Otharo Rådsfastes brev från Furgia

Sammanställning av brev bontisâlen Alfredo av Hixani motog från sin vän mandelmunken Otharo Rådsfaste som reste genom Furgia på 530-talet e.O.

Brev till Bonitsâl Alfredo av Hixani

Första brevet

Min kära vän.

Äntligen så har vi kommit fram till Ketoriam, staden som bara fallit två gånger på tusen år. Du som varit i Krilloan och sade att det var för mycket folk där skulle aldrig trivas i denna stad då den har lika många invånare som myror i en skog. När vi närmade oss Ketoriam från havet såg jag denna gigantiska stad breda ut sig och ur detta gytter av hus och gränder stack fem stora ziggurat upp. En av sjömännen pekade ut de olika topparna för mig och berättade vilka gudar som dyrkades i vilken. Ett av dem var blått; sjömannen sade att det var tillägnat vattenguden Enki.

Den svarta zigguraten var tillägnad Ereshkigal, dödsguddinan. En annan var röd och i toppen brann ett bål - Marduks tempel fick jag veta - och bredvid detta stod en mindre i lila, Palofars grav. Men mitt i staden stod den största byggnad jag någonsin sett, och då har jag ändå sett palatstadosen i Ekeborg. Pyramiden var täckt helt i guld (små plattor med glas över berättade en av sjömännen) och på varje platå växte trädgårdar. Detta tempel var tillägnat skaparguden Tiamat.

Hamnen var mycket grund och den sandiga bottnen skrapade i båtens köl flera gånger. Båtarna här är inte mycket att hurra över, inte mycket mer än breda pråmar som korsar sötvattenhavet. De har mycket att lära från kopparhavets sjöfart, även om dessa flytande lastbryggor tycks vara effektiva här. När vi seglade in i inloppet möttes vi av en mängd djonker och katamaraner som alla ville sälja oss olika varor. Trots att dessa små båtar var målade i glada färger var de inget mot den galär som kom emot oss. Den flerårade båten som vi nu mötte var målad i högkonungens lila färg och från dess lilla hytt på akterdäck stack flera standar upp. Detta var övertullämbetsmannens utsända som skulle deklarera vår last och räkna ut vår tull. Tullmästern steg så ombord och mottog en gåva av kaptenen på vår lastbåt. Dolken han överräckte var kanske både vacker och kostsam men motgåvan från tjänstemannen översteg dess värde mångdubbelt. Den muta som kaptenen sedan skulle få betala skulle ändå övergå värdet i motgåvan, och den skulle i sin tur antagligen inbringa lika mycket silver på marknaderna i Krun.

Efter att kaptenen talat färdigt med tullmästaren var det så min tur att förklara att jag ville stanna ett tag i Ketoriam och där studera detta land. Tullmästaren var klädd i en lång blå rock, med en huva, över en brun tunika, som jag förstod var ämbetsmannadräkten för någon av hans rang. I bältet var en bricka i silver fäst på vilken symboler var inristade. Jag fick veta att denna bricka visade vilken position han hade. Tullmästaren bjöd mig välkommen men förklarade att jag var tvungen att vända mig till överfolksregisterämbetet för att där skriva in mig som en besökande efter att jag först fått de rätta tillstånden från överrikskansliet och överutrikesministeriet.

Nåväl min vän, jag skickar detta brev till dig och skall nu ut och söka dessa tillstånd.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Andra brevet

Min kära vän!

Nu har jag varit i Ketoriam i nästan en månad. Det tog mig nästan merparten av denna månad att söka tillstånd och skaffa bostad. Efter att ha flyttat tre gånger, först till främlingarnas kvarter, därefter till gästernas kvarter, blev jag slutligen placerad i utlänningarnas kvarter. Jag bor numer rätt fint i ett vad som i Zorakin skulle ses som ett palats men här räknas som en bättre bostad för en kunglig ämbetsman på mellannivå, och har en liten trädgård i vilken jag nu sitter och skriver detta brev. Huset ser inte ut något särskilt på utsidan, en gränd, en mur och en port är allt som syns och till granne har jag ett bageri och ett tehus.

Men nu måste jag berätta vad som hände för några dagar sedan. Då jag är en upptäcksresande beslöt jag mig för att få lite historier från det fjärran Kamsun. Jag begav mig så ner till karavankvarteren med min tolk. När jag svängde in på ett torg möttes jag av en syn du aldrig kommer att kunna föreställa dig. På torget stod två jättelika djur, de största jag någonsin sett. Både du och jag har sett älgarna från norr och de solunska elefanterna som hålls i Krilloan, men dessa djur slog dessa, ja jag vill nog påstå att det är bara drakar som är större. Djuren var gott och väl fem meter vid manken och dess gråa hud bestod av tjocka hudplåtar, tårna var kluvna i tre och dess huvud påminde snarast om en mulåsans fast med ett platt tryne istället för en mule. Min tolk förklarade att dessa var indriker, djurens kejsare, och att de användes främst för att transportera varor längs karavanleden. Då jag förhörde mig om att dessa bestar skulle kunna användas till strid fick jag ett jakande svar.

