Furgia

Kejsardöme i sydvästra Akrogal invid Golwyndas sötvattenshav.

Landsfakta

Invånarantal: 40 500 000
Befolkning: -
Huvudstad: Ketoriam (ca 1 000 000)
Statsöverhuvud: Mahuru-Azaed XXXII 137:e Storkonung av allt Furgia
Styrelseform: Monarki med starkt ämbetsmannastyre
Exportvaror: -
Importvaror: -
Välstånd: -
Armé: Mycket stark
Religion: Furgisk religion, vilket i princip innebär full religionsfrihet
Övrigt:

Historia

Kronologi

822 f.O.

Margylerna lämnar Furgia.[1] (Vad händer?)

ca 400 f.O.

Måndyrkande nomader från Kalmurri slås tillbaka vid staden Ketoriam. Furgias huvudstad flyttas hit från Faoriam.

xxx

Ketoriams första fall.

214-217 e.O.

Solfarare från Lysande Vägens länder i västra Ereb tågar mot Furgia och… (Se Det furgiska äventyret)

283 e.O.

Solfararna i Krun som med stöd från krunierna i Joriska förbundet regerat Kungariket Garhuea kring dagens Stabul fördrivs av Mulekhtrogna krunier med stöd från Furgia. Slusstrappan vid Raas Narram förstörs av de flyende solfararna. Krun enas till ett rike.

xxx

Ketoriams andra fall.

527-533 e.O.

Otharo Rådsfaste från Zorakin reser genom Furgia.

609 e.O.

En ny Storkonung intar Furgias tron. (http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=20689#p20689)

610 e.O.

Stäpplamans år (element: Eld)

Regentlängd

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?f=2&t=549&start=435

Geografi

Karta

Karta över Furgia med provinsgränser

Platser

Brev till Bonitsal Alfredo av Hixani

Min kära vän.

Äntligen så har vi kommit fram till Ketoriam, staden som bara fallit två gånger på tusen år. Du som varit i Krilloan och sade att det var för mycket folk där skulle aldrig trivas i denna stad då den har lika många invånare som myror i en skog. När vi närmade oss Ketoriam från havet såg jag denna gigantiska stad breda ut sig och ur detta gytter av hus och gränder stack fem stora ziggurat upp. En av sjömännen pekade ut de olika topparna för mig och berättade vilka gudar som dyrkades i vilken. Ett av dem var blått; sjömannen sade att det var tillägnat vattenguden Enki.

Den svarta zigguraten var tillägnad Ereshkigal, dödsguddinan. En annan var röd och i toppen brann ett bål - Marduks tempel fick jag veta - och bredvid detta stod en mindre i lila, Palofars grav. Men mitt i staden stod den största byggnad jag någonsin sett, och då har jag ändå sett palatstadosen i Ekeborg. Pyramiden var täckt helt i guld (små plattor med glas över berättade en av sjömännen) och på varje platå växte trädgårdar. Detta tempel var tillägnat skaparguden Tiamat.

Hamnen var mycket grund och den sandiga bottnen skrapade i båtens köl flera gånger. Båtarna här är inte mycket att hurra över, inte mycket mer än breda pråmar som korsar sötvattenhavet. De har mycket att lära från kopparhavets sjöfart, även om dessa flytande lastbryggor tycks vara effektiva här. När vi seglade in i inloppet möttes vi av en mängd djonker och katamaraner som alla ville sälja oss olika varor. Trots att dessa små båtar var målade i glada färger var de inget mot den galär som kom emot oss. Den flerårade båten som vi nu mötte var målad i högkonungens lila färg och från dess lilla hytt på akterdäck stack flera standar upp. Detta var övertullämbetsmannens utsända som skulle deklarera vår last och räkna ut vår tull. Tullmästern steg så ombord och mottog en gåva av kaptenen på vår lastbåt. Dolken han överräckte var kanske både vacker och kostsam men motgåvan från tjänstemannen översteg dess värde mångdubbelt. Den muta som kaptenen sedan skulle få betala skulle ändå övergå värdet i motgåvan, och den skulle i sin tur antagligen inbringa lika mycket silver på marknaderna i Krun.

Efter att kaptenen talat färdigt med tullmästaren var det så min tur att förklara att jag ville stanna ett tag i Ketoriam och där studera detta land. Tullmästaren var klädd i en lång blå rock, med en huva, över en brun tunika, som jag förstod var ämbetsmannadräkten för någon av hans rang. I bältet var en bricka i silver fäst på vilken symboler var inristade. Jag fick veta att denna bricka visade vilken position han hade. Tullmästaren bjöd mig välkommen men förklarade att jag var tvungen att vända mig till överfolksregisterämbetet för att där skriva in mig som en besökande efter att jag först fått de rätta tillstånden från överrikskansliet och överutrikesministeriet.

Nåväl min vän, jag skickar detta brev till dig och skall nu ut och söka dessa tillstånd.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Brev till Bonitsal Alfredo av Hixani

Min kära vän!

Nu har jag varit i Ketoriam i nästan en månad. Det tog mig nästan merparten av denna månad att söka tillstånd och skaffa bostad. Efter att ha flyttat tre gånger, först till främlingarnas kvarter, därefter till gästernas kvarter, blev jag slutligen placerad i utlänningarnas kvarter. Jag bor numer rätt fint i ett vad som i Zorakin skulle ses som ett palats men här räknas som en bättre bostad för en kunglig ämbetsman på mellannivå, och har en liten trädgård i vilken jag nu sitter och skriver detta brev. Huset ser inte ut något särskilt på utsidan, en gränd, en mur och en port är allt som syns och till granne har jag ett bageri och ett tehus.

Men nu måste jag berätta vad som hände för några dagar sedan. Då jag är en upptäcksresande beslöt jag mig för att få lite historier från det fjärran Kamsun. Jag begav mig så ner till karavankvarteren med min tolk. När jag svängde in på ett torg möttes jag av en syn du aldrig kommer att kunna föreställa dig. På torget stod två jättelika djur, de största jag någonsin sett. Både du och jag har sett älgarna från norr och de solunska elefanterna som hålls i Krilloan, men dessa djur slog dessa, ja jag vill nog påstå att det är bara drakar som är större. Djuren var gott och väl fem meter vid manken och dess gråa hud bestod av tjocka hudplåtar, tårna var kluvna i tre och dess huvud påminde snarast om en mulåsans fast med ett platt tryne istället för en mule. Min tolk förklarade att dessa var indriker, djurens kejsare, och att de användes främst för att transportera varor längs karavanleden. Då jag förhörde mig om att dessa bestar skulle kunna användas till strid fick jag ett jakande svar.

Jag fick också chans att tala med en indrikförare. Han hade liksom sin far varit indrikförare och detta yrke var tydligen ärftligt. Heza, som han hette, kunde räkna tillbaka på nästan trettio förfäder som alla varit indrikförare. Trettio! I vårt land är det få adelsmän som kan räkna tillbaka mer än tio generationer och här kan enkla bönder räkna upp sina förfäder som levde för nästan tusen år sedan.

Jag erbjöds av Heza att färdas till Abiam, staden vid gränsen från denna provins. Jag var dock tvungen att söka utresetillstånd från Ketoriam respektive inresetillstånd till Abiam. Jag skriver mer till dig när jag är tillbaka därifrån.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Brev till Bonitsal Alfredo av Hixani

Min kära vän!

Detta är det första brevet jag skriver till dig på min resa till Abiam. Jag började min resa för två dagar sedan med att ta mig ned till karavankvarteren där min nyvunne vän Heza hade bjudit med mig på sin indrik. Detta låter kanske mycket generöst men jag fick tidigt veta av min guide att jag förväntades ge en gåva som motsvarade färden till Abiam på indrikrygg. Jag valde en vacker te-servis, du vet en sådan där som kostar ca ett guldmynt per kopp och fat i Pendon, men här kostade den bara en tiondel av vad den skulle göra hemma och den passade bra då alla här dricker te, speciellt mynt-te, jag är väldigt trött på mynt-te.

När vi så tagit oss ner till karavankvarteren, alltså jag, mina bärare och min guide och tolk -Amam. Där stod nu den väldiga indriken och blev lastad jämte tre andra likadana djur. Det sätt vi skulle resa på visade sig vara i korgar som hängde ned på sidorna av det väldiga djuret. Korgarna var målade i gult och rosa med vackra filigransarbetade fönsterluckor och på taket kunde man lasta packning. Varje indrik kunde bära två sådana korgar, en på varje sida och en öppen plattform på ryggen där mera last kunde stuvas. Högst upp bakom indrikens hals var förarens säte likt en stoppad sadel. Vi klev in i våra korgar (de rymde två personer per korg) och satte oss ned på de kuddar som fanns på golvet. Efter ett tag kom min vän Heza och tackade för gåvan samt bjöd oss att dricka mynt-te för välgång över resan.

När man reser med indrik gungar det rejält. Jag fick hålla i mig för att inte fara omkring i korgen men efter ett tag fick jag rätt balans. Du vet att jag inte blir sjösjuk men på denna resa tog det mig ett tag att komma över illamåendet. Efter de två dagar det tog mig att vänjas vid indrikens rullande gång kunde jag börja njuta av karavanvägens utsikter. Indriker rör sig mycket snabbare än något annat djur på karavanleden, trots att den går i vad för den är ett lugnt tempo, men detta gjorde å andra sidan att jag fick se mycket av de olika djur och människor som färdas här. Vanligast av de djur som jag såg var stäpplamor ledda i långa led med packning på ryggen. De var vanligtvis ledda av karavanledaren, men en och annan ryttare fanns också. Här rullade också stora kärror framdragna av de stora enhornsbufflarna. Vagnarna var ofta lastade så högt att de nådde min korg, alltså över två meter höga, och medan lamorna gick i långa karavaner verkade dessa vagnar mer tillhöra enskilda köpmän. Till och från kom det också ryttare på snabba hästar, magnifika furgiska fullblod. Dessa ryttare, berättade Amam, var kurirer i ett utbyggt postnät.

När man befinner sig i Zorakin eller Kardien kan man ibland färdas på huvudvägarna i en hel dag utan att träffa på någon. På karavanvägen tycks inte detta vara möjligt. Hela tiden möts vi eller går förbi folk och fän av olika slag, inte bara lastdjur utan även nyttodjur som hönor, kor och får såväl som hundar och falkar, jag blev faktiskt erbjuden att köpa en ståljaktfalk av en falkonerare på en kärra vi var jämsides med ett tag då det stod nästan still på vägen, men jag hade ingenstans att göra av den så jag var tvungen att tacka nej. Det var dock ett magnifikt exemplar med stålgråa band och en hälsosam fjäderdräkt.

