Caddo

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Landsfakta

Invånarantal: 2 400 000
Befolkning: Människor (mest dalker) 97%, ankor 3%
Huvudstad: Arno (ca 7 000)
Statsöverhuvud:
Styrelseform: Rådsrepublik
Exportvaror: Fartyg, vin, örter, marmor, navigationsinstrument, hantverk, parfym
Importvaror: Timmer, metaller, kryddor, spannmål
Välstånd: Rikt
Armé: Liten armé, men potentiellt starkt folkuppbåd i händelse av konflikt. Caddo har en stark flotta, inte minst genom folkuppbådet som även täcker riksflottan.
Religion: Den konservativa dalkiska grenen av Lysande Vägen
Övrigt: Magi är förbjudet på Caddo. Dalker är färgblinda.
S caddo.jpg

Inledning

Solmunken Odvin Gamles resa

Sjöresan hade varit lång och mödosam, men vi var alla tacksamma att vi inte ens sett skymten av de piratskepp som Kopparhavet annars är så känt för. Jolakin, min unge novis, stod spänt bredvid mig och kikade över relingen. Varma vindar smekte våra nu kräftröda ansikten när vi äntligen närmade oss Cassos hamn. Trots att både jag som var en gammal man vid det här laget och ynglingen vid min sida följt den Lysande Vägen sedan barnsben, hade vi aldrig satt våra fötter på den heliga ö som Odo själv stammade från.

Solen stod mitt på himlen när vårt skepps tjocka rep kastades till trossgossarna på bryggan. Pojkarna var utan tvekan dalker för deras hy var brun och håret blont, och vi förstod inte ett ord av vad de sade till varandra. Innan vi ens gått i land lyfte jag blicken och kisade ut över Casso. Staden låg på en sluttning, så från hamnen hade vi en vacker utsikt. Det första som slog mig var att praktiskt taget alla hus var fyrkantiga och vitkalkade, inte alls som husen i vårt hemland Magilre. På flera ställen reste sig de typiska caddiska kupolerna, vilket vittnade om att Casso hade äran att inneha ett flertal tempel tillägnade helgon vars reliker noga bevarats.

Redan när vi steg i hamn slog dofterna emot oss. Aromen från kryddor vi aldrig hört talas om fyllde våra sinnen. Rökt klippgetskorv, färsk caddisk ost och nytappad honung såldes på bryggan. Efter att ha levt på torkat kött och mögligt bröd de senaste två veckorna kunde vi inte annat än att slå ihop våra händer, lyfta blicken och tacka Etin för hans försyn.


Få länder har påverkat Erebs historia lika dramatiskt som den klippiga kopparhavsön Caddo. Från att ha varit en obetydlig fristad för ömkliga flyktingar från norr är den idag ett mäktigt handelsimperium och en religiös högborg. Namnet Caddo kommer från befolkningens modersmål, dalkiskan, och kan betyda både ”platsen där det växer” (från d: cado - tillväxt) och ”helig plats” (från d: caddei - helig). Caddo kallas sålunda ofta för ”den heliga ön” även på fastlandet, då ön var den stora profeten Odos hemland och även hyste många av hans efterföljare.

Rykten och meningar

Vad den godmodige munken säger

Ah, Caddo… Den helige profeten Odos och så många helgons hemland. Trots att jag på intet sätt kan hålla med dalkerna i deras villfarelser kan jag inte annat än fyllas med varma känslor när jag tanker på den heliga ön. Jag har varit där två gånger i mitt långa liv, och jag kommer aldrig att glömma Arnos många kvarterstempel – "ociotter" kallas de på Caddo – och det faktum att Etins ansikte lyste över oss varendaste dag vi var där. Tillsammans med mina ordensbröder har jag vallfärdat till många heliga platser på Caddo, men den märkligaste var nog ändå Velos källa utanför byn Moko. Denna källa, som Odo själv drack ur, sinar aldrig – oavsett torka och årstid. Broder Welfrid, som i många år lidit av både ryggbesvär och plågande tarm blev helt frisk då han druckit ur den heliga källan! Prisad vare Etin!

Vad jag däremot aldrig kunde vänja mig vid var de misstänksamma och gemena blickar vi bemöttes av från de dalkiska heretikerna. Det talade om oss bakom ryggen på deras eget tungomål, som jag bara förstår en bråkdel av. Jag antar att jag skall vara glad att jag inte förstod allt de sade. Det är en skam att alla dessa heliga platser skall vara under de kätterska dalkernas besittning, men en dag kommer kanske Etin att upplysa även deras sinnen.

Vad den arrogante echten säger

Caddo? Ja, det säger jag dig gosse, Caddo är fyllt av dalker. Och dalker skall man hålla sig borta ifrån, det sa alltid far min. Inget annat än kätterska, magihatande, råttätande, ärelösa krämare! Nej, det säger jag dig, vi skulle aldrig ha släppt taget när vi hade erövrat den där hålan. Visst du inte det? Jodå, 292 e.O. var det, då stod dalkerna på knä och bad för sina liv, det var tider det. Då behövde inte en echt be om ursäkt för att få besöka profetens grav minsann… Numera så får dalker till och med vandra fritt på Ekeborgs gator och bedriva handel som om de vore hederliga handelsmän. Jovisst, lite högre tullar får de ju betala, men ändå! Jag säger det, Vidar VI är en strålande konung, men nog är han lite mjuk mot dalkerna om du frågar mig. Om jag har varit på Caddo? Nej, aldrig i livet säger jag. Jag besöker inte de heliga platserna innan de är befriade från kättarna. Om jag har träffat någon dalk? Jodå, det har jag (kluckande skratt). För några år sedan köpte jag tre kaggar ”hynsolgiskt” vin av några dalker. Det visade sig småningom att två av dem var sura och dåliga, nästan lika uselt som kard… Nåja, det var väl caddovin eller nåt i kaggen. Hursomhelst vände jag mig till min vän Clyron Lagman och då jag förklarat mitt mål tilldömde han mig rätten till repressalie. Du skulle ha sett minen hos den dalkiske köpmännen i hamnen i Ekeborg när jag beslagtog två tunnor vin som han just höll på att lasta av (skrattar gott och länge). Kaggar sa du? Nåja, även en echt kan väl fela? (skrattar återigen kluckande)

Vad den snikne köpmannen säger

Jo du, Caddo är sannerligen ett intressant ställe! Har du ett gott sinne för affärer kan du sannerligen tjäna en vacker slant där – men passa dig. Dalkerna är inte dumma, och tro inte att de inte kan se skillnad på silver- och kopparmynt bara för att de är färgblinda. Arno, Caddos huvudstad, är en smältdegel med köpmän och handelsskepp från alla världens hörn. Med goda kontakter kan du göra riktiga kap och sluta mycket fördelaktiga kontrakt, men konkurrensen är obönhörlig. Och vad gäller den inhemska marknaden kan man glömma att försöka slå sig in. Dalkerna är mycket lojala mot sitt kära fädernesland och sina landsmän.

Det finns en hel del varor att köpa på Caddo som kan vara svåra att hitta annorstädes. Dalkerna är till exempel fenomenala på att tillverka navigationsinstrument, som kompasser, astrolabier och sextanter. De dalkiska doftoljorna, eller "per fumum" som vi kommit att kalla dem på fastlandet, har börjat bli mycket eftertraktade runt hela Kopparhavet och kan således vara värda att investera i... Men nu var det ju inte det ni frågade om. Caddo är i vilket fall en mycket intressant plats för oss köpmän, inte minst då de har ett av de mest utvecklade bankväsenden jag känner till. Men låna inte mer än du kan betala igen. Räntan är hög, och handelshusen har en tendens att alltid finna sina gäldenärer när det är dags för återbetalning.

Vad den mäktige magikern säger

Fy bövelen, sa du Caddo?! Dit skulle jag inte resa om du så erbjöd mig Gadirms egen formelsamling! Inte nog med att dalkerna tjattrar på sitt eget obegripliga språk, de tvår sig i oljor som luktar oerhört märkligt. Men värst av allt är att den caddistiska villoläran så förvridit folket att de anser att all magi är av ondo – och ärevördiga trollkarlar (som jag själv) är inte välkomna att ens sätta foten på ön. Lika väl det! Såvitt jag vet finns där inget nämnvärt att beskåda. Men för rättvisans skull skall jag väl lägga till att det sägs att det på Caddos svarta marknad finns en hel del mycket potenta alkemiska elixir. Dalkerna har tydligen bemästrat alkemins konst, trots att den enligt lag är förbjuden. Har du kontakter i hamnkvarteren har jag hört att du kan finna riktiga rariteter. Men för allt i världen, om du är magiker – håll dig borta från Caddo! Dalkerna är fanatiska vad gäller sin tro!

Historia

Ca 1800 f.O.

Dalkerna anländer till Caddo från nordväst efter att ha drivits på flykten av isbarbarer från norr. Vissa menar att dalkerna ursprungligen härstammar från Orghin eller Sanithsid men ingen vet med säkerhet varifrån de från början kommer.

1500-1300 f.O.

Handel idkas flitigt med köpmän från Krun.

1025-599 f.O.

Dalkerna på Caddo motstår kejsardömet Jorpagnas styre och förblir självständiga under hela kejsartiden.

599-598 f.O.

Den tredje konfluxen. Kejsardömet Jorpagna faller och en fjärdedel av Caddos befolkning går under.

312 f.O.

Den joriske ättlingen Vasker Bruushane enar de dalkiska stammarna och blir kung över Caddo enligt gammalt joriskt mönster.

154 f.O.

Indarsol i Zorakin grundas genom Caddos påtryckning. Dalker hjälper även till att grunda Luksilo.

69-66 f.O.

Indarsol och Luksilo bränns och plundras av pharynkerna.

63 f.O.

Pennerna lovar Caddo Pharynx som koloni om de sänder legotrupper till Pendons hjälp.

56 f.O.

Pennerna, under Valien Valiensson, vägrar att skänka Pharynx till Caddo.

55 f.O.

Kungariket Zorakin utropas under kung Valien I. Klaner av svarta ankor allierar sig med Caddo och anfaller det unga kungariket Zorakin. Caddo besegras efter att ha lyckats plundra och bränna bland annat Pendon.

54 f.O.

Caddo inleder en handelsblockad mot Zorakin.

46 f.O.

Zorakin betalar Pharynx lösen i form av tre fulla båtlaster guld till Caddo. Zorakin och Caddo utvecklar en fredfull relation.

27 f.O.

Odo föds till en krukmakarfamilj i Arno.

År 0

Odo får sin uppenbarelse från Etin och börjar predika den Lysande Vägen.

10 e.O.

Odo har tillbringat mycket tid i Arno och den gode kung Aasaa Bruushane (d. Ása Velomiõ) har intresserat lyssnat till Etins budskap. Han låter omvända sig och hela sitt hov detta år. Innan det första seklet kommit till ända har dalkerna kastat av sig sina gamla avgudars ok och omfamnat den sanna läran.

12 e.O.

Dalken och sjöfararen Palin (d. Pallin) omvänds av Odo och rörd av dennes visdomsord bosätter han sig på en enslig klippa utanför Erebos kust.

15 e.O.

S:t Palin överser ombygget och befästningen av staden Ilémmo på södra Caddo. Efter Palins död byter staden namn till Pallin.

34 e.O.

Slavhandel förbjuds genom Odos förkunnelse och Caddo friger alla sina slavar.

56 e.O.

Odo dör 83 år gammal och återförenas med världssjälen.

60-130 e.O.

Svarta ankor från Morëlvidyn härjar upprepat Zorakin och Caddos kuster.

102 e.O.

Ätten Bruushane (d. Velomiõ) dör ut. Dalkerna börjar tvista om vem som ska ta över tronen.

104-111 e.O.

Ödesfejden utkämpas, ett inbördeskrig efter vilket Caddo får sitt nuvarande styrelseskick, inte minst genom fältherren Gerlo den Långes inflytande. Gerlo framlägger nämligen ett förslag om ett helt nytt styrelseskick på Caddo. Många av de stridande parternas ledare försvann ”mystiskt” innan de han anlända till vad som kom att kallas ”de långa näsornas råd” där man beslöt att införa ett slags folkstyre, en rådsrepublik. Samtliga närvarande svor Arno-eden vilken innebar att man aldrig mer skulle ta till vapen mot sina landsmän.

112 e.O.

Orden till Odos minne grundas på Caddo. Orden var ursprungligen en missionsorden men fungerar numera som en lärd orden under namnet "2:a Orden till Odos minne" och har inte längre exarkens beskydd eller välsignelse.

107-115 e.O.

12 dalkiska klaner från Caddo, på flykt undan Ödesfejden, koloniserar ögruppen Pandarealia.

165 e.O.

Caddo börjar prägla sina egna mynt.

196 e.O.

Första soltåget avseglar från Kardien till Efaro. Flera dalker åker med och den dåvarande exarken ger sin välsignelse, något som senare caddiska exarker sett som ett misstag.

199 e.O.

Exarken tar sin välsignande hand från Orden till Odos minne och bannlyser munkarna från kyrkans gemenskap. Orden tar namnet "2:a Orden till Odos minne".

200-250 e.O.

Caddo bygger upp sitt handelsimperium, mycket tack vare det första soltågets framgångar och livlig handel med Zorakin.

212 e.O.

Exarken Arcival den lärde instiftar den ”arcivalska tideräkningen” vilken baseras på Odos uppenbarelseår, vilket benämns år 0.

275 e.O.

Andra soltåget avgår från Pendon och Ekeborg. Syftet är att ta tillbaka de områden man förlorat i Efaro. Efter många förluster vill vissa falanger använda magi för att bryta igenom. Detta motsätts starkt av andra.

275 e.O.

På Caddo tar solriddarorden S:t Justin som skyddshelgon, och lägger grunden för den s.k. Justinerorden. Orden är densamma som den dalkiska solriddarorden och har som syfte att försvara Caddo och kyrkan från angrepp.

278 e.O.

Den Stora Schismen. Kyrkan delas itu och handelsförbindelserna med fastlandet blir lidande.

281 e.O.

En slutgiltig brytning mellan de dalkiska och aidniska grenarna av den Lysande Vägen sker när exarkerna i Arno och Ekeborg fördömer och bannlyser varandra. Solriddarorden splittras upp på grund av att riddarna tar olika sidor i schismen.

285 e.O.

Caddo sänder trupper till Morëlvidyn för att hålla ett brohuvud öppet mot södern. Borgen Osahiln intas och sydhandeln är säkrad.

287 e.O.

Kardien inleder det tredje soltåget, denna gång mot piratklanerna i Morëlvidyn. Dalkerna som fortfarande finns på plats, vägrar bistå kardierna i soltåget utan håller sig passiva. Brand Solfararen stupar med sina riddare för morëlvidynernas sablar. Bara några kilometer bort står en talrik dalkisk styrka och ser på.

292 e.O.

Brand IV av Kardien förklarar krig mot Caddo. Efter några små skärmytslingar till sjöss lyckas Kardien med magi att förstöra den dalkiska flottan. En stor kardisk styrka skickas mot dalkerna och man lyckas inta Sinto och Casso. Caddo tvingas betala ett enormt krigsskadestånd och många dalker flyr till Zorakin.

310 e.O.

Tadoser (katedraler) börjar byggas till Odos och Etins ära. Kardien och Zorakin är snart efter och man börjar tävla om vem som kan bygga vackrast och störst.

Ca 310 e.O.

Erebos och Caddo övertar tillsammans rollerna som Kopparhavets dominanter.

340 e.O.

Ett dalkiskt handelsskepp förliser vid dagens Klomellien. Besättningen bosätter sig och upprättar stadsstaten Nya Arno. Idag har Caddo och Nya Arno mycket god kontakt både vad gäller handel, politik och religion.

511 e.O.

Handel mellan Caddo och dvärgarna i Aidnebergen upprättas i Fristaden på Kopparhavskusten strax nordöst om Zorakin.

518 e.O.

Erebos förbjuder den Lysande Vägen. Caddo, Zorakin och Kardien protesterar och förklarar Erebos krig, men blir tacksamma för de hantverkare som flyr till deras länder, främst Caddo och Zorakin. Därmed upphör all handel.

520 e.O.

Formell fred sluts mellan Zorakin och Kardien å ena sidan och Erebos å den andra efter det att Femhusrådet upphävt sitt förbud mot den Lysande Vägen och betalat ett symboliskt skadestånd. Handeln återupptas som vanligt och den Lysande Vägen växer sig starkare än någonsin på Erebos. Caddo inbegrips inte i avtalet.

591 e.O.

Den zorakiske hertigen Wilfred av Salamora erövrar Fristaden i förhoppning om att ta över handeln med dvärgarna. Istället avbryter dvärgarna handeln helt och hållet.

597-607 e.O.

Med dvärgarnas hjälp uppför Caddo ett nytt handelssamhälle norr om Fristaden som de kallar Ereno. Förhoppningen är att handeln mellan dvärgarna och dalkerna ska kunna flyta fritt igen.

603 e.O.

För första gången kapas ett erebosiskt handelsfartyg av feliciska pirater och en diplomatisk protestkampanj inleds. Under de kommande åren ökar de feliciska övergreppen i antal och de erebosiska fartygen börjar färdas med eskort, vilket dock hjälper föga. Allt fler piratdåd utförda av pirater med kaparbrev från Felicien utförs. Caddo och Erebos förblir bittra fiender men tvingas närma sig varandra för att möta det gemensamma hotet från den expansiva fienden Felicien. Röster för krig börjar höjas.

610 e.O.

Nu!


Se också Caddos regentlängd.

Geografi

Ön Caddo ligger strategiskt belägen söder om Zorakin, nära Kopparhavets västra mynning. Caddo, eller ”den heliga ön”, är av vulkaniskt ursprung, vilket märks tydligt på dess geografi. Från öst till väst löper de 3000 meter höga Appobergen, vilka delar ön i en nordlig och en sydlig del. Många av bergen är rester av gamla utslocknade vulkaner och det händer ännu att Caddo skakas av mindre jordbävningar. Appobergen fångar även upp mycket av regnet från de fuktiga havsvindarna, vilket har orsakat mycket bördiga bergssluttningar och mångtaliga åar och floder.

Det är på slättlandet vid Caddos nord och sydkust som den stora majoriteten av den heliga öns befolkning bor. Här, mellan bergen och havet, har jordbruket blomstrat, och både byar och städer vuxit upp. Främst odlas vete och oliver, men Caddo är också känt för delikatesser som vindruvor, dadlar, fikon och smakrika örter.

Större delen av kusterna är lättillgängliga och långgrunda, men en betydande del av Caddos östkust består av höga klippor som ständigt piskas av Kopparhavets vågor. Vissa av dessa klippor har blivit urholkade av vattnet vilket skapat många grottrum som under århundraden använts av munkar och eremiter som velat tillbringa sina liv i bön och stillhet.

Caddos nord och sydsida är tätbefolkade och det finns inte mycket orörd mark kvar på låglandet. På nordsidan är städerna i regel mycket gamla, medan samhällena på sydsidan är yngre. När Caddo förr i tiden fruktade angrepp från Morëlvidyn byggdes sällan städer längs sydkusten, utan snarare förvarsverk. Därför är många av sydkuststäderna än idag befästa och omgärdade av höga ringmurar. Nordsidans städer har alltid varit större och livligare då de ligger längs kopparkonvojen som går genom Solesund.

Appobergen är den enda region av Caddo som fortfarande består av till stor del orörd natur. Marken i bergskedjan är varken bördig eller lättillgänglig och endast några små byar och enskilda torp står att finna där.

Karta

caption

Karta över Caddo

01 caddo.jpg

Caddo med vapensköld

Caddo sk.jpg

Spelarkarta över Caddo

Klimat

Caddo har ett mycket behagligt klimat under större delen av året. Det är sällan mulet och bara i oleironoro och varnoro månad blir luften riktigt fuktig. Annars är Caddo en varm och torr ö med ganska typiskt kopparhavsklimat. Molnen, och således också regnet, brukar hålla sig över Appobergen medan nord och sydsidan är soliga. Under agionoro och oleironoro månad letar sig däremot regnet även ner till kustlandet för att vattna den törstiga jorden. Ibland kan kraftiga vindar svepa in från havet, men rejäla stormar och orkaner är ovanliga på Caddo.

Medeltemperaturer

  • Étinoro (Etinne månad) +10°
  • Ántioro (Öppne månad) +13°
  • Ílioro (Kallte månad) +15°
  • Giópporo (Töe månad) +17°
  • Pótioro (Spire månad) +20°
  • Ossioro (Grodde månad) +26°
  • Hékionoro (Halve månad) +30°
  • Agionoro (Växte månad) +27°
  • Oleironoro (Mogne månad) +22°
  • Varnoro (Skörde månad) +15°
  • Ibattinoro (Vile månad) +10°
  • Iddearo (Mörke månad) +6°

En naturlig krutdurk

Caddos sydsida är torrare och varmare än nordsidan och dess skogar består framför allt av tall och cederträd. Dessa gräs- och talldominerade torra marker med varmt klimat och sydläge i solbelyst uppförsbacke är en naturlig krutdurk när vinden ligger på från syd. Skogs och gräsbränder är en ständig risk, och det behövs inte mycket för att flera områden på södra sidan av Caddo tar eld under vissa delar av året.

Flora & Fauna

Flora

Trots sin vulkaniska geologi har Caddo en hel del intressanta träd och växter. Öns kopparhavsklimat är idealiskt för allsköns örter. Det finns inga riktigt stora skogar på Caddo, och de som existerar är till största del blandskogar. Ju längre man rör sig från Appobergen mot nord- eller sydkusten, desto bördigare blir jorden, även om nordsidan är bördigare än sydsidan. Vid bergens fötter kan man dock finna mycket välmående gårdar som tar tillvara på bergsskurarna för bevattning. Nedan följer ett urval av de träd och växter som står att finna i den caddiska naturen.

Örter och kryddor för matlagning

  • Timjan [1]
  • Rosmarin [2]
  • Mynta [3]
  • Basilika [4]
  • Oregano [5]
  • Peppar [6]
  • Saffran [7] - Växer på öns sydsida, framför allt i kantonen Valli. Saffran ses som helig av många troende på fastlandet, då den färgar mat och bakverk i solens färg, men används på Caddo i vanlig dalkisk matlagning.

Frukt och grönsaker

Örter för extrakt och droger

Trädslag

Fauna

Dvärgelefant

Den mycket egendomliga dvärgelefanten härstammar troligtvis från Efaro och kom till Caddo med tidiga dalkiska handelsresande. Idag är dvärgelefanter en inte alltför ovanlig syn på Caddo, men då de knappast står att finna i övriga Ereb drar de ofta stor uppmärksamhet från besökande utlänningar. Dvärgelefanten ser ut som en mycket liten elefant med en mankhöjd på endast 1,5 meter och dalkerna använder den som drag- och lastdjur på grund av dess styrka. Dvärgelefanten är fredligt sinnad, och det är mycket ovanligt att den slåss. I normala fall flyr en dvärgelefant då den känner sig hotad, men om den är trängd kan det hända att den försvarar sig. Det finns inga vilda dvärgelefanter på Caddo, utan samtliga är tamdjur. Dvärgelefanten är släkt med elefantinen, men är växtätare och betydligt fredligare.

Dvargelefant.jpg

Grå bergspanter

Den grå bergspantern är en släkting till Samkarnas lejon och pantrar. Den kan bli mycket stor, upp emot 170 cm lång och 80 cm hög och är fruktad av de dalker som bor i Appobergens byar. Bergspantern har en varm, grå päls med bruna fläckar vilken fungerar som ett utmärkt kamouflage bland klipporna. En grå bergspanter anfaller vanligtvis inte vuxna människor, men det har hänt att barn fallit offer för dess hunger. Dessutom är det inte ovanligt att pantrarna attackerar får, getter och åsnor i bergsgårdarna.