Jag fick också chans att tala med en indrikförare. Han hade liksom sin far varit indrikförare och detta yrke var tydligen ärftligt. Heza, som han hette, kunde räkna tillbaka på nästan trettio förfäder som alla varit indrikförare. Trettio! I vårt land är det få adelsmän som kan räkna tillbaka mer än tio generationer och här kan enkla bönder räkna upp sina förfäder som levde för nästan tusen år sedan.

Jag erbjöds av Heza att färdas till Abiam, staden vid gränsen från denna provins. Jag var dock tvungen att söka utresetillstånd från Ketoriam respektive inresetillstånd till Abiam. Jag skriver mer till dig när jag är tillbaka därifrån.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Tredje brevet

Min kära vän!

Detta är det första brevet jag skriver till dig på min resa till Abiam. Jag började min resa för två dagar sedan med att ta mig ned till karavankvarteren där min nyvunne vän Heza hade bjudit med mig på sin indrik. Detta låter kanske mycket generöst men jag fick tidigt veta av min guide att jag förväntades ge en gåva som motsvarade färden till Abiam på indrikrygg. Jag valde en vacker te-servis, du vet en sådan där som kostar ca ett guldmynt per kopp och fat i Pendon, men här kostade den bara en tiondel av vad den skulle göra hemma och den passade bra då alla här dricker te, speciellt mynt-te, jag är väldigt trött på mynt-te.

När vi så tagit oss ner till karavankvarteren, alltså jag, mina bärare och min guide och tolk -Amam. Där stod nu den väldiga indriken och blev lastad jämte tre andra likadana djur. Det sätt vi skulle resa på visade sig vara i korgar som hängde ned på sidorna av det väldiga djuret. Korgarna var målade i gult och rosa med vackra filigransarbetade fönsterluckor och på taket kunde man lasta packning. Varje indrik kunde bära två sådana korgar, en på varje sida och en öppen plattform på ryggen där mera last kunde stuvas. Högst upp bakom indrikens hals var förarens säte likt en stoppad sadel. Vi klev in i våra korgar (de rymde två personer per korg) och satte oss ned på de kuddar som fanns på golvet. Efter ett tag kom min vän Heza och tackade för gåvan samt bjöd oss att dricka mynt-te för välgång över resan.

När man reser med indrik gungar det rejält. Jag fick hålla i mig för att inte fara omkring i korgen men efter ett tag fick jag rätt balans. Du vet att jag inte blir sjösjuk men på denna resa tog det mig ett tag att komma över illamåendet. Efter de två dagar det tog mig att vänjas vid indrikens rullande gång kunde jag börja njuta av karavanvägens utsikter. Indriker rör sig mycket snabbare än något annat djur på karavanleden, trots att den går i vad för den är ett lugnt tempo, men detta gjorde å andra sidan att jag fick se mycket av de olika djur och människor som färdas här. Vanligast av de djur som jag såg var stäpplamor ledda i långa led med packning på ryggen. De var vanligtvis ledda av karavanledaren, men en och annan ryttare fanns också. Här rullade också stora kärror framdragna av de stora enhornsbufflarna. Vagnarna var ofta lastade så högt att de nådde min korg, alltså över två meter höga, och medan lamorna gick i långa karavaner verkade dessa vagnar mer tillhöra enskilda köpmän. Till och från kom det också ryttare på snabba hästar, magnifika furgiska fullblod. Dessa ryttare, berättade Amam, var kurirer i ett utbyggt postnät.

När man befinner sig i Zorakin eller Kardien kan man ibland färdas på huvudvägarna i en hel dag utan att träffa på någon. På karavanvägen tycks inte detta vara möjligt. Hela tiden möts vi eller går förbi folk och fän av olika slag, inte bara lastdjur utan även nyttodjur som hönor, kor och får såväl som hundar och falkar, jag blev faktiskt erbjuden att köpa en ståljaktfalk av en falkonerare på en kärra vi var jämsides med ett tag då det stod nästan still på vägen, men jag hade ingenstans att göra av den så jag var tvungen att tacka nej. Det var dock ett magnifikt exemplar med stålgråa band och en hälsosam fjäderdräkt.

Nu har vi börjat närma oss de första utlöparna av Mahammara, den bergskedja som separerar Furgia och Kalmurri till stora delar. Jag skriver mer i nästa brev även om du antagligen kommer att få dessa samtidigt då jag inte har möjlighet att posta något förrän jag kommer tillbaka till Ketoriam.

Din vän

Otharo Rådsfaste

P.S. Jag skall försöka ordna med postnätet, så får vi se om jag kan skicka brev via detta D.S.

Fjärde brevet

Min käre vän!

Furgia är fantastiskt. Här finns syner du aldrig skulle sett hemma i Zorakin eller på vår resa till Krilloan. Karavnleden underhålls hela tiden och är belagd med stenplattor ungefär så stora som en huvudkudde i en större säng. Ungefär var femtonde fjärdingsväg finns ett litet fort med soldatförläggning, gästgiveri, poststation och en liten basar. Soldaterna patrullerar vägen upp och ned från sitt fäste och måste hälsas av mötande patrull innan de får vända. Soldaterna ser mycket välutrustade ut och har alla en heltäckande fjällpansarrustning. Rustningens fjäll är gjorda av bronsplåtar som i sin tur är fastsydda på ett starkt spindelsidentyg vilket jag fick förklarat för mig stod emot både svärdshugg och pilskott. Officerarnas rustningar är istället gjorda i stål med mönster av brons, koppar eller guldpläterade fjäll. Alla bär korta svärd och en kort båge. På huvudet bär de oftast den furgiska mössan eller en konisk hjälm med en knopp på toppen. Tack vare detta arrangemang är karavanleden fri från rövare.