Nu har vi börjat närma oss de första utlöparna av Mahammara, den bergskedja som separerar Furgia och Kalmurri till stora delar. Jag skriver mer i nästa brev även om du antagligen kommer att få dessa samtidigt då jag inte har möjlighet att posta något förrän jag kommer tillbaka till Ketoriam.

Din vän

Otharo Rådsfaste

P.S. Jag skall försöka ordna med postnätet, så får vi se om jag kan skicka brev via detta D.S.

Brev till Bonitsal Alfredo av Hixani

Min kära vän!

Jag har nu besökt vad som anses vara en liten pilgrimsplats här i Furgia. Ungefär två tredjedels väg mellan Ketoriam och Abiam ligger Kasmaha, guden Kasmits födelseplats. Till orten leder en lång allé som bryter av från karavanleden. Allén är kantad med djur i sten, alla nio alnar höga oavsett vilket djur det rör sig om. Här finns indriker, hippogriffer, lamor, ja och många fler, såväl kreatur som fän och fåglar.

När allén tar slut möts man av vad som hemma skulle ses som en mindre stad. I detta gytter av hus, tempel och förrådsbodar reser sig ett av Furgias mäktiga ziggurat. Även fem klosters murar reser sig i detta myrbo. Allt detta ter sig dock smått och litet då orten är byggd på utlöparen till bergskedjan Mahammara som faller brant ned från dess snöklädda toppar. Högt ovanför staden, förklarades det för mig, ligger ett litet tempel uppfört på den plats där Kasmit föddes. Till detta tempel leder femtusen trappsteg.

När vår indrik vaggade in i Kasmaha möttes vi av fromma pilgrimer klädda i röda tygskynken eller åtminstone en röd tygduk på huvudet om de inte har råd att anskaffa de tygmassor man behöver för att skyla sin kropp. Pilgrimerna blandas med präster av vitt skilda slag, munkar i gula skynken och framförallt alla dessa krämare. Dessa krämare är sig lika varän man kommer i världen och dess helig platser. De försöker sälja de vanliga varorna men även heliga symboler, välsignat vatten, reliker eller i vissa fall välsignelser, förbannelser eller spådomar. Då jag förklarade min avsky för dessa krämare på heliga platser såg min tolk, Amam, oförstående på mig. Tydligen var många av dessa handlare präster och heliga män. Att sälja sina tjänster är ett sätt för dem att både missionera för sin gud som att dra in pengar till sitt tempel.

Den stora zigguraten är ett fantastiskt byggnadsverk. I fyra våningar reser sig trappstegen upp med varje våning omgiven av en mur. Den första gården är tillägnad de tusen gudarna. Även om den kallas för de tusen gudarnas fyrkant är det fler än tusen gudars altare som står här. Varje präst som kan finna en plats stor nog för att sätta upp ett altare eller ett beläte kan här predika sin guds ord. Slagsmål mellan olika gudars följare är ovanliga men förekommer, likaså mellan de olika konkurrerande prästerna. Ja dessa präster är av vilt skilda slag. Några är klädda i enkla kåpor och andra i klädnader så fyllda med brodyrer att de inte tycks kunna röra sig utan att guldtrådarna skall brytas. Vissa är nästan nakna, målade som vildar och med ett hår som inte sett vatten och kam på flera år och en del i de skynken i vilka munkarna klär sig.

Jag kanske inte borde nämna detta för dig, Alfredo, men här finns även ett altare till Etin. Jag tror att det var en efarisk missionär som förestod det.

På den andra nivån tillbads de hundra gudarna. De hundra gudarna är de hundra viktigaste gudarna i Furgia. Det är storkonungen som själv utser vilka som skall vara de hundra gudarna och dess präster är ämbetsmän, välutbildade och ödmjuka män med lika mycket makt som någon av de byråkrater som arbetar inom de olika kungliga verken.

När man så når den tredje nivån möts man av en stillhet som skiljer sig från de två första våningarna. Här höjs inga högljudda böner eller framropade predikningar. Här ljuder istället mjuka psalmer framsjugna av unga gossar som i procession tar sig fram från altare till altare. Tio altare för tio gudar. Dessa gudar anses vara de främsta av alla gudar i hela världen och därför Furgias egna skyddsgudar. På murarnas väggar avbildas historier och sägner om dessa gudars göromål. Prästerna är högre ämbetsmän, dock är de klädda som munkar istället för de traditionella ämbetsmannadräkten.

Till den högsta nivån fick jag inte tillträde men den kallas för den heliga sanningens nivå. Många av dessa gudar och heroer har dessutom egna tempel ute i staden och till dessa hör gästgiverier, värdshus och butiker. Inget här i Kasmaha tycks göras utan att vara ägt eller åtminstone tillåtet av prästerskapet. Faktiskt finns här inga ämbetsverk, utan tillstånd av olika slag söks av de högre ämbetsprästerna i deras tempel vilka fungera som både tempel och ämbetsverk.

Sannerligen Alfredo detta är mycket att ta in och förstå.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Brev till Bonitsal Alfredo av Hixani

Min kära vän!

Jag fortsätter nu min beskrivning av mitt besök i Kasmaha. Jag besökte ett av de kloster som ligger i staden. Klostret kallas den Himmelska Lotusens Kloster och här lever munkar av Pahmis orden. Orden grundades av den upphöjde och vise Pahmi för över tretusen år sedan. På den tiden fanns inte kunskapen om järn; därför är alla gångjärn, kittlar och alla andra verktyg och vapen i klostret tillverkade av brons (klostret har till och med sitt eget gälbgjuteri). Ja, min vän, jag skriver vapen ty munkarna är alla väl förfarna med stridskonster både med vapen såväl som obeväpnad stridskonst. När jag kom dit tidigt på morgonen såg jag de unga noviserna göra sina rörelser i perfekt samklang med varandra och i absolut tystnad.

De unga noviserna var inte mer än tolv år gamla men redan har de kunskaper i att döda en man i rustning med bara sina händer och fötter som vapen. Stridskonsterna skall tydligen vara en slags meditation vilket skall föra dem i harmoni med världsalltet. Även om jag tyckte att jag kommit till klostret tidigt hade munkar, postulanter och noviser redan varit igång och städat och skrubbat kloster från golv till tak innan de börjar sina rituella övningar för dagen.

Efter att de unga noviserna gjort klart sina övningar serverades frukost i vilken jag deltog. Frukosten bestod av bröd, ros och en halv persika, nog för att kroppen skall få näring men inte nog för att man skall bli mätt. Abboten förklarade att man skall inte utsätta kroppen för sådant som ger den behag, då förloras nämligen fokus på den heliga sanningen och man upplever den falska världen. Jag kan inte säga att jag riktigt förstår Pahmis filosofi. Den har både stora likheter och olikheter med klassisk Jorisk filosofi och teologi.

Efter frukost deltog noviserna i lektioner ledda av en äldre munk. Klassen bestod av tjugotvå noviser i tolvårsåldern. Då de håller olika terminer och åldrar isär fanns det klasser för de som gick sin första termin och var i tjugoårsåldern, likaväl som den som läste sin sjätte termin i tioårsåldern. Munkarna är mycket stränga i klassrummet och det sparas inte på käppen för den som maskar eller spelar pajas, okunskap bestraffas dock inte utan munkarna är mycket tålmodiga med frågor och förklaringar.

Efter lektioner får de unga munkarna lekpaus medan de äldre noviserna bedriver självstudier i något av klostrets fyra bibliotek, ett för varje väderstreck. Ja klostret ja. Du, min vän, tänker väl dig ett typiskt aidniskt kloster men så är det inte. Klostret i sig skulle inte kunna skiljas från den övriga staden med sina krokiga gator och olika höga hus och tempel om det inte vore för den omgivande muren. Gatorna i klostret är mycket lugnare än de utanför och här ropas inte de heliga budskapen ut från vart tempel eller gathörn. De olika husen har olika funktioner med dormitorier, refektorier, bibliotek, scriptorier, sjukstugor, verkstäder men även laboratorier, trädgårdar och stridsövningsrum.

Så fortsätter man dagen med meditationsövningar och stridsövningar. Postulanterna och munkarna intar ingen föda förrän kvällsmålet, men de unga munkarna som fortfarande står i växten får ett ordentligt mål mat, i vilket jag, som gäst, inbjöds att deltaga. Maten bestod av kokta linser, ris och sojaost. Till detta serveras även en fiskbuljong, något som de äldre avstår från då kött, fisk och fågel anses korrumpera själen. Munkarna brukar meditera under denna tid och noviserna har tillåtelse att tala med varandra.

Efter lunch fick jag tillåtelse att tala med den äldste munken i klostret. Gehab sägs vara över hundrafyrtio år och en av de visaste i Furgia. Han kallas också för upplyst vilket jag fick förklarat var en titel som ansågs ligga bortom de flestas förståelse. Gehab satt med benen i skräddarställning och tittade på mig i nära en halvtimme innan han tog till orda. Han talade till mig på jori, vilket han berättade att han studerat i sin ungdom som kunglig ämbetsman. Gehab och jag diskuterade filosofi i en timme eller så när han avbröt mig. Det var dags för hans egna studenter att ta lektioner. Dessa studenter som trädde in i Gehabs lilla kammare var inte noviser utan de mest seniora av klostrets munkar. Jag själv var tvungen att lämna rummet då lektionen skulle innehålla många hemliga kunskaper.

Efter detta observerade jag en lektion i avancerade vapenövningar av postulanter och deltog så i klostrets kvällsmåltid. Soppa av linser, ris och grönsaker serverades. Därefter lämnade jag klostret medan munkarna sjöng sina kvällshymner med djupa strupljud.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Brev till Bonitsal Alfredo av Hixani

Min kära vän!

Furgia är verkligen främmande. Jag har besökt markanden i Abiam. Abiam är en stor stad i mitten av norra Furgia och huvudstad i provinsen Himori. Himori är känd för sin vackra natur och bördiga floddalar. Här odlas alla tänkbara grödor, både sådana jag känner igen och sådana som är för mig helt främmande. Här ligger också Hamdaldis sköna dalar, du vet de som sjungs om i den gamla barnvisan, har jag chans skall jag besöka dessa. På markanden här i Abiam möts västra och östra Akrogal och varor från bortersta delar av världen kan man hitta här. Vävnader från vårt eget Zorakin, Krunska sablar, Sombatzinska smycken, gifter från Traxilme, genomskinliga tvättsvampar från glashavet, tyger och kryddor från Kamsun och varor från östra länder jag aldrig hört talas om förr. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla de varor som finns här och ändå inte hinna med allt under min livstid. Jag köpte ett strakt rökigt te som kom från ett avlägset land kallat Tandakaj.