Enhornad klippget

Den enhornade klippgeten liknar i mångt och mycket en vanlig vildget, med den skillnaden att den endast har ett stort horn som växer ut ur dess panna. Klippgeten lever i Appobergen och är oerhört skygg. Den är eftertraktad för sitt mycket goda hull som dalkerna ofta gör både korv och kötträtter på. Klippgetsjägare är respekterade och omtyckta i bergsbyarna och kan ofta tjäna sig en rejäl slant om de lyckas fälla en handfull getter. Trots att de flesta enhornade klippgetter är vilda finns det också tama klippgetter på Caddos gårdar. Klippgetens mjölk är utmärkt att göra ost på.

Löpmus

Löpmusen har bebott Caddos kustslätter sedan urminnes tider. Den ser ut som en brungrå korsning mellan mus och känguru och blir drygt en meter hög. Sitt namn har den fått från sin förmåga att springa oerhört snabbt på bakbenen. Löpmusen kan, om den inte blir överraskad, utan problem springa ifrån en grå bergspanter. Dalkerna upptäckte tidigt att löpmusens kött smakar fantastiskt gott, och har därför börjat föda upp dem i hjordar. Dessa hjordar går vanligtvis fritt i stora inhägnade hagar. Löpmusköttet är något av en caddisk nationalrätt, och det finns hundratals olika recept som alla skryter om att vara det bästa sättet att tillaga det möra köttet. Löpmöss försvarar sig ytterst sällan i trängda lägen, utan försöker alltid att fly och förlita sig på sin hastighet.

Svartörn

Den gigantiska svartörnen är näst intill unik för Caddo. Den är, som namnet antyder, kolsvart även om hanarnas vingfjädrar skiftar i silver. Näbben är gul och krokig, och dess vingspann kan mäta upp till 2,5 meter. Svartörnarna lever på höga klippor i Appobergen och livnär sig vanligtvis på små klippgetter och harar. De kan bli mycket aggressiva då de känner sig hotade. och det är inte helt ovanligt att de anfaller människor för att skydda sina bon. Svartörnens ägg är mycket eftertraktat och ses som en delikatess i det dalkiska köket.

Caddisk solstjärna

Den caddiska solstjärnan är oerhört ovanlig och betraktas som helig av dalkerna, då den till utseendet påminner mycket om den Lysande Vägens symbol, solen. Den har en stor cirkelrund kropp och åtta armar, och kan mäta upp till 50 cm i diameter. De lever vanligtvis långt ute till havs, men det händer att döda solstjärnor flyter iland längs Caddos kuster. Dessa döda solstjärnor anses vara mycket heliga, och bevaras som reliker i öns helgedomar. Det finns många historier om helanden och under för dem som berört en solstjärna och sedan skänkt den till ett soltempel. Om däremot en fiskare får en levande solstjärna i sitt nät måste denne göra bot genom vallfärd, fasta eller penninggåvor till kyrkan.

Dalkermussla

Den så kallade dalkermusslan är mycket vanlig längs Caddos kuster. Den bidrar med det blåpigment som används vid den heliga tvagningen av rituella kläder och tyger. Därför är munkars kaftaner, solriddares mantlar och riarkers ämbetsdräkter nästan alltid blåfärgade – något som sägs symbolisera himlen. Dalkermusslan smakar dessutom utsökt och marineras ofta i vitt vin för att förstärka den ypperliga smaken.

Dalkisk stridsfalk

Den dalkiska stridsfalken påminner till utseended om pilgrimsfalken, men är något större. De är mycket ovanliga, även på Caddo, och kan kosta en hantverkare en hel årslön att köpa. Dalkiska stridsfalkar är mycket lärbara och det är populärt bland ärebördiga dalkiska män att själva träna sin falk. Stridsfalken kan tränas till att (likt brevduvor) skicka meddelanden och sedan återvända till sin herre. Man använder den även som jaktfalk. Det händer också att man anordnar tävlingar där två stridsfalkshanar hetsas mot varnadra för att strida i luften. Det är ett populärt nöje framför allt hos den dalkiska överklassen.

Dalkfalk.jpeg

Dalkisk stridsfalk

Caddoponny

Caddoponnyn används precis som dvärgelefanten som drag- och packdjur. Den är mycket liten och har en mankhöjd på ungefär en meter. Trots sin litenhet är caddoponnyn förhållandevis stark och mycket tålmodig. Den förekommer i flera olika mörkbruna nyanser och är för liten för vuxna människor att rida på. Däremot är det inte ovanligt att se dalkiska bondbarn och ankor rida på den lilla hästen.

Städer

Caddo har 12 regelrätta städer. På Caddo definierar man nämligen en stad som ett större samhälle med stadsmur. Det finns andra samhällen, utan stadsmur, som nästan är lika stora som de muromgärdade städerna. Dessa samhällen kallas köpingar. Av Caddos städer är de tre största Arno (23 000), Pallin (17 500) och Casso (15 000). Av Caddos befolkning bor ungefär 6% i de tolv städerna, 13% i köpingar och 81% i byar och gårdar på landsbygden. Nedan följer kortfattade beskrivningar av städerna Arno och Pallin, samt vingårdsbyn Lóma utanför Pabiõ.

Arno

Huvudartikel:Arno

Invånarantal: 23 000

Befolkning: 91% dalker, 5% ankor, 4% övriga (utlänningar och halvlängdsmän)

Grundad: ca 900 fO, se nedan.

Kända platser: Exarkens palats, stortadosen, Ísetinis Úggo.


Caddos huvudstad Arno grundades för över 1500 år sedan. Den började som en liten fiskeby (namnet ”Arno” är gammaldalkiska för ”fiskenät”) men växte sig snabbt till en köping. När Vasker Bruushane år 312 fO utropade sig till konung över de dalkiska stammarna förlade han sin tron i Arno där han också lät bygga sin kungaborg. Det är denna borg som riksrådet år 175 e.O. lät bygga om till det nuvarande exarkpalatset.

Det var först under 200-talet e.O. som Arno växte till den handelsmetropol som den är idag. En stadsmur byggdes runt staden och riksflottans hamn flyttades från sydkusten till byn Tammino strax öster om Arno.

Addofloden rinner rakt genom Arno och delar staden i en östlig och en västlig del. Floden kan korsas på fyra ställen innanför stadsmuren och dess vatten är rent nog att dricka. Det tolereras inte att tömma latrinen i floden, men däremot ser man ofta stadens kvinnor tvätta byken vid flodens utlopp i gryningen. Stadens västra del är något finare än dess östra. Här finner man bl.a. palatstadosen, rådhuset, ambassadkvarteret (Sändebudet) och landsvaktens högkvarter. Undantaget till detta är den dalkiska solriddarordens högsäte som ligger vid Addoflodens östra strand. Östra Arno är framför allt köpmännens och hantverkarnas område.

Arno ligger på en sluttning, vilket gör att ju längre söderut i staden man går desto högre kommer man. Palatstadosen ligger högst upp och blickar i sin majestät ner över hela staden. Ju längre upp i staden man kommer desto finare och större blir husen. Hamnkvarteren är därför kända för sina skumraskaffärer och lösa folk, medan de mer förmögna bor i den södra delen.

Arnos arkitektur är ganska typisk för Caddo. Husen är i huvudsak fyrkantiga med en eller två våningar. Nästan samtliga byggnader är vitkalkade. De flesta hus har glas i sina fönstergluggar då detta inte är en bristvara på ön. På de platta taken torkas frukter och tvätt. Då nästan varje kvarter har åtminstone ett litet soltempel ser man också blå- och guldmålade kupoler sticka upp här och var.

Varje kvarter har, vid sidan av sina egna helgedomar och riarker, också en egen avdelning stadsvakter. Stadsvakten, en lokal gren av landsvakten, patrullerar gatorna och bemödar sig om att hålla ordning. Varje kvarterspatrull har sin egen óto, befälhavare, som i sin tur lyder under kaptenen (d. dottiosso) för stadsvakten. Stadsvaktens huvudsäte ligger, som namnet antyder, i kvarteret Stadsvakten.

Arno är idag en handelsmetropol som sprudlar av liv. Man kan höra allt från narguriska till samkarnska språk talas i hamnkvarteren, och gods från Trakorien till Efaro byter ägare i köpmannastaden. Arno är, vid sidan av Gringul i Erebos, ett center för all kopparhavshandel, och ofta träffas köpmän från hela Ereb här för att byta varor och genomföra transaktioner.

Det finns några platser i staden som speciellt bör nämnas (se också Platser, nedan):

  • Rådhuset – Denna byggnad, som ligger i kvarteret Rådsmannen, har fyra våningar och är nästan helt rektangulär. Stora pelare hjälper till att bära upp den översta våningen, och dess ingång mot gatan är förskönad med statyer föreställande viktiga politiska figurer ur Caddos historia, bl.a. kungarna Vasker och Aasaa Bruushane. Rådet samlas till riksmöte fyra gånger varje år, men Caddos statsråd besöker byggnaden nästan dagligen för att besluta i mindre frågor.
  • Stortorget – Detta torg sprudlar av aktivitet varje morgon. Här finns utsökta råvaror att köpa för dagens matlagning. Varje soluppgång och solnedgång finns här en utropare som meddelar stadens befolkning nyheter.
  • Soltorget – Detta enorma torg öppnas vid stora högtidsdagar så att hela staden kan delta i de ceremonier och bönestunder som leds av självaste exarken och hans närmsta bontisâler. När det inte är en sådan festdag är torget avstängt för allmänheten och Solporten öppnas bara för dem med särskild behörighet.
  • Hamnen – Vill man köpa suspekta varor och tjänster är Arnos hamnkvarter den bästa platsen på Caddo. Det finns ett aktivt tjuvgille någonstans i denna stadsdel, och det är troligt att stadsvakten känner till var de håller till, men inte har vågat slå till mot dem då de är ganska många och inflytelserika. Gillet sysslar inte minst med smuggling, förfalskning och prostitution.
  • Kvarteret Köpmannen – Detta kvarter bör nämnas då det utan tvekan är det finaste i östra Arno. Det är här de flesta handelshus har sina kontor. Det är mycket dyrt att bosätta sig i kvarteret, som för övrigt har den största befolkningen ankor i staden. Här finns också det ökända ank-värdshuset ”Näbbar och klor”.

Arno.jpg

Kvarteren


Västra Arno:

1. Udden

2. Sjömannen

3. Viken

4. Örtagården

5. Klostret

6. Skriftställaren

7. Landsvakten

8. Rådsmannen

9. Hugger

10. Sändebudet

11. Krukmakaren

12. Solen

13. Riarken


Östra Arno:

14. Hantverkaren

15. Tunnbindaren

16. Notarien

17. Köpmannen

18. Hamnen (hamnkvarteret)

19. Fiskaren

20. Snickaren

21. Glasblåsaren

22. Rustmästaren

23. Smeden

24. Kopparslagaren

25. Stadsvakten

26. Riddaren

27. Väpnaren

28. Slaktaren

29. Stallmästaren

30. Gårdsägaren


Särskilda platser

A. Palatstadosen

B. Soltorget

C. Stortorget

D. Ísetinis Úggo – Solriddarnas högsäte

E. Rådshuset

F. Hamnen


Stadsportarna

G. Strandporten

H. Västerport

I. Solporten

J. Söderport

K. Österport

L. Fiskporten

Pallin

Innevånarantal: 17 500

Befolkning: 95% dalker, 3% ankor, 2% övriga (främst utländska människor)

Grundad: ca 1 500 fO. Fick namnet ”Pallin” år 63 e.O..

Kända platser: S:t Palinstadosen, apidiolen Solhem, härstaden, gamla kungaborgen


Staden Pallin har kallats ”Kopparhavets rubin” av en av Erebs främsta poeter, och det är inte undra på. När man seglat in i Pallinviken och närmar sig staden i solnedgång gnistrar den likt en brinnande ädelsten.

Pallins begynnelse var, precis som Arnos, väldigt anspråkslös. Troligtvis började staden som en tingsplats för de gamla dalkiska stammarna för runt 2 000 år sedan. Det tidigare namnet på Pallin, Ilémmo, betyder just ”plats för rådslag” eller ”offerplats” på arkaisk dalkiska. Mycket tyder på att Ilémmo var ett center för den djurcentrerade offerkulten innan Odo introducerade den Lysande Vägen. Troligtvis låg ett gammalt offertempel ungefär på den plats där idag S:t Palinstadosen är belägen. Ilémmo var redan på Odos tid nästan lika stor som Arno. Flera av Caddos gamla kungar tillbringade mycket av sin tid i det strategiskt belägna Ilémmo och uppförde ett slott i stadens dåvarande utkant. Slottet är mycket välbyggt och trots att det inte används annat än till militära övningar idag skulle det utgöra en stark bas om Pallin någonsin skulle bli belägrad.

Med tiden började dock Ilémmo att förfalla, dels på grund av dåligt underhåll, dels för att kungarna fokuserade mer av sin uppmärksamhet på Arno och dels på grund av de många attackerna från morëlviska sjörövare. År 15 e.O. kom därför S:t Palin (d. káso Pallin), driven av en gudomlig syn, till staden och påbörjade en omfattande upprustning och renovering. Stadsmuren byggdes om helt och Palin lät riva ner gamla offerplatser och uppföra ett tempel till Etins ära (det är detta tempel som så småningom byggdes om till det som idag är S:t Palinstadosen). Hela stadsdelar byggdes om och S:t Palin såg till att de fattiga i staden fick tak över huvudet och erbjöds jobb med restaureringsarbetet. Ilémmos nya prakt överträffade med råge dess gamla.

Inte många år efter S:t Palins död bytte staden namn till Pallin. Ilémmoviken fick namnet Pallinviken. Snart byggdes det oansenliga soltemplet om till en magnifik tados, och S:t Palins kvarlevor fördes ned i katakomberna under helgedomen och lades till ro.

Dagens Pallin är som sagt en storartad syn. Ännu idag har staden färre fattiga än någon annan stad runt Kopparhavet och folket i Pallin ger S:t Palin all ära för det. S:t Palinstadosen reser sig i stadens östra ände som en gnistrande juvel och när de enorma klocktornen klämtar slutar stadens innevånare med vad de sysslar med, böjer sig till marken och tackar Etin för S:t Palin.

Vissa platser i staden bör särskilt nämnas:


Härstaden

Pallin är huvudbas för Caddos rikshär. Det är här som de flesta av landets nya rekryter tränas. Riksflottan däremot har ingen bas i Pallin, utan har på sydsidan förlagts i Valli, och på nordsidan i Tammino utanför Arno. Anledningen till detta är att Pallin ligger för långt in i viken, medan Valli har bättre tillträde till det öppna havet. Om viken stängdes av skulle flottan sitta fast i Pallin. Hären övar dels i fält utanför staden och dels i den gamla kungaborgen innanför stadsmuren. Den så kallade ”Härstaden” innanför muren hyser de flesta officerarnas hem, flera tavernor för soldaterna, samt smedjor och rustmakare som betjänar rikshären.


Solstaden

"Solstaden" är den finaste stadsdelen och här finns både diplomatkvarteren, prästerskapets boningar, samt rådets lokala representanter. Många av de stora handelshusens lokala företrädare bor också här, medan deras kontor ligger i ”Köpmannastaden”. Solstaden är påfallande ren och välskött. Gatorna är oklanderligt rena och man har ett utvecklat kloaksystem som håller avskrädet utanför luktsinnets räckvidd. Kloakerna började byggas redan på S:t Palins tid, och ingen tycks veta exakt hur de är anordnade.


Rådhuset

Här huserar rådsmannen Herevus Voralliõ, borgmästare och Pallins representant i riksrådet. Själva rådhuset är förvisso större än de flesta byggnader i Pallin, men är annars inte särskilt anmärkningsvärt. Herevus är en besticklig man med många mörka hemligheter i sitt bagage. Folket i Pallin känner inte till mycket om honom, men de politiker och handelsmän som har att göra med honom är inte särskilt beundrande. Efter en audiens med borgmästare Voralliõ känner man sig lätt smutsig och olustig till mods utan att direkt kunna sätta fingret på varför.


Solhemsklostret

En mycket vacker apidiol uppfördes i staden till Etins ära och Odos åminnelse år 165 e.O.. Apidiolen fick namnet Tados ollo – Solhem. Solhem inhyser för tillfället 27 solmunkar och 15 noviser, vilket gör det till ett av södra Caddos störsa kloster. Att förlägga en apidiol i en stad är mycket ovanligt på Caddo, men grundaren dédo Oveo Gannon ansåg att det var precis vad en stad behövde. Han ansåg att klostret borde fungera som ett ”stadens samvete”. Nuvarande dédo, Engmund Starke, instämmer i grundarens vision. Engmund är ursprungligen från Zorakin, men omvände sig till den dalkiska vägen i tjugoårsåldern. Han flyttade till Caddo där han tränades som novis söder om Arno och blev solmunk fem år senare. Han har varit dédo i Pallin i över femton år och älskar att få besök till klostret från fastlandet. Apidiolen Solhem har också en stor örtagård i ”Klosterstaden” där solmunkarna tillbringar mycket av sin tid. Många sällsynta växter står att finna i trädgården, men solmunkarna säljer dem inte till vem som helst.

Pallin.jpg


Förklaring till kartan:


Hamnområdet:

1. Norra hamnen

2. Lillhamnen

3. Södra hamnen


Innerstadens stadsdelar:

4. Norra hamnstaden

5. Södra hamnstaden

6. Norra hantverksstaden

7. Köpmannastaden

8. Södra hantverksstaden

9. Härstaden

10. Klosterstaden

11. Solstaden


Utanför staden:

12. Fiskebyn

13. Åkrar och gårdar

14. Rikshärens militärläger

15. Åkrar och gårdar


Stadsportarna:

a. Söderport

b. Bondporten

c. Klosterport

d. Solporten

e. Svärdsporten

f. Norrport


Övriga platser:

g. S:t Palinstadosen

h. Rådshuset

i. Solhem

j. Gamla kungaborgen

Byn Lóma

Byn Lóma ligger fyra timmars vandring utanför staden Pabiõ. Det är en mycket liten by med endast 60 invånare, men trots sin ringa storlek är byn känd för sina många vingårdar och sitt utsökta vin. I spridda gårdar utanför byn bor ytterligare ungefär 80 personer. Många av dessa är dock inhyrda arbetare från kringliggande byar.

Lóma styrs i teorin av äldsten Tavolus, som dock får mycket hjälp av sina två söner. I verkligheten har många personer formellt eller informellt inflytande över byns affärer. Handelsmannen Ussus, riarken Ellea och landsfiskalen Bobbio är några av dem.

Norr om Lóma ligger vinodlingarna på fyra kullar. Vid skördetider hjälper hela byn till att plocka och trampa druvorna. Sydöst om byn ligger veteåkrarna. Lóma odlar inte tillräckligt mycket vete för att sälja det i städerna, men det räcker för att föda byn och för att ta med färska limpor till områdets marknadsdagar.

Loma.jpg

Platser i Lóma:


1. Bytemplet

En liten ociott som är stor nog att hysa alla byns invånare och ett dussin övriga gäster. Templet sköts av den kvinnliga riarken Ellea, som växt upp i en by inte långt från Lóma. Ellea är 52 år gammal och har tjänstgjort i Lóma i över 25 år. Hon är mycket omtyckt av folket i byn och trivs med sin roll som Lómas helarinna och vägvisare.


2. Vinhuset

Vinhuset ägs av köpmannen Ussus, men tas omhand av familjen Cimmo som också bor i vinhuset. Pogio Cimmo och hans fru är mycket kunniga i vinframställning och vinprovning och Pogio håller på att träna upp sin äldste son Udo (”lill-Udo” kallad för att skilja honom från mjölnaren i byn) i verksamheten.


3. Väderkvarn

Den stora väderkvarnen på klinten i norra utkanten av byn mal det lokala vetet och sköts om av mjölnaren Udo och bagaren Tammo.


4. Mjölnar Udos hus

Udo är en äldre herre med långt vitt skägg. Han är änkeman och hans två döttrar är bortgifta sedan många år. Därför är Udo ensam och har ingen som kommer att ta över kvarnen när han sänds in i Etins ljus. Hans närmste vän i byn är bagaren Tammo.


5. Riarken Elleas hus

Detta är riarken Elleas hus. Det är ingen större byggnad, men den innehåller en del värdefulla och heliga föremål som tillhör templet. Ellea tar hand om dem i sin bostad då templet alltid är öppet för allmänheten.


6. Bagaren Tammos hus

Här bor bagaren Tammo med sin hustru Olenna. Tammos är 32 år gammal och mycket duktig på att baka, både bröd och lokala bakverk.


7. Elus löpmusgård

Elus är ingen vidare trevlig person. 57-åringen är ofta sur och vresig och tycker inte om att tala med folk om han inte är berusad – viket händer flera gånger varje fortdag. Han är gift med Ammivo – en bastant kvinna som är ett par år yngre än Elus. De har en son som gav sig av från byn för sju år sedan för att pröva lyckan i Pabiõ. Det surrar av rykten i byn om pojken. Vissa menar att han sitter i fängelse, medan andra säger att han skämt ut stadsvakten genom att gå med och sedan missbruka sin befattning. Elus och Ammivo föder upp löpmöss, en syssla som skulle kunna ha gett dem en ordentlig slant om de inte varit så snåla. De ger inte löpmössen tillräckligt med mat eller utrymme för att de ska bli riktigt goda, och får således inte så mycket silver för dem som de annars skulle.


8. Assas hus

Assa och hans fru har tio barn, och en ”tam” enhornad klippget med ett rysligt humör. Assa äger en betydande bit av vinodlingarna norr om Lóma. Assa funderade en gång på att bli solriddare (hans far var den tidigare riarken i byn), men då han misslyckats att ens bli novis vid Justinerorden i Arno återvände han hem till Lóma och gifte sig med sin ungdomskärlek.


9. Bobbios hus

Bobbio är landsfiskal i byn och landsvaktens enda representant i området. (En dalkisk landsfiskal är en rättsvårdande tjänsteman i riksrådets tjänst, som bl.a. fungerar som åklagare, landsvaktsmästare och utmätningsman.) Bobbio är inte ursprungligen från byn utan från en köping utanför Pabiõ. Bobbio tog sig en temporär befattning i Lóma, men då han förälskade sig i Assas dotter Ímma ansökte han om att få stanna i byn. Bobbio uppvaktar fortfarande Ímma och hoppas på att snart få upp modet att tala med Assa och trolova sig med flickan. I Bobbios källare finns f.ö. byns enda ”fängelse” en jordhåla försedd med trägallerdörr.


10. Ilotummus gästhus

Byns enda gästhus används framför allt för att inhysa resande vinhandlare och representanter för handelshuset Calvado. Gästhuset drivs av Ilotummus och hans familj och är enkelt men trivsamt. Rollpersoner på besök i byn är mer än välkomna att bo här för en mindre summa pengar.


11. Laros hus

Laro är en man i övre medelåldern som håller hårt på principer. Han är mycket glad att byn äntligen har en ordentlig representant från öns ledning (landsfiskalen Bobbio, som knappast skulle hålla med om den beskrivningen). Laro är gift med Ullea, och tillsammans har de tre vuxna barn. Laros yngsta son Igo är något av Lómas byfåne. Han är inte speciellt klipsk och stammar kraftigt. Barnen i byn tycker dock mycket om honom då han älskar att leka med dem.


12. Taros fårahage

Taro och hans familj föder upp får och tillverkar sin egen fårost. Dessutom äger familjen en biodling i byns västra utkant. Taro tar också hand om både sina och sin hustrus föräldrar som bor med dem i deras hem.


13. Handelsmannen Ussus hus

Detta är Ussus Vidbuks hus. Ussus är en korpulent herre i 40-årsåldern med tjockt, lockigt och blont hår. Han äger personligen inga bitar av byns vinodlingar, men framställer i hemlighet vin i sin källare. Ussus har synnerligen goda kontakter med handelshuset Calvado, mycket på grund av att hans bror har en hög befattning inom handelshuset. Ussus säljer därför det mesta av byns viner till Calvado som sedan exporterar det över hela Kopparhavet. Ussus är ogift men tar hand om sin gamle och gaggige far som bor med honom. Ussus är en finsmakare av både mat och dryck och är förmögen nog att åtnjuta det bästa av det dalkiska köket.