Vi stannade till på ett av dessa fort under vägen och jag hade chansen att besök basaren. Här bjöds på många syner av sällan skådade varor, åtminstone för mig. Då jag kom till boden för en djurhandlare fick jag så tillfället att se djur från hela den furgiska halvön. Här fanns lejonhundar, fåglar, den furgiska vargillern och andra lokala, än mer exotiska, djur. Ett av de mest underliga djuren jag har hittills sett, ja faktiskt mer annorlunda en de väldiga Indrikarna, var ett djur som såg ut som en grankotte till pälsen eller skall jag säga närmare ett fjällpansar. Detta djur hade klor men saknade mun, dock hade den ett litet hål igenom vilket den kunde sticka ut sin långa tunga, med vilket djurförsäljaren matade den med gräshoppor och honung. Djuret kallades för Pangolin och när jag försökte klappa den rullade den ihop sig till en boll. Om jag har möjlighet skall jag försöka skicka ett pangolinskin till dig så får du själv se denna underligga varelse.

Jag har nu också haft tillfället att smaka på det Sarasiska köket från den furgiska provinsen Sarasara. Sarasierna är mest kända för att tillverka det dyrbara saffranet och olika rätter med sötvattensmusslor som man odlar i dammar likt karpar. Maten är stark men inte lika stark som den Sombatzinska maten vi provade i Krilloan och nästan alla rätter har en gul eller rödgul nyans av saffranet. Jag kommer snart att besöka ett litet pilgrimstempel på vägen. Templet var helgat åt Kasmit, de färdandes lama gud. Jag får skriva mer om detta i mitt nästa brev.

Ja, det var så sant, mina försök att använda det Furgiska postnätet var lönlöst då de är mycket skeptiska till utlänningar här. När jag kommer tillbaka till Ketoriam skall jag försöka utverka ett tillstånd av den kungliga överpostmästarämbetet.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Femte brevet

Min kära vän!

Jag har nu besökt vad som anses vara en liten pilgrimsplats här i Furgia. Ungefär två tredjedels väg mellan Ketoriam och Abiam ligger Kasmaha, guden Kasmits födelseplats. Till orten leder en lång allé som bryter av från karavanleden. Allén är kantad med djur i sten, alla nio alnar höga oavsett vilket djur det rör sig om. Här finns indriker, hippogriffer, lamor, ja och många fler, såväl kreatur som fän och fåglar.

När allén tar slut möts man av vad som hemma skulle ses som en mindre stad. I detta gytter av hus, tempel och förrådsbodar reser sig ett av Furgias mäktiga ziggurat. Även fem klosters murar reser sig i detta myrbo. Allt detta ter sig dock smått och litet då orten är byggd på utlöparen till bergskedjan Mahammara som faller brant ned från dess snöklädda toppar. Högt ovanför staden, förklarades det för mig, ligger ett litet tempel uppfört på den plats där Kasmit föddes. Till detta tempel leder femtusen trappsteg.

När vår indrik vaggade in i Kasmaha möttes vi av fromma pilgrimer klädda i röda tygskynken eller åtminstone en röd tygduk på huvudet om de inte har råd att anskaffa de tygmassor man behöver för att skyla sin kropp. Pilgrimerna blandas med präster av vitt skilda slag, munkar i gula skynken och framförallt alla dessa krämare. Dessa krämare är sig lika varän man kommer i världen och dess helig platser. De försöker sälja de vanliga varorna men även heliga symboler, välsignat vatten, reliker eller i vissa fall välsignelser, förbannelser eller spådomar. Då jag förklarade min avsky för dessa krämare på heliga platser såg min tolk, Amam, oförstående på mig. Tydligen var många av dessa handlare präster och heliga män. Att sälja sina tjänster är ett sätt för dem att både missionera för sin gud som att dra in pengar till sitt tempel.

Den stora zigguraten är ett fantastiskt byggnadsverk. I fyra våningar reser sig trappstegen upp med varje våning omgiven av en mur. Den första gården är tillägnad de tusen gudarna. Även om den kallas för de tusen gudarnas fyrkant är det fler än tusen gudars altare som står här. Varje präst som kan finna en plats stor nog för att sätta upp ett altare eller ett beläte kan här predika sin guds ord. Slagsmål mellan olika gudars följare är ovanliga men förekommer, likaså mellan de olika konkurrerande prästerna. Ja dessa präster är av vilt skilda slag. Några är klädda i enkla kåpor och andra i klädnader så fyllda med brodyrer att de inte tycks kunna röra sig utan att guldtrådarna skall brytas. Vissa är nästan nakna, målade som vildar och med ett hår som inte sett vatten och kam på flera år och en del i de skynken i vilka munkarna klär sig.