Ja appropå köpa, nu måste jag berätta för dig om myntsystemet här i Furgia. Mynten här kallas förnaglar och fingrar. Naglarna är i brons och fingrarna är tillverkade i silver och finns i valörerna halvnagel, nagel, dubbelnagel, tummnagel, kvartsfinger, halviger, finger två fingrar. Naglarna och fingrarna är avlånga och rektangulär. Naglarna visar stiliserade bilder av de fyra elementen vind, vatten, jord och eld. Ett kvartsfinger har en bild på en stäpplama och storkonungens namn på andra sidan. På ett halvfingermynt avbilldas ett fullblod och på fingrarna en trana. På dubbelfingrarna syns en enhornsbuffel. Utöver detta använder sig furgierna av ett mycket underligt system. För att slippa alltför stora mynt har man en slags växlar i papper. Dessa växlar används som betalningsmedel och kan gå från person till person precis som mynt. Pappersväxlarna är all tryckta i rött bläck och har likt alla mynt en bild på ena sidan och storkonungens namn på andra sidan. Den första pappersväxeln kallas för hand och är alltså värd lika mycket som fem fingrar. På handen finns en bild av hippogrif. Sedan kommer dubbelhanden med sin stiliserade vargiller och slutgiltige hundrahanden med en indrik. Dubbelhanden är alltså värd tio silverfingrar och hundrahanden är värd femhundra silverfingrar. Jag kan tillägga att ett halvfinger är ungefär lika mycket som en kardisk silverkrona.

Då jag fann idén om att använda pengar av papper underlig vända jag mig till mina guide och sporde min förundring. Amam förstod först inte vad jag menade då jag propsade på att om man läta papper bli betalningsmedel skulle vem som helst kunna bli rik bara man gick och köpte ett ark papper, men översatte för butiksföreståndarna vad jag sagt. Först stirrade de på mig som om jag var en idiot och sedan brast de ut i gapskratt. Snabbt fick jag förklarat att det var dödstraff på att handla med falska sedlar i Furgia. Den som försökte på något sätt att handla med falska mynt blev förd till magistarten, rannsakad och avrättad inom ett fåtal timmar. Jag försökte då mig på att påpeka andra felaktigheter i bankväxlarna – man kunde ju inte veta deras värde, de var ju inte av någon ädel metall. Detta fick butikernas innehavare att brista ut i en konversation med svaret ”att det var klart de visste vad de var värda, det stod ju på dem”. Då försökte jag mig på att mena att de kunde ju inte vara värda något om man inte kunde väga metallen och veta att de vägde rätt. Försäljarna förstod ingenting, för dem var det ju självklar att papper var värt lika mycket som silver. Då gjorde jag tydligen bort mig ordentligt genom att föreslå att man kunde göra pengar i värdefulla metaller som guld för att få ett solitt mynt med stort värde. Furgierna diskuterade detta mycket intensivt och svaret jag fick översatt var att självklart är guld en värdefull metall, alldeles för värdefull att göra mynt av.

Jag kommer aldrig att vänja mig vid det furgiska monetära systemet.

Din Vän

Otharo Rådsfaste

Brev till Bonitsal Alfredo av Hixani

Min kära vän!

Efter en mycket trivsam tid i staden Abiam i Himori provinsen har jag länge försökt att förlänga mitt resetillstånd på karavanleden och fortsätta till den stora staden Sassai. Då jag inte är någon handelsman eller karavanförare sågs detta med stor skepsis från myndigheterna, antagligen trodde de att jag var en spion. Då jag inte lyckats få några utresetillstånd, förutom tillbaka till Ketoriam, föreslog min tolk, Amam, att vi skulle hälsa på hans syster i Listim. Då vi hade giltiga skäl att resa, det vill säga att Amam var på väg till sin släkting och tog med sig en vän, var det inga problem att få resepass. Listim är huvudstad i Lisi provinsen. Lisis största produktion är marmor, alabaster, gips och kalk tagna från brotten i bergskedjan Lammara, som provinsen lägger sig runt om. Gips och kalk är mycket viktiga i furgisk byggnadsteknik. Släkt kalk blandas med vatten, sand och andra ingredienser för att bilda ett ämne som när det torkar är hårt som sten. Detta används till stadsmurar, husgrunder och ofta till helt släta golv eller vattentäta kar och pooler. Man kallar ämnet för kament, vilke kant översätts till betydelsen ”hårt som sten”.

Då vi närmade oss Listim, efter några dagars färd från Abiam, hade skymningen redan fallit. Då man såg ut över staden, som är en jättestad, tycktes det mig som att alla taken glödde. Lätt oranga lyste alla tak i hela staden som en solsten från Erebos. Amam berättade för mig att alla tak är täckta med alabaster och då det är ovanligt med flervåningshus i Listim lyste härdar och lampor upp taken så staden tycks glöda om kvällen, glittra som silver av månens ljus och skina som guld om dagen. Listim som stad består av envåningshus byggda av kament och marmor. Vackra statyer, bänkar och fontäner i marmor kantar de kamentbelagda vägarna. Amam berättade att det inte bara var välvillghet av de rika stenhandlarna utan fungerade som reklam för de produkter och de olika stensorterna. Vitt är huvudtypen av marmor här men i de södra delarna av Lammaraberegen finns även en rosa typ.

Under mina dagar här i Listim besökte jag stenhuggarnas hall. Hallen är det största huset i staden (provinsguvernören bor utanför staden i ett palats som är större än hallen) och där handlar man med sten. Köpmän och stenhuggare samlas här för att bedöma stenens kvalitet och utseende. De varor som bjuds ut är oftast enklare prover som visar ådrans färg och ådringar. Själva stenen bryts sedan efter de mått beställaren önskar och skeppas direkt från stenbrott till arbetsplatts, som kan vara många hundra mil därifrån. Då vi kom fram till Amams systers hus var det ett enkelt hus, mycket enklare än vad jag upplevt som vanligt för en borgare med större inkomst i Furgia. Amams syster, som heter Johaia, var gift med en stenhandlare som ägde ett mindre gipsbrott utanför staden. På det lilla gipsbrottet gjorde han en hygglig inkomst och skulle i de norra städerna antagligen kunnat bott i ett av de palatsliknande bostäderna som var vanligt i Ketoriam och Abiam. Jag fick snart reda på att det var en dygd i Listim att leva enkelt, men efter några glas med vin kröp det fram att det snarare var för att det var dyrt med husen här, bara att hålla dem i skick med marmor väggar och tak av alabster.

Din Vän

Otharo Rådsfaste

Flora & Fauna

Tamdjur

Indrik

Indriken är ett jättestort djur (ca 5 - 5,5 meter i mankhöjd) som lever på Akrogals sydliggare stäpper och glesare skogar. Den betar lungt från trädens blad men kan bli mycket aggresiva om de känner sig hotade. Honor med kalvar och unga hanar som just blivit könsmogna är kända för att gör utfall och döda både grottlejon och hippogrifer. Även människor har blivit anfallna men då rör det sig främst om unga tjurar. Indriken påminner om en korsning mellan en häst och en noshörning. Den har likt noshörningen tre tår och ett tjockt hudpansar. Det är framförallt de långa benen som gör den hästlik. Dess huvud är även det noshörnimngslikt men saknar horn och har en lite kort utväxt vid överläppen. Utväxten används för att beta med och har gjort att den även kallats jättetapir. En vuxen indrik har inga naturliga fiender. När den har nått fem ton är det svårt för vilka djur som helst att ta ned en sådan best. Dock är det inte helt ofarligt att vara indrik i naturlig miljö. Som kalv har man olika jägare, mänskliga eller djur, som är ute efter en men farligast av alla fiender, som inte ens ens mor kan skydda riktigt bra mot, är hippogrifen. Indriken har funnits mycket länge i den furgiska kulturen. Redan på slutet av Bronsets ålder hade man tämjt dessa till kraftfulla varelser. Man använder indrikerna som krigsmaskiner då deras höjd på 5 m och deras vikt på mellan 10 - 20 ton samt tjocka pansarlika hud gör dem till en fara för alla den rusar emot. Dessutom så är de en skrämseleffekt av att ha ett jättedjur komma springande emot sig samtidigt som marken skakar Medan man framförallt vill ha tjurarna i armén så används korna till lastdjur. Indrikerna kan ses gåendes på karavanleden och då de kan både bära mer än tio gånger mer än något annat lastdjur och röra sig fem gånger snabbare fullastade, utgör de utmärkta djur för transport av olika gods eller passagerare. Indriken används inte i det furgiska jordbruket (man har enhornsbufflar) utan används som transportdjur och krigsdjur. (Till skillnad från elefanter är den inte lämlig för skogsbruk då den saknar adekvata lyftanordningar (läs: snabel))

Furgiskt fullblod

Framavlade av stäpponnierna är det furgiska fullblodet en av de ädlaste hästarna på Altor (åtminstone enligt furgierna). Ca 150-160 cm i mankhöjd gör att det furgiska fullblodet näst intill bara är aningens större än en stor ponny. Trotts sin storlek är det furgiska fullblodet en mycket använd stridshäst då det furgiska kavalleriet mer förlitar sig på snabba svärd än tunga kavallerichocker med lansar. Furgiska fullblod är också mycket snabba och tävlingar hålls både bland Kahorumslättens nomader och på Ketoriams fyra hippodromer. Att vinna en tävling på den stora hippodromen i Ketoriam är naturligtvis en stor ära och ägaren belönas med stora guldpriser (jockyn får dock nöja sig med vad hästens ägare vill ge honom). Furgierna är mycket beskyddande över sina fullblod och det är förbjudet att föra ut dem ur Furgia. Likaså är det olagligt att korsa fullbloden med andra hästtyper, överträdelser beivras... oftast med ett huvud.

Dhamas/Lejonhundar

Den furgiska lejonhunden finns i flera sorter, allt ifrån mikrodahman till jaktdahman. Lejonhund kallas den då den likt ett lejon har en man (både hanar och tikar) men kan också häröra från att de stora jakthundarna faktiskt en gång i tiden användes vid lejonjakt (den furgiska lejonstammen är idag så sönderjagad att den i det närmaste är utdöd). En lejonhund är en ägares stolthet och den är alltid mycket dyr. Adelsdamer och rika köpmannahustrur kan ses med mikro till dvärgvarianter och en adelsman har naturligtvis en stor jakthund. Lejonhunden finns som sagt i flera varianter och olika avelsstammar har olika drag. Mikro- och dvärgdahman finns från den gyllengula orginalfärgen till svarta och vita, olika mönster i pälsen och manen kan vara altfrån den naturligt lockiga till rak och så lång att den släpar i backen. Jaktdahman finns bara en i godtagbar variant gyllengul med lockig man. I Ereb är man mest bekant med dvärgvarianten som då och då dyker upp i det berendiska modet.