14. Arios hus

Ario och hans söner är bönder och äger de flesta av byns veteåkrar.


15. Tavolus hus

Tavolus är äldste i byn, vilket i praktiken inte betyder lika mycket som det brukade göra. Han kallas in till kantonförsamlingen för att representera Lóma och han är byns domare i tvistefrågor. Dessutom åtnjuter han stor respekt av byns innevånare och hans ord väger tungt. Tavolus är 70 år gammal, men klar i huvudet och mycket vis. Där hans kropp är svag hjälper hans båda söner Tavolus d.y. och Mogio till.


16. Änkan Accas hus

Acca är bara 29 år fyllda, men förlorade sin man för ett par år sedan. Under en resa genom Appobergen kom han för nära ett svartörnsbo och under sin flykt föll han ned för bergskanten och omkom. Acca hjälper till i templet och funderar på att viga sitt liv till Etin som tadornea, soljungfru.


17. Serioccos hus

Seriocco är 37 år gammal och säger sig komma från Casso. Han talar norddalkiska, så ingen har haft anledning att misstro honom. Han äger en liten plätt av vinodlingen utanför byn, men tillbringar det mesta av sin dag med att hjälpa Ilotummus och hans familj vid gästhuset. Sanningen om Seriocco är det ingen som till fullo känner till. Han var i sina yngre dagar en begynnande besvärjare i Arno vid namn Oggus, som i lönndom upptäckte sina krafter. När hans föräldrar upptäckte honom varnade de honom, men då han fortsatte att utveckla sina trolldomskrafter anmälde hans egen far honom till riksrådet och gossen (endast 12 år gammal) ställdes inför rätta. Han fick sig en sträng varning och för stunden verkade det som om han slutat med sitt besvärjande. Men när pojken hade fyllt 17 snedtände en av hans besvärjelser och familjens hus fattade eld. Endast Oggus och hans far överlevde. Fadern var förkrossad och ursinning och lämnade ännu en gång över pojken till riksrådet. Denna gång utvisades han från Caddo och bannlystes från kyrkans gemenskap. I tre år bodde han i Zorakin och livärde sig på att springa tjänster i hamnstäderna. Som dalk blev han ofta misshandlad och utskrattad. Oggus hade mycket svårt att lära sig det joriska tungomålet, och beslutade sig som 21-åring att återvända till Caddo under ett nytt namn: Seriocco. Han undvek alla större hamnar och sökte sig till den stilla landsorten Lóma för att här leva ett lugnt liv. Men fortfarande experimenterar Seriocco med sina dolda krafter och har skrivit en egen formelsamling som ligger gömd under en bräda i golvet. Ingen i byn känner till Serioccos förflutna, men en person har börjat fatta misstankar. En kväll när Elus var på väg hem från att ha uträttat sina behov i byns utkant, fick han se märkliga ljusspel från Serioccos hus. Han smög fram till fönstret och fick se Seriocco tända sin eldstad men en enkel gest. Elus har inte talat med någon om detta, men har sedan den dagen undvikit att tala med Seriocco.


Händelser i Lóma:

  • Vinet börjar plötsligt smaka surt och otäckt i Lóma. Ussus är först bedrövad men upptäcker snart att de flaskor han i hemlighet tappat upp i sin egen källare smakar utmärkt trots att samma druvor använts. Eftersom Ussus inte vill att byn ska veta att han tagit en del av skörden för sitt eget nöjes skull anlitar han rollpersonerna till att undersöka vad som hänt med vintillverkningen. Ledtrådarna leder snart rollpersonerna till grannbyn Icco, som aldrig lyckats lika bra med sina viner som Lóma – men vem i Lóma arbetar med sabotörerna från Icco? Det måste vara någon med tillgång till vinhuset.
  • En ung kvinnlig tempeltjänare från Pabiõ har kommit till byn för att hjälpa riarken Ellea i soltemplet. Efter ungefär en vecka omkommer den unga tempeltjänarinnan i en eldsvåda i templets förråd. Elus, som misstänker att Seriocco är trollkunnig anklagar honom inför landsvakten Bobbio. Seriocco slängs i fängelse (i Bobbios källare) och man upptäcker dennes förflutna. Man ser att Seriocco inte bara hade makten att mörda tempeltjänarinnan utan också motiv (bitterhet mot den Lysande Vägen). Sanningen är dock den att det var Elus som mördade den unga kvinnan. En kväll då Elus var berusad försökte han uppvakta henne. När tempeltjänarinnan så småningom försökte dra sig undan våldförde Elus sig på henne. Två dagar senare hotade hon med att berätta allt för Ellea varvid Elus fick panik och mördade henne i templet – ett budbrott med enorma konsekvenser. Han skyllde senare på Seriocco och nu ser det ut som att han kan komma undan… Om inte rollpersonerna blandar sig i.
  • Någon har brutit sig in i riarken Elleas hus och stulit guld och silverföremål tillhörande templet. Till att börja med verkar alla vara mycket förvånade då byn inte haft några besökare på senare tid (utom möjligtvis rollpersonerna). Men om rollpersonerna (som beroende av bakgrund och uppträdande kanske blir beskyllda) snokar runt får de veta att Assa sett Elus son hemma hos Elus kvällen innan inbrottet. Det lät som om de grälade om något. Om rollpersonerna lyckas vinna Elus förtroende, eller supa honom berusad kan de få reda på att Elus son Hogo faktiskt kom till byn för första gången på sju år kvällen innan inbrottet. Han berättade för Elus att han behövde pengar för att han hamnat i trångmål i staden, men Elus vägrade att ge honom någonting. Hogo stormade då ut och Elus har inte sett honom sedan dess. Skulle rollpersonerna fråga runt i grannbyarna får de reda på att Hogo verkar rest tillbaka till Pabiõ med ett stort bylte på sin caddoponny. Det blir inte lätt för rollpersonerna att spåra upp honom i Pabiõ, där den unge Hogo gett sig i lag med stadens undre värld…

Platser

Caddo har trots sin ringa storlek många väldigt intressanta platser. Då Caddo är den store profeten Odos hemland finns här naturligtvis flera heliga platser som flitigt besöks av pilgrimer från hela Ereb. Många vittnar om helbrägdagörelse, uppenbarelser och välsignelser vid dessa helgedomar. Men Caddo har även andra sevärdheter, som Haddios vapenskola och Ísetinis Úggo - solriddarnas högsäte.


Seiggiongrottorna

Vid Caddos östra kust stupar klipporna hundratals meter ned mot havet och under årtusenden har Kopparhavets vågor gröpat ur berget vilket gett upphov till ett massivt grottkomplex som kallas Seiggiongrottorna (d. seiggionis essíddoi). I havet utanför grottorna skjuter enorma raukar upp som oformliga statyer från en bortglömd tid. Det sägs att klippornas håligheter användes som skattgömmor av morëlviska sjörövare för många hundra år sedan, men ingen tycks veta med säkerhet om det är riktigt sant. Oavsett vilket så var Seiggiongrottorna av föga intresse för Caddos innevånare till för ungefär 500 år sedan.

den Lysande Vägens kyrka började växa i storlek blev den också rikare. Med rikedomen var det många som tyckte att kyrkan hade förvärldsligats och övergivit de ideal som Odo predikat. Några av dessa svor att helt ge sina liv till Etin och blev de första solmunkarna, den Lysande Vägens heliga män. På Caddo sökte sig många av dessa heliga mystiker till avlägsna platser som Appobergen och små obebodda öar utanför Caddos kust. Många munkar upptäckte då Seiggiongrottorna och hur idealiska dessa var för ett enkelt liv i kontemplation och stillhet. Ännu idag bor ett par dussin munkar i grottorna. De lever på fisk, havsfåglar och vatten. Under vissa religiösa högtider skänker de kringliggande byarna mjöl till munkarna så att de kan baka bröd i sina grottor.

Det är svårt att ta sig till Seiggiongrottorna då man måste ro genom vassa rev och våldsamma vågor som slår mot klippväggarna. Man kan också försöka klättra nedför klipporna på munkarnas slitna rep. Själva grottorna är många, vindlande och djupa. Inte ens munkarna tycks veta med säkerhet hur djupa Seiggiongrottorna är. De beger sig sällan längre in i klippan än de måste för att få tag på sötvatten från någon underjordisk sjö. Det händer att folk reser hit för att rådfråga munkarna, men då det är relativt svårt att nå dem får de knappast fler besökare än en handfull varje år.

Odos udde

Nordost om Arno, längst ut på den norra spetsen av kantonen Dolco, ligger Odos udde. Det var här som krukmakarsonen Odo fick sin livsförvandlande uppenbarelse från Etin för ungefär 600 år sedan. Innan den dagen hade Odo förvisso utmärkt sig som en andlig och något märklig person, men ingen hade kunnat ana att han skulle bli en av Erebs största profeter. Odo hade alltid varit omtyckt, ödmjuk och vänlig mot alla och han älskade naturen. Den Gyllene Boken säger:

”När den gudomlige Odo var tjugosju år gammal vandrade han till kusten för att betrakta havet och himlen. Då öppnade sig själva himlavalvet och Etins ljus omslöt honom. Strålar som av solen genomlyste den gudomlige Odo och fann honom värdig. Kustklipporna skakade när Etins stämma talade och sade: ’Fall ner, älskade Odo, min tjänare, och kyss marken, ty den är helgad.’ Den gudomlige Odo fruktade Etin och lydde. Etin talade och sade, ’Du skall bli mitt sändebud till Altors alla folk. Mina ord skall komma ur din mun, och du skall tala vishet till folken. Du skall vara mitt språkrör, så skriv nu ner alla de ord jag talar till dig, ty de skall giva liv åt dig och åt alla som hörsammar dem.’”

Eftersom Etin förklarade marken helig är Odos udde idag ett mycket omtyckt mål för resande pilgrimer. Längst ut på udden finns en liten och mycket gammal ociott uppförd som håller middagsbön varje dag. En äldre munk vid namn fader Adalco har blivit anförtrodd av exarken i Arno att vaka över den heliga platsen och hålla i bönestunderna. Till sin hjälp har han sin ivrige novis Íta, en ung man från Arno som nyligen påbörjat sin vandring mot solmunkslivet. Ofta kommer resande riarker och tempeltjänare på besök för att medverka i bönerna. Adalco håller av novisen Íta, men ser honom också som en prövning från Etin. Íta är otålig och hetsig och frestar många gånger den gamle till ilska.

Trots att det finns en liten ociott på platsen hålls de flesta större bönestunder utomhus, på själva udden. Marken anses så helig och ren att man inte vågat bygga ociotter och tadoser som vid vissa andra heliga platser. I stället tar man av sig skorna och knäböjer direkt på marken under solens värmande strålar.

Då Odos udde ses som en av de sex mest heliga platserna på Caddo hålls här vid varje sommarsolstånd ceremonin för att åkalla solandar. Det är ett oerhört mäktigt skådespel som ofta bevittnas av besökare från både Caddo och fastlandet.

Tadosen i Pallin

I centrum av staden Pallin reser sig en magnifik tados som har klassats som ett av Kopparhavets under. Tadosen är inte lika stor som exarkens palatstados i Arno, men är ändå av imponerande storlek. Helgedomen är stor nog att rymma 3 000 personer och är ett populärt pilgrimsmål. I en krypta under tadosen ligger nämligen en stor stensarkofag innehållande S:t Palins reliker varför den också kallas "S:t Palinstadosen". Många andra stora helgon ligger begravda här och historier om helande och visioner i anknytning till den enorma tadosen är många.

Tadosen består av en central rund byggnad med ett enormt gyllene kupoltak som gnistrar i solskenet. Denna byggnad omgärdas av tio höga torn vars toppar kröns av guldfärgade bronsstatyer föreställande de tio solseraferna. Varje torn fungerar också som klockstapel och varje klocka (som är av olika storlek) rings vid varje middagsbön och soluppgång till Etins, Odos och solserafernas ära.

Pallins tados grundlades av S:t Palin själv mot slutet av hans liv. Han fick aldrig se det färdiga bygget (som tog 45 år att slutföra), men hans reliker flyttades in i helgedomen vid dess invigning. Det är inte ovanligt för pilgrimer från Palinor att genomlida den mödosamma resan via Ransard och över Västerhavet för att vörda sitt fallna skyddshelgon. Dessa pilgrimer reser dock alltid i lönndom då dalkerna har mycket svårt att acceptera dessa "nordröna kättare" på en så helig plats.

Den nuvarande bontisâlen över tadosen är hans eminens Ligo Civio, en mager och mycket lång man. Hans långa ansikte ger honom ett nästan komiskt utseende och bland folket är han känd som Leggo - "fyren". Ligo tar sitt ämbete på högsta allvar och är en skicklig diplomat och administratör. Däremot är han inte speciellt social och har inte mycket av en personlighet. Hans predikningar är kända för att vara långa och oinspirerande, men bland tempeltjänarna och riarkerna är han ändå omtyckt. Trettio solriddare lever också i anknytning till tadosen, under Ligos förvaltning.

Exarkens palats och stortadosen i Arno

Staden Arno ligger på en sluttning ner mot havet, vilket gör att man på flera sjömils avstånd kan urskilja hur den gigantiska palatstadosen reser sig över staden. Palatstadosen består egentligen av två byggnader, vilket inte är lätt att urskilja på avstånd. Exarkens palats och stortadosen (d. tallotádoso) är förvisso hopbyggda, men då tadosen är öppen för allmänheten är exarkens palats noga bevakad av ett kompani solriddare.

Stortadosen är en av den Lysande Vägens största helgedomar och kan rymma nästan 10 000 personer. Ytterligare 20 000 får plats på torget utanför tadosen, vilket inte är ovanligt på stora högtidsdagar. Stortadosens inre är oerhört vackert med taddomålningar och vackert snidad träornamentik. Gigantiska oljelyktor ger helgedomen ett behagligt ljus och det finns alltid körer av tempeltjänare på plats som sjunger hymner till Etins och Odos ära.

Exarkens palats är inte lika stort som den intilliggande tadosen, men är ändå av imponerande mått. Det är en oerhört vacker byggnad, vitkalkad med blå och guldfärgade inslag, pelare och statyer. Det är bara möjligt att komma in om man har en särskild inbjudan och säkerheten är stenhård. Det är många ofördragsamma fastlänningar som skulle se det som en gudstjänst att göra sig av med den ”kätterske” exarken i Arno. I exarkens palats förvaras också originalet av den Gyllene Boken, som används vid bönestunderna i stortadosen vid mycket speciella ceremonier, som till exempel tados délo - sommarsolståndet.

Under palatstadosen ligger de flesta av Odos lärjungar begravna, och deras reliker vördas högt av alla Lysande Vägens anhängare även utanför Caddo. Därför tillåter exarken fastlandstroende att komma och be vid relikerna när som helst, men det finns alltid vakter och solriddare på plats om bråk skulle utbryta (vilket dessvärre inte är alltför ovanligt) mellan aidniska och dalkiska troende.

Den nuvarande exarken (610 e.O.) är den äransvärde Umóvagelio II, en mild man av ödmjuk bakgrund. Han växte upp som son till en skattebonde i kantonen Ovi men blev novis i en apidiol redan vid 7 års ålder, eftersom hans föräldrar inte hade råd att försörja alla sina barn längre. Som 16-åring blev han solmunk och tillbringade mycket tid i bergen i bön. Han är idag 62 år gammal, mycket lärd, vis och ödmjuk. Har Umóvagelio II någon svaghet så är det en oförmåga att ta till hårdhandskarna när det väl behövs. Dock är han mycket älskad av folket, som ser honom som en fadersgestalt.

Odos grav

Då den gudomlige Odo sagt dessa saker lade han sig ned på sin bädd och gav upp andan. Envar av profetens lärjungar sörjde och klagade, ty de var försäkrade om att de aldrig mer skulle se sin käre mästare. De gjorde en bår av ekstavar och blått lintyg och bar sedan den insomnade profeten genom Arnos gator till Adetoberget utanför staden. Fler och fler anslöt sig till sorgetåget, och när de var redo att begrava den gudomlige Odo hade över tvåtusen män och kvinnor samlat sig. Även den gode kung Ása vad bland de sörjande. Múnedi och Verido grävde en djup grav. Laro ville kasta sig i graven och begravas med sin mästare, men hans vänner hindrade honom. Efter att den gudomlige Odo lagt sig till vila sörjde hela staden i fyra dagar och alla klädde sig i svarta klädnader.

Så beskriver den Gyllene Boken Odos insomnande. Berättelsen fortsätter med att Odo stiger upp ur sin grav efter fyra dagar för att berätta för sina följeslagare om sina upplevelser på andra sidan döden. Efter en tid återvände Odo till sin grav och lade sig åter till rätta och lät sin själ återförenas med Etin. På platsen för Odos grav på Adetoberget byggdes först en enkel ociott, men år 310 e.O. uppfördes en liten men vacker tados på platsen. Man kan fortfarande gå ner under tadosen och stå på den jord under vilken den store profeten vilar.

För att få beträda tadosen vid Odos grav måste man genomgå en utdragen ceremoni av rituell rening och tvagning. För att beträda den heliga jorden under tadosen skall man ha förberett sig med fem dagars fasta. Själva rummet under tadosen är upplyst av en flamma i ett eldfat som sägs vara tänd av Etin själv. Oljan brinner inte ut och dess eld slocknar aldrig.

Odos grav anses som den allra heligaste platsen i världen av den Lysande Vägen (även av den aidiska grenen), och är det ultimata målet för vallfärder. Utanför tadosen hålls varje sommarsolstånd den vackra solandeceremonin då dalkiska riarker, munkar och solriddare åkallar Etins solandar. Det sägs att de solandar som frammanas vid Odos grav är de starkaste och kraftfulla som finns.

S:t Amunds klosterö

S:t Amund (d. káso Amondo, 88-167 e.O.) var en dalkisk munk som ingick i den ursprungliga hierarkiska ledningen för Orden till Odos minne. Han verkade som missionärsmunk i både Zorakin och Jorpagna, men ägnade slutet av sitt liv åt studier och bokskrivande. År 154 e.O. färdigställde han tillsammans med tretton andra solmunkar en apidiol på en ö i sjön Abo (som gränsar de fyra kantonerna Addo, Adamio, Immo och Ovi). Till en början kallades apidiolen helt enkelt ”Abo kloster” men efter att Amund dött och blivit gudomligförklarad bytte det namn till S:t Amundsklostret. Samtliga munkar i apidiolen tillhörde Orden till Odos minne, så när orden 199 e.O. lämnade kyrkans gemenskap tillföll klosterbyggnaden orden som nu tog namnet ”2:a Orden till Odos minne”.

Platsen där apidiolen ligger anses mycket helig. Fyra heliga källor rinner ner i Abosjön och fem helgons reliker (inklusive S:t Amunds) förvaltas av munkarna på ön. Dessutom finns Odos egen vandringsstav bevarad i apidiolen. Föreståndare för kommuniteten är idag dédo Benidio Acco, en storvuxen man som inte räds att stöta sig med folk.

För ett par år sedan tog man in en solmunk som inte tillhörde orden, nämligen broder Uddio Orneabagus. Uddio tillhörde en gång i tiden en apidiol utanför Casso, men han fick sin bontisâls välsignelse att bli eremit. Under nästan tjugo år var det ingen som hörde av Uddio som höll till i en grotta i Appobergen. Men för sju år sedan dök broder Uddio upp igen och började predika i byarna. Han talade så att folket förstod och hans visdom uppskattades av alla, inklusive exarken i Arno som gjorde klart för alla att kyrkan stod bakom denne munk. Med tiden ökade Uddios folkgunst och snart hade han ett imponerande följe som vandrade med honom från by till by. Det var då som Uddio började få märkliga uppenbarelser och visioner som han hävdade kom från Etin. Han började profetera undergång och förödelse och hänvisade till flera profetiska röster från fastlandskyrkan, något som på Caddo naturligtvis är oacceptabelt. Samtidigt som folket började hylla Uddio som ett orakel fanns det flera i hans följe som förstod att munkens liv nu var i fara. Man förde honom därför till S:t Amundsklostret där han nu ägnar mycket av sin tid till bön och skriverier. Ofta får han besök av folk som önskar hans vägledning.

Odomunkarna uppskattar broder Uddios närvaro och engagerar sig ofta i långa samtal med denne. Exarken i Arno har ännu inte gjort något åt honom, och han har inte bannlysts från kyrkan då detta skulle uppreta folket. Det hela börjar utvecklas till en riktigt obekväm situation och det blir inte bättre av att ”oraklet” Uddios uppenbarelser börjar bli både fler och mer detaljerade…

Solriddarordens högsäte, Ísetinis Úggo

I östra Arno, inte alltför långt från palatstadosen, ligger Ísetinis Úggo, den dalkiska solriddarordens högsäte. Byggnaden känns lätt igen på sin höga kringgärdande mur, sin storlek och sin gyllene kupol. Ísetinis Úggo, vilket på dalkiska betyder ”Justins hus” är vackert beläget intill Addofloden.

Det är här alla dalkiska solriddare tränas och utbildas. Huset har det näst största biblioteket på Caddo (endast exarkpalatsets bibliotek är större), och det är öns mest framstående munkar som undervisar solriddarnoviserna. Trots att den dalkiska solriddarorden, eller ”S:t Justinsorden” som den också kallas, har över 1 000 solriddare till sitt förfogande finns det sällan mer än 150-200 riddare på plats i Ísetinis Úggo. Ytterligare omkring 100 solriddare håller till vid palatstadosen, och i genomsnitt har Arno ungefär 400 solriddare vid varje given tidpunkt. Övriga ordensmedlemmar är utspridda på ön, eller är i tjänst på fastlandet eller i sydländerna. En liten skara dalkiska solriddare är också permanent stationerade i Nya Arno i Klomellien.

Vid Ísetinis Úggos akademi tränas ungefär 40 nya solriddare varje år. Trots att man inte behöver vara av någon speciell social status för att bli solriddare är det få som klarar de hårda inträdesproven. Man måste bevisa inte bara styrka och uthållighet, utan även andlig skärpa och stark moralkänsla. Solriddarträningen tar mellan 3 och 5 år, beroende på eleven, och är mycket krävande. Disciplinen är stenhård, och ungefär en tredjedel av noviserna hoppar antingen av eller blir utkastade för att de inte håller måttet.

Under Ísetinis Úggo finns ett omfattande källarsystem med ett imponerande vinförråd (solriddarorden gör sina egna viner) och en stor gravkammare vari självaste káso Ísetin (S:t Justin) vilar med det heliga svärdet Gávalat i sin famn. Det finns ständigt åtminstone två solriddare som håller vaka vid graven, och ofta några bedjande munkar.

Nuvarande stormästare av solriddarorden är Gannin Hasõ, en mycket storvuxen man med ärrat anlete och långt skägg. Han hår är mycket ljust blont, nästan vitt, trots att Gannin bara är 45 år gammal.

Byggnaden

Ísetinis Úggo ligger som sagt invid Addofloden som är ungefär tio meter bred och fungerar därför som ett bra skydd mot oinbjudna gäster på husets sydvästra sida. Övriga sidor av Ísitinis Úggo omgärdas av en ungefär fem meter hög mur med två ingångar, en mot norr och en mot öster. På husets baksida finns en stor trädgård med grönsaker, örter och flera fruktträd. Där finns också en bostad för många av husets tjänstefolk (ej utsatt på kartan nedan).

Ísistinis Úggo består av en stor huvudbyggnad och flera små byggnader runt om. Huvudbyggnaden är nästan trehundra meter lång, och på sina håll tre våningar hög. Den utmärks av sina tre torn och stora gyllene kupol över den så kallade ”riddarociotten”. Bortsett från de residenta solriddarna, noviserna och väpnarna bor här också flera munkar, tjänare, kockar, smeder, administratörer och ett par riarker.

Lägg märke till att varje avdelning på kartorna nedan inte nödvändigtvis avbildar ett rum, utan en sektion. Dormitoriet (Markplan, 11), ser ut som ett enda rum på kartan men består egentligen av nästan femtio separata kammare.