Jag kanske inte borde nämna detta för dig, Alfredo, men här finns även ett altare till Etin. Jag tror att det var en efarisk missionär som förestod det.

På den andra nivån tillbads de hundra gudarna. De hundra gudarna är de hundra viktigaste gudarna i Furgia. Det är storkonungen som själv utser vilka som skall vara de hundra gudarna och dess präster är ämbetsmän, välutbildade och ödmjuka män med lika mycket makt som någon av de byråkrater som arbetar inom de olika kungliga verken.

När man så når den tredje nivån möts man av en stillhet som skiljer sig från de två första våningarna. Här höjs inga högljudda böner eller framropade predikningar. Här ljuder istället mjuka psalmer framsjugna av unga gossar som i procession tar sig fram från altare till altare. Tio altare för tio gudar. Dessa gudar anses vara de främsta av alla gudar i hela världen och därför Furgias egna skyddsgudar. På murarnas väggar avbildas historier och sägner om dessa gudars göromål. Prästerna är högre ämbetsmän, dock är de klädda som munkar istället för de traditionella ämbetsmannadräkten.

Till den högsta nivån fick jag inte tillträde men den kallas för den heliga sanningens nivå. Många av dessa gudar och heroer har dessutom egna tempel ute i staden och till dessa hör gästgiverier, värdshus och butiker. Inget här i Kasmaha tycks göras utan att vara ägt eller åtminstone tillåtet av prästerskapet. Faktiskt finns här inga ämbetsverk, utan tillstånd av olika slag söks av de högre ämbetsprästerna i deras tempel vilka fungera som både tempel och ämbetsverk.

Sannerligen Alfredo detta är mycket att ta in och förstå.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Sjätte brevet

Min kära vän!

Jag fortsätter nu min beskrivning av mitt besök i Kasmaha. Jag besökte ett av de kloster som ligger i staden. Klostret kallas den Himmelska Lotusens Kloster och här lever munkar av Pahmis orden. Orden grundades av den upphöjde och vise Pahmi för över tretusen år sedan. På den tiden fanns inte kunskapen om järn; därför är alla gångjärn, kittlar och alla andra verktyg och vapen i klostret tillverkade av brons (klostret har till och med sitt eget gälbgjuteri). Ja, min vän, jag skriver vapen ty munkarna är alla väl förfarna med stridskonster både med vapen såväl som obeväpnad stridskonst. När jag kom dit tidigt på morgonen såg jag de unga noviserna göra sina rörelser i perfekt samklang med varandra och i absolut tystnad.

De unga noviserna var inte mer än tolv år gamla men redan har de kunskaper i att döda en man i rustning med bara sina händer och fötter som vapen. Stridskonsterna skall tydligen vara en slags meditation vilket skall föra dem i harmoni med världsalltet. Även om jag tyckte att jag kommit till klostret tidigt hade munkar, postulanter och noviser redan varit igång och städat och skrubbat kloster från golv till tak innan de börjar sina rituella övningar för dagen.

Efter att de unga noviserna gjort klart sina övningar serverades frukost i vilken jag deltog. Frukosten bestod av bröd, ros och en halv persika, nog för att kroppen skall få näring men inte nog för att man skall bli mätt. Abboten förklarade att man skall inte utsätta kroppen för sådant som ger den behag, då förloras nämligen fokus på den heliga sanningen och man upplever den falska världen. Jag kan inte säga att jag riktigt förstår Pahmis filosofi. Den har både stora likheter och olikheter med klassisk jorisk filosofi och teologi.

Efter frukost deltog noviserna i lektioner ledda av en äldre munk. Klassen bestod av tjugotvå noviser i tolvårsåldern. Då de håller olika terminer och åldrar isär fanns det klasser för de som gick sin första termin och var i tjugoårsåldern, likaväl som den som läste sin sjätte termin i tioårsåldern. Munkarna är mycket stränga i klassrummet och det sparas inte på käppen för den som maskar eller spelar pajas, okunskap bestraffas dock inte utan munkarna är mycket tålmodiga med frågor och förklaringar.

Efter lektioner får de unga munkarna lekpaus medan de äldre noviserna bedriver självstudier i något av klostrets fyra bibliotek, ett för varje väderstreck. Ja klostret ja. Du, min vän, tänker väl dig ett typiskt aidniskt kloster men så är det inte. Klostret i sig skulle inte kunna skiljas från den övriga staden med sina krokiga gator och olika höga hus och tempel om det inte vore för den omgivande muren. Gatorna i klostret är mycket lugnare än de utanför och här ropas inte de heliga budskapen ut från vart tempel eller gathörn. De olika husen har olika funktioner med dormitorier, refektorier, bibliotek, scriptorier, sjukstugor, verkstäder men även laboratorier, trädgårdar och stridsövningsrum.

Så fortsätter man dagen med meditationsövningar och stridsövningar. Postulanterna och munkarna intar ingen föda förrän kvällsmålet, men de unga munkarna som fortfarande står i växten får ett ordentligt mål mat, i vilket jag, som gäst, inbjöds att deltaga. Maten bestod av kokta linser, ris och sojaost. Till detta serveras även en fiskbuljong, något som de äldre avstår från då kött, fisk och fågel anses korrumpera själen. Munkarna brukar meditera under denna tid och noviserna har tillåtelse att tala med varandra.