Fahama/Furgisk vinthund

Fahman är, likt alla vinthundar, slanka hundar med god syn, och en kropp byggd för fart och snabbhet. I hemmiljö är fahman lugn och bekväm, men trotts detta har den en vaktinstinkt och skäller när det kommer någon. Mot främmande människor är fahman ofta reserverad, men bara till dess att den har lärt känna personen. Rasen är mycket fäst vid sin familj. Fahman tycker inte om att lämnas ensam och är ofta väldigt emotionellt bunden till en person i familjen. Nära nog varje gård i Furgia har en fahma på gården och de avbildas ofta på väggmotiv. Fahman är framavlad som dels en jakthund men också som en kapplöpningshund. Om hästkapplöpningsarenorna drar mest folk så är inte hundkapplöpningsarenorna långt efter. Pälsen är ofta vit med blonda aningar.

Provinser och städer

Stad

Ketoriam

Invånare: 1 000 000 Furgias huvudstad. Stad i Ketoriprovinsen.

Karta: [2]

Det Yndariska Arkivet

I ett litet oansenligt palats på en av Ketoriams många trånga gator ligger det Yndariska arkivet. Palatset byggdes strax efter att den margyliska ockupationen dragit sig tillbaka efter de katastrofer den utsattes för under den Tredje Konfluxen. Den dåvarande furgiske storkonungen befallde att samtliga svartkonstböcker, skriftrullar och annan parafernalia skulle samlas in. Då furgierna ogärna slänger något som eventuellt kan komma till användning blev lösningen att förvara allt i arkiv. Två familjer, Taneis och Faeeis sattes att vaka över de arkivalier man satte in i det nybyggda arkivpalatset. Böcker lades mellan järnband och rullar i ståltuber. Tunga kedjor i järn sattes på magiska artefakter. Golv och tak kläddes in i bly och dörrarna kläddes med stålband för att förhindra att någon på magisk väg skulle stjäla eller ta sig in för att läsa dessa förbjudna skrifter. Ingen tilläts komma in utom de två vakande familjerna, storkonungen eller den som hade uttryckligen storkonungens tillåtelse. Idag sköts fortfarande arkivet av familjerna Taneis och Faeeis. Man har gift in sig i varandras släkter oräkneliga gånger för att bevara den särställning som man har inom dessa två familjer. Familjerna är idag så stora att all inte längre kan bo på palatset, utan många familjemedlemmar sköter istället de lantgårdar som förser arkivet med medel för fortsatt verksamhet. Några få har också tagit det som sin livsuppgift att söka efter fler yndariska svartkonstböcker eller artefakter. Då och då dyker det faktiskt upp något.

Arkivet är ett fantastiskt bibliotek för den som vill studera nekromanti, spiritism, demonologi eller andra mörka och bortglömda magiskolor som forskades fram i det forna Yndar. För en magiker skulle arkivet vara en fantastisk forskningsskatt, om det nu varit så att han eller hon faktiskt släppts in. Allt man nu kan göra är att stå och se på byggnadens flaggande färger.

Faoriam

Invånare: 500 000 Hamnstad vid Golwyndas sötvattenhav. Belägen i Faoriprovinsen.

Snibben skrev:

...De furgiska storkonungarna begravs fortfarande i Faoriams kungliga gravar (Faoriam är fortfarande den religiösa huvudstaden)... [3]

Om bl.a. ”Bergshelgedomarna i Faoriam”: [4]

Samlat material om ”Det furgiska äventyret” och hur solfarare från Ereb hade som ett av sina mål att ta sig till Faoriam: [5]

Abiam

Invånare: 250 000 Stad i Himoriprovinsen. Ligger längs med karavanleden.

Sassai

Invånare: 380 000 Hamnstad på västkusten i Tsioriprovinsen.

Zekiam

Invånare: 350 000 Hamnstad på östkusten i Teaoriprovinsen.

Kaorim

Invånare: 220 000 Hamnstad på västkusten i Siaiprovinsen.

Lsitim

Invånare: 200 000 Stad i Lisiprovinsen, belägen vid Lissjön.

Provinser

Ketori

Invånare:3 500 000 Huvudstad: Nahera (180 000)

Karta: [6]

Faori

Invånare: 4 000 000 Huvudstad: Nago (120 000)

Himori

Invånare: 6 000 000 Huvudstad: Hamiam (120 000)

Maeri

Invånare: 1 500 000 Huvudstad: Bahus (35 000)

Karori

Invånare: 3 000 000 Huvudstad: Serim (25 000)

Karta: [7]

Seriams Våtland

I norra Karorprovinsen ligger det enorma träsket kallat Serias våtmarker. Två stora floder, Tharasis och Jhasthasis, leder vatten in till våtmarken som sedan dränerar sig själv genom floden Karoryis. Våtmarken i sig består av ett tjugotal sjöar som skärs av med sandbankar, träskområden och fasta öar. Träsken består ofta av vad som ser ut att vara ängar med högt gräs, men då en vuxen person sätter sina fötter på ”marken” sjunker han igenom. På denna yta kan ibland träd växa, dock blir de aldrig speciellt höga. Öarna bär väldigt lite träd även om de som växer här tycks uråldriga. Träden blir sällan speciellt höga utan brukar platta ut sig på toppen. Växtligheten på öarna skiljer sig lite från träsken. I sjöarna växer lotus och näckrosor. Näckrosorna tar alla former från enkla små blad till jättenäckrosor. De olika näckrosorna blommar olika tider på året vilket gör att det alltid finns minst en sort.

I sjöarna och träsken bor vadar- och simmarfåglar. Fågellivet är mycket koncentrerat i våtlandet då det kryllar av mat för både fiskätande, växtätande och fågelätande fåglar. Fiskar simmar i vattnet tillsammans med grodor och ormar. Syrsor spelar i vassen och en mängd andra insekter lever under, på och över vattnet. Få däggdjur lever här och de som finns är små vesslelika äggtjuvar som lärt sig simma. Förutom rovfåglar består näringstoppen av större fiskar som till och med kan ta fåglar upp till en gås' storlek. Många flyttfåglar häckar också här för att flyga söderut under vintern.

Denna enkla idyll bryts dock av korgbåtsfolket. Korgbåtsfolket är ett golwyndiskt folk som tidigt letade sig ut i våtmarkerna för att söka sitt uppehälle. Man har alltid haft kontakt med Furgia och handlar med fjädrar, fåglar (levande och döda) och fisk. Namnet korgbåtsfolket får de av att de flätar sina båtar och hyddor av vass och gräs. Tekniken de använder gör att mycket lite vatten tas in och läckor kan enkelt tätas med hjälp av lera. Korgbåtsfolket lyder direkt under storkonungen och betalar tribut och skatt till denne. En speciellt utsedd ämbetsman har till uppgift att resa runt i våtlandet och skattskriva de båtburna familjerna.

Fiori

Invånare: 1 000 000 Huvudstad: Aliam (40 000)

Teaori

Invånare: 3 500 000 Huvudstad: Athiam (28 000)

Bahori

Invånare: 3 000 000 Huvudstad: Jatei (75 000)

Tsiori

Invånare: 1 000 000 Huvudstad: Urmo (60 000)

Lisi

Invånare: 2 500 000 Huvudstad: Maesiam (31 000)

Fågelkvinnorna vid Lammaras berg

Fågelkvinnorna vid Lammaras berg (i Lisisprovinsen) är rödhåriga med svart och vit fjäderdräkt (som tranor alltså). Till skillnad från harpyorna är de renliga och fredliga varelser. Varje dag flyger de ned till Lisisjön där de samlar fisk för sin dagliga föda. Fisken fångas med hjälp av ryssior som sätts ut om kvällarna. De har svurit Storkonungen lydnad men lämnas för det mesta för sig själva. De betalar ingen skatt men lämnar varje år en tribut i form av vävda tyger, vilka trots sin enkla teknik är mycket vackra och välgjorda. Tygerna vävs av ett slags fågeldun av okänt ursprung. Det finns dem som menar att dunen kommer från fågelkvinnornas egna ungars bon, men troligare är att den kommer från någon av de många fåglar som finns i bergen.

Kahorum

Invånare: 1 000 000 Huvudstad: -

Lejonmän

För ca. 600 år (mer eller mindre) sedan jagades en stam av Lejonmän ut av de traxilmska Odöda. En liten handelsflotta från Kamsun låg utanför kusten och tog upp flocken av män, barn och kvinnor. Föga anade de stolta lejonmännen att de skulle säljas på slavmarknaden i Sassai. När kamsunerna försökte sälja lejonmännen visade det sig att de räknades som förbjudet gods (endast människor fick säljas) och konfiskerades i Storkonungens namn. Provinsguvernören sände dem till Ketoriam. Storkonungen var mycket imponerad av de välbyggda lejonmännen och erbjöd dem ett förslag: de skulle få land att jaga på i gengäld mot att det alltid fanns fyrtio stycken lejonmän (män) att tjäna som hans personliga livvakt. Lejonmännen godtog förslaget, då de inte hade något hem att återvända till, och bosatte sig på den nordliga stäppen i Kahorum.

Siai

Invånare: 1 500 000 Huvudstad: Rini (30 000)

Kiai

Invånare: 1 000 000 Huvudstad: Kimi (55 000)

Kounai

Invånare: 2 000 000 Huvudstad: Alhanka (47 000)

Maboi

Invånare: 1 200 000 Huvudstad: Mabha (25 000)

Sarasara

Invånare: 1 000 000 Huvudstad: Saraliam (15 000)

Farafara

Invånare: 1 000 000 Huvudstad: Faraliam (20 000)

Samhälle

Folkslag

Furgias befolkning består till största delen av människor. Det finns fler olika folkslag och etniska grupperingar i Furgia då landet dels är uppbyggt av fler olika furstendömen och dels har haft kraftiga folkströmningar, främst i östra delen, under historien. De stora grupperingarna av olika folkgrupper är; Furgier i Norra och Södra egentliga Furgia samt västra Harafa. Nafasirerna lever i Nafasir och är även släkt med Kahorums hästfurstar både kulturellt och genetiskt. Saraierna i Sarasara och Faraierna i Farafara är likaledes besläktade och har ett liknande samhälle även om de fått indelat sig i den Furgiska överhögheten.

