång mot. Storjarlen lät sina krigare samla in alla vapen och andra järnföremål de kunde finna i Magilre, stort som smått, och sänkte dem i Gryppas vik (hade annat namn då). Endast sköldjarlar med hird tilläts ha vapen och järnföremål. Magilre tvingades in i den djupaste Mörkertiden med plogar av trä och verktyg av sten. Det tog hundra år innan jorderna åter lät magilerna ha föremål av kvalitetsjärn igen. Tiden därefter fram till några decennier innan Odos födelse inträffade endast ett större uppror i Magilre när Bzegustierna lyckas invadera västligaste Magilre och hålla det innan de pga högmod förgör sig själva. Håriks förbud fick tillslut stå tillbaks för handel som gav skatt och silver till sköldjarlarna och Långskaggs efterträdare i Halle.

Österhaven

Orghin... Barbia... Cereval... Akrogal...

Mikael skrev: [11]

300-t [f.O. eller e.O.? /Admin.] jorderna färdades nu också österut. Man koloniserade nya områden på Kards östkust och även på Orghinska halvön i Drakrännan. Man både handlade och plundrade hos Barbias folk.

300-200 f.O.

Expeditioner skickas i österled och konstaterar att det inte är värt mödan att expandera ditåt, inte ens för plundring. [12]

400-talet e.O.

Jorduashurska pälsjägare och nybyggare koloniserar södra Orghin. Genom handel och hårda strider blandas joduakaerlarna och tjugernas kultur till den isbarbarkultur som behärskar södra Orghin idag.[13]

Det återupprättade Jorderväldet i Klomellien

Måste redigeras...

Diskussion: [14]

397 e.O.

I staden Bozsa bryts plötsligt Cirkantens makt när sällskapets torn faller samman. Alla sällskapets mästare syns ha förintats. Bozsas magiker står därmed utan ledning och kaos bryter ut. Omständigheterna kring detta är ännu okända i Klomellien, men i Jorduashur är det en ofta berättad historia att det var den unge Harald Krokigs stöld av magikernas Ametistkalk som var anledningen.

403 e.O.

Jorder dyker upp utanför kusten av Klomellien.[15]

404 e.O. Jordernas återkomst i Jaggaracksjön

Stora delar av Hisskov, Poane (loigerlandet), Sanzas (söderlandet), Lofernie och norra Triska ansetts av jordekarlerna som tagit sig in i klomelliens inland och Jaggaracksjön. Flera så kallade reden bildas i Loigerlandet, från Maure i norr till gränsen mot Hisskov i syd. Poanska trupper klarar bara sporadiskt av att stoppa jorderna från attacker. [16]

4?? e.O.

(Kommer jorderna via Mercana, som de lyckats passera och ner Maure? Detta p.g.a. ett försvagat Mercana som tappat makt efter Magikernas krig och ett sammanrasat Karkazrapass som stängt den lönsamma handelsvägen till Staden O.)

405 e.O.

Under hätska diskussioner på årets Lofermot beslutar lofernierna sig för att underkasta sig jordernas "beskydd". I gengäld för den brandskatt jorderna kräver, tilldelas lofernierna rätten att handla längs Jaggaracksjöns kuster, samt undslippa vidare plundring. Lofernierna hoppas vidare att jorderna skall kunna freda sina vasaller mot angrepp från triskernas räder.

407.e.O

Söderlandet utsätts för omfattande plundringar av jorderna. Aguzmohr belägras av härjarna som är segervissa. Jorderna försöker aldrig storma befästningen utan hoppas svälta ut garnisonen. Sandzas tömmer dock besparingarna för att sända en legoknektsstyrka som undsätter staden. Styrkan leds av kondottiären (vem?:)) som faller belägrarna i ryggen. Jorderna upptäcker tyvärr krigslisten och drar sig tillbaka mot redena vid Jaggaracksjöns stränder under ordnade former.[17]

409 e.O.

Lusloigis hamnkvarter plundras av Jordekaerler. Stor förstörelse drabbar staden innan försvarsstyrkor bestående av Poanes legosoldater och loigerlänningarnas folkuppbåd kommer till undsättning. Jorderna kommer undan med stora byten plundringsgods.[18]

412 e.O.

Jorduashurska långskepp tar sig genom Baxardeltat och ner Gimdis in i Jaggaracksjön. Kusterna plundras och Erfavelklostret utsätts för ett stort angrepp som dock kan slås tillbaka av stadsstaten Garrikas armé.