Efter lunch fick jag tillåtelse att tala med den äldste munken i klostret. Gehab sägs vara över hundrafyrtio år och en av de visaste i Furgia. Han kallas också för Upplyst vilket jag fick förklarat var en titel som ansågs ligga bortom de flestas förståelse. Gehab satt med benen i skräddarställning och tittade på mig i nära en halvtimme innan han tog till orda. Han talade till mig på jori, vilket han berättade att han studerat i sin ungdom som kunglig ämbetsman. Gehab och jag diskuterade filosofi i en timme eller så när han avbröt mig. Det var dags för hans egna studenter att ta lektioner. Dessa studenter som trädde in i Gehabs lilla kammare var inte noviser utan de mest seniora av klostrets munkar. Jag själv var tvungen att lämna rummet då lektionen skulle innehålla många hemliga kunskaper.

Efter detta observerade jag en lektion i avancerade vapenövningar av postulanter och deltog så i klostrets kvällsmåltid. Soppa av linser, ris och grönsaker serverades. Därefter lämnade jag klostret medan munkarna sjöng sina kvällshymner med djupa strupljud.

Din vän

Otharo Rådsfaste

Sjunde brevet

Min kära vän!

Furgia är verkligen främmande. Jag har besökt markanden i Abiam. Abiam är en stor stad i mitten av norra Furgia och huvudstad i provinsen Himori. Himori är känd för sin vackra natur och bördiga floddalar. Här odlas alla tänkbara grödor, både sådana jag känner igen och sådana som är för mig helt främmande. Här ligger också Hamdaldis sköna dalar, du vet de som sjungs om i den gamla barnvisan, har jag chans skall jag besöka dessa. På markanden här i Abiam möts västra och östra Akrogal och varor från bortersta delar av världen kan man hitta här. Vävnader från vårt eget Zorakin, Krunska sablar, Sombatzinska smycken, gifter från Traxilme, genomskinliga tvättsvampar från Glashavet, tyger och kryddor från Kamsun och varor från östra länder jag aldrig hört talas om förr. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla de varor som finns här och ändå inte hinna med allt under min livstid. Jag köpte ett strakt rökigt te som kom från ett avlägset land kallat Tandakaj.

Ja appropå köpa, nu måste jag berätta för dig om myntsystemet här i Furgia. Mynten här kallas förnaglar och fingrar. Naglarna är i brons och fingrarna är tillverkade i silver och finns i valörerna halvnagel, nagel, dubbelnagel, tummnagel, kvartsfinger, halviger, finger två fingrar. Naglarna och fingrarna är avlånga och rektangulär. Naglarna visar stiliserade bilder av de fyra elementen vind, vatten, jord och eld. Ett kvartsfinger har en bild på en stäpplama och storkonungens namn på andra sidan. På ett halvfingermynt avbilldas ett fullblod och på fingrarna en trana. På dubbelfingrarna syns en enhornsbuffel. Utöver detta använder sig furgierna av ett mycket underligt system. För att slippa alltför stora mynt har man en slags växlar i papper. Dessa växlar används som betalningsmedel och kan gå från person till person precis som mynt. Pappersväxlarna är all tryckta i rött bläck och har likt alla mynt en bild på ena sidan och storkonungens namn på andra sidan. Den första pappersväxeln kallas för hand och är alltså värd lika mycket som fem fingrar. På handen finns en bild av hippogrif. Sedan kommer dubbelhanden med sin stiliserade vargiller och slutgiltige hundrahanden med en indrik. Dubbelhanden är alltså värd tio silverfingrar och hundrahanden är värd femhundra silverfingrar. Jag kan tillägga att ett halvfinger är ungefär lika mycket som en kardisk silvermark.

Då jag fann idén om att använda pengar av papper underlig vända jag mig till mina guide och sporde min förundring. Amam förstod först inte vad jag menade då jag propsade på att om man läta papper bli betalningsmedel skulle vem som helst kunna bli rik bara man gick och köpte ett ark papper, men översatte för butiksföreståndarna vad jag sagt. Först stirrade de på mig som om jag var en idiot och sedan brast de ut i gapskratt. Snabbt fick jag förklarat att det var dödstraff på att handla med falska sedlar i Furgia. Den som försökte på något sätt att handla med falska mynt blev förd till magistarten, rannsakad och avrättad inom ett fåtal timmar. Jag försökte då mig på att påpeka andra felaktigheter i bankväxlarna – man kunde ju inte veta deras värde, de var ju inte av någon ädel metall. Detta fick butikernas innehavare att brista ut i en konversation med svaret ”att det var klart de visste vad de var värda, det stod ju på dem”. Då försökte jag mig på att mena att de kunde ju inte vara värda något om man inte kunde väga metallen och veta att de vägde rätt. Försäljarna förstod ingenting, för dem var det ju självklar att papper var värt lika mycket som silver. Då gjorde jag tydligen bort mig ordentligt genom att föreslå att man kunde göra pengar i värdefulla metaller som guld för att få ett solitt mynt med stort värde. Furgierna diskuterade detta mycket intensivt och svaret jag fick översatt var att självklart är guld en värdefull metall, alldeles för värdefull att göra mynt av.

