Kattmän

Folkslagsfakta

Namn: Kattmän (Lynk’s zapiens)
Antal:
Viktiga regioner:
Språk: Reosse
Religion: Segeorr
Folkets namn på sig själva:
Kallas även:
Släkte:
Kategori: Djurfolk

Stämningsbild

Geomme dängde till en nedhängande gren. Hennes svans piskade fram och tillbaka som ett grässtrå i en virvelvind. Hon lyckades med viss självkontroll undvika att hugga efter förbiflygande insekter. Det här var inte vad hon hade åtagit sig. Hon hade god lust att bara vända det hela ryggen och fortsätta västerut. Förhoppningsvis var vädret bättre i Berendien. Vädret och underlaget.

Hon blängde på Tingestarna och kände nackpälsen resa sig. Hon visste inte säkert vem det var som hade smusslat in dem i hennes packning. När hon först sett dem hade hon tagit det som ett skämt. Tanken var befängd! Errhan brukade säga att inget gott någonsin kom av att beblanda sig med människofolken. "Alver och älvor, till och med ankor och dvärgar om det tryter, men inte mänskor, Geomme. Kom ihåg det!" Hon började misstänka att han hade rätt, och det grämde henne mycket.

Det hade varit så lätt i början. Människornas löjligt usla sinnen gjorde att det var en struntsak att följa dem och ta reda på saker. Städerna var illaluktande och motbjudande, men det fanns så mycket att uppleva, och en påse silvermynt var bara lite spårande, klättrande, övervakande eller lyssnande bort. Konkurrensen var inte ens värd att nämna.

Hon skulle helt enkelt hållt sig på sin kant - inte fäst sig vid någon. Så var det. Hon lyfte ena Tingesten med en nedertassklo och släppte den distraherat till marken. När Ralde bett henne om hjälp skulle hon sagt att det inte var vad hon fått betalt för. När de kom för att ta Inja skulle hon stannat i skuggorna. När Ralde vädjat till henne att följa dem och rädda hans dotter skulle hon lämnat honom - lämnat staden. Låt människorna ränna över öppen terräng i fullt solljus; låt dem bli genomsura av regn och jagade av adelsmännens galna hundar. Låt dem...

Insekten smakade beskt, och hon smackade av avsmak. En vattendroppe lösgjorde sig från grenverket och föll ned på hennes brungråa nos. Hon ställde sig hastigt upp och riste sig. Nå, hon finge väl iallafall försöka.

Hon hade sett människor ta på och av sig dem hundra gånger om, och avfärdat det som ännu en förvekligande sed hos ett klumpigt och bakvänt, om påhittigt, släkte. Det skulle aldrig ens fallit henne in att prova ett par, och nu stod hon här och velade. Hon bet ihop, satte sig igen och drog den ena över sin nedertass. Klorna spärrades automatiskt ut, och det krävdes stor koncentration för att fälla tillbaka dem. Förbannade nakenskinn! Vad skulle de här ute att göra? Med stor möda lyckades hon dra lädret så långt att klorna tog i. Efter en stund hade hon även fått på sig den andra. Hon reste sig och vinglade panikslaget tills hon lyckades stödja sig på en trädstam.

Några minuter senare rörde en lustigt vankande form genom träskmarkerna mot den lilla ön där kidnapparna vilade, fridfullt omedvetna om det frustrerade raseri som närmade sig på läderbeklädda tassar.

Utbredning

Efaro

I Tigranes skogar i Efaro har har felicierna allierat sig med några kattmänsstammar. Kattmännen används som spejare i räder mot efarerna som tidigare förtryckte dessa kattfolk. Feliciernas vördnad för och uppskattning av kattfolken grundas i deras tro att dessa stammar från de kimzonska gudarna Shahadon och Shaladon. Kattfolken låter gärna felicierna hållas i den tron då det tjänar deras egna syften.