Markplan

Markplan.jpg

Utanför huvudbyggnaden:

1. Stall och lada

Här sköts justinerriddarnas hästar om. Endast en liten del av den dalkiska solriddarorden är beriden, med de hästar som finns är vältränade och imponerande. De flesta är importerade från Zorakin, men några få har inhandlats från sydländerna och från norra Erebs vildmarker. I byggnadens nordsida finns ladan där får, getter och oxar föds upp och bidrar med mjölk och kött.


2. Vattenkvarnen

I vattenkvarnen maler riddarhuset majs och vete som odlas i byarna utanför Arno. Kvarnen består av ett par stora bröstfallshjul som sätts i rörelse av Addoflodens strömmar. Byggnaden har två delar, varav den ena (större) används för säden, och den andra nyttjas av smedjan för att forma vapen och rustningar, samt slipa svärd, spjut och pilspetsar.


3. Vakthuset

I vakthuset befinner sig alltid ett halvdussin vakter som turas om att patrullera längs Addofloden. De är beväpnade med spjut och runda sköldar och är ovanligt disciplinerade (det måste man vara för att bli väktare åt S:t Justins orden!). Här finns också en liten klocka som rings varje timme, samt en större som klämtar då man upptäckt inkräktare på husets område.


4. Tvättstugan

Här sköts dagligen husets byk om av ett tiotal kvinnor. Då Ísetinis Úggo har över 350 invånare finns det en hel del tvätt att ta hand om.


5. Smedjehuset

Smedjehuset har fem smeder och dess självklara överhuvud är dvärgen och mästersmeden Gjorodin från Aidnebergen. Riddarhuset betalade Gjorodin mycket rikligt för att få honom att lämna bergens trygga barm och bege sig till Arno. Han är högt respekterad av de dalker som känner till honom och åtnjuter många förmåner i husets tjänst. I smedjehuset tillverkas och repareras många av de vapen och rustningar som skadas i träning och tjänst. Smederna är några av Caddos bästa, men Gjorodin klagar ofta på att han tvingas arbeta med dessa ”klenarmade amatörer som inte kan se skillnad på en vit och en gul glöd”.


24. Gårdsplanen

Gårdsplanen utanför huvudbyggnaden är dagtid full av liv. Bönder och fiskare kommer hit för att sälja sina varor, noviser tillåts stundom träffa sina familjer, smederna springer mellan smedjorna och vattenkvarnen och besökare väntar på att bli eskorterade in i byggnaden.


Huvudbyggnaden:

6. Entréhallen

Hallen är imponerande med sin enorma takhöjd och rika utsmyckning. Taket bärs upp av enorma pelare med texter ur den Gyllene Boken ingraverade från bas till kapitäl. Mellan varje pelare står blankpolerade rustningar med S:t Justins vapen på sina sköldar. En enorm blå matta pryder stengolvet, emedan väggarna är totalt vitkalkade.


7. Audienssalarna

Denna avdelning består av tre audienssalar där riddarhusets överhuvuden och representanter möter utomstående dignitärer. Ett av rummen är särskilt stort och vackert och det är ofta här som stormästaren träffar exarken när officiella beslut skall fattas angående ordens agerande.


8. Gästrum

I denna del av Justins hus finns 40 gästrum i varierande storlek och klass. Väpnare till besökande solriddare inkvarteras här, liksom andra vänner till orden. Besökande solriddare härbärgeras istället i dormitoriet.


9. Scriptorium

Det är här som blivande solriddare studerar teologi, solmunkskrifter, geografi, taktik, historia och andra viktiga ämnen. Scriptoriet består av fem studierum.


10. Armarium

Detta är riddarhusets rustkammare och det är här som vapen och rustningar förvaras och sköts om. Armariet sköts om av ett dussin tjänare som varje dag ser över varje svärd, spjut, brynja och hjälm. Skulle någonting saknas är det tjänarna som bestraffas, eftersom de är ansvariga för inventarier samt att armariets dörr är låst.


11. Dormitorium

Här ligger solriddarnas och novisernas sovkammare. De dubbade solriddarnas rum är relativt stora och bekväma, medan novisernas rum är mindre och torftigare. En noviskammare har sällan mer än ett litet skrivbord, en enkel halmsäng, ett vaxljus och en kista (noviser tillåts inte äga mer än vad som ryms i ”noviskistan”). Riddarkamrarna är betydligt större och behagligare, med fårullsbädd, bokhyllor och skrivbord. Många solriddare bor med sina familjer i egna hus i staden, men flera av ordens ogifta och besökande solriddare härbärgeras här.


12. Lavatorium

Solriddarnas och novisernas avträden och tvättrum.


13. Riarkkammare

När en riark av hög dignitet eller en bontisâl besöker riddarhuset får de residera i dessa lyxiga kammare, vilka även förser den andlige ledaren med ett halvdussin personliga tjänare och ulepper.


14. Riddarociotten

Detta är ett soltempel där riddarna och noviserna träffas för att ära Etin och höra Odos visdomsord. Inga tjänstefolk (bortsett från husets egna ulepper) har tillträde till templet. Tre bönestunder hålls varje dag (vid soluppgång, middagstid och solnedgång), och S:t Justin hålls i åminnelse vid varje samling. Två riarker är bosatta i Ísetinis Úggo, men det är inte ovanligt att besökande riarker och bontisâler leder bönestunderna. Ociotten rymmer utan problem 800 besökare.


15. Riddarsalen

Här håller solriddarna rådslag och samlingar. Dagliga rapporter från när och fjärran läses upp här efter frukosten och dagliga uppgifter fördelas bland noviserna, som också har tillträde till morgonsamlingen.


16. Tjänstefolkets kammare

Här bor husets många tjänare, alltifrån sömmerskor till trädgårdsmästare. Avdelningen består av ett flertal rum och sovsalar. De lägre tjänstefolken bor i gemensamma salar, medan de högre (till exempel köksmästaren, trädgårdsmästaren och stallmästaren) har egna små kammare.


17. Innergården

På denna stora innegård tränas noviser i väpnad strid av mer erfarna solriddare. Stormästare Gannin Hasõ själv kommer stundom hit för att fäktas med de mest lovande bland noviserna. Vapenträning äger rum nästan varje dag hela eftermiddagarna, när solen är som hetast.


18. Köket

Här arbetar omkring tjugo män och kvinnor på att förbereda frukost, middagsmål och kvällsvard till samtliga riddare, noviser och gäster. Grönsaker och kött köps från landsbygden och fraktas in i huset genom bakdörren.


19. Refektorium

Solriddarnas, novisernas och gästernas matsal. Frukosten serveras efter morgonbönen, middagsmålet efter middagsbönen, och kvällsvarden strax innan aftonbönen. Under måltiderna hålls absolut tystnad, och om någon skulle tala eller skratta på olämpligt vis förvisas denne till sitt rum för att fasta till nästa dag.


20. Stormästarens gemak

Detta är stormästare Gannin Hasõs sovkammare och arbetsrum, men han tillbringar väldigt lite tid här. För det mesta sitter han i taktiska råd, tränar noviser i strid eller reser till andra solriddarborgar på Caddo.


21. Infermatorium

Sjuksalen används för att vårda de solriddare och noviser (men även visst tjänstefolk) som skadats eller insjuknat. En av husets riarker har blivit given helandekraft av Etin och arbetar tillsammans med två livmedici och örtkännare.


22. Bibliotek

Detta är första våningen av riddarhusets bibliotek, vilket är det näst största på Caddo (det största tillhör exarken). Här finner man allsköns böcker från hela Ereb, men också vissa rariteter från Akrogal och sydländerna. Biblioteket får endast beträdas av solriddare, prästerskapet och invigda noviser.


23. Vaktstuga och norra ingången

Detta är vaktstugan för de vakter som tjänstgör inne i själva huvudbyggnaden. Ofta vandrar ett tjugotal vakter runt i huset, medan åtminstone sex är stationerade här. Man bevakar både norra ingången till byggnaden och den breda trappa som leder ner till källarvåningarna.


Andra våningen

2 van.jpg

1. Administratorium

Här håller den dalkiska solriddarordens förvaltare, administratörer och strateger till i ett flertal arbetsrum. Krigsråd och stridsplaner förs här i tider av konflikt.


2. Luminorium

Detta är kupolrummet ovanför ociotten. Vid varje bönestund finns här en handfull ulepper som öppnar och stänger solluckor, samt slår i klockor.


3. Vakternas matsal

Andra våningen i ”vakttornet”, där husets vakter äter sina måltider. Vakterna äter samma mat som riddarna äter i refektoriet, men mindre portioner och en timme senare.


4. Bibliotek

Andra våningen av biblioteket.


5. Vaktstuga och vapenkammare

Det ”västra tornet” har ytterligare ett vaktrum. Denna vaktstyrka om åtta man ansvarar för säkerheten vid husets huvudport. Man förvarar också husets vaktstyrkas vapen och rustningar här.


6. Portvakthuset

Detta rum ligger direkt ovanför byggnadens huvudport. Härifrån kan man angripa eventuella inkräktare genom öppningar både för bågskyttar och kokande olja.


Tredje våningen

3 van.jpg

1. Vakternas sovsalar

Här sover riddarhusets vakter på enkla halmmadrasser på golvet.


2. Bibliotek

Tredje våningen av biblioteket. Här bevaras många originalskrifter av tidigare stormästare, samt Justins egen dagbok.


3. Vindsförråd

På vinden förvaras allsköns bråte och ting som glömts med tidens gång.


Källarvåningen och katakomberna

Kallaren.jpg

1. Vaktrum

I vaktrummet sitter oftast mellan fyra och sex vakter som noga iakttar alla som kommer ner för marmortrappan. Endast solriddare, munkar, riarker och två kökstjänare (vinmästarna) har tillträde till källarvåningen. Noviser får endast komma ner i en solriddares sällskap.


2. Sanctorium

Här förvaras heliga tempelföremål, samt vissa reliker och heliga artefakter från när och fjärran. Ett litet tvagningskar står utanför sanctoriet då ingen får gå in utan att först rena sig genom bön och tvagning.


3. Vinkällare

Här förvaras alla färdiga viner. Inte bara caddiska viner står att finna, utan även importerade viner från fjärran länder. Även andra starkare drycker förvaras här tillsammans med öl- och mjödbrygder.


4. Vinmakarkammare

Här tillverkas riddarhusets viner av de två vinmästarna Onno och Gebbio. Vinet anses som något av Caddos bästa, men det är svårt att få tag på om man inte har personlig anknytning till Ísetinis Úggo. Däremot används dessa viner ofta som gåvor vid diplomatiska förhandlingar.


5. Solmunkarnas kammare

En grupp om tio munkar har fått exarkens välsignelse att bosätta sig här och sätta upp en primitiv apidiol. Deras kall är att vaka i bön runt S:t Justins grav, och bedja för de dalkiska solriddarna. Denna avdelning av källarvåningen är munkarnas sovrum och skrivarstuga. Tre av munkarna undervisar även noviserna i huset i diverse kunskapsämnen.


6. Inclosurium

Solmunkarnas privata böneceller.


7. S:t Justinsalen

Detta enorma rum bärs upp av tio marmorpelare och i dess mitt ligger sarkofagen med S:t Justins reliker. Sarkofagen öppnas varje Ísetinis délo (Justinsdag) då samtliga solriddare samlas runt den fallne hjälten för att tillbedja Etin och hedra sitt skyddshelgon. I famnen håller den förtorkade kroppen det skinande svärdet Gawalot (d. Gávalat). I taket finns en liten sollucka som släpper in solljusets strålar rakt över S:t Justins sarkofag. Annars är rummet dunkelt upplyst av vaxljus. Luckan är alldeles för liten för att en person skulle kunna komma in den vägen, och det är 25 meter mellan golv och tak. Det finns alltid minst två solriddare och ett antal munkar här som håller vaka vid den heliga graven.


8. Riddarkatakomberna

Här vilar alla de solriddare som fallit i strid för den Lysande Vägen och Caddos försvar. Riddarna har begravts med sina rustningar och vapen, men också med andra dyrbara personliga ägodelar. Då många solriddare rest land och rike runt skulle detta vara en formidabel skattkammare för en tjuv att plundra, men det är näst intill omöjligt att ta sig in och ut obemärkt. Dessutom är kryptan inte vida känd. På kryptans väggar står alla riddarnas namn, samt deras bedrifter för Etin och orden.

Fäktskolan i Haddio

Som alla andra städer på Caddo har staden Haddio flera träningsplatser för folkuppbådet. Varje år inkallas varje duglig man för mönstring och träning. För 130 år sedan förestods den största av dessa av en man vid namn Erron Igelus. Erron blev solmunk när han var tjugo år gammal, men efter sju år insåg både Erron och hans dédo att hans kall låg någon annanstans, så han frigjordes från sina munklöften och började sin träning som solriddare. Han blev en mycket duktig krigare och skickades ofta på uppdrag utomlands. Vid en manöver i Morëlvidyn blev Erron svårt skadad och förlorade ena benet. Han lämnade solriddarorden och återvände bedrövad till sin hemstad Haddio. Under ett år drack sig den avdankade riddaren nästan till döds, men när han tillfrågades om han ville träna folkuppbådet fick hans liv ny mening. Erron tog sitt jobb på största allvar och använde sina erfarenheter i sin träning av dalkiska bönder och borgare. Han kombinerade sina kunskaper i tanno-tekniken och svärdskonst och snart stod det klart att de män och kvinnor som tränats av Erron var dugligare än några andra i landet. Då Erron vägrade att enbart träna folk i spjutstrid (vilket är standarden i folkuppbådet) blev han erbjuden att träna den lokala landsvakten, vilket fick lysande resultat. Han fick då idén att mer systematiskt träna dem som ville mot en mindre avgift och snart hade Erron öppnat en fäktskola.

Errons fäktningsteknik har en mycket speciell stil som lätt känns igen på sina låga startpositioner och virvlande anfall. Den utgår från bruket av en liten rund träsköld och ett bredsvärd. Erron tränade upp flera elever som vid hans död tog över skolan och förde vidare svärdskonsten. Idag är föreståndaren för fäktskolan en kvinna vid namn Ídda.

På senare tid har ett särskilt slags bredsvärd utvecklats som är idealiskt för stridskonsten. Det kallas igelussvärd och är något smalare än ett vanligt bredsvärd och påminner lite om en huggare. Stridskonsten har i folkmun fått namnet igelusfäktning.

Fäktskolan fungerar fortfarande som en öppen träningsbas för folkuppbådet en gång om året men för den som vill fördjupa sig i igelusfäktning gäller det att betala för träningen och det är inte billigt idag. Dessutom är det näst intill omöjligt att träna där om man inte är kunnig i dalkiska, vilket gör det svårt för folk från fastlandet.

Samhälle

Folkslag

Dalker

På jori kallas Caddos urbefolkning för dalker, vilket är en förvanskning av deras namn på sig själva, dalcoi, vilket helt enkelt betyder ”ö-folk”. Dalkerna är resliga och solbrända, ofta med blont eller ljusbrunt hår och blå eller grå ögon. Var dalkerna ursprungligen kommer ifrån är höljt i dunkel. Dalkernas egna legender talar om hur de kom på skepp över havet efter att deras gamla hem i nordväst ödelagts av ett barbariskt nordfolk. Dalkerna är ett mycket stolt folk och de som inte lämnar Caddo lär sig ogärna främmande språk. Det gör det naturligtvis problematiskt för besökare som kan få det svårt att hitta någon som talar joriska språk på Caddo.

Dalkerna är generellt sett oerhört strävsamma och ambitiösa, vilket har lett till en oerhörd effektivitet hos bland annat handelsmän och hantverkare. De älskar sin ö och sitt samhälle och anser sig leva mycket friare och mer självstyrande än sina grannländer. Det faktum att de också bor på den heliga ö där Odo verkade har gett upphov till viss stolthet. Närhelst ett yttre hot mot Caddo har manifesterat sig har dalkerna omedelbart enats mot sin fiende. Dalkernas effektivitet och enhet har bidragit till att Caddo är ett av de mest välutvecklade länderna i Kopparhavsområdet. Dalkernas skeppsbyggnadskonst, jordbruk, vindkvarnar och handelshus är omtalade i hela södra Ereb.


Utseende

Den typiska dalken är högvuxen och blond, med grå eller ljusblå ögon. Kopparhavsklimatet har gjort dalkernas hud solbränd och brun. Alla fullblodiga dalker är totalt färgblinda, med ett märkligt undantag – de kan se blått. Detta har fått konsekvenser på dalkernas klädsel vilken ofta är färglös och blek. När dalkerna däremot klär sig i importerade kläder, vilket är vanligt i städerna, kan mycket märkliga färgkombinationer uppstå. Det dalkerna förlorat i färgseende har de dock med råge kompenserat med skarpsynthet och gott luktsinne.

Dalkerna skarpsyn är en av orsakerna till att de har ryktet att vara fantastiska bågskyttar, något som inte alls är osant. Det är mycket ovanligt att dalker blir närsynta eller översynta, även på ålderns höst. Deras goda luktsinne har gjort att dalkerna är mycket duktiga på att tillverka extrakt och parfymer. Just parfymkonsten har under det senaste århundradet blivit mycket populärt på Caddo och dalkisk parfym exporteras till bl.a. Zorakin, Magilre och Trakorien. Dalker har sålunda fått ryktet av att inte bara klä sig underligt utan även dofta egendomligt.


Det dalkiska språket

Det dalkiska språkets ursprung är okänt. Vissa hävdar att dalkerna tog med sig sitt språk från den fjärran norden i forntiden. En annan vanlig, och trolig, teori är att den är en utveckling av forntungan erdir, vilken talades i västra Ereb innan Kejsardömet Jorpagna introducerade jori som dåtidens lingua franca. Svårigheterna att avgöra endera påståendets giltighet handlar främst om det faktum att de första kända dalkiska texterna är nästan tusen år yngre än de yngsta erdirska. Denna äldsta dalkiska, som i huvudsak återfinns ristad med joriska runor på åldriga gravstenar på Caddos landsbygd liknar visserligen erdir, men har också många unika drag. Ironiskt nog har flera lärda magiker märkt språkliga likheter mellan erdiska trollformler och dalkiska böner. En synpunkt som framförts av den lärde broder Ebodae från Entika är att dalkiska måhända kan vara en blandning av urdalkernas norröna tungomål och den erdir som talades på Aidne vid tiden för deras invandring till Caddo 1800 f.O. Dalkiska är ett tonspråk, som av utomstående beskrivs som mycket melodiskt och vackert. Det har däremot visat sig mycket svårt för joritalande folk att lära sig dalkiska, även om vissa, särskilt inom den Lysande Vägens kyrka på fastlandet, lyckats.

Dalkiska kan delas in i fyra huvudsakliga dialekter: den nordcaddiska eller arnoiska och den sydcaddiska på ömse sidor om Appobergen på Caddo, den nyarnoiska i nya Arno och den pandariskaPandarealia. Den sydcaddiska dialekten utmärker sig genom att c-ljudet i det närmaste uttalas som t, den nyarnoiska genom att den förlorat tonerna som finns i de andra dialekterna och ersatt dessa med tryckaccenter. Den pandariska dialekten slutligen är såpass annorlunda jämfört med de andra dialekterna att vissa velat kalla den ett eget språk.

Om dalkiskan någonsin hade ett eget skriftspråk så har det försvunnit för länge sedan. Idag använder sig dalkerna av den joriska runraden, men de har tagit sig friheten att lägga till vissa runor och ta bort andra som de bedömt onödiga. Då dalkerna inte karvar runor i trä eller sten utan använder modernare skrivdon har de klassiska joriska runorna, precis som på fastlandet, fått ett mer flödande och kalligrafiskt utseende. Eftersom den Gyllene Boken, den Lysande Vägens heliga skrift, var författad på dalkiska är det alltid sed att riarker och solmunkar på kontinenten lär sig dalkiska, åtminstone hjälpligt. Vissa ceremonier och böner beds alltid på dalkiska och översätts av tradition inte till lokala tungomål. Ett exempel på detta är ljusbönen. Den översätts endast till andra språk i utbildningssyfte.

Om någon nedskriven litteratur på dalkiska har funnits innan den Gyllene Boken skrevs är oklart. En del hävdar dock att folksagan Povégo (den långa färden), som handlar om dalkernas invandring från norden till Caddo, skrevs ner redan på 100-talet fO. trots att de äldsta manuskripten av sagda verk knappast är äldre än 100 e.O. Den Gyllene Boken blev genom sin stora spridning på under det första århundradet e.O. stilbildande för nästan all litteratur som skrivits sedan dess. Både det berömda historiska verket om Ödesfejden - Róvos Nilcei av Cadiõ från Sinto och Denno Áttios kärleksdikter präglas av samma enkla och folkliga stil som den Gyllene Boken.

Ankor

Det finns över 70 000 ankor på Caddo och de flesta av dessa lever ett integrerat liv med dalkerna. På Caddos västkust finns ett antal byar som nästan uteslutande består av ankor, men det är en relativt ovanlig företeelse. I Casso finns en stadsdel som till största delen utgörs av ankor och i Arno finns ett värdshus ("Näbbar och klor") som endast serverar och huserar ankor. I övrigt lever ankorna sida vid sida med dalkerna och är accepterade som en del av samhället.

De flesta av ankorna på Caddo är av den ljusare sorten. Det finns enstaka svarta ankor som bosatt sig i städerna, men på grund av att mörk fjäderskrud associeras med de sydländska piratankorna från Morëlvidyn är de allt annat än populära.

Ankorna på Caddo har visat sig väldigt skickliga som handelsmän, och två av de största handelshusen på Caddo, husen Sigiõs och Hugger, drivs av ankor. Hugger är en av de ledande bankfamiljerna i hela Ereb, och har enormt inflytande över kopparhavshandeln.

Ankorna på Caddo är leda på hur färglöst och grådaskigt de färgblinda dalkerna klär sig och har utvecklat ett mycket färgrikt mode. Det är inte ovanligt att se en förmögen handelsanka gå klädd i en skrikande rosa kaftan, grön sidenbasker med färgranna efariska fjädrar i samt en överdriven mängd smycken i form av färgade glaskulor.

De absolut flesta av ankorna har anammat den Lysande Vägen, men några få följer fortfarande sina förfäders religion. Det finns ingenting som hindrar en anka från att bli solmunk, riark eller till och med bontisâl. Hittills har ingen anka blivit utkorad exark, men det finns tekniskt sett ingenting som hindrar detta.


S:t Gommo Ljusdun:

En av Odos lärjungar som det sällan talas om bland människor på fastlandet var ankmannen Gommo från Lassiõ. Gommo var av en fattig ankfamilj och fiskare till yrket. Han hade inte råd med nya kläder utan klädde sig i säckväv. Inte heller var Gommo en särskilt lyckad fiskare och hans grannar gjorde ofta narr av honom. Till råga på allt hade Gommo svårt att tala, och det sägs att han både stammade och läspade.

En dag kom Odo vandrande igenom Gommos by och folket trängdes kring honom för att få en välsignelse och höra den store profetens visdomsord. Gommo ville naturligtvis också komma nära Odo, men skämdes för sin enkla och fiskdoftande klädsel, så han vandrade bort i motsatt riktning. Men Odo såg honom och kallade honom till sig. Medan Gommo med nedsänkt huvud närmade sig gudsmannen fnissade byborna och drev gäck med ankmannen. Odo vände sig om med ilska i blicken och näpste byns innevånare med orden: "Om ni inte visar barmhärtighet mot de enkla och fattiga skall ni heller inte motta barmhärtighet från Etin! Alla tänkande varelser är skapade till att tjäna den Högste och glädjas i Etins ljus. Håll dem icke borta från mig med ert spe." Därpå omfamnade Odo den förstummade ankan, vars ögon fylldes med tårar. Efter den dagen var Gommo en Odos lärjunge, och han lämnade aldrig dennes sida, inte ens på ålderns höst. ”Káso Gommo” blev ingen stor förkunnare, och hans lära finns inte nedtecknad i några rullar. Men han är ändå hågkommen för sitt stora medlidande och sin vänlighet mot de fattiga. Gommo spred hopp till Caddos utstötta och visade kärlek mot alla. Han gudomligförklarades tillsammans med Odos alla andra lärjungar och är idag ankornas skyddshelgon.''