Jag kommer aldrig att vänja mig vid det furgiska monetära systemet.

Din Vän

Otharo Rådsfaste

Åttonde brevet

Min kära vän!

Efter en mycket trivsam tid i staden Abiam i Himori provinsen har jag länge försökt att förlänga mitt resetillstånd på karavanleden och fortsätta till den stora staden Sassai. Då jag inte är någon handelsman eller karavanförare sågs detta med stor skepsis från myndigheterna, antagligen trodde de att jag var en spion. Då jag inte lyckats få några utresetillstånd, förutom tillbaka till Ketoriam, föreslog min tolk, Amam, att vi skulle hälsa på hans syster i Listim. Då vi hade giltiga skäl att resa, det vill säga att Amam var på väg till sin släkting och tog med sig en vän, var det inga problem att få resepass. Listim är huvudstad i Lisi provinsen. Lisis största produktion är marmor, alabaster, gips och kalk tagna från brotten i bergskedjan Lammara, som provinsen lägger sig runt om. Gips och kalk är mycket viktiga i furgisk byggnadsteknik. Släkt kalk blandas med vatten, sand och andra ingredienser för att bilda ett ämne som när det torkar är hårt som sten. Detta används till stadsmurar, husgrunder och ofta till helt släta golv eller vattentäta kar och pooler. Man kallar ämnet för kament, vilke kant översätts till betydelsen ”hårt som sten”.

Då vi närmade oss Listim, efter några dagars färd från Abiam, hade skymningen redan fallit. Då man såg ut över staden, som är en jättestad, tycktes det mig som att alla taken glödde. Lätt oranga lyste alla tak i hela staden som en solsten från Erebos. Amam berättade för mig att alla tak är täckta med alabaster och då det är ovanligt med flervåningshus i Listim lyste härdar och lampor upp taken så staden tycks glöda om kvällen, glittra som silver av månens ljus och skina som guld om dagen. Listim som stad består av envåningshus byggda av kament och marmor. Vackra statyer, bänkar och fontäner i marmor kantar de kamentbelagda vägarna. Amam berättade att det inte bara var välvillghet av de rika stenhandlarna utan fungerade som reklam för de produkter och de olika stensorterna. Vitt är huvudtypen av marmor här men i de södra delarna av Lammaraberegen finns även en rosa typ.

Under mina dagar här i Listim besökte jag stenhuggarnas hall. Hallen är det största huset i staden (provinsguvernören bor utanför staden i ett palats som är större än hallen) och där handlar man med sten. Köpmän och stenhuggare samlas här för att bedöma stenens kvalitet och utseende. De varor som bjuds ut är oftast enklare prover som visar ådrans färg och ådringar. Själva stenen bryts sedan efter de mått beställaren önskar och skeppas direkt från stenbrott till arbetsplatts, som kan vara många hundra mil därifrån. Då vi kom fram till Amams systers hus var det ett enkelt hus, mycket enklare än vad jag upplevt som vanligt för en borgare med större inkomst i Furgia. Amams syster, som heter Johaia, var gift med en stenhandlare som ägde ett mindre gipsbrott utanför staden. På det lilla gipsbrottet gjorde han en hygglig inkomst och skulle i de norra städerna antagligen kunnat bott i ett av de palatsliknande bostäderna som var vanligt i Ketoriam och Abiam. Jag fick snart reda på att det var en dygd i Listim att leva enkelt, men efter några glas med vin kröp det fram att det snarare var för att det var dyrt med husen här, bara att hålla dem i skick med marmor väggar och tak av alabster.

Din Vän

Otharo Rådsfaste

Nionde brevet

Min kära vän!

Under mina resor här i Furgia har det slagit mig att jag aldrig mött en tiggare. Inga händer har sträckts mot mig och frågat efter en allmosa, inte heller har jag sett några krymplingar med tiggarskålen framför sig så som man ofta gör hemma. Då jag slogs av detta faktum att gatpojkarna var ofta hela och rena frågade jag Amam om detta möttes jag återigen av dessa ögon i vilka jag uppenbarligen är en jubelidiot. Efter några förklaringar kom jag snart fram till att Amam aldrig sett en tiggare i hela sitt liv men jag lyckades ändå få fram intressanta fakta. Enkelt sagt kan man säga att det är förbjudet att vara fattig i Furgia.

För att försöka förklara systemet här måste jag först berätta om den furgiska hederskodexen. I Furgia finns det tre regler som alla lyder, det är helt otänkbart att bryta dessa. (Jag försökte fråga vad som skulle hända om man bröt mot dessa men fick till svar att ingen bryter mot dessa. Jag undrade då vad som hände om en utlänning bröt mot reglerna. Utlänningar är utlänningar sade min vän och ryckte på axlarna. ) Den första regeln säger att man måste alltid lyda sin herre. Den andra stipulerar att man aldrig får bryta sin ed. Den tredje regeln föreskriver att man måste göra allt för att upprätthålla sin heder eller dö. Dessa regler gäller för alla av det furgiska blodet, de av de furgiska folken som inte tillhör blodsfurgierna gör även de allt för att följa dessa regler med få undantag. Man har dessutom en hel uppsättning med lagar och andra traditionella regler. I en gengäld finns det regler om hur man skall behandla sina underlydande som herrar. Man måste alltid ta hand om sina undersåtar oavsett hur de mår eller hur mycket de kan arbeta. Man skall fria någon från sin ed om denne så önskar att lämna sin gunst (och har rätt papper från ämbetsmännen). En herres heder är aldrig större än hans undersåtars gemensamma.