Religion

Segeorr

Huvudartikel:Segeorr

Språk

Huvudartikel:Reosse

Teknologi

Utomerebiska variationer

I blandannat Soluna och Samkarna har varelser påträffats som sannolikt besitter släktskap med de erebiska kattmännen.

Solunska lejonmän

Läderbundna anteckningar, funna hos en exotika-köpman i Krilloans hamnkvarter.

Vi anlände till Sarnhg Ite-savannen vid gryningen på den sextiosjunde dagen. Det var åtminstone trettio dagar sedan vi hade sett minsta tecken på civilisation och ett skuggtäcke hade dragits över mina tankar. Jag var utmärglad, min hud var sönderbränd och de demoniska hallucinationer värmen hade frambringat under den tidigare veckan trädde fortfarande sin onaturliga dans i dimmorna runt mitt medvetande. Även i detta töcken ånyotändes min besatthet likt Vestarias fyrtorn vid åsynen av det gränslösa slättlandskapet. Här var slutligen den totala vildmarken, där människan och dess gelikar bara är ett djur bland andra, starkare varelser. Pendons varsamma samhällskultur tedde sig som en löjeväckande dröm inför slättens oförnekbara ofantlighet. Här fanns inga illusioner om rättvisa - bara vildmarkens brutala faktum. Här, någonstans på savannens oändliga slätt, fanns det jag trängtat möta sedan den där ödesmättade eftermiddagen på min elfte födelsedag.

Sex dagar senare hade mitt hopp börjat glida undan. N'bili, min guide, hade förklarat att storflocken rörde sig över ett femtio mil brett område och att även med hans stora erfarenhet skulle spåren bli svåra att finna. Oändlighetens hopplöshet borrade sig in i mitt sinne och det syntes mig som att jag stirrade ut över ett slutgiltigt, sakta böljande hav av gräs. Även de tidigare så gladlynta bärarna hade tappat inspirationen. Tre gånger hade vi fått försvara oss från vildsinta grupper av de knähöga, kroknäbbade fågeldjur som N'bili kallade Kaga-po. Dessa vidriga, brungula varelser är en smädlig förvridning av fågelns rätta form. Helt har de tappat sin flygförmåga, och istället funnit en plats som illmarig och lömsk slättjägare. På grund av fjäderdräktens kamouflerande färg och kroppens förledande, vaggande gång är det mycket svårt att upptäcka dem förrän de rusar fram i ursinnigt, blodtörstigt överfall. N'bili sade att deras antal förtvinat under de senare femtio åren, och jag kan inte förmå mig själv annat än att hoppas att detta fortgår tills denna skymf av Etins verk för alltid är utsuddad.

Efter sjutton dagar på savannen ville jag inget hellre än att ge upp och återvända till marker där jag kunde finna någon form av förnuft och begränsning. Hallucinationerna återkom regelbundet och jag hade flera gånger vädjat till min guide att vända. N'bili verkade dock egendomligt fäst vid tanken på att bringa mig till mitt mål, även om min egen vilja sinat. Han påstod sig hittat ett spår som ledde österut och sade sig säker på att han kunde finna flocken innan våra förråd nått gränsen för återvändo.

Jag vet inte hur många dagar som passerade innan vi nådde sjön. N'bili blev alltmer fjärran och i mitt delirium hade jag smidit planer på att mörda honom medan han sov. Han proklamerade att flocken snart skulle komma den här vägen och började kompromisslöst slå läger kanske hundra famnar från stranden, där egendomliga, tjockhudade älgalika djur lekte i vassen. Tacksam för vilan sjönk jag ihop med ryggen mot en sten och vaggades till sömns av de egendomliga ljud som omgav oss. På natten tog demonerna mig i besittning. Jag smög mig ljudlöst upp och överföll mannen som gjort allt för att omsätta min dröm till verklighet. Jag skar upp hans hals med kniven han givit mig medan jag höll handen för hans mun för att inte väcka de andra. Jag vet inte om det var min egen galenskap som fick mig att tro att han i sin sista stund såg mig i ögonen och log, som om han vetat att det skulle hända - som om det var så här allt var tänkt. Hans anletsdrag är för evigt inetsade i mitt minne. Som vite för hans mord skall jag bära det tills jag själv är död och bortglömd.