Klasser

Caddo har inget starkt utpräglat klassystem som så många av sina feodala grannländer. Visst finns det en överklass i landet, men den består till största del av förmögna handelsmän, diplomater, rådsherrar och religiösa ämbetsmän. Få av dessa har ärvt sin sociala rang. Tvärtom började många av dem som enkla medborgare. Den nuvarande exarken, den äransvärde Umóvagelio II, är uppväxt i en bondfamilj.

Ämbete och uppträdande betyder mer för en dalk än social status. Enligt S:t Dericus, som varit formgivande inte bara för klosterrörelsen utan för caddisk mentalitet, är det viktigt att följa traditionella förordningar för relationen mellan över- och underordnade. Men den respekt som skall visas måste vara förtjänad. S:t Dericus skrev ett tjockt verk som i detalj beskrev hur en undersåte skall förhålla sig till sin herre, en hustru till sin man, en värd till sin gäst, ett barn till sin förälder, en munk till sin dédo samt en vän till sin vän - och vice versa. Denna hederskod fastställer mycket av hur man bör bete sig inför varandra på Caddo. Odos lära om alla tänkande varelsers lika värde i Etins ögon spelar också en stor roll.

  • Överklass - 7%
  • Handelsmän - 23%
  • Hantverkare - 20%
  • Bönder - 45%
  • Egendomslösa - 5%

(Överklass innebär alltså inte adel, utan handelshusfamilj, respekterad prästsläkt, rådsmedlem, osv.)

Styre

Caddo har ett unikt styrelseskick som mest kan liknas vid ett slags folkstyre. Jämlikheten är stor mellan medborgarna och systemet har visat sig vara både stabilt och populärt. Det är djupt rotat i dalken att alla tänkande varelser är lika värda, något som är ett arv från den dalkiska grenen av den Lysande Vägen. Man bemöter sina medmänniskor utifrån beteende, karaktär och ämbete, inte social status. Detta har retat gallfeber på många besökande adelsmän som uppfattar dalkerna som respektlösa och vanvördiga.

Caddos nuvarande politiska system föddes ur ett omfattande inbördeskrig som kommit att kallas ödesfejden. Detta krig rasade mellan 104-111 e.O. och hade en förödande effekt på landet. Innan ödesfejden hade Caddo nämligen haft en kung som regerade över öns fem stammar, men då den sista i den regerande ätten dog ut fanns det minst sagt delade meningar om vad som skulle ske. Till sist lyckades Gerlo den långe att ena stammarna och införa ett helt nytt styresskick. Caddo delades in i 37 kantoner (d. héki). I varje sådan kanton finns en kantonförsamling (d. hekídio) vilken består av alla skattebetalande medborgare, både män och kvinnor. (Gossar blir medlemmar i kantonförsamlingen först när de fyllt fjorton år, och flickor efter sin första blödning). Skattebetalare är alla självägande bönder och fiskare och de flesta handelsmän i städerna. Dessa utgör totalt ungefär 35% av befolkningen. Skatt betalas både till den lokala kantonförsamlingen och till riksrådet. Därtill kommer frivilligoffer till soltemplet (den dalkiska kyrkan kräver inte tempelskatt som man gör på fastlandet).

Riksrådet

Caddos nationella styre består av riksrådet, som utgörs av företrädare för samtliga 37 kantoner. Riksrådet beslutar i alla frågor rörande utrikespolitik, militärmakt (bortsett från solriddarna, som lyder under kyrkan) och större byggnadsprojekt (som till exempel landsvägarna mellan städerna). Rådet är också ansvarigt för kurirväsendet och för att medla då kantoner hamnat i osämja. Riksrådet skriver också lagar som gäller hela landet. Dessa lagar måste godkännas av 2/3 av kantonförsamlingarna för att gå igenom. När det gäller lokala frågor beslutar alltid kantonförsamlingarna själva.

Caddos lag och styre har stort stöd bland folket. Under de senaste hundra åren har inga krav på större förändringar förekommit. Den unika militära organisationen, med en smal yrkeskår och ett rikstäckande folkuppbåd, gör det praktiskt taget omöjligt för en militärkupp att lyckas.

Lag och rätt

Caddos lag är skriven och reviderad av riksrådet, men det mesta av lagen har bestått i oförändrat skick sedan dess författning år 111 e.O.. Det är riksrådets uppgift att se över lagen och om nödvändigt justera den. Dalkerna hyser stor respekt för lagen eftersom den bidragit att forma deras kära fosterland. Det betyder givetvis inte att alla dalker är laglydiga.

När brott begås är det vanligtvis upp till kantonförsamlingen och dess domare att döma. Om brottet drabbat flera kantoner kan en samlingsrätt kallas, där flera kantoner är representerade. Är brottet mycket allvarligt kan det tas till riksrätten i Arno. Sådana brott kan till exempel vara landsförräderi, bruk av magi, helgerån eller sabotage mot handelshusen.

Enligt Caddos lag är det strängeligen förbjudet att praktisera någon form av magi i landet. Denna lag beror naturligtvis på att den dalkiska grenen av den Lysande Vägen redan hade ett starkt inflytande på riksrådet då lagen först skrevs. Magibrott förs alltid inför riksrätten och kantonförsamlingen dömer som regel inte i ett sådant fall. Första gången en besvärjare kommer inför rätten får han en sträng varning och måste skriftligen försäkra att han inte skall upprepa sin överträdelse. Skulle denne ändå bruka magi en andra gång bannlyses han från både kyrkan (om han är medlem där) och förvisas för all framtid från Caddo. Nekromanti, demonbesvärjande och mord med hjälp av magi straffas med döden. Dödsstraff på Caddo sker vanligtvis genom spjutstickning.

En annan ovanlig lag på Caddo är att utlänningar inte får bosätta sig på ön om man inte har ett giltigt skäl och fått kantonförsamlingens godkännande. Giltiga skäl är till exempel långvarig affärsverksamhet på ön eller giftermål med en caddisk medborgare. Besök, till och med mycket långvariga sådana, är tillåtna. Däremot får en främling inte köpa mark utan tillstånd.

Spänningar

Caddos politiska system är stabilt men knappast fritt från konflikter och spänningar. Tolv av kantonerna domineras helt av de tolv städerna och deras högljudda handelsmän. Resterande kantoner består till stor del av landsortsbefolkning. Bönder och köpmän har hel olika politiska prioriteringar. Bondbefolkningen förespråkar en politik som undviker utrikes konflikter och som skyddar Caddos näringsliv från konkurrens utifrån. Köpmännen i Caddos tolv städer tenderar däremot att vilja föra en aktiv handelspolitik med utrikes makter och skydda sina ekonomiska intressen i kopparhavsområdet. Numerärt dominerar bondebefolkningen i riksrådet, men eftersom kantonerna är autonoma i lokala beslut för handelsstäderna den politik de önskar. Stora spänningar existerar också i städerna där de inflytelserika handelshusen konkurrerar med varandra.

Utrikespolitik

Kopparhavet är en region som alltid sjudit av konflikter och det senaste årtusendet har Caddo ständigt varit en av nyckelspelarna. Konflikter med de andra handelsstaterna, inte minst Erebos, har funnits där så länge handeln existerat. Samtliga kopparhavsländer försöker få kontroll över så stor bit av handeln med både det kontinentala Ereb och sydländerna som möjligt. Flera konflikter ligger för närvarande och gror. Felicien har bedrivit en illa dold piratverksamhet som kapar fler och fler caddiska handelskonvojer varje år. Detta har fått Caddo att ingå i en militär allians med Berendien och, mer motvilligt, med öriket Erebos. Zorakins erövrande av Fristaden kapade av Caddos handel med dvärgarna för en tid och dalkerna har ännu svårt att förlåta dem för det.

Zorakin

Relationen mellan Caddo och Zorakin är minst sagt komplicerad. Historiskt sett har man alltid haft mycket med varandra att göra, både på gott och ont. De båda länderna idkar flitig handel och har mer eller mindre blivit beroende av varandra. Bland annat får Caddo hälften av sin spannmål från Zorakin, som kallats ”Caddos kornbod”. Stora delar av Caddos metallimport kommer från dvärgarna i Aidnebergen, med vilka dalkerna upprättat en stadig handelsrelation i den nybyggda staden Ereno norr om Fristaden. I och med den stora schismen komplicerades ländernas relation ytterligare. Det finns fortfarande idag flera sympatisörer till den dalkiska vägen i Zorakin och ett antal caddiska munkar missionerar i det fördolda. Starkast är de caddiska sympatierna i hertigdömet Luksilo, som består av 20% utvandrade dalker. Andra hertigdömen (inte minst Salamora) ser på detta med stor misstro och en viss inbördes konflikt kokar under ytan. Den zorakiske kungen vill absolut inte stöta sig med Caddo om inte Caddo skulle visa sig vara ett hot mot kronan, då detta skulle störa dennes intäkter. Exarken i Ekeborg är inte imponerad av den zorakiske kungens velighet, och skulle hellre se honom ta i med hårdhandskarna mot de dalker som hånar fastlandskyrkans auktoritet.

Kardien

Caddo och Kardien är arvfiender. Detta har sin upprinnelse i den stora schismen 272 e.O. Kardierna har sedan dess kännt sig bestulna på "sina" heliga platser. Konflikten har lett till ett krig då Kardien 292 e.O. invaderade Caddo. Sedan dess har relationerna varit oavbrutet fientliga. Framförallt echterna ser med förakt ner på de kätterska dalkerna som har avfallit från den rätta tron, mördat sin kung (en vanlig missuppfattning) och stulit den Lysande Vägens mest heliga platser. Idag är relationen mellan de båda länderna fortfarande fientlig, men något mindre frostig, mycket tack vare den moderate kardiske kungen. Fri handel råder, men dalkiska köpmän är systematiskt missgynnade och betalar högre tullar än andra. Då Caddo producerar många varor som efterfrågas i Kardien (örter, marmor, vin, parfym) och säljer ännu mer är handeln ganska omfattande, men vin säljs under stort hyckleri med beteckningen "hynsolgiskt" då de arroganta adelsmännen inte nedlåter sig till att dricka dalkiskt vin. Kardier har åter börjat besöka de heliga platserna på Caddo i större skaror.

Felicien

Caddo och Felicien har aldrig varit goda vänner och just nu ligger det värre till än vanligt. Felicien har på senare år, ekiperade som pirater, anfallit och plundrat flera av Caddos handelsskepp. Då Caddo fått reda på att det är Felicien som ligger bakom attackerna har de brutit de få diplomatiska kontakter som fanns och förbereder sig nu på en rejäl väpnad konflikt. Caddo har ingått militärallians med Berendien och (med viss ovilja) sin ärkekonkurrent Erebos och det tycks vara en tidsfråga innan Kopparhavet blir skådeplatsen för ett kolossalt sjöslag.

Erebos

Erebos har varit det land som Caddo oftast hamnat i käbbel med. De båda länderna konkurrerar om handeln på Kopparhavet och exporterar dessutom liknande varor. Ständigt försöker man överträffa varandras kontrakt med fastlandet och när inte det fungerar, har man ibland tagit till andra mindre eftersträvansvärda metoder. För tillfället har Caddo och Erebos motvilligt ingått en allians med varandra, då Feliciens räder mot handelsskepp på Kopparhavet drabbat båda länderna. Det betyder inte på något sätt att relationerna blivit varmare och både dalker och erebosier är mycket fördomsfulla mot varandra.

Morëlvidyn

Relationen till Morëlvidyn har alltid varit allt annat än god. Trots att riksrådet i Arno många gånger försökt förhandla med Morëlvidyns många härskare har det varit svårt då man aldrig riktigt vetat vem man ska vända sig till. En hövding avlöser en annan och förhandlingarna är tillbaka där de började. Trots att man försöker idka handel med vissa morëlviska städer har det visat sig mycket besvärligt då många transporter blir kapade innan de ens når målet. Värst är Caddos relation till de morëlviska piratankorna som härjar i Kopparhavet. Inte sällan har dessa vildsinta och giriga fjäderfän plundrat och bränt byar längs Caddos sydkust och dalkerna både fruktar och hatar dem innerligt.

Berendien

Berendien har alltid varit omtyckt av Caddo. Inte bara har man goda handelsförbindelser, Berendien har också tillåtit dalkiska soltempel i ett antal städer. Dalkiska solmunkar tillåts missionera, men framgången har varit begränsad då de Unga Gudarna är mycket populära. Under hotet från Felicien har Caddo och Berendien ingått en formell militärallians och många dalkiska legosoldater är nu stationerade på Tolanhalvön. Dessutom ska sägas att de flesta av Caddos handelshus har kontor i antingen Entika, Kandra eller Lindaros. Dalkerna köper en hel del spannmål och timmer från Berendien och säljer i utbyte vin och ylle. En dalkisk ambassad är belägen i Entika.

Krun

Caddos relation till Krun är mycket, mycket gammal. När dalkerna först kom till Caddo var krunierna de första formella handelspartnerna. Det finns antaganden om att den så typiska dalkiska arkitekturen med kupoltak ursprungligen kom via Krun från Akrogal. Dalkiskan har ett antal kruniska lånord, och detsamma kan sägas om det kruniska språket. Caddo handlar mycket kryddor och metaller (framför allt guld) från Krun. I gengäld säljer man navigationsutrustning, vin och livsmedel. Relationen mellan de båda länderna är, trots kulturella och religiösa olikheter, mycket god. Caddo har både permanenta diplomatiska och kommersiella representanter i Krun, främst i Stabul.

Trakorien

Caddo har både stor respekt och avsky för det trakoriska öriket. Man beundrar dess långt gångna handelsverksamhet och ingenjörskonst, men ser med vämjelse på den dekadens och avgudadyrkan som pågår. De dalkiska handelsmän som är vana vid andra kulturer störs inte mycket av detta, men många präktiga och självgoda dalker förfasar sig över Trakoriens livsföring. Caddo och Trakorien har haft starka handelsförbindelser sedan lång tid tillbaka. Bland annat handlar Caddo salt från Palamux och säljer fartyg och sjöfartsinstrument till Paratorna. Det finns även några få dalkiska munkar som förgäves försöker få paratornerna att ändra sitt leverne och betänka den store profeten Odos ord, men det har hittills varit utan något som helst mätbart resultat.

Klomellien, Nya Arno

Caddo har sedan 340 e.O. haft en fast koloni i det som idag kallas Klomellien. Besittningen grundades av en tillfällighet då ett caddiskt handelsfartyg förliste utanför Klomelliens kust. Dalkerna bosatte sig och grundade en oberoende stadsstat kallad Nya Arno. Idag är kontakterna mellan Caddo och Nya Arno mycket goda. Alla större dalkiska handelshus har representanter i den klomelliska kolonin, och den dalkiska kyrkan har byggt en ståtlig tados och utsett tre bontisâler i Nya Arno. Man har också förlagt ett mindre kompani justinerriddare i området. Dessutom är det inte ovanligt att nya dalkiska solriddare skickas till Nya Arno på exercis. Den dalkiska stadsstaten i Klomellien är inte speciellt involverad i handel, utan livnär sig främst på fiske och jordbruk. Man har ett eget ”riksråd”, som dock har mycket god kontakt med riksrådet i Arno – där en representant från Nya Arno också är välkommen som ”observatör”.

Handel

Handelshus

Caddo har flera dussin privata handelshus. Nedan beskrivs de fem största och mest kända, samt sammanslutningen "det dalkiska handelsförbundet".

Calvado

Handelshuset Calvado sysslar till största delen med vinexport. På Caddo växer mer än tjugo olika sorters druvor som alla ger vin av olika karaktär. Calvado exporterar både dagligviner och viner av kunglig kvalitet. Framför allt handlar Calvado med Berendien (där man också har en station), men också med Zorakin, Kardien och Jorpagna. Huset Calvado har goda relationer med handelshuset Hugger, då de ofta gör bruk av Huggers bankverksamhet. Det händer även att Calvado sköter värdetransporter åt Hugger. Bortsett från sina 12 handelsskepp har Calvado även fyra krigsfartyg som skyddar de mest värdefulla transporterna längs kopparkonvojen.

Sigiõs

Handelshuset Sigiõs drivs av en förmögen familj ankor med samma namn. Man säljer framför allt marmor och olika hantverksföremål (inte minst navigationsinstrument som kompasser och sextanter), och importerar timmer och spannmål från Aidne-halvön. Sigiõs största konkurrenter är handelshuset Dõller och det är inte ovanligt att man spionerar på varandra. Det har hänt (allt oftare på sistone) att man försökt sabotera varandras frakt och varor. Detta förnekas naturligtvis av båda handelshusen. Nuvarande ägare är den unge och ambitiöse ankan Docco Sigiõs. Docco har sedan han kom ur ägget blivit uppfostrad i affärsvärlden och är känd för sina djärva och riskfyllda handelsinitiativ. Han tycks dock alltid veta precis när en riskfylld investering är lämplig och under Docco har handelshuset Sigiõs fått erfara en anmärkningsvärd tillväxt.

Dõller

Huset Dõller är ett av de äldsta dalkiska handelshusen. Det grundades av den närmast legendariske Vorecus Dõller år 240 e.O. och har alltid haft ett gott rykte. Idag är det dõllerska huset mest känt för sin handel med fartyg och navigations- och precisionsinstrument. Dõller förvaltar en gammal och anrik tradition av dalkisk skeppsbyggnad och äger elva skeppsvarv på Caddo och sex andra i övriga kopparhavsområdet. Man behöver därför handla mycket timmer, vilket sker från bland annat Zorakin, Kardien och Berendien. För huset Dõller handlar inte fartygsbygge bara om ekonomisk förtjänst, utan om att upprätthålla en urgammal tradition på Caddo. Dalker har alltid varit kända för sitt fenomenala skeppsbyggande, och familjen Dõller ser sig själva som de främsta förvaltarna av denna konstart, även om det finns andra. Ledare för handelshuset är Dímus Dõller, en gammal och principfast man som tar sitt arbete på högsta allvar. Så mån om att bevara familjens yrkeskunskaper och prestige är han att han ofta vänt sig till skumraskare i hamnkvarteren för att sabotera konkurrenter som inte tar traditionen på samma allvar, men det är ingenting som är allmänt känt.

Hugger och den "huggerska hansan"

Ankfamiljen Hugger är en av Caddos rikaste och leder Erebs största hansa av köpmän med kontor från Tricilve i norr till Stabul i öster. Huggerska huset var tidigt framgångsrika handlare på Caddo och hade affärer runt om i Kopparhavet. Expansionen från ett framgångsrikt hus till dagens handelsimperium inleddes då man började finansiera andra handelsmäns handelsprojekt. Man ingick samriskprojekt med andra där familjen Hugger stod för inköpskapitalet och motparten för fartyg och arbetsinsats. Dessa avtal slöts ursprungligen endast med ankiska köpmän. Så byggdes ett nätverk av handelsmän nära knutna till huset Hugger. Så småningom ingick man mer långtgående kompanjonskap med en del handlare och huset Hugger fick lokalkontor runt om i Kopparhavet och längs koppartraden.

Idag har man bortemot hundra handelskontor i hansan. Många som drivs av lokala handlare har slutit avtal med huset Hugger. Några drivs av familjen Hugger personligen och andra drivs genom kompanjonskap mellan Hugger och något annat hus. Alla handelskontor drivs av ankor eftersom familjen Hugger inte vågar lita fullt på människor. Den typen av samarbete man har med icke ankiska handlare inskränker sig till samriskprojekt. Dessa är dock nog så vanliga. Huset Hugger finansierar många köpmäns handelsresor mot en stor andel i vinsten. På senare tid har man även börjat förmedla andra personers investeringar i handelsprojekt. Detta blev början till vad som kommit att utvecklas till Erebs kanske mest utvecklade och definitivt mest vittomspännande bankverksamhet. Verksamhetens omfattning varierar från kontor till kontor. Själva grunden utgörs av växlar och Huggersk bokföring. Växlarna är dokument som bevisar att en insättning gjorts hos Huggerska hansan och tillåter att uttag görs på annan plats. På så vis kan stora summor pengar fraktas långa sträckor bekvämt och utan risk. Växlarna är omsorgsfullt tillverkade dokument med ett dussin stämplar och sigill och signeras med kodmeddelanden skrivna på dalkiska. Familjen Hugger bevakar svartsjukt hemligheten bakom sina stämplar och det verkar vara mycket svårt att lyckas med förfalskningar. Den Huggerska bokföringen är en så kallad dubbel bokföring där alla transaktioner bokförs dubbelt, som kredit på ett konto och som debet på ett annat. Om en kund gör en insättning krediteras dennes konto och banken debiteras. Bokföringen har numera kopierats av andra handlare, men familjen Hugger var först. På de flesta kontor inskränker sig bankverksamheten till att lösa växlar och till samriskprojekt (vilket är en form av lån). Men på Caddo och några andra platser har den vuxit i omfattning. I första hand lånar man ut pengar till handelsprojekt och investeringar i jordbruk och handel. Ofta sker det fortfarande genom kompanjonskap, men det blir alltmer vanligt att man lånar ut mot ränta (~15%). Huggerska banken förmedlar även investeringar från tredje part i handelsprojekt och tar emot insättningar. Huruvida man ger ränta på insatt kapital eller ej är en förhandlingsfråga. I städer som Arno, Valli och Pendon har Hugger kommit att bli så dominerande vad gäller bankverksamhet att andra handelshus vänder sig till dem för transfereringar sinsemellan. För långväga handel är Hugger även förstahandsvalet för de flesta då man är pålitlig och har ett oslagbart nätverk av filialer.

Att beskriva vad Huggerska hansan handlar med låter sig inte göras enkelt. Då man består av ett otal handlare är spännvidden stor vad gäller varor och skepp. Själva handelshuset Hugger har stora och välbeväpnade skepp som man lastar till bristningsgränsen. Huggers handlar med allt utom slavar under devisen ”hellre en liten och bra affär än en stor och dålig”. Skeppen lastas med vadhelst man kan komma över till bra pris och man gör gärna många stopp vid hansans kontor för att kunna få ut maximalt pris för sina varor. Att frakta korn från Zorakin till Caddo och sedan vin från Caddo till Zorakin på vägen tillbaka överlåter man åt andra. Huset Hugger och Huggerska hansan leds av Hogival Hugger.

Medicini

Medicini är namnet på det handelshus som framför allt sysslar med handel av metaller och bankaffärer. Det är Medicini som sköter det mesta av handeln med dvärgarna i Aidnebergen, även om det är riksrådet som slutit kontrakt med dem. Man handlar också en hel del med Krun och Trakorien. På grund av banktransporter och handeln med ädelmetaller från framför allt Krun har huset Medicini en hel del fullt bestyckade krigsskepp som eskorterar fraktena över Kopparhavet och i viss mån Västerhavet. Medicinis högkvarter ligger i Casso, men man har också ett stort kontor och mycket verksamhet i Arno. Dessutom har man utlandskontor med representanter i bl.a. Ereno (Nostratiet), Erebos, Trakorien, Krun, Berendien, Faltrax (Kardien) och Nya Arno (Klomellien). Huset Medicini bedriver också en ganska väl utvecklad bankverksamhet, dock inte i riktigt samma utsträckning som huset Hugger. Medicinis banker anlitas flitigt i regionen och släkten Medicini har ett mycket stort inflytande i kopparhavshandeln. Föreståndare för handelshuset är en kompetent kvinna vid namn Annea Velcõ. Hennes mor var innan giftemålet en Medicini, så handelshuset drivs fortfarande av familjen Medicini, Anneas efternamn till trots.

Dalkiska handelsförbundet

Det dalkiska handelsförbundet är inte ett handelshus i sig, utan en sammanslutning av runt tjugo olika privatägda handelshus som arbetar för gemensamma intressen. Samtliga ovanstående handelshus, bortsett från Hugger och Sigiõs, ingår i handelsförbundet. Man köper allehanda varor i Soluna och Samkarna och betalar framför allt med vin och hantverk. Det dalkiska handelförbundet har sitt högkvarter i Arno.