...om Demografi: [8]

Blodsfurgiern

Blodsfurgier kallas den som är född av en furgisk mor och en furgisk far och kan härleda sin släkt i minst tre generationer bakåt som ”rena” furgier. Blodsfurgiern är vad som kan ses som den typiske furgiern.

Utseende

Furgierna är normalt 160 – 165cm långa för männen och 155 – 160cm långa för kvinnor. Deras kroppsmuskulatur är något senigare än muskulösa vilket dock inte gör dem mindre starka att svinga ett svärd. Ögonen är stora och klara och färgen är oftast grå men även blå ögon förekommer. Furgiernas hudfärg är brun med inslag av en röd ton. Färgen varierar dock något beroende på solbränna eller blekhet. Håret är svart och få furgier förlorar håret. Skäggväxten är sparsam och de flesta män, med undantag för vissa präster, föredrar att raka sig. Männens frisyrer är allt från kortklippta till munkarnas rakade huvuden återigen med undantag för vissa präster som låter håret växa långt för att låta det bli tovor eller knyta upp det i knutar. Kvinnor föredrar att låta håret växa långt och sätter upp det med hjälp av hårspännen eller hår nät i intrikata frisyrer. Kvinnor av de allra högsta klasserna brukar bära peruker vid högtidliga tillfällen för att få en så spektakulär frisyr som möjligt.

Klädsel

Furgias män klär sig oftast i den traditionella dräkt som man burit med små varianter sedan det margyliska imperiet föll. Det först plagget är den traditionella skjortan som kallas Shauha. Shauhan är enkelt skuren och kan vara i vilket material som helst. De fattiga får nöja sig med bomull medan de rika väljer siden eller importerad kamsunsk papir. Längs med de långa ärmarna på Shauhan slingrar sig broderier och macheterna och kragarna har ofta klippta mönster eller dyrbar spetts. Shauhan kan ha vilka färger som helst och broderierna är ofta i andra färger undantaget ämbetsmännen var skjortor skall vara vita med vita broderier. Skjortan stoppas ned i ett par knäbyxor kallade Tagher. Till vilka man bär knästrumpor. Material i både byxor och strumpor variera beroende på hur rik man är eller vad man företer sig för arbete. Till detta bär man låga skor eller sandaler. Skorna är ofta vackert broderade med paljetter och pärlor vid fest eller för de rika men även enkla svarta eller bruna förekommer för soldater. Sandaler finns också som alternativ, allt från vackra, dekorerade sandaler med guldremmar till enkla halmflätade varianter. Det är inte ovanligt att man arbetar barfota i sådana arbeten där man riskerar att förlora sin sko. Ovanpå Skjortan bär man en lång väst kallad Gaugan. Västen går ned till knäna och fästes på höger sida med antingen knappar eller knytning (ibland med sidenrosetter) Västen är till skillnad från skjortan inte broderad utan brukar vara enkel möjligen med en bård dit sydd om skjortan och västen skulle gå i samma färg. Runt västen bärs ett bälte av tyg som viras ett par varv runt midjan. I detta bälte sätts en dolk. Västen har som funktion att vara ett förkläde och därmed är de flesta mycket fläckiga hos bönder och hantverkare. Ovanpå allt detta bärs antingen en knälång jacka eller en låg rock. Jackan kallas för Haugan och kan vara tillverkade i alltifrån dyrbara material som siden, sammet eller papir. Man har gärna vävda mönster i de mer dyrbara varianterna. De enklare kan vara i lågkvalitativ silkeslama eller ylle. Den långa rocken kallas för Huakan och går till golvet. Huakan har samma regler som Haugan vad gäller tyger och mönster men ett viktigt undantag är att rocken skall vara uppsydd i så mycket tyg som möjligt för att vis hur rik man är. Detta gör att de riktigt rikas rockar kan vara väldigt rymliga och får nästan puffärmar. På huvudet sätter man gärna en furgisk mössa med eller utan öronlappar. För ämbetsmännen gäller att man skall bära vit skjorta med vita broderier, svarta byxor, vita strumpor och svarta skor, svart väst och blå rock och bälte. På huvudet bär man en vit furgisk mössa stärkt rakt. Kvinnorna klär sig i långa klänningar med livet skurna högt. Materialet beror på hur rik man är men är mer praktiska beroende på hur vad man arbetar med. Ovanpå den långa klänningen bärs en lång sjal. Sjalen är ofta tillverkad av en gasväv i silke eller bomull. När en kvinna lämnar sitt hem förväntas hon bära sin sjal över huvudet men den genomskinliga gasväven låter dock alla se den vackra frisyr hon har.

Rustningar

Furgierna har en rad olika rustningar i oilika material och variation. Den vanligaste rustningen är härdat och lackat läder som bärs av vanliga soldater. Tack vare härdning står den emot skarpa svär och den tjocka lacken gör att den får en glatt hård yta mot vilken det är tänkt att pilarna skall studsa. Den enkle soldaten bär till detta en enkel metall hjälm med nackskydd i läder och ben och armskenor i samma utförande som skylstret. Ovanpå detta brukar man bära en Haugan. Ringbrynja bärs av bågskyttar lättare kavalleri och de frukta automatarmborstskyttarna. Likt soldaterna bär man en Haugan. De tung rustade Katafrakterna bär ett stort fjällpansarskylster som täcker torso, armar och låren. Nedanför detta bär man benskenor framför knästrumpor och lågskor. På huvudet bär katafrakterna en lång konisk hjälm i vilken de kan fästa plymer för att bekräfta officersstatus. Fjällpansaret är tillverkat i stål men ofta så förgyller man plattor eller byter ut dem mot andra metaller för att göra vackra mönster. Ovanpå rustningen brukar katafrakten bära den långa rocken, kallad huakan, vilken dock tas av vid strid.

Kaster

Det furgiska kastsystemet är mycket gammalt. Kastsystemet har inte något med de sociala stånden att göra utan de som ingår kan vara rika eller fattiga inom sitt kast. Kasten är inte heller rigida och det är inte omöjligt för en furgier att byta kast även om det är ovanligt. Kasten är egentligen mikrokulturer som kretsar kring det yrkesområde man utövar. Detta är dock uppdelat på sådant sätt att inom kasten kan finnas allt som behövs för just det man arbetar med. exempelvis kan de som tillhör Hästarnas kast syssal med allt från att hålla stall till att tillverka sadlar eller tillverka hästskor.

Kasten är uppdelade i fyra övergrupper

• Präster
• Krigare
• Stadsbor
• Bybor

Kasten kommer dock inte i någon speciell ordning utan vad som räknas är vart man står på den sociala stegen. En rik köpman är fortfarande mer betydelsefull än en tiggande dussinpräst.

Prästkastet

Aezahras är det allmänna ordet för präst och översätts med av de heliga(s kast) eller de välsignades. Prästerna kommer i alla ordningar och flera nivåer allt övervakat av det stora prästöverämbetsverket och dess många divisioner och lokala avdelningar. Man brukar räkna med fem undergruper inom Aezaharas

Naha Aezahra - de högsta prästerna. Dessa präster räknas visserligen till kasten men är inte födda till sitt ämbete. Istället är dessa Aetraper speciellt utbildade för att sköta de hundratio viktigaste gudomarna.

Sha Aezahra är präster som vars familjer alla har en lång tardition i utbildning. Dessa präster delar ansvaret med de högsta prästerna för tjänstgöring i de tempel och på de platser där man dyrkar de hundratio högre gudarna.

Aezahara utan suffix är uppdelade i tre grupper med tre olika inriktningar. Även om de är olika för furgierna så är de så självklara att de inte har egna namn som specificerar dem. Kort kan man dela upp dem i de gamla prästerna, de som tillber och predikar om de allra äldsta gudarna. De unga prästerna, de som förestår en mer ny guds tempel och främlings prästerna, de som handhar utländska läror som ännu inte riktigt blivit en del av den allmänna Furgiska ideologin. Dessa präster kan vara alltifrån klassiska lärda män till fattiga tiggare. Hantverkare som lever på heliga hantverk inom nästa varje område är också en del av prästernas kast liksom bönder med heliga tempelgårdar.

Krigarkastet

Krigarnas kast är indelat i flera subbgrupper betydligt mer hårdare fastställda av det furgiska indelningsverket. Katafrakterna ingår inte kastet utan är adliga riddare. Aeqama - av striden är det furgiska ordet för krigare.

• Cevik Aeqama

Kavalleriet är starkt i Furgia och det är inte bara de tunga katafrakterna som strider till häst. De flesta krigare inom Cevik Aeqama är lätta ryttare med enklare brynjor och lätta svärd. Kastet innehåller också en mängd hantverkare som svärdsmeder och sadelmakare. Förutom att ta hand om sitt eget kast har man också hand om ktatfrakternas svärd och fjällpansar. Genom denna service del för de adliga krigarna är ockås dett kastet näst störst av krigarnas kast. Vardagligt lever ryttarna i ryttarstäderna, städer uppförda endast för de som tillhör kastet. Städerna är inte större än ca tusen personer varav kanske hundrafemtio är soldater, resterande är barn, hemmafruar, hantverkare, stallknektar, krögare som i vilken stad som helst. Det finns också de som lever på de adligas gods och arbetar som vårdare av stall, sadelkammare och ädlingarnas vapen.

• Indrik Aeqama - Indrikförar kastet

Indrikförarna tillhör sitt egna kast inom vilket de gifter sig och tar upp nya indrikförare (giftemål utanför förekommer liksom upptagande av förare även om det är sällsynt). Förarna lever på stora familjegårdar där de har en till fem Indriker. Då Indriken har en lång livslängd, ca 100 är, är det inte ovanligt att samma Indrik går i arv i upp till fyra generationer men vanligen tre, förutsatt att de inte stupar i strid. Indriksköttsel är en mycket farlig syssla och det är vanligtvis bara korna som tillåts leva. Några större tjurar hålls dock för avel, men dessa ägs av storkonungen och tillåtelse att avla Indriker är en nog så krånlig process med ansökningar till Kungliga Indrikämbetet och höga avgifter. På så sätt kontrollerar fortfarande stokonungen tillväxten på Indriker, förvilldade Indriker har man dock ingen kontroll över.

Styre

Den kungliga familjen

Den kungliga familjen består av Storkonungen, hans hustrur, bihustrur, konkubiner, storprinsar, storprinsessor, prinsar och prinsessor. Till detta kommer även farbröder, fastrar, kusiner, sysslingar, bryllingar och alla andra som dröjer sig kvar i palatsen.