Från Garrikas historia:

Det fanns dock en annan maktfaktor i regionen – jordukaerlerna. Detta var ett folk som länge plågat södra Klomellien med sina plundringar och krav på tributer, men de var inte ett lika stort gissel för Garrika som de var för Yolev och Hisskov. Jordukaerlerna kom upp längs floderna i Yolev och vad som är dagens Nya Arno, drog sina skepp över land, och tog sig vidare ner i Jaggaracksjön. Från små befästa hamnbaser, eller reden som de gärna kallade dem, låg sedan hela den stora sjön tillgänglig. Nordborna höll sig dock huvudsakligen till kusten av Hisskov. Skälet till detta var inte Garrikas lilla flotta utan de triskiska pirater som från Jaggaracks nordöstra del redan härjade sjön på sina stridstornförsedda klomuller.

Ändå kom jordukaerlerna att orsaka Garrikas fall. Senhösten 412 e.O., när alla trodde att långskeppen dragit sig tillbaka till sina skyddade reden inför vintern, kom ett massivt anfall mot Erfavelklostret. Ödet gjorde att Garrikas prinshertig Anovan då befann sig på visit hos solnunnorna och med sig hade han flera riddare från sitt garde och en mindre kontingent soldater. De hade inspekterat befästningsverken uppe på Tretorningen och blev nu överraskande klostrets försvarare. Jordukaerlerna hade tidigare lämnat Erfavel i fred, dels tack vare klostrets svåra läge uppe på Serafudden, dels av rädsla för trisker i ryggen, men också då äran i att döda försvarslösa kvinnor aldrig har ansetts som stor hos nordborna. Nu anföll de dock med tjugotre långskepp och prinshertigen skickade ilbud hem till Garrika om brådskande behov av hjälp till klostret. "För Erfavel Livgivaren och Garrikas ära" löd kallelsen. Hela Garrikas här tågade mot norr och lyckades faktisk nå fram innan det var för sent. Jordukaerlerna hade dock intagit delar av Serafudden och huvudstriden kom att ske inne i själva klosterkomplexet. Här föll prinshertig Anovan och närmare hälften av de garrikiska soldaterna, men nordborna förintades och klostret var räddat.

418 e.O.

Efter att jorderna besegrats utanför Erfavelklostret börjar de sakta men säkert utrymma sina reden kring Jaggaracksjön. Lofernierna som negligerat sitt försvar under jordernas förmyndarskap ser snopet efter jordernas skepp då dessa avseglar mot den kalla nord.

427-456 e.O.

Yolev under styre från Jorduashur och Harald Krokig. [19]

427 e.O. Jordernas ockupation

Yolev faller för jordernas anfall där även konungen, Tiridatez ”den bredbröstade” stupar tillsammans med kronprinsen. Jorderna inrättar den avlidne konungens bror som vassal i Yolev (Denna benämns efteråt som Tiredatez den falske). Harald Krokig tillsätter även en jordakisk sköldjarl att jämte marionetten styra över de delar av Yolev som nordfolket hävdade var sina gamla skatteländer (och inte betalad skatt på över sjuhundra år!).

427-457 e.O.

Från Yolev terroriseras sjöfarten i stora delar av västerhavet men framförallt den i Gryppas vik. Från fästningen Östanlås samt träsket i söder leds dock ett motstånd mot jorderna. Först av den avlidne konungens syster, prinsessan Tirea, sedan av hennes yngsta son, Ramaphoria (de två äldre sönerna avlider i kamp med jorderna under Tireas livstid). Fästningen Östanlås faller 441.e.O. men motståndet förs vidare från träsket. Nya Arno har få resurser till över att stödja frihetskämparna med vilket ses som något av ett svek från Yolevs sida. Även Hisskov är till stor del ödelagt av magikernas krig samt jordernas härjningar vid Jaggaracksjön.

431 e.O.

En konvoj från Caddo mot Nya Arno anfalls av jordukaerlarna.

435 e.O.

Harald Krokigs jordukaerler kommer över åsen i Hisskov 435 eO och plundrar friskt. Flera byar i grannstaten Hisskov ödeläggs men Poanes trupper håller undan (de drabbas inte heller i lika stor utsträckning som Hisskov). [20]

438 e.O.

Staden Ossin i Nya Arno plundras och bränns av jordukaerlarna.

456 e.O.

Harald Krokig dör och jordernas makt i Klomellien är över.