Det är nu två veckor sedan den skamfyllda natten - sedan morgonen då de anlände. De är magnifikare än jag någonsin kunnat drömma. Ledarhannen är över åtta fot lång och byggd som den muskulösaste gladiator jag någonsin sett. Hans man glänser som guld i solljuset och han utstrålar en värdighet jämte vilken den största av människokonungar skulle te sig banal och komisk. Storflocken består i övrigt av nitton individer, varav fem är ungdjur och resten honor. Rangordningen verkar stark men också naturlig. Det är inte en fråga om tyranni eller tvång - snarare en avslappnad självklarhet där alla har sin plats och lever som ter sig bäst. Utan N'bili som översättare har jag fått förlita mig på de få fraser och ord han lärt mig på Res-Reoss. Det har varit mycket arbetsamt att vinna förtroendet hos ens de mer sociala honorna, men jag har långsamt lyckats få en inblick i dessa oöverträffliga väsens levnadsvanor.

Vändningspunkten kom på den femte dagen, då jag efter att min kunskapsfeber fått uttryck insett att min vän och guide fortfarande inte var begraven. Medan jag grävde hålet som skulle bli hans sista viloplats samlades flera av honorna runt mig. Ett par av dem var äldre och hade inte ens sett åt mitt håll tidigare. Det visade sig att trots sitt stolta beteendemönster är lejonmännen (ordet klingar nu klumpigt och falskt) oerhört nyfikna till sinnelaget. Vid åsynen av dessa mina underliga seder blev de helt till sig av vetgirighet, och det tog mig så länge att förklara att jag nästan helt glömde min plikt att färdigställa graven. Så snart de fått en förklaring som tillfredsställde deras tankesätt vände de dock helt sonika mig ryggen och återvände till sina sysslor. Detaljer är tydligen ovidkommande för deras sinnen - det viktiga är att förstå sammanhanget.

För Anhawi och hans folk är savannen liv. De känner inga gränser, ingen annan makt än naturen och flocken. Det är tydligt att dessa varelser är oerhört intuitiva. De uppvisar en märkbar intelligens, men saknar till synes helt intresse för intellektualiteter och nedtecknande. All sanning är självklar, tiden är flyktig och det enda som är viktigt är det obegränsade nuet. Till utseendet kan de beskrivas som en sammanfattning av det ädlaste och starkaste hos lejonet och människan: en massiv humanoid kropp täckt av kraftig, gyllene päls och krönt av ett ståtligt huvud med mer kattlika än människoartade drag. En kraftfull svans pryder kroppens bakdel, de stora händerna är försedda med indragbara klor och de går liksom lejonet "på tårna". De spetsiga öronen som sitter vid hjässans kanter utgör tillika svansen en viktig del i det sociala sammanhanget och påvisar det allmäna sinnelaget.

I morgon ger sig flocken av. Man måste möta upp med en satellitflock om någon vecka och kan inte längre dröja. Min sorg över att lämna dessa underbara varelser beblandas med den oerhörda lyckan och äran jag känner av att jag ikväll slutligen kommer tillåtas träffa och språka med Anhawi - ledarhannen - för att sedan bevittna rovdjurens sanne konung i sitt esse - jakten.

Jag har lärt mig så mycket under den här tiden; så mycket återstår att nedtecknas. Mitt liv kommer med säkraste sannolikhet härifrån te sig som ett grått efterspel, men min lycka känner ingen svärta. Jag har nått zenith. Allt härefter är fridens långsamma passage.

Efraim Vägsanne
Norra Sarnhg Ite-savannen, 549 eO.

[1], [2]