• Storkonungen

Maha Na Mahara är den titel som bärs av Furgias storkonung. Titeln kan översättas som furstarnas furste eller överhuvudenas överhuvud eller kejsare. Konungatiteln är ärftlig till den manliga släktingen som förevarande storkonung har utsätt till sin arvinge, vilket brukar vara dennes förstfödde son. Att producera en arvinge brukar dock sällan vara något problem då Furgias storkonung inte har samma hinder som många andra monarker utan får ta sig så många hustrur han önskar. Storkungen är först och främst en krigare. Han har till uppgift att leda hären i krig och övervara det maskineri som sörjer den i fredstid. För att kunna hålla hären i krig såväl som fred har han rätt att beskatta adel och städer efter sitt gottfinnande. Furstarnas furste är också den yttersta dömande makten i Furgia. Till honom kan man i teorin alltid slutgiltigt överklaga en domstols eller ett ämbetsverks beslut. I praktiken sköts dock sådant av sigillets bevarar. Det heliga överhuvudet är ett epitet som också står till storkonungen. En helig man som förstår gudarna och kan tyda dessa. Storkonungen beslutar också om vilka som skall vara de hundra gudarna och deltar i flera religiösa ceremonier.

• Kejsarinnan

Mahou No Mahouri är den motsvarande titeln för en kvinnlig storkonung. Titeln brukas ytterst sällan och då bara om en kvinnan är en drottning och moder till en omyndig storkonung. Titeln behåller hon dock hela livet även efter det att storkonungen blivit myndig.

• Drottningarna

Mahara Mahmi betyder bokstavlingen furstens hustru med en bertoning på att det rör sig som storkonungens hustru. Alla kvinnor som ingå i storkonungen harem är dock inte Mahara Mahmi. Dessa kvinnor är inte utan makt och de väljs ut bland de finaste adelsfamiljerna eller rent utav den enorma kungliga familjen. Det är bara dessa som kan föda en arvinge och till skillnad från bihustrur och konkubiner bor de i egna våningar i det kungliga palatset och har egna gods och palats.

• Storprinsarna

Maha Na Nahara är alla söner till drottningar och storkonungen. Dessa är alla närmaste arvingar till den Furgiska tronen och bara för att man är äldst betyder inte det att man automatiskt ärver tronen, utan den brukar gå till faderns favorit. För att begränsa antalet är det dock vanligt att man sätter en del av dem i kloster redan i unga år.

• Storprinsessorna

Mahou No Nahou är likt storprinsarna döttrar till drottningar och storkonungar. Dessa kvinnor räknas högre än drottningarna i rang och anses vara jämställda sin bröder. Prinsessorna gifts ofta bort med mäktiga adels överhuvuden.

Furgias adel

Den furgiska adeln har mycket gamla anor. Många av de äldsta ätterna kan räkna sitt påbrå från den golwyndiska högkulturen för över tretusen år sedan. Varje adelsätt har sitt huvudsäte och gods på vilka de har full domsrätt dessutom är adelshusets överhuvud är enväldig despot över sina egna släktingar.

• Furste av blodet

Mahara Aezim eller Mahara är titeln varje adelsätts överhuvud bär. Titel ges till den son som i testamentet utses till efterträdare. Det är mahärerna som har säte i adelskongressen eller deras speciellt utsedda sändebud. Mahärerna har också total domsrätt över sina undersåtar på sina domäner.

• Prinsar av blodet

Naha Aezim kallas sönerna till en Mahara. När en Mahara dör förväntas en av dem att ta över. De Nahärer som inte blir ny Mahara har inte rätt att låta sin titel gå vidare till sina söner utan endast sönerna till en Mahara kan kräva tilltal med denna titel. Nahärerna som vet att de inte kommer att ärva sin fader gör ofta karriär inom armén eller ämbetsvärken där de kan åka viss snålskjuts på sin titel. Någon motsvarighet finns inte för kvinnor.

• Adel av blodet

Aezim är det formella tilltalet till alla Furgiska adelsmän och översätts till "av blodet". Dessa adelsmän utgör den stora delen av Furgias adel och det är bara de som har rätten att vara katafrakter - Furgias ädla riddare. Aezim är också ett vanligt tillrop från torgförsäljarna som gör allt för att smickra sina kunder.

Ämbetsmännen

Storkonungen är en absolut monark med sådan makt att han enligt den Furgiska lagen kan avsätta vem han vill och förläna och ta adelskap enligt eget gottfinnande. I praktiken väger dock traditionen tyngre och dessa lagliga argument räckte inte alltid till för att kväsa ett mäktigt hus. För att bättre kontrollera adelshusen och skattuppbörden instiftades ämbetsverken. Från början arbetade ämbetsmännen med jordreformer och skatteuppbörd men man började snart att utveckla sina områden till handel för att idag ha hand om det mesta. För att få resa inom Furgia måste man tex gå till inrikesreseämbetet och få tillstånd, naturligtvis mot en kostnad plus sigillavgift och den obligatoriska mutan vilket för med sig att ämbetsmännen idag är minst lika korrupta som de gamla adelsfamiljerna. Den Furgier som önskar bli ämbetsman måste skriva in sig på ämbetskolorna för att under flera år studera och skriva svåra prov. För den som lyckas är det dock mödan värd. Ju längre man läser desto högre kan man gå i hierarkin. Undervisningen är gratis men studenten måste själv stå för kost och logi. Även om detta skyddar från att inkompetenta adelsmän innehar ämbeten bara för att de födda i rätt säng så ger den långa skolgången sällan de erfarenheter som ämbetena krävs. För att kompensera detta har varje ämbetsverk även en skola för att utbilda tjänstemän. Samtliga ämbetsmän har rätten att bära en furgisk mössa, stärkt rakt upp, som tecken på sin ställning.

• Rikets högsta ämbetsmän

Shaha Aetraper är titeln som tillkommer de allra högsta ämbetsmännen i Furgia. Dessa nio män är Sigillets Bevarare, den Kejserlig Skattmästare, den Kejserliga Överintendenten, Riksceremonimästaren, Överämbetessekreteraren, Konungens Seneskalk, Högste Konstapeln, Riksfältmarskalken och Riksamiralen. Alla utom de två sistnämnda har gått den långa skolgången som krävs av ämbetsmännen.

• Rikets ämbetsmän

Sha Aetraperna har till uppgift att leda samtliga ämbetsverk på högsta nivå. Antalet Sha Aetraper övergår tvåhundra och nya tillkommer vart man än kan tjäna pengar eller på annat sätt kontrollera riket.

• Provins guvernörerna/Stadsguvernörerna

Maha Aetrapp är furgiska och betyder översatt styrande ämbetsman. Maha Aeträperna är tjugofyra till antalet och har fått i uppdrag att vara den högste representanten för Storkonungen i de sjutton provinserna och de sju största städerna (Ketoriam, Faoriam, Abiam, Sassai, Zekiam, Kaorim och Lsitim). Deras makt är absolut i deras domäner och endast de mäktiga adelsmännen kan protestera deras beslut, vilket de ofta gör. Makt att upphäva beslut satta av en Maha Aetrapp har bara storkonungen och det Adelskongressen. En Maha Aetrapp är högste domare i sin provins eller stad men Maha Aeträpernas främsta syssla är dock att samla in skatteuppbörden. Deras enda riktiga motståndare är de högsta provinsgeneralerna som kontrollerar armén. Hdde det inte varit för dessa hade flera av provinserna idag i princip varit självstyrande kungariken.

• Ämbetsmännen

Aetrap är den vanliga benämningen, följt av en beskrivning av vilket ämbete denne sysslar med, som tillkommer den vanlige ämbetsmannen. De kan vara alltifrån enkla skatteuppbördsmän till ansvariga för vägnätet i en provins. Oavsett visas de stor respekt av vanligt folk och tilltalas inte ovanligt av dessa med den adliga titeln aezim.

Furgisk Lantadel

Aekem betyder av börd och är den allmänna titels om används för den generiska adeln i provinserna som fanns innan Furgia expanderade över dessa områden eller är invandrad adel, främst från Kamsun. Även om dessa ätter rankas lägre än de av blodet har de ändå sin plats i det furgiska samhället. De titlar som bärs av dessa är på deras egna språk men används även inom furgiskan vid tiltal. Aekem används även som tilltal till utländska adelspersoner.

• Nafasirernas adel

Ungefär en tredjedelar av Kahorum är åkermark. På denna åkermark har den furgiska adeln alltid varit starka men på den sista delen, kahorumstäppen, lever fortfarande ryttarnomaderna sina traditionella liv. Nafasiriska adelsmän är uppdelade i olika grupperingar beroende på vilken sorts krigare de är. Nafsirs adel håller sig för att vara mycket skickliga ryttare och deras snabba lätta kavalleri består av dess adelsmän.

Tamataste betyder på nafasir kung. Dessa gamla kungaätter har idag fortafarnde stor makt i sina områden även om deras kungadömmen formellt är en del av Furgia. Storkonungen är dock medveten om att dessa stolta kungar skulle lätt kunna göra uppror om de så önskar men de kan också användas till fördel för hans egna kontroll av blodsadeln. Kungarna bjuds ofta in till storkonungen då de befinner sig i huvudstaden och man ger gåvor till varandra värda mindre förmögenheter. Kungarna har egna hjordar och viss rätt till saktteuppbörden mot de att de ställer upp med trupper.

Kavast skulle närmast översättas till greve. Förr var kavasterna både furstar likaväl som de var underställda tamatasterna. Idag är det få kavaster som har en ledande roll annat än i armén. Det betyder dock inte att kavasterna är totalt utfattiga. Alla har rätt till en viss pension från storkonungen även om den är liten och det är fortfarande de som driver stuterierna för de furgiska fullbloden i Nafasir.

Tirast är den lägsta adelstitel. Tirasterna är riddare som en gång tjändae tamatsterna och kavasterna, men idag tillhör de den furgiska armén. Mer likt de västerländska riddarna kan endast detta adelskap förlänas en stridbar man av god familj som prövats i strid till skillnad från de furgiska aezimerna som sitter på sin titel från det att de föds till dess att de dör.

• Sarasara och Farafaras ädlingar

Dessa provinser bestod en gång av hundratals små furstendömen med stamädlingar som ständigt stred mot varandra. Fortfarande råder fiendeskap mellan vissa stammars ädlingar medan andra kan vara bästa vänner fast de möts för första gången. Ädlingarna kallas Katzai och Gazu för stammarna hövdingar.