En furgisk furste måste därför alltid ta hand om sina undersåtar även om de blir halta eller för gamla. Man måste också sörja för deras barn fram till dess att fadern löser dem till myndighetsskap (en furgisk pojke blir myndig först då han gifter sig eller hans far löser honom från familjen, det senare är en stor skam). Barnet kan då svära en ed till Mahären, den furgiske fursten, eller ge sig av och skaffa sig en ny herre. Alla furgier har en herre, endast storkonungen tronar allena. Furgierna är dock inte på något sätt livegna eller slavar utan står i ett mycket komplicerat förhållande där man kan både vara undersåte och herre. Detta klientskap kan innebära allt från att vara en enkel skattebonde som arbetar på sin furstes fält till att vara adelssläkter med en politisk agenda. Pengar, makt och framförallt heder strömmar nedåt liksom det strömmar uppåt.

Nå, hur var det nu med de fattiga. Jo, då herrarna inte själva kan lösa trohetseder om man inte själv begär detta kan man leva kvar under sin herres beskydd med alla de rättigheter det innebär trots att man blivit svårt skadad eller en åldring inte längre kapabel att utföra sitt dagsverk. Likadant är det i militären där man har ett mycket bar pensionssystem. Ibland händer set dock att folk blir lösta ur sitt klientskap ofrivilligt eller inte hittar någon ny herre att tjäna. Dessa lösdrivare tas snabbt upp av storkonungens patruller som sätter dem i arbete med olika arbeten eller tjänster som kan tänkas utföras i riket (vanligt är tydligen att hålla karavanleden i ordning). De står sedan i ett klientskap till storkonungen och är sedan försörjda livet ut.

Jag ställde då frågan vad som hände om man vägrade arbeta. Hägning blev svaret. Det är dödsstraff på arbetsvägran. Det skall dock sägas att furgierna inte på något sätt är hjärtlösa eller blodtörstiga. Enligt furgisk filosofi kan man alltid göra något, endast om man är så sinnesslö, krymplig eller åldrad att man inte kan utföra några sysslor förskonas man från detta straff.

Din Vän

Otharo Rådsfaste

Tionde brevet

Min kära vän!

Då jag inte har lyckats utverka resetillstånd varken västerut eller söderut vänder jag åter mot östern. Jag reser med karavan över den stora Kahorumslätten för att så småningom nå Bahus, huvudstaden i Maeri provinsen. De delar av slätten vi skall passera är den östra. Kahorum böjer sig runt Lammara, centralbergen i Lisisprovinsen och delas upp i centralstäppen som ligger i söder, västra, östra stäpperna och nordöstra som ligger avskilt - en mer blandad terräng skiljer av den från resten av stäppen.

Vi reste mycket tidigt på morgonen och trots att solen gått upp låg dimman så tät att jag inte kunde se Listim eller Lissisjön en sista gång. Vår karavan nådde Kahorums slätt redan till aftonen. Nästa dag färdades vi ut över den väldiga slätten. Kahorum var som ett hav av gräs med, inga träd eller kullar som bröt av, utan bara ett väldigt stor platt plats med gräs, och blommor bredde ut sig framför vår karavan. Jag förstod inte först hur vi skulle kunna hitta fram utan varken väg eller några landmärken tills jag fick syn på stänger med bundna röda och blåa band fladdrande ifrån. Min guide, Amam, berättade för mig att de var utställda med jämna mellanrum så att man alltid skulle kunna se en stång från en annan. Man behövde bara följa dem för att nå till gränsen till Maeriprovinsen där en vanlig väg tog över. Jag frågade då varför man inte byggde en väg över slätten. Svaret jag fick var att dels var det omöjligt för om inte vägen sopades bort i de kraftiga vinterregnen så växte de snabbt igen under resten av säsongen och dels tillät inte nomaderna det.

Efter ett tag började jag känna igen en hel del av blommorna som växte i gräset. Många av de blommor och blad som gror här är desamma som växer i åkrarna hemma i Zorakin. Prästkragar, etinstjärna, vallmo, smörblommor, blåklint, tistlar och kardborrar. Dessutom växte här mycket vejde villt. Hemma odlas vejden för sin billiga blå färg men här växte den villt som om den vore ogräs. På kvällen frågade jag om man skördade vejden även här där den växte så rikligt och villt. Karavanledaren berättade att det bara var nomaderna som använde sig av vejden på slätten. Billiga blåa färger kom från Indigon som odlades i provinserna Farafara och Teaori. De flesta föredrog dock importerad traxilmisk kobold med sin mera intensiva blåa färg.