Import

Timmer - Importeras främst från Zorakin, används främst till fartygsbygge. Hus på Caddo är generellt byggda i sten.

Metaller - Från Trakorien, dvärgarna i Ereno och Krun. Främst till vapen, men också fartygsbygge och tempelkupoler. Det mesta av ädelmetallerna importeras från Krun.

Kryddor - Salt importeras från Trakorien. Andra, mer exotiska kryddor importeras från Krun och Efaro för att förgylla den dalkiska kokkonsten.

Spannmål -Korn, havre, vete och råg importeras från Zorakin, som av vissa kallas "Caddos kornbod". En del spannmål kommer också från Berendien. Caddo odlar en begränsad mängd vete, hirs och majs själva, men knappast tillräckligt för att försörja hela ön. Caddo är numera beroende av sin handel för att inte lida hungersnöd.

Export

Fartyg - Caddos fartyg är kända över hela Ereb som mycket dugliga och välbyggda skepp.

Navigationsinstrument - Caddo är mycket utveckald på området navigationsinstrument och var de första att tillverka den så kallade béllus (sextanten).

Marmor - Caddos vulkaniska geologi är idealisk för marmor.

Vin - Caddiskt vin ses som något mycket fint i många länder. Öns klimat är utmärkt för druvodlingar och vingårdar.

Örter - Caddos torra och soliga väder gör att många ovanliga örter växer både längs kusterna och i bergen.

Hantverk - Caddo exporterar mycket glas (dalkiska glasblåsare anses vara bland Erebs främsta), träsnideri (inte minst helgonstatyetter) och mönstrade (men ofärgade) tyger. Även läder- och juvelarbeten exporteras.

Parfym - Dessa märkliga caddiska "doftextrakt" börjar bli mycket populära bland överklassen i bl.a. Trakorien, Zorakin, Magilre och Krun.

Valuta

Som på andra platser i Ereb idkas naturligtvis byteshandel, men Caddo präglar även sina egna mynt.

Caddiska mynt:
1 kopparskilling (ks) = 0,8 km
1 caddodaler (cd) = 12 ks = 1 sm
1 gulddaler (gd) = 12 cd = 1,2 gm

Militärmakt

Caddos militärmakt är indelad i tre delar: folkuppbådet, landsvakten och nationalstyrkan (bestående av riksflottan och rikshären).

Folkuppbådet

Varje manlig dalk i vuxen ålder är skyldig att äga vapen och rustning, men det är också möjligt för dugliga kvinnor att gå med i folkuppbådet och bli utrustad. Varje år inställer sig alla vuxna män och frivilliga kvinnor till träning för sin kantons folkuppbåd. Skulle Caddo angripas är var man redo att ta till vapen och försvara sitt hemland. De enda medborgare som inte är tvungna att ingå i uppbådet är kyrkans ämbetsmän. Inte ens utkorade ulepper (tempeltjänare) måste infinna sig, då man värderar ett bemannat och fungerande soltempel högt, inte minst i krigstider. Inte heller de svårt sjuka, gamla och skröpliga måste ta till vapen, men envar måste befrias från sin plikt av kantonens híddo (domare).

Trots att lagen reglerar hur folkuppbådets utrustning skall se ut varierar detta kraftigt beroende på vad folket har råd med. Om kantonen har råd händer det att den hjälper till att utrusta folkuppbådet. Enligt lag skall var man bära antingen två kast- och ett enhandsspjut, eller pilbåge och yxa. Det är också lag på att äga en sköld. Den typiska caddiska skölden är medelstor och rund. Däremot är det inte reglerat vilken typ av rustning man skall bära. De flesta bär dock endast ett läderharnesk och en hjälm.

Landsvakten

De yrkesmän som upprätthåller ordningen i städerna och på landsbygden kallas landsvakten. Landsvakten utgörs av små förband, upprättade av kantonerna, vars uppgift är att bekämpa banditer och pirater, samt att upprätthålla lag och ordning. Landsvakten består av professionella krigare som är helt överlåtna sin uppgift. De lyder under sin dottiosso (kapten) som i sin tur lyder direkt under kantonförsamlingen. Landsvakten kan ses som en blandning mellan ordningsväsende och milis. Vakterna är utrustade med stridsyxa, caddobåge, sköld och ringbrynja eller fjällpansar. Det händer att delar av landsvakten skickas på utrikesuppdrag, antingen som livvakter eller soldater.

Riksflottan

Riksflottan är ingen egentlig krigsflotta, utan på många vis en del av folkuppbådet. I händelse av krig och piratangrepp förser man de många bestyckade handelsfartygen med arbalest och ballistor som alltid förvaras nära till hands i hamnarna. Riksflottan består framför allt av koggar, karacker och karaveller. Caddiska handelskaptener har generellt sett också blivit tränade i marin krigföring och kan i händelse av krig ta snabbt kommando. Flottans marinsoldater består till stor del av dalkiska matroser som i händelse av krig tvångsrekryteras i hamnarna, tränas, beväpnas och skickas ut i sjöslag. Man bör komma ihåg att de flesta dalker älskar sin ö och ser det som en ära att få strida för dess frihet och säkerhet. Samtidigt har Caddo naturligtvis ett skapligt antal renodlade krigsfartyg som ständigt patrullerar öns kuster. Den dalkiska solriddarorden har också en handfull skepp till sitt förfogande. Tillsammans utgör dessa en gedigen flotta och man skall inte göra sig misstaget att tro att den är brokig eller odiciplinerad. Tvärtom är det en av de starkaste flottorna på Kopparhavet.

Rikshären

Rikshärens uppgift, precis som riksflottans, är att försvara Caddo och dess kolonier. Hären består av hårdföra krigare som ofta arbetar tillsammans med de dalkiska solriddarna och lyder direkt under riksrådet. Härens största svaghet är att den lider brist på beridna trupper, inte minst ett tungt kavalleri. Å andra sidan vägs detta nästan upp av dess fenomenala bågskyttar. Caddiska bågskyttar är beryktade över hela Ereb och anlitas gärna av utomstående som legosoldater.

Solriddarna

Den dalkiska solriddarorden (Justinerorden, se nedan) har också svurit en helig ed att beskydda både Caddo och den Lysande Vägens kyrka. Dessa heliga riddare känns igen på sin blå klädnad med en gyllene vågskål. Deras utrustning varierar men de bär normalt slagsvärd, medelstor sköld och en relativt lätt rustning (då få av dem är beridna). Det är vanligt med ringbrynja och tunnhjälm. De flesta dalkiska solriddare har solandar i sin tjänst, vilket gör dem än mer fruktade i striden. Solriddarna har vid ett flertal tillfällen stått sida vid sida med rikshären och de har kämpat tillsammans utan större problem. Man kan fråga sig hur solriddarna skulle agera om en konflikt utbröt mellan kyrkan och riksrådet, då de svurit att beskydda båda, men tack och lov har det aldrig hänt. Med största sannolikhet skulle de stå på kyrkans sida då deras främsta plikt är till Etin och riksrådet är inte särskilt pigga på att ha Etins eget elitgarde emot sig.

Religion

Den gamla tron

När dalkerna först anlände till Caddo för över 2 000 år sedan förde de med sig en polyteistisk tro med en stark betoning på djurandar. Främst bland gudarna stod tjurguden Earô, vilken också sågs som himmelens och solens gudom. I vissa äldre myter bär Earô vissa likheter med Etin, men det är oklart om Odo uppfattade tjurguden som en avgud eller en förvanskad bild av Etin.

Havet var Earôs hustru, vilket var personifierat i bläckfiskgudinnan Tahamani. Tillsammans fick de hundratals barn som befolkade landen, och de alla tog djurform. Djuren sågs som dessa gudars tjänare. Den gamla tron hade en utvecklad offerkult, som vid flera högtider under året paradoxalt nog offrade djur till gudarna. Dessa djur ansågs inte dö, utan deras andar steg som väldoftande rökelse inför Earô. De förenades med honom och blev till mäktiga djurandar vilka dalkernas präster kunde kalla på i trångmål.

Som regel skedde inte människooffer, men det nämns i legenderna att Caddo en gång hotades av ett hiskeligt sjöodjur, och det enda sättet att besegra det var genom att offra sju unga jungfrur till Tahamani. Allt tyder på att detta var ett undantag.

Den gamla tron var väldigt naturbejakande, något som den senare dalkiska grenen av den Lysande Vägen behållit. Dalkerna är ännu idag ett naturälskande folk som gärna skriver sånger och poem om bergens stillhet, vindens röster och trädens livgivande frukter.

På Caddo är det idag nästan ingen som fortfarande håller fast vid den gamla tron, och det är svårt att ens hitta spår efter dess kult. Däremot finns den kvar, om än i omvandlad form, på ögruppen Pandarealia. Pandarealia koloniserades på 100-talet e.O. av dalker som till stor del fortfarande höll sig till den gamla tron. Tjurguden Earô kallas där , och Tahamani kallas Tachami, men i övrigt finns mycket av den gamla folktron kvar.

Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen

År 0 enligt den Arcivaliska tideräkningen fick krukmakarsonen Odo från Arno en uppenbarelse från den store solguden Etin som skulle komma att förändra allt runt Kopparhavet. Odo började predika den Lysande Vägen och manade alla folk oavsett ras och ursprung att vända sig till den store Etin. Den Lysande Vägen fick snabbt många anhängare på Caddo och tio år efter Odos uppenbarelse omvände sig Caddos dåvarande kung Aasaa Bruushane (d. Ása Velomiõ) till den nya läran. Inom ett par generationer hade samtliga tempel tillägnade det gamla panteonet antingen rivits eller byggts om till soltempel. Trots detta förbjöds aldrig dyrkan av de gamla gudarna, men med tiden har den äldre tron nästan helt försvunnit på Caddo. Däremot har den gamla tron som sagt överlevt i ny form i den caddiska kolonin Pandarealia. Den Lysande Vägen spreds under det följande århundradet till fastlandet där den växte snabbt. Vid tiden för den stora schismen var fastlandskyrkan redan fem gånger större än den dalkiska kyrkan.

På fastlandet hänvisar man ofta till den dalkiska grenen som anhängare av caddism, vilket förklarats som en heresi av exarken i Ekeborg. Den dalkiska grenen, med dess syn på magi, är därför inte tillåten på fastlandet. Från Caddos perspektiv är det naturligtvis fastlandskyrkan som är avfällig, emedan den dalkiska grenen förvaltar den sunda tron och troget bevarat Odos lära och levnadsideal.

På Caddo är man av gammal sedvänja mer tolerant till andra trosinriktningar än man är på fastlandet. Stundom har det förekommit dalkiska seloter som velat göra den Lysande Vägen till den enda tillåtna religionen på ön, men det har aldrig varit genomförbart av både politiska och praktiska orsaker. Caddo är alldeles för beroende av sina handelskontakter med länder som inte följer den Lysande Vägen och en minoritet av Caddos befolkning följer också andra läror.

Det finns mycket som skiljer den dalkiska grenen från den aidniska grenen, trots att kärnan i tron är densamma. För det första är den dalkiska kyrkan inte lika starkt hierarkisk som den aidniska blivit. Förvisso har den dalkiska kyrkan en exark (d. ecáricus) med ett råd (d. ateissólci) som ungefär motsvarar fastlandets tots-kerîgasser. De sex rådsmedlemmarna representerar samtliga bontisâler (d. bonotocaliõ) och deras riarker (d. riacciõ), det vill säga församlingspräster. Däremot har den dalkiska grenen inga kerisgasser utomlands, utan tillsätter istället respekterade bontisâler. På Caddo fungerar kyrkans ämbetsmän mer som herdar för folket än kyrkliga regenter. Riarkens ämbete fungerar som folkets helare och själavårdare. Detta innebär inte att de alla är fria från korruption och maktlystnad, men överlag är den dalkiska hierarkin mer folklig och jordnära.

På Caddo talar man ofta om Etin som ”världssjälen”, den som genomsyrar alla ting. Etins ansikte är som mest synlig i solen, men man kan också förnimma honom i vinden, träden, klipporna, djuren och vågorna. Genom att meditera över skapelsens skönhet lär man känna skaparen. Faktum är att dalkerna inte gör speciellt stor skillnad på skaparen och skapelsen. På fastlandet är Etin skarpt skild från skapelsen. Allt skapat är enligt den aidniska skolan Etin underställt och denne råder över skapelsen som en allsmäktig konung.

Den dalkiska grenen accepterar ingen form av magi, inte ens alkemi. Man menar att magi är farlig och destruktiv och hänvisar till Odos brev till ereberna där han skrev, "I skall icke vränga Etins skapelse, ty då skall den bliva ett bländverk blott". Detta har dock hittills aldrig orsakat någon storskalig häxbränning, även om enstaka nekromantiker och demonbesvärjare avrättats i enlighet med riksrådets dom. Om man praktiserar övrig magi på Caddo får man en sträng varning. Fortsätter man är straffet bannlysning, både från kyrkan och från Caddo. Om en magiker vill ansluta sig till den Lysande Vägen på Caddo måste denne avsvärja sig all sin besvärjelsekonst. Den teologiska orsaken till detta har mycket att göra med dalkernas och fastlänningarnas syn på Etin. På fastlandet vidhåller man att magi är en del av skapelsen och kan därför underställas Etins lagar och således brukas rätt. På Caddo ses magi som en förvrängning av skapelsen och inte som en naturlig del av Etin, världssjälen.

Munkväsendet är inte indelat i ordnar som på fastlandet, utan munkarna är mer en integrerad del av kyrkan. Dessutom är eremiter och solvandrare vanligare på Caddo än på fastlandet. Caddiska munkar följer ofta stränga asketiska regler och är respekterade av folket som visa vägledare och mystiker. Caddos munkar är inte pacifister utan lär sig ofta att försvara sig med sin trästav i enlighet med den så kallade. tanno-tekniken. Det bör också noteras att solmunkar på Caddo aldrig vigs till riarker utan förblir utanför prästerskapet.

Helgedomarnas arkitektur skiljer sig också något åt, även om det förekommer blandningar av stilar både på Caddo och på fastlandet. Dalkiska soltempel tenderar att vara låga och försedda med en kupol, vilken symboliserar solen. På fastlandet är soltempel ofta högtsträvande med tinnar och torn, vilket förmedlar känslan av folket som sträcker sig mot Etin.

Solandar (d. tadokanei) intar också en stor plats i den dalkiska grenen. Solandar är en slags änglaväsen i Etins tjänst, som vid varje sommarsolstånd kan åkallas av caddiska riarker, munkar och solriddare. Dessa solandar kan bindas till heliga föremål (eller i sällsynta fall manifesteras som föremål) och träda i tjänst hos solriddare och solmunkar. Av någon anledning har solandar aldrig lyckats åkallas bortom Caddo, vilket retat gallfeber på fastlandskyrkan. Vissa lärde menar att det har att göra med närheten till Odos grav, medan andra menar att de dalksika gudstjänarna sitter inne med hemlig kunskap. Ingen vet riktigt vad det beror på, men dalkerna själva är övertygade om att Etins välsignelse vilar över den dalkiska kyrkan, och inte över den aidniska. På Caddo menar man att man måste lita helt och fullt till Etin för att vara värdig en solande. Fastlandets förtröstan på magi står enligt dem helt i vägen för Etins barmhärtighetsverk.

Tempel och kloster

"Det var första gången jag besökte Caddo, och hittills hade min vistelse varit gemytlig. Jag hade äntligen funnit ett litet värdshus i byn Bollo utanför Higa och trots att jag inte förstod ett ord av vad byborna sade till mig behandlade de mig med stor vänlighet och gästfrihet. De enda som talade så att jag förstod var värdshusvärden Véno och hans son. När Odosdag kom bjöd Véno med mig upp till byns ociott, bytemplet, för att tillbe Etin. Eftersom jag själv är uppvuxen i en familj som följer den Lysande Vägen tackade jag naturligtvis ja till inbjudan.

Vi gick upp till templet på kullen i byns mitt ungefär en timme innan middagssolen. Redan på långt håll hörde vi hur två tempeltjänare mässade lovprisningar till Etin i växelsång. Deras djupa röster ekade mot templets väggar och fyllde hela helgedomen på ett helt annat sätt än de körer jag är van vid från Berendiens soltempel. Det fanns inga bänkar eller stolar i ociotten, utan vi satte oss ner på det nysopade stengolvet. Från riarkens förberedelserum kändes doften av rökelse och Véno förklarade att han nu ikläddes sin ämbetsdräkt av unga tempeltjänare och förberedde sig i bön för soltimmen.

Jag såg mig om i bytemplet och lade märke till hur annorlunda denna byggnad var de Etinstempel jag besökt under mina resor på fastlandet. Mötessalen var helt rund och väggarna vitkalkade. Högt upp på väggarna, runt hela salen, var bilder målade. De flesta motiv föreställde scener ur Odos liv, men några var porträtt på heliga män och kvinnor ur Caddos historia. Mötessalen var mitt under kupolen vilket gav det lilla bytemplet en imponerande takhöjd. Salens form förstärkte också alla ljud och minsta viskning kunde höras på andra sidan salen. Kupoltakets insida var guldmålad vilket gav intrycket av att hela bönestunden skedde under solens ansikte. Som på fastlandet fanns mitt i taket en öppen lucka som släppte in solljuset, och mitt under kupolen fanns en upphöjning i golvet. Detta var riarkens plats, varifrån han skulle läsa ur den Gyllene Boken och framföra ljusbönen. Jag lade också märke till att caddiska soltempel, precis som fastlandets helgedomar och katedraler, var byggda med solens bana över himlen i åtanke: takgluggarna var formade för att släppa in mycket ljus, speciellt vid vissa tider på dygnet och vid sommarsolståndet. Solljuset lyste upp de målade bilderna på väggarna och fungerade likt ett solur. Vid den västra väggen stod ett tvagningsfat som används då någon beslutar sig att omvända sig till Etin och följa den Lysande Vägen. På östsidan såg jag en draperitäckt öppning, bakom vilken riarken just nu avslutade sina förberedelseböner.

Snart började de många klockorna utanför templet att ringa, och de som var sena skyndade sig nu upp till helgedomen. Riarken, en förvånansvärt ung man, steg mässande ut från sin kammare och fyllde salen med sina böner. Han steg upp på podiet i templets mitt och svängde sitt rökelsekar tills hela salen var fylld av väldoft till den grad att några barn i samlingen började hosta. Jag önskar att jag förstod dalkiska, men trots min okunskap blev jag berörd av den unga riarkens öppenhjärtiga böner. Efter en stund kom en tempeltjänarinna fram till riarken med en stor inbunden bok - den Gyllene Boken. Riarken lyfte upp boken och tackade Etin för att han uppenbarat sin vilja genom profeten Odo. Riarken steg sedan in i solljuset som lyste in genom takgluggen, och började läsa ur den Gyllene Boken. Véno upplyste mig om att han läste ur Odos brev till de trogna i Casso. Efter att han läst det långa stycket slog klockorna igen och alla samlade tackade Etin för hans ord genom Odo. Riarken frågade sedan de församlade om vilka besvär de hade, och vad de önskade att Etin skulle göra för dem. Vissa berättade om sina sjukdomar, andra om sina söner som var legosoldater i fjärran länder. Riarken lyssnade noggrant till allas behov. Därefter var det middagstid, och solen stod nu som högst på himlen, så precis som seden är på fastlandet lyfte riarken sin blick mot solen och bad ljusbönen:


Étin, víllea áko

bigúnea Odúni

ver udois iraho

uviõ dúdean

Étin, kás ossá

kékea ságonois

id ontugeipos kásiõ

uviõ dúdean

Étin, víllea áko

ivén mónoiman

uviõ dúdean


Därefter bad riarken för alla som gjort sina behov kända inför församlingen vid namn. Det sägs att när solen står som högst på himlen är Etins öga vänt till dem som åkallar honom och därför lyftes nu riarkens böner inför Etins anlete såsom rökelsen steg mot himlen genom öppningen i takkupolen. Därefter sjöng de båda tempeltjänarna en välsignelsebön, och soltimmen var över. När vi lämnade helgedomen väntade mig en överraskning. Utanför bytemplet stod dukade bord med allsköns läckerheter. Det verkade som om alla i byn tagit med sig något att bjuda på, för borden var fulla med fikon, honungsmarinerad klippget, ostar, oliver, vin och timjansbröd. Under sång och dans deltog hela byn i måltiden som tydligen är något man gör efter soltimmen varje Odosdag. Vi har sannerligen mycket att lära av dalkerna!"


- Fagrim Drunge, handelresande från Greveryd, Zorakin


Det finns tre huvudtyper av heliga byggnader på Caddo; ociotter, tadoser och apidioler. Utöver dessa händer det också att man samlas till religiösa högtider på platser utan byggnader, såsom vid heliga källor och på Odos udde.

Ociotter

Ociotter (d. óciotto) är lokala församlingars små bytempel, eller kvarterstempel i de större städerna. Ociottens arkitektur varierar, men vissa drag är så vanliga att de bör nämnas. Nästan alla ociotter har ett kupoltak i mitten av helgedomen. Kupoltaket symboliserar solens uppgång och målas ofta i guldfärg (för solen) eller blått (för himlen). I vissa välmående byar är kupolen klädd i koppar. Man bygger mycket sällan ociotter i trä, utan hellre av sten och lera. Templet är alltid vitkalkat, vilket symboliserar att man träder in i Etins obefläckade ljus när man går in i templet. En ociott kan rymma allt från ett par dussin till flera hundra besökare. Det är sed att män sitter på den västra sidan och kvinnor på den östra. Anledningen till detta är att precis som solen reser sig i öster börjar livet hos kvinnan i moderlivet (kvinnan ses över huvud taget som en symbol för ny begynnelse och liv på Caddo). Dalkiska ociotter har aldrig stolar eller bänkrader, utan man sitter på mattor på golvet. I vissa fattiga församlingar sitter man bara på det kalla stengolvet, men äldre folk brukar då ta med sig något mjukt att sitta på.

Mitt i ociotten finns en upphöjning som kallas pemõ på dalkiska. De enda möblerna på denna upphöjning är ett rökelseställ och ett litet podium från vilket riarken läser ur de heliga skrifterna. På den västra sidan av mötessalen finns en stor alkov med ett tvagningskar som används vid solceremonin, då nya konvertiter mottas in i församlingen. På den östra sidan finns en öppning täckt av ett draperi som bara riarken och tempeltjänarna (d. úlepo) får röra vid. Bakom öppningen finns ett litet rum vari riarken klär sig och förbereder sig för bönestunderna.

Längst upp i ociottens kupoltak finns ett flertal solluckor som öppnas för att låta solljuset komma in under bönestunderna. De ljusstrålar som kommer in i templet anses heliga och används på flera olika sätt under olika ceremonier. Vid solceremonin ska den nyomvände efter den rituella tvagningen stå iklädd blå fotsid klädnad på pemõ och träffas av solljuset. Det är vid det ögonblicket som den omvände anses upplyst och fullvärdig medvandrare på den Lysande Vägen. Skulle det vara en mulen dag ställs solceremonin in på Caddo, men det är mycket ovanligt. På fastlandet har man däremot kommit på många kreativa sätt att ersätta det riktiga solljuset med rituella substitut. Längs väggarna i mötessalen finns bilder målade av både helgon och scener ur den Gyllene Boken. Dessa bilder lyses upp genom solluckorna under olika tider på året och dagen. Dessa bilder är på Caddo alltid svartvita, och målas traditionellt av en blandning av tjära, olja och aska från helig rökelse.

Utanför ociotten finns en ställning med tio klockor i olika storlekar. Dessa spelas i en speciell ordning av en särskild ulepp vid väl valda tillfällen under soltimmen och andra bönestunder. Klockspelet används också för att kalla byns invånare till bön. Det bör kanske nämnas att just användandet av klockspel är något som är typiskt för Caddo. På fastlandet använder man istället ett solbäcken för att kalla ortens befolkning till bön.