Utrikespolitik

Sombatze

Kalmurri

Krun

Kamsun

Handel

Om förbindelser norrut: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=27692#p27692

Handelsvaror: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=21091#p21091

Handel & Krun: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=36337#p36337

Militärmakt

Hundra hovar gånger hundra hovar fick marken vid Hamdaldipasset att skaka då ryttare och häst red fram i full galopp i en uppvisning avsedd att skrämma sina fiender. Aezim Zouha av huset Karex, general av de norra styrkorna log under den stålmask han bar då han såg sina tappra katafrakter, ädla riddare av de furgiska ätterna, vända sina hästar i perfekt formation, likten en varelse med över tusen ben. Männen var väl drillade och deras rustningar glänste av att man putsat upp deras fjäll till en spegelglans. Som en man drog de beridna männen sina svärd och utstötte ett kraftigt stridsvrål som ekade i dalen. Generalen red fram till den stridsledningsplattform vilken hade byggts för att han skulle ha en bättre översikt över slagfältet. Han gav sina tyglar till den unge stallpojken och började klättra upp för de branta trappstegarna tills dess att han nådde toppen. Där uppe väntade hans stab med rapporter och han han inte ens sticka upp sina hjälmplymer innan skriftrullar räcktes honom och muntliga rapporter avlades alla samidigt. Zouha höll upp handen för att tysta de snattarande officerarna och pekade lugnt på vice general Aezim Temkaha av huset Zugei. "Aezim" började Tamkaha med den traditionella hederstiteln medan Zouha spände loss sin stålmask. "de förbannade måndyrkarna har femtusen ryttare i reserver och tvåtusen bågskyttar enligt våra spanare. Vidare har deras tross åtminstone sex eller sju vagnslaster med pilar." Zouha nickade och pekade sedan på vice general Mahara Qijfar av huset Vadaga. "Aezim" sade Qijfar när han bugade för Zouha "Inga hippogrifer har syntts till och jag tror inte att de kommer att använda några heller". Qijfars hedersbetygelse till Zouha hade sagts med sammanbitna tänder. Qijfar var ingen vanlig ädling utan en Mahara, en prins och överhuvud av sitt hus och det grämde honom att ta order från en enkel Aezim, en vanlig ädling. Zouha som inte ens var tremäning till den styrande av huset Karex njöt över att kunna ge order till en ädling av så mycket högre rang än han själv. "Tack Aezim" svarade Zouha Qifar, ty även om Zouha var general över detta slagfält så kunde en förolämpning av en Mahara leda till politiskt självmord, även om förolämpning var av att inte ge ett svar till en högre ädling. Zouha såg ut över dalgången och bort mot de förhatliga kalmurrierna. Dessa avskyvärda måndyrkare som ömsom levde fromma liv med självplågeri när månen var full för att sedan övergå i orgier då månen stod i nedan kunde bara ses som föraktfulla skenheliga människor. Människor, nej snarare lägre stående varelser tänkte Zouha och fick en bitter smak i munnen. Nu hade de också haft mage att invadera Hamdaldis vackra dalar, som om det inte räckte med vad de tagit under tidigare generationer. Då han spanade ut mot fiendens led fick han syn på några prickar på horisonten. Han var inte ensam om detta utan rop hördes från andra. Kalmurriernas hippogrifer hade så dyckt upp. Zouha uppskattade antalet till hundra men varje hippogrif var värd åttio ryttare - rätt använda. "Ge signal till första armborstkompaniet att avancera till de främre leden " sa Zouha lugnt till en av sin löjtnanter. Flaggor började att viftas från balkonger som stack ut från plattformen och snart ryckte tvåhundra män alla försedda med automatarmborst fram mot frontlinjen av den Furgiska armén. "Armborstarnas anförare har rätt att avfyra efter eget behag och sänd fram femte armborstkompaniet och första lätt bågarna fram till mitten" befallde han och signalen skickades med flaggorna igen. Prickarna växte i storlek och snart kunde man se de flygande varelserna som var hälften örnar och hälften hästar. Första armborstkompaniet lät sina pilar flyga i tre salvor. Sexhundra pilar brummade som ett helt träsk fyllt med stålflugor och slog i sina mål. Mer än hälften av hippogriferna föll handlöst mot marken och de övriga retirerade alltför skadade för att kunna ta upp någon strid. Zouha skakade på huvudet och antog att kalmurriernas befälhavare måste vara en ung person med lite erfarenhet. Hade man istället satt in de flygande hippogriferna senare i slaget hade de kunnat riva upp hål i leden och orsakat panik men nu var den faran avblåst. Zouha vände sig mot Qijfar. "Jaså, de hade inga hippogrifer". Den unge Maharen rodnande och såg skamset mot golvet. Zouha njöt och visste att han skaffat sig ett politiskt övertag mot familjeöverhuvudet. "Sätt in Indrikerna och låt pilskurar regna över kalmurrierna tills de nått deras linjer." De väldiga djuren dundrade fram och markens rörelser var som en mindre jordbävning trots att de bara var trettio djur. När de nådde fram till fiendens linjer slog de upp stora hål i leden då soldaterna hadde svårt att hålla balansen och de som hade än större otur hamnade under Indrikernas väldiga hovar. Den kalmurriska armén var i upplösningstillstånd och panik hadde drabbat flera av de annars så väldrillade fiendesoldaterna. Zouha satte in de tungt rustade katafrakterna för att sätta nådastöten i kalmurrierna. Tiotusen tunga riddare satte sig i rörelse som en varelse och sprängde de sista disciplinerade formationerna bland fienden. Nu hade man brutit kalmurrierna och de lätta bågskyttarna sattes in för att sätta pilar i de flyende. General Zouha hade haft en otrolig tur. Kalmurriernas befäl hade varit för oerfaren, kanske en ädling som fjäskat för stormångalningen själv eller en släkting till honom. Zouha hade även lyckats ta hem några politiska poänger och tack vare de låga antalet förlorade soldater skulle han vara säker som general ett tag till, han kanske till och med skulle befordras till överbefälhavare över hela Furgia. Tanken fick honom att le men samtidigt var han väl medveten om att ödets gudinnor var nyckfulla och nästa gång skulle kanske inte segern vara lika njutningsfull som denna, han kunde rentav förlora eller dö. Denna sanning fick honom inte på dåligt humör utan han började skrock för sig själv.

Flygande fästningar

[Befästa plattformar byggda i svävträ. Fästa vid marken med tjocka asbasttrossar och kan endast med stor möda flyttas av indriker. Deras militära egenskaper är omdiskuterat men de har visat sig effektiva mot hippogriffrytteri som tvingast flyga under fästningarna. (Diskussion: [9])]

Religion

Bergshelgedomarna vid Faoriam

Berghelgedomarna vi Faoriam är helgade åt guden Elhadin. Elhadin har ofta utpekats som en inkarnation av guden Eledain som ofta anses vara samma gudom som Etin. Enligt de furgisk legenderna nedsteg Elhadin på Altor efter skapelsen för att gå runt i skapelsen och fröjdas åt de vackra ting han danat fram ur förstörelsen. Då Elhadin landade i sin humanoida inkarnation (fem meter hög med ett Indrikhuvud enligt de furgiska legenderna) var han ändå en gud och där han träffade berget blev det två fördjupningar av hans nakna fötter. Fotstegen kan skönjas än idag och glittrar svagt vid soluppgången (om man nu är troende, annars ser det bara ut som två fördjupningar i berget). Vi dessa fotsteg samlas munkar och asketer från Furgia och hela världen för att meditera över skapelsen och sin plats däri.

I klippan finns också en mängd ihåligheter, små grottor i vilka munkar och asketer lever. Många vallfärdar till dessa just för att träffa sådana upplysta personligheter och ta del av deras visdom. En del av grottorna tjänar också som små tempel eller helgedomar för gudar eller de visa män och kvinnor som en gång lär ha levt där. I en del av grottorna finns vackra målningar varav vissa härstammar verkar så uråldriga, vackra och främmande att de inte verkar ha målats av människohand.

Under 150-talet e.O. pekades fotspåren ut som tillhörande Etin. Detta drog till sig munkar av den Lysande Vägen som ansåg att denna plats var utvald för dem och deras religion. Dessa munkar var dock tvungna att leva i grottorna, då organiserade kyrkor och tempel måste ha tillstånd från de olika ämbetsverken som reglerar detta. Sådana tillstånd ges inte den som förnekar storkonungens gudomlighet (det är dock fullt tillåtet att predika dessa budskap eller tillhöra små kulter som agerar i hemmen). Naturligtvis vägrade den Lysande Vägen att se storkonungen som en gud och fick därför avslag på begäran att bygga pilgrimspemode, katedral och apidioler. Skälen var dock fler än dessa; det fanns mer än hundra olika religiösa rörelser som också använde sig av det heliga berget och klipporna ansågs alltför heliga för att få bebyggas. Utöver detta var inte de furgiska ämbetsmännen speciellt pigga på att få en stor byråkratisk organisation på sina marker som inte lydde under dem. Följaktligen avslog man begäran något brutalare än vad som kanske skulle varit nödvändig.[10]

Kultur

Språk

I furgia talas flera språk beroende på kultur och folkslag. Även om furgiskan är det överlägset största språket finns minoritetsspråk utspridda. Dessa minoritetsspråk kan talas av alltifrån flera hundra tusen individer till en några hundra.

Golwyndiska språkfamiljen

Huvudartikel:Golwyndiska språkfamiljen

• Furgiska

Furgiska är idag nästan ensamt levande språk av det som en gång i tiden var ett av de mest gångbara språket runt Golwynda havet. Språket har dock genomgått flera förändringar och innehåller idag flera margyliska och sydakrogaliska ord. De flesta ord finns dock kvar och har endast i fåtal fall ändrats i betydelse. Inte heller har grammatiken förändrats vilket gör att man kan läsa äldre skrifter utan några större problem.

Sydakrogaliska språkfamiljen

Huvudartikel:Sydakrogaliska språkfamiljen

Raianska språk

Raianska språk talas i Sarasara och Farafara. Språken är mycket lika varandra och skiljer sig endast på vissa ord.

• Saraiiska

Talas i Sarasara

• Faraiiska

Talas i Farafara

Nafasiriska språk

Nafasiriska talas av Kahorums slättnomader. Språket är dock mycket bredare och har tendenser att snappa upp ord från andra språk och dialekter vilket gör att varje stam i princip har sitt eget språk. Detta gör att stammar som lever långt från varandra kan ha svårt att göra sig förstådda med varandra eller till och med göra sig felförtstådda.