Efter åtta dagars resand, över ett landskap som ändrades lite och verkade nästan spöklikt avbefolkat (i jämförelse med resten av Furgia, där man alltid tycks kunna se ett hus) fick vi så se skymten av de första nomaderna. En spanare på en ponny fick syn på oss men försvann snabbare än blixten. På de nionde dagen kom ett litet följe ridande mot oss. Det visade sig vara en stamhövding med sitt följe av rådgivare och livvakter. Hövdingen välkomnade karavanledaren och gåvor utbyttes. Efter en lång förhandling om den tribut som skulle betalas för att passera klanens område bjöds hela karavanen till fest. Den aftonen bjöds på ett gästabud som skulle få vilken baron hemma som helst att bränna hela sin årsinkomst på en gång. Importerade kryddor, frukter och viner jämte dyra söta sylter, vitt bröd och småvillt. Grillat hästkött (från ponnyer, inte fullbloden) och den egentillverkade spritdrycken Tchaves. Äntligen fick jag svar på vad man använde vejden till, man kryddar tydligen tchaves med den och efteråt räcker man ut tunga för att visa att den är blå.

Under festen fick jag tillfälle att undersöka våra värdar. De ser ut som golwynder fast de är mörkare och mera väderbitna än furgier - men det är väll bara vad man kan vänta sig av ett folk som lever mera ute och med en nomadisk livsföring. Deras kläder är av typiskt furgiskt snitt men mera praktiska för att inte vara i vägen då man rider. Deras sätt att föra sig och bete sig mot varandra är också det furgiskt men med vissa skillnader. Ingen i klanen är undernärd eller utstöt, även om vissa har slitna och avlagda kläder, så får alla lika stor del ur mat och ved föråden (även om torkad hästspillning är det vanligaste brännslet till eldarna). Klanledaren står i samma förhållande till sina klanmedlemmar som en furgisk adelsman står till sina undersåtar, fast den stora skillnaden är att alla i klanen är släkt på ett eller annat sätt.

Dagen efter fördes vi tillbaka till stolparna och fortsatte vår resa.

Din Vän

Otharo Rådsfaste

Elfte brevet

Min kära vän!

Efter många dagars resande och strapatser, som jag ju berättade om i mitt förra brev, har vi nu äntligen nåt Bahus, huvudstad i Maeri provinsen. Staden anses som en av de mindre provinshuvudstäderna och även om jag blivit van vid att Furgiska städer är stora blir jag aldrig riktigt van vid att städer av Pendons storlek räknas som små. Staden är annars som de flesta städer jag hittills besökt här, fast större. Något som slås en besökare här är att alla gator är raka och bildar ett rutsystem. Detta är tydligen typiskt för nyare städer i Furgia. Äldre städer, som Ketoriam, har ett mer organiskt gatunät som är mer typiskt hemifrån, naturliga gator bildas av de som bygger och bor i städeran och hålls sedan öppna av kungliga dekret eller av städernas råd.

När jag väl hade logerat mig i Bahus fick jag en inbjudan till magikernas hus. I Furgia är alla magiker sammanslutna i ett eget kast eller skrå kalla Faer Praetuen eller Den brinnande lågans kraftgille. Oavsett vilken magiskola magikern bekänner sig till tillhör han detta gille som har sina egna lagar och regler vid sidan om det vanliga. Varje provins har sitt hus som lyder under huvudhusen i Ketoriam och Faoriam. Husen leds av de åtta främsta elementarmagikerna i sina respektive element. Magiker som utövar andra skolor brukar sällan få en större roll i den Furgiska politiken då Elementen har en nära del i det furgiska tanksättet.

Då jag anlände till magikernas hus såg det ut som det flesta palats i Furgia. Enkla, strama murar som lika bra kunde dolt en bryggares bakgård likaväl som ett palats borggård. Jag fördes till en kammare där de åtta mästarna väntade mig. Då jag steg in möttes jag av man kläd i mörkblå rock och en toppig variant av den furgiska mössan, likadan som den som ämbetsmännen bär men med broderad stjärnor. Mannen gav mig ett fuktigt handlag och en lika fuktig blick och välkommnade mig. Vid kammarens stora fönster stod två långa smala trollmän, båda kläda i vitt, och konverserade. Den ene av dem var så vacker och hade ett så långt skinnande blont hår att jag först trodde han var en alv. Han tyckets föra sig med aura, nästan som om han var ett helgon. Den andra hade även han ett långt med ett lika långt skägg till detta och hur han än rörde sig tycktes det mig som att vinden lekte i det. Vid elden satt en magiker i röda kläder och stirrade in i lågorna som dansade. Hans blick tycktes fjärran som om de stirrade långt ut i universum, eller kanske långt in i mikroversum. En magiker i brunt stod och talade med en magiker i ljusblåt. Den brune magikern tyckets föra jordnära argument men fick allt som oftast frostiga svar. Bara Mästaren i Värmens element saknades, men han var tydligen ute och hjälpte gamla och sjuka.
Efter besöket slog det mig att trotts att ALLT är så annorlunda här i Furgia från hemma så är magikerna här besynnerligt lika dem där hemma. Kanske det beror på att magiker är väldigt lika varandra och väldigt olika andra?

Din Vän

Otharo Rådsfaste

[1]