Tados.jpg

Tadoser

Tadoser (d. tadóso) är den dalkiska motsvarigheten till fastlandets katedraler. Tadoser är egentligen bara enorma ociotter och övervakar hela områden av församlingar (d. tadohekiõ). Det finns sexton tadoser på Caddo, varav tre ligger i Arno. Bortsett från exarkens palatstados är tadosen i Pallin den mest imponerande. Tadoser betjänas inte av en riark, utan en bontisâl, som däremot ofta är flankerad av flera riarker och dussintalet tempeltjänare. Bontisâlen åtnjuter mycket respekt eftersom endast de mest andliga och dugliga riarker blir upphöjda till detta ämbete.

I jämförelse med ociotter är tadoser mycket imponerande. Det första man ser när man kommer in i tadosen är hur pemõn är rikt utsmyckad och försedd med snirkliga träornament. Bilderna som är målade på väggarna är inte längre enkla och svartvita, utan gigantiska guldmålade reliefer. I ociotten är det framför allt riarken som är synlig under bönestunden, i tadosen är bontisâlen omgiven av mängder av riarker och tjänare. Här finns körer av mässande munkar och ljusbärande jungfrur. Meningen är att ingen skall lämna tadosen oberörd av Etins storhet.

Apidioler

Apidioler (d. apidiollo - "ljushem") är Caddos kloster. Det var munken káso Dericõ som på 200-talet noga skrev ner hur apidioler skulle byggas, och dennes riktlinjer följs än idag på Caddo. Först och främst skall en apidiol helst inte byggas i en stad eller by, utan en bra bit utanför ett existerande samhälle. Däremot händer det ofta att samhällen senare växer upp runt apidiolen, men det är en annan sak. I mitten står bönehuset, vilket på många sätt liknar en ociott, men är i regel högre. Kupolen är inte sfärisk, utan påminner till formen om en bikupa. Solluckor brukas naturligtvis i bönehuset på samma sätt som i ociotter och tadoser. I anknytning till bönehuset ligger tre andra byggnader: läshuset, matsalen och tvagningshuset. De flesta apidioler har dessutom en örtagård eller trädgård som munkarna noga sköter om. En bit från de centrala byggnaderna finns munkarnas boplatser. Munkar delar aldrig rum utan har sina egna celler i form av antingen enkla träskjul eller grottor i närheten av apidiolen. Man samlas till bön fyra gånger om dagen (soluppgång, middag, solnedgång och midnatt) och välkomnar besökare att delta i bönestunderna. En apidiol styrs av en dédo eller áma som är ansvarig för sina bröders eller systrars andliga utveckling.

Dalkiska Solriddarorden, S:t Justins Orden, Justinerorden

217 e.O. föddes en gosse till ett fattigt skomakarpar i byn Metera utanför Arno. Pojken fick namnet Ísetin och hade en hunsad och anspråkslös barndom. Namnet Ísetin kommer från det dalkiska ísea och Étin och betyder ”Etin är rättvis”. När han var 16 år gammal fick den unge Ísetin en dröm som skulle förändra allting. I drömmen talade Etin till honom och visade att Odos eget svärd, Gávalat (eller Gawalot som det kallas på de joriska språken), låg gömt i en krypta under tadosen i Arno. Ísetin kände en oemotståndlig dragning till kryptan och bara några nätter senare leddes han som i hänryckning till kryptan, där han bröt sig in för att finna svärdet. Ísetin visste att straffet för helgerån var döden, men kunde ändå inte stå emot den starka kallelsen. Hela tiden hörde han en röst inom sig som manade på honom: ”Etin är med dig!”

Exarkens egna vakter fann unge Ísetin i katakomberna under tadosen, och han kallades genast upp till exarken i Arno för att dömas för sitt oförsonliga brott. Men då den skräckslagne Ísetin berättade om sin uppenbarelse och exarken fick se det heliga svärdet, släpptes den unge skomakarlärlingen genast fri. Ísetin blev omedelbart mottagen i kyrkans tjänst genom en pampig solceremoni som självaste exarken ledde. I samma ceremoni dubbades Ísetin med Odos eget svärd till härförare över solriddarorden. Snart blev det uppenbart för alla att Etin sannerligen var med Ísetin.

Ísetin blev redan under sin livstid något av en folkhjälte. Det sades att han näst intill på egen hand avvärjt ett piratangrepp mot Arno, lett en framgångsrik räd mot svartfolken på fastlandet och visat barmhärtighet mot de fattiga och sjuka. Ísetin studerade under munkar och växte upp till att bli en mycket gudfruktig man. Under hela sitt liv bar han svärdet Gávalat vid sin sida. Ísetin dog av ålder år 274 e.O. och begravdes tillsammans med det heliga svärdet i Arno. Det dröjde inte många månader innan han helgonförklarades. På fastlandet är han känd som S:t Justin, men på Caddo kallas han káso Ísetin, Ísetin den gudomlige. Året efter hans död avgick det andra soltåget och flera dalker följde med bara för att hedra Ísetins minne. Ísetin hade visat sig vara en hård men rättvis solriddare, barmhärtig och gudfruktig. Både riddare, präster och lekmän såg honom som ett sant föredöme.

Då den stora schismen begynte år 278 e.O. delades den caddiska grenen av solriddarna av från fastlandsgrenen. De dalkiska solriddarna kallade därefter sin orden för káso Ísetinis kásido – den gudomlige Ísetins orden (Justinerorden eller S:t Justins Orden, som den kallas på fastlandet), och tog káso Ísetin som sitt skyddshelgon. Detta namn gjorde kardierna och zorakerna rasande. Enligt dem hade den Lysande Vägens främsta helgon själv använt sig av ett magiskt svärd, och skulle därmed utan tvekan ha stått på fastlandets sida i schismen. Exarken i Arno menade att Odos svärd knappast varit magiskt, utan snarare heligt, helgat och skapat av Etin själv. Detta var ytterligare en orsak till att schismen vidgades.

S:t Justins orden har väldigt mycket gemensamt med fastlandets solriddare, men man har behållit Ísetins ideal i betydligt större utsträckning. Disciplinen är oerhört sträng och minsta avsteg från ordensreglerna och Ísetins levnadsregler bestraffas ovillkorligen. De dalkiska solriddarna är fruktade i strid över nästan hela Ereb och har ryktet att kunna krossa allt motstånd. Denna styrka tillskriver dalkerna själva Etins välsignelse och de mäktiga solandar som strider vid riddarnas sida.

S:t Justinsriddarna är inte solfarare, utan fungerar istället som kyrkans skydd mot invasion och yttre hot. Det har hänt vid ett fåtal tillfällen att riddarna kallats in i krigen mot Erebos. Varje riddare i S:t Justins orden skickas dessutom på en ett eller två år lång mission till fastlandet. Denna expedition är till för att härda de nya riddarna och ge dem erfarenhet. Missionen tillbringas ofta i området kring Fristaden i Zorakin, Nya Arno i Klomellien, eller till och med i Aidnebergen och vid ett fåtal tillfällen i Grynnerbergen. Morëlvidyn i Samkarna och Efaro i Soluna är också vanliga färdmål. Det har även hänt att man skickat unga solriddare till Inmark i Kardien. Väl där har man anslutit sig med Tornriddarna för att bekämpa illvilligt svartfolk.

Solriddarna i Justinerorden bär blå vapenrockar och mantlar med en gyllene vågskål och ett gyllene svärd på. Ridderskapet (d. nilceino) kompletterar sin utstyrsel med vita bälten och sporrar, kaptenerna (d. dottiosso) bär en guldkedja runt halsen, och priorerna (d. pudin) bär helvita mantlar med ordensvapnet på högra sidan. För en dalkisk solriddare är alla vapen och rustningar tillåtna, men lätta rustningar favoriseras då endast ett fåtal riddare är beridna. Till Ísetins åminnelse är svärdet naturligtvis det vanligaste vapnet, särskilt det dalkiska slagsvärdet vilket är långt och smäckert. Orden är känd för att effektivt slå tillbaka kavalleriangrepp och man hyser ingen större kärlek för de heretiska så kallade ”solriddarna” från fastlandet. Justinerorden består av drygt 1 000 mycket stridsdugliga och disciplinerade riddare med en eller ett par väpnare vardera.

Justinerordens högsäte ligger i Arno, inte långt ifrån exarkens palatstados. Högsätet kallas Ísetinis Úggo, ”Isetins Hus”, under vilket Ísetin själv ligger begravd tillsammans med Gávalat, Odos Heliga Svärd.


Legenden om svärdet Gávalat

Det står skrivet i den Gyllene Boken, i avsnittet om Odos Liv, det sjunde kapitlet:

"Och det hände vid den tiden att den gudomlige Odo vandrade tillsammans med sin ödmjuke lärjunge Múnedi högt upp i bergen för att tillbedja Etin. När de hade vandrat i tio dagar sänkte sig ett mörker över dem. Múnedi darrade i fruktan, men Odo böjde sina knän i bön. En kall vind kylde dem och en ond röst talade i stormen. Det var Frestaren som kallade på sina undersåtar mot Etins språkrör och dennes följeslagare. Ur skuggorna närmade sig demoner och mörkerväsen som sade med en och samma stämma, 'Vem är du som vågar utmana oss?'. Odo svarade, 'Jag är ingen, men den jag tjänar och lyder är Etin, Ljusets Skapare.' När Odo talade dessa ord sken ett ljus genom mörkret, och ljuset blev till ett svärd i Odos hand. Med Etins kraft nedgjordes demonerna, och mörkret skingrades. Múnedi låg gömd bakom klipporna och skämdes, men Odo sade till honom, 'Var vid gott mod, mitt barn, och frukta ej. Etin är med dig.' Därpå gav han Múnedi svärdet som Etin hade skänkt honom."

Den Gyllene Boken säger inte mer om svärdet som i traditionen fått namnet Gávalat (på fastlandet kallat Gawalot). Det sägs att káso Múnedi (S:t Munde) bar med sig svärdet under resten av sitt långa liv, men att han bara vid ett fåtal tillfällen nödgades bruka det. Det sägs att han med svärdet förgjorde hundra odöda krigare i Aidnebergen, och att det lyste upp vägen för honom under natten. Det finns också en historia om hur han tvingade tillbaka tjugo rövare som ville bränna ner byn Hoi utanför Casso. Enligt traditionen begravdes sedan Múnedi med svärdet i katakomberna under det som idag är exarkens palats i Arno.

Det var inte förrän Etin manade den unge skomakarlärlingen Ísetin som det heliga svärdet åter dök upp på historiens malätna sidor. Ísetin fann slagsvärdet och mottog det snart officiellt från exarkens egna händer. Med Gávalats hjälp utförde káso Ísetin stordåd och underverk. Vid slutet av sitt liv begravdes Ísetin med Gávalat i sina händer under Solriddarnas Högsäte i Arno. Där vilar det heliga svärdet än idag.

Munkväsendet

Munkväsendet på Caddo har mycket gamla anor. Redan innan Odos födelse fanns det på Caddo män och kvinnor som avskärmade sig från andra för att ägna sig åt andliga övningar. Dessa shamaner är på ett sett urtypen av de munkar som idag finns på Caddo. Själva munkrörelsen började på 100-talet då flera andliga individer ansåg att den Lysande Vägens ideal snabbt hade förvärldsligats och kompromissats efter Odos bortgång. Dessa män och kvinnor sökte sig till avlägsna platser för att be och meditera.

En av dessa var káso Dericõ (S:t Dericus) som var en framgångsrik handelsman, men som efter en fruktansvärd storm till havs omvände sig till Etin. Han sålde allt han ägde och bosatte sig, endast iklädd en sliten tunika, på en obebodd klippö söder om Caddo. Efter att ha bott där i fjorton år återvände han till fastlandet med en tjock samling texter som han skrivit under sin tid i ensamhet. Dessa skrifter blev grunden till det som idag är S:t Dericusregeln, den levnadsregel som de flesta av Caddos solmunkar och soljungfrur lyder under.

Caddo har inte munkordnar på samma sätt som fastlandet (med ett undantag, se nedan), utan munkarna är istället del av själva kyrkan. De är underställda bontisâlerna och respekterar prästerskapet. Det dalkiska ordet för solmunk är tadocímmio. Ordet är egentligen väldigt svåröversatt. Tados betyder "sol" medan ordet címmio syftar till en person som är målmedveten, skärpt och fokuserad. Man kan säga att det finns fyra typer av solmunkar (och även tadornei, "soljungfrur") på Caddo: vanliga solmunkar, solvandrare, eremiter och Odosmunkar.

De vanliga solmunkarna bor i kommuniteter bundna till en apidiol. De lyder under S:t Dericusregeln som kräver fasta bönestunder, strikt disciplin och tider av tystnad, fasta och ensamhet. Regeln uppmuntrar däremot att man sammansluter sig i en klostergemenskap då káso Dericõ av egen erfarenhet visste hur svår ensamhet kunde vara. Han menade att man behövde bröders och systrars stöd i bön och kontemplation. Vanliga solmunkar håller sig till sin apidiol, men är inte förbjudna att resa under kortare tider. Det krävs endast att man får sin dédos eller ámas ("fader" eller "moder", apidiolens överhuvud) välsignelse. Vanliga solmunkar tränas ofta i en speciell stavkampskonst som kallas tanno-tekniken. Det är en del av S:t Dericusregeln, som menar att andlig övning utan kroppslig övning är farlig och osund. Solmunkar klär sig (precis som solvandrare) i en enkel mörkblå fotsid klädnad med huva. Man har ett flärdfritt repbälte och en solamulett i trä (för att skilja sig från riarkerna, som bär en solamulett i guld eller silver). Många solmunkar bär också alltid med sig sin tannostav (se nedan).

Solvandrare är munkar och jungfrur som fått sin dédos eller ámas välsignelse att lämna apidiolen och återvända till världen. De kan vara ensamma missionärer som reser land och rike runt, eller så bosätter de sig i någon by och hjälper den lokale riarken i dennes verk. Ibland bosätter sig en solvandrare i en by som inte har någon ociott för att ge folket andlig vägledning och praktisk hjälp.

Eremiter är enstöringar som helt lämnat världens bekymmer bakom sig för att helt fokusera på bön och självrannsakan. Caddo har ovanligt många eremiter, och trots sin mycket märkliga framtoning är eremiterna mycket respekterade av dalkerna. Eremiterna är mystiker som genom meditation och sträng askes fått insikt i saker som vanliga dödliga sällan kan förnimma. Därför är det inte ovanligt att man vallfärdar till dessa eremiter för att (om man lyckas finna dem) rådfråga dem och be om vägledning. Den mest extrema varianten av eremiter är de s.k. klipphelgonen som då och då dyker upp i Appobergen. Dessa munkar (och i sällsynta fall, jungfrur) finner en hög och svårtillgänglig klippa där de tar sin boning. Nakna och till synes utan mat och dryck lever de sina liv under mycket stränga förhållanden. Nästan alla dessa eremiter har gudomligförklarats, vilket är anledningen till att de redan i detta livet kallas "klipphelgon".

Den fjärde kategorin munkar är de så kallade Odosmunkarna. Odosmunkarna tillhör "2:a Orden till Odos minne" vilket från början var menat att vara ett missionsinitiativ, men då munkarna inte lyckades åstadkomma de resultat man väntat sig tog man istället på sig samma roll som Mandelorden på fastlandet, det vill säga man lade sin energi på forskning och undervisning istället för mission och man kallade sig "Orden till Odos minne". Skillnaden från Mandelorden är att man behöll klosterlöftena för att kunna fortsätta hedra och ära den gudomlige Odo. Trots att exarken i Arno flera gånger förbjöd munkarna tog dessa kontakt med Mandelorden på fastlandet, och man lärde sig mycket av varandra. Exarken kunde inte längre välsigna munkarna utan drog år 199 e.O. sin hand från dem. Munkarna organiserade sig då som en ny orden (med förebilder från fastlandet) och kallade sig "2:a Orden till Odos minne". De blev helt självständiga och lever idag utanför den dalkiska kyrkans gemenskap. Däremot håller man fortfarande hårt på sina klosterlöften om fattigdom, lydnad och celibat.

Det är solmunkarna och soljungfrurna som är den dalkiska kyrkans missionärer. Riarkerna är endast församlingsföreståndare och helare för sin hjord, och därför finns inte begreppet missionärsriark som det gör på fastlandet. Nästan alla dalkiska missioner börjar med att ett grupp munkar reser ut och bygger en apidiol. Runt apidiolen växer sedan en infrastruktur upp och utvecklas ofta till små samhällen. I Efaro finns hela städer som vuxit upp kring apidioler. När dessa apidiolkommuniteter blivit etablerade kommer ofta en bontisâl resande och utkorar riarker och tempeltjänare från den nyomvända lokalbefolkningen. Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen är helt främmande för att använda våld för att tvinga folk till omvändelse. Det anses strida mot Etins fjärde bud: "Begå icke grymma handlingar!".

Både solmunkar och soljungfrur lever i celibat.


Tanno-tekniken

I många apidioler tillhörande S:t Dericusregeln på Caddo praktiseras táhos tanus (rörelseregeln), det som i folkmun kommit att kallas för tanno. ”Tanno-tekniken” är en enkel men enormt effektiv stavkampkonst som inte lärs ut till andra än munkar tillhörande den caddiska grenen av den Lysande Vägen. Tanno anses nämligen inte som en stridskonst som existerar i sin egen rätt, utan som en del av den monastiska disciplinen som utövas av Caddos munkar.

Tanno-tekniken kännetecknas av vida svep med staven och snabba oväntade anfall. Som regel använder man motståndarens styrka mot denne istället för att förlita sig på sin egen styrka. Tanno betraktas framför allt som en försvarsteknik och det anses förkastligt att attackera en motståndare först. Däremot kan munkar dräpa sin motståndare i självförsvar. Detta anses som en smärre synd, vilken måste bekännas inför munkens dédo och sedan botgöras för. Botgörelsen för att dräpa någon genom tanno i självförsvar är i regel enkel, ett par dagars fasta och bön är som sed tillräckligt.

Tannostaven är av tradition gjord av olivträ eller caddo-ek. Den används även som vandringsstav av munkarna och har därför en tunn bronsbeklädnad i båda ändarna vilket både skyddar staven från slitage under långa pilgrimsfärder och ger lite extra kraft i striden. Staven är vanligtvis ungefär lika lång som munken och det är också gammal sedvänja att karva in citat från den Gyllene Boken och från Odos heliga följeslagare i staven. Staven anses helig och ges till munken under en lång ceremoni då denne genomgått hela tannoträningen som ny munk. Det är inte ovanligt för solmunkar som är djupt andliga att binda en tadokanei, solande, till sin tannostav.

Solandar

"Den gudomlige Odo sade att när Etin hade fullbordat sin skapelse såg han att skuggorna forfarande ruvade över världen och att allt inte var gott. 'Jag skall bistå folken med min kraft. Mitt ljus skall nå även den mörkaste plats. Därför skall jag skänka dem andar från min egen källa, så att de kan växa i vishet, kunskap, styrka och helighet.' Så sände Etin sina solandar för att bistå dem som visat trohet till den Högste."

Den Gyllene Boken - Begynnelsens krönikor, andra kapitlet.


Solandar är osynliga andeväsen som i lönndom utför Etins vilja. För det mesta är Altors folk ovetandes om solandarnas gärningar, men ibland låter de sitt ljus bli synligt. Det sägs att den solstråle som träffar varje ny troende vid solceremonin blir till en solande som sedan vakar över denne under resten av dennes liv.

På Caddo har solandarna (d. tadokanei) en central plats. Vid varje Tados délo (sommarsolstånd) utförst på sex olika platser på ön en mycket komplicerad rit som åkallar solandar och binder dem till diverse heliga föremål. Ritualen är inte hemlig, men kan bara utföras av mycket andliga gudstjänare på någon av Caddos helgade platser. Ritualen har aldrig lyckats på fastlandet, vilket är till stort förtret för exarken i Ekeborg. Ritualen kan endast slutföras med framgång av andestarka solmunkar och solriddare, även om riarker eller bontisâler måste medverka i själva ceremonin.

När den långa ceremonin avslutas vid midnatt uppenbarar sig solandarna för ögat i obeskrivligt vackra ljusspel på himlen. De erbjuds sedan att binda sig till en munk eller riddare och ta sin boning i ett föremål. Detta föremål måste tidigare ha blivit helgat genom en särskilt rit ledd av en riark eller bontisâl. Olika föremål kan användas men vanliga ting är tannostavar, svärd, solamuletter, rustningar, mantlar och ringar. I skrönorna talas om att solandar också tagit sin boning i djur, men det finns ingen nu levande person som kan bekräfta det. En Etinstjänare kan vanligtvis bara binda sig till en solande åt gången och det naturliga är att de lever tillsammans tills personen dör. Solanden återvänder då till Etin för att invänta en ny herre. Det händer dock att en solande lämnar sin herre tidigare. Om solmunken eller solriddaren lämnar den Lysande Vägen eller med berått mod bryter något av de sex buden lämnar solanden denne. Samma sak gäller om solandens herre bannlyses från den Lysande Vägens kyrka. Det finns gudomligförklarade helgon i den Lysande Vägens historia som har haft upp till fem solandar i sin tjänst, men detta är något högst ovanligt.

Ett föremål som förlänats en solande förstärks på ett märkligt vis och det är svårt att ta sönder det. Själva solanden kan inte skadas på naturlig väg, men det talas om mörk magi som kan påverka och till och med förinta en solande. Om detta talas det sällan på Caddo.

"Ägaren" till en solande kallas solherre. Solherren och solanden kan kommunicera i tanken, men ingen annan kan höra deras samtal. Det finns åtskilliga historier om solriddare som i förtvivlans stund uppmuntrats av sin solande att fortsätta kämpa, varpå hjältedåd utförts.

Det talas ofta om fyra olika typer av solandar: stridssolandar, skyddssolandar, färdsolandar och kunskapssolandar.

Stridssolandar (d. ciossokanei) tar sin boning i vapen av olika typer. Solriddarna på Caddo favoriserar av naturliga skäl svärdet, men även spjut och bågar har blivit välsignade med stridssolandar. Vapen med solandar kan reflektera solljuset även när det är mörkt och är lätta att svinga. Det sägs att ett solandevapen strider till hälften av sin egen kraft och att de praktiskt taget är obrytbara. Det är skarpare än ett vanligt vapen och sägs kunna penetrera den tjockaste echtiska rustning.

Skyddssolandar (d. tébokanei) tar ofta sin boning i rustningar och sköldar, men ibland även i en munks enkla klädnad eller en solriddares mantel. Dessa skyddar sedan dess bärare inte bara från svärdshugg och sparkar, utan också från eld och kyla. En av de mest legendariska skyddsolandarna var solriddaren Ádeigos mantel, vilken sades kunna ändra skepnad till en gyllene helrustning på Ádeigos befallning.

Färdsolandar (d. veirásokanei) är ovanliga, men åkallas stundom av resande solriddare eller solmunkar som planerar långa pilgrimsfärder. Färdsolandar gör resan lättare och snabbare och kan ta sin boning i till exempel båtar, sandaler eller hästskor.

Kunskapssolandar (d. títtuccanei) är solmunkarnas favoriter. De kan ta sin boning i praktist taget vad som helst, men solamuletter, trästavar och ringar är vanliga. En kunskapssolande är som ett bärbart uppslagsverk och kan svara på många av solmunkens frågor. Det är en andlig guide och vägvisare i det svåra livet som munk, men kan även bistå med många svar på rent praktiska frågor. En av Caddos andliga giganter káso Hamakei frågade till exempel sin kunskapssolande om hur ofta han borde vattna sin basilika.

Det är ytterst sällsynt, men det händer att en solande kommer att manifestera sig som ett föremål på Altor. Detta är alltid väldigt oväntat och innebär att en mycket mäktig ande har uppenbarat sig. En sådan ande försvinner inte alltid när dess solherre avlidit. Ett exempel är káso Pomeinos stav som nu har gått i arv i sju generationer från mästare till novis. För närvarande innehas den av en av eremiterna i Seiggiongrottorna, men ingen tycks vara säker på vem.

Även om solandar inte binder sig till dem på samma sätt kan de även ge krafter och gåvor till riarker och bontisâler. Detta är förvisso inte något unikt för Caddo, men dessa förmågor är högt respekterade av folket. Bland annat har riarker blivit givna förmågan att välsigna örter och läkemedel så att deras verkan förstärks mångfalt. Andra har givits makten att fördriva odöda, motstå magi, frammana solljus med sina händer eller fördriva andar och demoner.