Abojjiska Språk

• Mabojje

Mabojje talas i Maboi provinsen av dess ursprungsbefolkning. Språket är mycket litet och börjar trängas undan till förmån för Furgiskan.

• Jajjeje

Jajjeje Talas framförallt av fiskarbefolkningen i Kounai, Siai och Kiai provinserna.

Kamsunska språkfamiljen

Sydväst Kamsunska

• Hônitiska

Talas i sydöstra Tsiori

Det furgiska köket

[11] Maten i Furgia har en stor variation och skiftningar beroende på vart man befinner sig. Maten i västra Furgia tenderar att vara mindre salt än den i östra. Detta beror på att salt inte kan tas ur sötvattenshavet utan måste fraktas från de östra haven. Längs med kusterna äter man mer skaldjur vilket inte kan transporteras under en längre tid. Det finns lokala specialiteter och variationer med de olika folken som lever på den furgiska halvön. Det skiljer sig också från rik och fattig, men de rikas måltider är sällan luxulösa festbanketter varken till vardags eller fest. Då Furgia varken har någon större matbrist eller haft några stora missväxter anses inte frossandet vara ett tecken på lyx. Skillnaden är också stor mellan stad och land. I de större städerna finns ofta ett förbud mot att ha egna matlagningshärdar i de större hyreskasernerna (brandrisken är stor). Detta gör att man istället får gå till de små krogarna och gatuköken. Man kan både äta på plats eller än vanligare ta med för att äta hemma. Vanligt är också kallskuret, inläggningar och rå mat som kan köpas från respektive handlare. Hos de rika stadsborna finns ofta ett kök och man äter därför tillagad mat. På landet lever man som de flesta med en egen matlagningshärd. Man får också producera betydligt mer av maten själv som annars ses så självklar i städerna. Furgierna försöker också komponera en måltid med harmoni. Färger och former skall bilda en harmonisk samklang lika mycket som smaker och dofter. Man serverar inte heller hela djur då det anses föra otur med sig utan gör hellre grytor, wokar eller soppor. Till begravningar är det dock vanligt att man äter hela djur kroppar. Vid en rik mans begravningsfest serveras helstekta enhornsbufflar till så många som möjligt medan en fattig familj ofta delar på en kyckling eller i värsta fall en sparv.

Spannmål

Vete och korn är de absolut vanligaste spannmålen i Furgia följt av ris och råg. Från Sombatze importeras även hirs och majs.

Bröd, salt och olja

Grunden för all mat i Furgia är brödet. Bröd finns i olika variationer. Den vanliga brödkakan, ”krumh”, är bakat på grovt vete eller kornmjöl. Brödet finns i många varianter, allt från enkelt bröd till variationer med inbakat kryddor, ost, grönsaker eller korv i en ”krumha2 eller ”krumhum” (en mer pizzapaj liknande skapelse). Brödkakan kan också användas att servera mat på eller bara ätas med olja och salt. Den vanliga frukosten i Furgia består av just bröd, salt och olja och ibland lite frukt. För många består också lunchen av detsamma med en bit korv till. Oljan man har till brödet är kallpressad olivolja. Andra oljor som förekommer i Furgia är främst olja pressad från olika nötter ex. jordnötsolja.

Korv och kål

Varje by har sin stolthet hos sin korvmakare. Här stoppas inte vad som helst ned för att malas, kryddas till oigenkännlighet utan köttet skall vara färskt och komma från samma djur. Kryddningen varierar liksom efterbehandlingen. Här finns rökta kumminkorvar, inlagd ankkorv, torkade hästleverkorvar, kokta fläskolivkorvar och syrade fett och buffel korvar. Korven är antagligen den statslevande furgierns största och troligast enda intag av animaliskt protein. I staden Ketoriam finns nästan 20 000 korvmakare som åtminstone har tre specialiteter vare samt ett antal varianter som köps in utifrån Kål äts ofta till korven. Kålen brukar få syra och kryddas för att både få en längre hållbarhet och större variationer i smaken. Kål serveras också rå. Många kålsorter odlas även om vitkål är den vanligaste

Fisksås

Furgierna älskar sin fisksås som kallas ”Ghum”. Man tar fiskrens och lägger det i en hink med lite vatten och låter den stå i solen en vecka eller två. Då den börjar bubbla och jäsa slår man av den och silar bort fiskrenset, kvar har man sedan en sås som kan kryddas efter smak. Såsen finns i flera varianter och kvaliteter. De riktigt rika köper ”tusenårssås” som fått stå i minst fem år för att mogna. Dessa ”tusenårssåser” är svarta och mycket mustiga. Fattigare folk får köpa enklare sorter som varierar i färgen från ljusa guldbrunt till mörkare brun.

Fläsk

Den absolut vanligaste köttet i Furgia kommer från grisen. Grisen passar i Furgia då den lever på i princip vad som helst. Istället för att ta upp värdefull åkermark för att beta kan man ge dem sådant som människorna inte vill äta, blast och spannmål med dålig kvalitet. Grisen blir en slags biprodukt av det intensiva jordbruket. Av fläsk gör man korv men även grytor, soppor eller steker köttet som det är, det senare är dock dyrt då det krävs att kötet är relativt färskt.

Lök

Lökar av olika slag äts gärna. Syltlökar, gula lökar, silverlökar, rödlökar och salladslökar äts både råa, inlagda eller som kryddor i grytor eller soppor.

Frukt och grönt

Förutom kål och lök bjuder det Furgiska köket på en mängd olika grönsaker. Tomat är kanske den tredje vanligaste grönsaken i Furgia. Den äts främst is soppor och grytor men kan även bakas in i bröd. Oliver och paprika används flitigt liksom rabbarber. Baljväxter som sockerärtor, bönor och kikärtor odlas i växelbruk Äpplen, päron plommon, körsbär odlas flitigt i Furgia. De furgiska körsbären är kända för att vara större och ljusare röda än andra sorter.

Furgisk dans

Furgierna dansar gärna och ofta. Dansarna är allt från tempeldansöser till gatuframträdande och festunderhållning. Män dansar sina danser för sig och kvinnor för sig. Männens dans brukar innehålla krumsprång, höga hopp och vilda piruettera. Deras dans visualiserar striden, elden och stormen. Kvinnorna däremot dansar med mjuka smidiga rörelser som symboliserar vattnets rörelser men man rör alltid vid marken för att påminna om jorden och livet. När dessa två dansare möts anses det mycket erotiskt och en man som dansar med en kvinna anses fria till kvinnan och skulle han nu inte göra det ger han henne ett skamligt förslag.

Tempeldansare

För att hedra gudarna brukar unga män och kvinnor framföra rituella danser i templet. Dessa dansare har tränat i åratal för att bara får rätt rörelse på ena handen i ett moment av dansen. För att få bli tempeldansare måste man vara född i en familj där man tillhör det kast som sysslar med tempeldans. Danserna framförs i rituella kostymer med stora masker och dräkter. Tempeldansen är inte bara ett uttryck för respekt för gudarna utan berättar också olika historier från mytologin. Dansarna underhåller inte bara i templen utan även i storkonungens palats som har sin egen trupp.

Danshus

Dans anses som erotiskst och sensuellt det är därför ingen slump att de furgiska danshusen är en blandning mellan nöjeshus och bordell. Danshus är dock inget billigt nöje utan det är bara de rika som har råd att bevista dessa institutioner. På danshus dricker man te, får massage, badar och dansar (och även annan service). Husen är alltid mycket lyxigt inredda med långa draperier och lackerade pelare. Mjuka kuddar och vackra blomsterarrangemang inramar det hela för att kunden skall glömma den hårda världen utanför. Kostnaden är en mindre förmögenhet.

Magi

Upptäckten, uppkomsten och indelning av elementarmagin
Trollkarlar i Altor har alltid haft kunskap om eld, jord, vatten och luftens manipulationer men inte att denna materia skulle vara tingens och alltets byggstenar. Under den andra golwyndiska högkulturen som man på allvar börjar ta upp filosofin och idéen om att världen skulle vara uppbyggt av någon slags byggstenar. Det äldsta elementet är troligen vattenskolan då man redan på stenåldern haft behov av rent vatten. Därför var det ingen slump att man föreslog att allting var uppbyggt av vatten. Man pekade på att marken sög upp vatten och bestod därför av förtätat vatten vilken man kunde gå på. Man visade också på att luften ibland kunde kännas fuktig eller dimmig och menade att den bara var vatten som förångat sig. Eld var bara vatten som genom en eldande rörde sig mycket fort och därför skapade värme genom friktion. Ingen är riktigt säker på var någonstans man kom med dessa idéer ifrån, bara att de uppstod någonstans runt Golwyndahavet. Det var inte för än i den tredje högkulturen man vågade ifrågasätta denna teori. Länge hade det varit tabu att gå emot idéen om vatten som alltings byggstenar då Enkis lära var stark. Nu började filosofi diskuteras mera, även bland enklare folk. I det nuvarande Furgia kom magikern Fahelon med sin bild om att jorden skulle vara det element som band ihop världen. Vatten sa han var inte mer än jord som flutit ut, förtunnats och blivit till ett kristallämne. För sin bevisning så pekade han på hur olika former kunde te sig; fasta bergarter, klara kristaller och lös jord. Luften var frånvaro av jord, men någon närmare förklaring gavs inte. Eld kommer från trä som växer ur jorden osv. Ungefär samtidigt spred sig en filosofi, påkommen av magikern Furothi, i nuvarande Krun som gick ut på att Luften skulle vara det ända sanna elementet. Furothi lade fram sina bevis ungefär som alla andra med förtätning och förtunning av sitt element. Man lade också fram bevisning som att man kunde kväva eld och den var därför beroende av syre. Vad som gjorde teorin mer intressant var att Furothi ansåg att luften bestod av oändligt små partiklar som man kunde manipulera (för att tex flytta vind) och de var dessa som byggde upp världen. Dessa små byggstenar kallade han för Aihromer och filosofin kalads därför Aihromismen. Det är först i slutet av den tredje högkultren som man i nuvarande Sombatze väcker frågan om inte elden skulle vara alltings byggstenar. Genom komplicerade experiment visar man på eldens förmåga att ändra tingens natur och att värmen i elden hade en livgivande effekt till skillnad från döda ting som var kalla. Jorden och solen var levande och därför varma av eld medan död materia bestod av ett ämne kallat antield. Ting och varelser kunde skifta mellan eldens och antieldens uppbyggnad. Det var först under järnålder man började förstå att alla dessa element var olika byggstenar i ett mycket mer komplicerat universum.[12]

Tideräkning

Se: Furgiska kalendern