Kvinnor i den dalkiska grenen av den Lysande Vägen

Kvinnor är i allmänhet högt uppskattade på Caddo. Exempelvis kan kvinnor bli solriddare i Justinerorden och det är endast kvinnor, ofta äldre kvinnor, som får rengöra heliga artefakter i templen och städa helgedomarna (männens händer anses alltför orena och befläckade). Kvinnor kan också bli riarker även om detta är ovanligt (bara en av tjugo riarker på Caddo är kvinnor). Riarkens ämbete ses som en helande tjänst och till denna passar kvinnor enligt dalkerna utmärkt med sin barmhärtiga och omhändertagande natur. Däremot blir kvinnor aldrig bontisâler eller exarker då dessa befattningar ses som "faderskapsämbeten".

Kvinnor kan också bli "nunnor" även om detta ord aldrig används på Caddo. Dessa kvinnor kallas tadornei – ”soljungfrur”, från dalkiskans tados (sol) och ornea (oskuld, fullbordad). De har avsvurit sig allt köttsligt umgänge med andra och vigt sina liv till att fördriva Hemakiõs skugga ur sin själ och tjäna Etin. Soljungfrur bor i egna apidioler underställda en áma, och män får endast besöka dem på bestämda tider. Det är inte helt ovanligt att familjer ger sina unga döttrar till en apidiol där de får en god uppfostran och utbildning. Man tar som regel inte emot kvinnor som levt ett sexuellt aktivt liv och sedan omvänt sig, men undantag har gjorts.

Folkets religiositet

Som bland alla folk varierar dalkernas religiositet. Vissa tar sin tro på största allvar och besöker soltemplen vid varje tillfälle som ges. Andra är anhängare av den Lysande Vägen endast till namnet. Ungefär 95 % av Caddos befolkning bekänner sig dock till den Lysande Vägen. Att en sådan överväldigande majoritet har samma tro märks exempelvis på arkitekturen. Nästan samtliga hus har en extra stor fönsteröppning som vetter mot öst för att fånga in morgonsolens strålar. I fönstret ställer man ofta ett antal små lerstatyetter föreställande Odo och olika helgon. I religiösa hushåll vaknar man innan solen gått upp och knäfaller när de första strålarna lyser in i huset. Man kysser lerstatyetterna och skär sedan upp en apelsin som hela familjen delar på (detta symboliserar att man tar del av Etins godhet under dagen). Apelsin kallas ofta just ”solfrukt” (d. tadodalciõ) på dalkiska. De flesta på Caddo går till soltemplet varje Odosdag (det vill säga en gång i månaden), men många går betydligt oftare. Särskilt de stora festdagarna innebär flitig tempelgång. Ociotter och tadoser har öppet för middagsbön varje dag, men det är i regel bara äldre och mycket religiösa människor som närvarar vid dessa, samt människor i desperat behov av gudomligt ingripande naturligtvis.


De 5 % som inte tillhör den Lysande Vägen är en salig blandning. Ungefär hälften av dessa är ankor som hållit fast vid sin traditionella religion. Andra tillber Berendiensunga gudar”, medan ett fåtal böjer sig inför den Erebosiska gudinnan Fraschikel.

Kultur

Tideräkning och högtider

Under åren 200-218 e.O. var Arcivallõ den lärde (Arcival I) exark i Arno. Baserat på den äldre Kejserliga Jorpagniska tideräkningen utvecklade han ett nytt sätt att mäta tidens gång, ett system som kom att kallas Arcivaliska tideräkningen och har anammats i alla de länder där den Lysande Vägen är dominant. Bland annat döpte Arcivallõ om alla månader eftersom de tidigare burit namn från Kejsardömet Jorpagnas gamla gudar. Arcivallõ delade upp året i tolv månader, varav varje månad hade i snitt 29 dagar. Han lade sedan till ytterligare tolv festdagar utanför månaderna. Varje månad är indelade i två fjortondagarsperioder, så kallade "fortdagar" med en ledig "Odosdag" i mitten. Veckobegreppet används om de två festperioderna varje halvår, vinterveckan och sommarveckan.


ÉTINIS DÉLO (Etinsdag) - Vintersolstånd
Kuddio (Förstadag) - Den gudomlige Odos födelse
Botsdag


Étinoro (Etinne) 14 dagar
Ántioro (Öppne) 29 dagar
Ílioro (Kallte) 28 dagar
Giópporo (Töe) 29 dagar
Pótioro (Spire) 29 dagar
Ossioro (Grodde) 31 dagar (två extra dagar i slutet av månaden för att sådden skall ta sig ordentligt)
Hékionoro (Halve) 14 dagar


Múnedis délo (Mundes dag)
Teiris délo (Tyrs dag)
Ísetinis délo (Justins dag)
TADOS DÉLO (Soldagen) - Sommarsolstånd
Tures délo (Tars dag)
Veridos délo (Frids dag)
Laros délo (Lars dag)


Hékionoro (Halve) 14 dagar
Agionoro (Växte) 29 dagar
Oleironoro (Mogne) 29 dagar
Varnoro (Skörde) 29 dagar
Ibattinoro (Vile) 29 dagar
Iddearo (Mörke )30 dagar
Étinoro (Etinne) 14 dagar


Ångerdag
Sistadag


I mitten av varje månad (mellan fortdagarna) kommer en så kallad Odosdag (Odos délo), då ingen rättroende arbetar, utan tar en vilodag för att hedra Odos minne och tillbe Etin. På Caddo betyder det att man en timme före middagstid går till närmsta soltempel för att närvara vid soltimmen och middagsbönen. Av tradition skall man inte arbeta i onödan på Odos délo, utan vila och tillbringa tid med familj och vänner. Det kan tyckas lite med en vilodag varje månad, men man ska inte glömma alla andra festdagar och högtider som firas under året, både lokalt och nationellt. I genomsnitt har dalker ungefär sex vilodagar varje månad.


Förklaring av festdagarna

Étinis délo (Etinsdag) – Vintersolståndet

Denna dag är inledningen på det nya året. Den kallas Etinsdag, då Etin var före allt annat. Man minns denna dag hur Etin skapade Altor ur det rådande mörkret och sedan besjälade världen med sig själv. Innan solen ännu gått upp samlas man i byns utkant (eller vid stadsportarna i städerna) och går sedan i en solprocession genom samhället till närmsta óciotto eller tadóso. Längst fram går en riark (eller bontisâl) med en lång stör på vars topp en enorm gyllene sol ler mot folket. Bakom denne går fyra läsare som mässar böner. Efter dem går tio fackelbärande jungfrur vilka symboliserar de tio solseraferna. I städerna kan dessa processioner vara mycket längre och involvera hundratals personer. Tåget avslutas med en andaktsfull bönestund i helgedomen. Etinsdag är en vilodag och inget arbete tillåts de rättrogna om det inte är absolut nödvändigt.


Kuddio (Förstadag) - Den gudomlige Odos födelse

Det sägs att solen inte ville gå ner den dagen då Odo föddes, utan stannade uppe för att vaka över den nyfödde gossen även under natten. Odos födelse firas med att äta en mängd sötsaker, såsom honungsdoppade fikon, kanderade dadlar och sockerrörssaft. Det är därför en uppskattad högtid bland barnen. Detta är också en dag då barnlösa par för med sig honungskakor som ett offer till soltemplet för att be om Etins livgivande välsignelse. Honungskakorna läggs i en stor skål med varm klippgetsmjölk, en symbol för fertilitet. Riarker ber också denna vilodag för alla barn i församlingen och välsignar dem.


Botsdag

Botsdag är den helgdag då man försonas med rivaler och ovänner. Om man legat i osämja med sin granne är detta dagen att bjuda in dem till sitt hus och ödmjuka sig. Det anses som en synd mot Etin att vägra en sådan inbjudan. Stora försoningsmåltider hålls i hemmen runtom Caddo och det har till och med hänt att konflikter på riksrådsnivå lösts denna dag.


Sommarveckan

Under sommarveckan minns man alla Odos lärjungar, i synnerhet dem som dagarna är uppkallade efter. I byarna är det vanligt att äldre män och kvinnor sitter utanför soltemplet och berättar historier om Odos alla följeslagare. Dessa berättarstunder är mycket populära bland barnen på Caddo, som ofta sitter vid de äldstes fötter större delen av dagen. Det är också vanligt att barn denna dag får ta emot sötsaker från de gamla, en symbol för att den äldre generationen för vidare den lära som de mottagit från den store profeten och dennes följeslagare.


Tados délo (Soldagen) - Sommarsolståndet

Detta är utan tvekan den största årliga högtiden på Caddo. Man firar denna dag den första uppenbarelsen Odo mottog från Etin på Odos udde. Det sägs att Odo efter sin uppenbarelse dansade i glädje och hänförelse och därför kallas också den här högtiden för Soldansen. Soldagen är också sommarsolståndet, den längsta dagen på året. Den firas genom att man i gryningen möts vid närmsta soltempel för att äta en rejäl frukost. Även fattiga och tiggare är välkomna till borden, då man av tradition tar med mat till dem också. När solen sedan går upp dansar man långdanser och ringdanser utanför helgedomen till dalkisk folkmusik tills solen står mitt på himlen. Av tradition dricker man vitt vin denna dag, vilket alltid bidrar till folkets glädje.

Om det mot förmodan skulle vara mulet på Caddo denna dag betraktas det som att Etin är missnöjd över sitt folks gärningar. Folket leds då av sin riark i en botbön som pågår ända tills Etins vrede bedarrat och solen åter kikar fram genom molntäcket. Botbönen (som alltid ackompanjeras av fasta) kan med andra ord pågå i många dagar, med endast korta avbrott för vatten och vila. Det har dock inte hänt på över trettio år att Etin visat ett sådant missnöje mot det dalkiska folket.

Vid timmen före solnedgången på Tados délo samlas alltid präster, solmunkar och solriddare vid särskilda heliga platser för att tillbe Etin. Det är vid dessa samlingar som tadokanei, ”solandar", frammanas av Etins tjänare. Det är en vacker och kraftfull ritual som tar många timmar. Runt midnattstid brukar solandarna manifestera sig i fantastiska ljusspel som påminner om brinnande norrsken. Är gudsmännen då tillräckligt starka kan de binda dessa solandar till olika föremål. Skulle man försöka göra detta av orena motiv slutar det sällan lyckligt. Vid Tados délo år 608 e.O. sägs det att en ung solriddare från Arno fattade eld och dog under ceremonin. Det framkom snart att han velat bruka solanden för att hämnas på sin bror, som trolovat sig med hans ungdomskärlek. Skulle det vara en mulen kväll ställs naturligtvis solande-ceremonin in, och återupptas inte igen förrän nästa år.


Ångerdag

Detta är solserafen Aggardiõs dag. Då Aggardiõ är domaren som alla tänkande varelser en gång kommer att stå inför är detta en dag att ångra sina synder. Det är en strikt fastedag och det anses oansvarigt att roa sig med spel, vin, sång eller dans. Riktigt svåra försyndelser och budbrott skall tas upp med riarken, som föreskriver rätt botgöring för den ångerfyllde.


Sistadag

Under årets sista dag tackar man Etin för året som gått. Man för med sig symboliska tacksägelsegåvor till soltemplet och mottar en välsignelse från riarken för det nya året. Av gammal sedvänja tömmer riarken en slev varm honung över varje församlingsmedlems huvud, vilket symboliserar Etins varma och livgivande ljus för det kommande året. Man äter av tradition fet mat och dricker varm grädde med mynta som en förebild på att det kommande året skall medföra välgång.

Andra högtidsdagar (ett urval)

  • 1 Giópporo - Heliga Källors Dag
  • 17 Giópporo - Díddepio (Vårdagjämningen)
  • 12 Pótioro - Násus (Odos insomnande)
  • 16 Pótioro - Hássat (Odos tillbakavändande till de levande)
  • 10 Hékionoro - Síttat (Odos återförening med världssjälen)
  • 18 Hékionoro - Káso Dericõs dag (S:t Dericusdagen)
  • 1 Varnoro - Skördefesten
  • 3 Iddearo - Oxfesten
  • 14 Étinoro - Den Lysande Vägens rena Lära


Nästan varje dag under året tillägnas ett helgon (män och kvinnor som gudomligförklarats för sin helighets skull), en helig plats eller händelse. De är för många för att nämnas här, och dessutom finns det många lokala variationer. Helgonet, platsen eller händelsen är alltid temat under middagsbönen som beds varje dag i varje tempel och kloster.


Heliga Källors Dag

Ända sedan tiden före Odo har källor ansetts heliga av dalkerna. I den gamla tron var vattnet och himlen sammanlänkade genom Earôs och Tahamanis äktenskap. I den dalkiska grenen av den Lysande Vägen ses vattnet som Etins livsblod som flödar genom skapelsen. Solens ljus och källornas vatten är vad som ger Altor liv. På de Heliga Källornas Dag vallfärdar man till någon av Caddos många heliga källor. En riark eller bontisâl välsignar källan genom en kort ceremoni. Man dricker sedan ur källorna, då det sägs att vattnet har en helande och livgivande kraft. Det finns många historier om mirakulösa tillfrisknanden just denna dag.


Vårdagjämningen (Díddepio)

På denna dag firar man med stora festligheter att mörkret blivit övervunnet av Ljuset. Det är en marknadsdag då många byar kommer samman för att sälja sina respektive varor till varandra och äta god mat. I städerna samlas man på torg och gator för att handla, äta och dricka. Det är vanligt att diverse tävlingar hålls, och mest populär bland dessa är naturligtvis bågskyttetävlingen. Det är populärt att gifta sig denna dag då det sägs att Etin välsignar med nytt liv. Få människor arbetar under Díddepio utan tar ledigt för att fira i goda vänners lag.


Odos insomnande (Násus)

Denna dag firas i åminnelse av den store profetens död. Det är en sorgedag och man klär sig på Caddo av sedvänja alltid i svart från soluppgången. Det är också en fastedag och det enda som är tillåtet att dricka är vatten med en nypa salt i. Inget som helst arbete får utföras, utan dagen skall tillbringas i självrannsakan och bön för de avlidna. Vid solnedgången hålls en lång bönestund bland de avlidnas gravar.

De följande två dagarna är också dämpade, men soppa och getmjölk tillåts. Denna fasta bryts vid middagstid den fjärde dagen då man firar att Odo sändes tillbaka en tid för att undervisa sina lärjungar om Etins härlighet. Återstoden av den fjärde dagen firas med stora måltider och traditionella dalkiska folksånger om Etins härlighet och solserafernas rättrådighet.


Odos återförening med världssjälen (Síttat)

54 dagar efter Odos återkomst till sina följeslagare firas hans återförening med världssjälen. Det var på denna dag som Odo hade fullbordat sin undervisning och sina profetior. Han återvände till sin grav tillsammans med sina följeslagare, lade sig ner och gav upp andan. Av tradition skall man denna dag föra med sig en gåva till templet. För handelsmän betyder detta en gåva i silver, men många ger bröd, säd, fisk, vin eller till och med boskap.


Káso Dericõs dag (S:t Dericusdagen)

Detta är en stor dag på Caddo då Dericõ anses vara hela munkväsendets fader. Det är dennes levnadsregel som de flesta munkar på Caddo följer. Det är vanligt att på káso Dericõs dag besöka kloster och ge gåvor till munkarna. Det händer även (men det är ovanligt) att eremiter lämnar sina grottor och berg för att be med andra munkar denna dag. Det sägs också att detta är en särdeles bra dag att påbörja pilgrimsfärder på.


Skördefesten

Den första dagen i Varno månad är skördedagen. Det innebär dock inte att man arbetar på sin skörd, tvärtom. Det är en vilodag som kännetecknas av en stor höstmarknad och mycket mat och dryck. Det är en folkfest utan like, med mycket sång och dans. Man tackar Etin för skörden och tar med sig lite av förstlingsfrukten till soltemplet i form av antingen säd, grönsaker, frukt eller bröd. Detta offer fördelas följande dag bland de fattiga.


Oxfesten

Oxfesten är en urgammal tradition bland dalkerna och går tillbaka till tiden före Odo. Då det nämns i den Gyllene Boken att den store profeten själv en gång firade oxfesten anses det helt i sin ordning att behålla högtiden. Denna dag hänger man girlanger av blommor och växter på sina oxar och smörjer dem med parfym som tack för deras tunga arbete på fälten. Man ger dem god mat att äta och tvättar dem noggrant. Dalkerna själva äter aldrig kött på denna dag utan håller sig till grönsaker och mjölkprodukter. Det är också vanligt under oxfestdagen att byarnas och städernas riarker vandrar runt för att välsigna boskap och gårdsdjur.


Mörkerdagen (Hemakiõs dag)

Under natten som leder till Mörkerdagen låter man inte elden, vaxljusen och lyktorna slockna i husen på Caddo. Det sägs att om man slumrar i mörker denna natt kan den svarte frestaren Hemakiõ (på fastlandet kallad Hemaquiel) komma och stjäla ens ande från Etin. Under själva Mörkerdagen håller man sig gärna inomhus och det anses osäkert att resa och färdas på vägar och hav. Om man är på vandring brukar en troende slå läger för dagen och sedan fortsätta resan följande dag. Munkar håller sig av tradition alldeles ensamma hela denna dag för att kasta ut mörkret ur sin egen själ genom rannsakan och bön. Vanligt folk brukar av sed storstäda sina hus på Mörkerdagen och vid solnedgången hålls måltider i varje nystädat hus där familjens överhuvud leder hushållet i bön. Man tackar Etin för att man inte längre behöver frukta mörkret, eftersom Etins ljus nu lyser inom dem.


Den Lysande Vägens rena Läras dag

Under denna dag tackar dalkerna Etin för att han uppenbarat den Lysande Vägen genom Odos uppenbarelse. Soltemplen fylls med stora brinnande vaxljus tidigt på morgonen och dessa brinner sedan ända tills solnedgången. Mitt på dagen firas soltimmen och man lovprisar Etin för att han genom profeten spridit sitt ljus till världens alla folk.

Solserafernas dagar

Efter sitt insomnande tog Etin Odo till sitt rike bortom världarna och visade honom vad som väntade de som troget tjänat honom. Bland annat fick Odo se tio enorma andeväsen som stod närmast Etin och som sken med samma ljus. Dessa var solseraferna, som till Etin är vad solstrålar är till solen. Solseraferna var tio till antalet och har fått sin plats i den dalkiska kalendern. Desutom firas ljusandarna (heliga andeväsen), solandarna (som står närmast Altor) och själen (den troendes själ är kallad att var i samma närhet till Etin som övriga andeväsen).


  • (Odosdagen i Étinoro) - (Solandarnas dag)
  • Odosdagen i Ántioro - Reigómin, Visheten
  • (Odosdagen i Ílioro) - (Ljusandarnas dag)
  • Odosdagen i Giópporo - Úro, Budbäraren
  • Odosdagen i Pótioro - Halio, Sångaren
  • Odosdagen i Ossioro - Érravalo, Livgivaren
  • Odosdagen i Hékionoro - Gavadiõ, Krigaren
  • Odosdagen i Agionoro - Tilámenin, Vägvisaren
  • (Odosdagen i Oleironoro) - (Själens dag)
  • Odosdagen i Varnoro - Timeráddei, Vandraren
  • Odosdagen i Ibattinoro - Irómea, Beskyddaren
  • Odosdagen i Iddoearo - Civariõ, Dödsbringaren
  • Ångerdag - Aggardiõ, Domaren


Solserafernas dagar firas ofta med stor högtidlighet. Som exempel kan nämnas att man på Halios dag ofta har stora festligheter med folksång och dans, på Civariõs dag minns man de avlidna och för med sig matoffer och bränner mynta vid deras gravar, och Aggardiõs dag är en fastedag då man ber och rannsakar sin själ.

Mat

Vad Palne Ingvarsson säger om Caddo:

Ack, Caddo. Odos och den Lysande Vägens vagga. Att andas samma luft som Odo, att med mina fötter beträda de klippor som Odos fötter beträtt före mig. Den tid jag tillbringade på solens ö är sannolikt ett av mina käraste minnen.

Kulinariskt finnes mycket av intresse i landet. De hava god tillgång på bra fisk, såsom den rödnäbbade papegojfisken, den randiga storspiggen och den ack så delikata revrockan. Den välsmakliga smörsjöborren som här går under namnet solboll plockas också i rikliga mängder.

Det främsta kött som dalkerna kunna uppbringa är det möra och välsmakande köttet från löpmusen. Dessa uppföds hordvis i stora hägn på Caddos slätter. Köttet kunna nyttjas på alla upptänkliga sätt, men det som föll mig mest på läppen var detta: Pinjenötter och hackade oliver fräses med lök och kryddor. Den urtagna löpmusen fylles med olivhacket, uppfästes på spett och helstekes över eldhärd. Under stekningen öses köttet med en blandning av olivolja och vin. Rätten avnjutes lämpligen med stora bitar vitt bröd och ett kylt vin.

En av de mer ovanliga delikatesserna är äggen från den stora svartörnen. Dessa plockas sällan och då med risk för liv och lem, men är den ursprungliga huvudingrediensen i solpannkakan. Detta är en rätt som tillagas för festveckan i årets döende och pånyttfödande. Getmjölk, de ovan nämnda äggen om möjligt, i annat fall andra typer och mjöl vispas ihop. Till smeten tillföres ansenliga mängder honung från timjansbin, en nypa bergssalt och krossade valnötter. Smeten hälles därefter i särskilda ”solformar”, runda formar av koppar med solens ansikte pressat i metallen och gräddas. Dessa läckra bakverk serveras sedan med mer honung och en liten klick dakfruktsmarmelad.

Dakfrukten, honungen och getmjölken är också viktiga ingrediender i Caddovinet. Detta är ett surt vitt vin som kräver en viss träning för att avnjutas. Det har dock den märkvärdiga effekten att oavsett vilka mängder man bälgar i sig så lämnar det inget ont dagen efter. En annan känd dryck är den sprit som bränns i Terrat som Kopparhavet runt kallas för den gröna juvelen. Den har en stark och frisk myntasmak, men bör drickas med försiktighet då den är mycket alkoholstark. Vid ett tillfälle hade undertecknad nöjet och äran att få iordningställa menyn åt handelshuset Dõller. Som en hyllning till solen spenderades mycket silver åt att färga rätterna med saffran och bladguld. På en bädd av passerade langocker, färgade himmelsblå med bläck från pilgrimbläckfisken lade jag en solboll av ofantliga proportioner med solens drag av bladguld. Som strålar utifrån denna placerade jag filéer i perfekta proportioner från storspiggen bräserade i vin och färgade med saffran. Och så fortsatte det. Paradrätt efter paradrätt. Jag strålade ikapp med solen när rätterna presenterades, men mycket av den väntade reaktionen uteblev. De prisade smak och upplägg, men sade intet om mina fantastiska färgkompositioner som självaste regnbågen skulle avundats. Det var först senare som jag förstod att nästan samtliga dalker saknar färgseende. Ack, mitt arbete hade varit likt margeritas ante porcas.


Dalkisk matlagning

Den dalkiska kokkonsten har blivit känd över hela Kopparhavet som en mycket smakfull blandning av de erebiska och de sydländska köken. Dalkerna har ett utmärkt smaksinne och har utvecklat en mycket spännande kulinarisk tradition. När man bjuder gäster på festmåltid på Caddo är det sed att ha åtmistone en rätt som tilltalat varje typ av smak; söt, besk, sur, kryddstark, salt och smaklös. Konsten är att balansera dessa smaker så att inte smakförnimmelsen av själva råvarorna försvinner.

Dalkerna har en stor förkärlek till exotiska smakupplevelser och importerar därför ovanliga kryddor från Krun, Trakorien, Magilre, Efaro och till och med Niferland. Några av Caddos typiska drycker och maträtter är:

Caddovin - Caddovinet exporteras sällan då det är både surt och bittert för den ovane. Vinet är inte gjort av druvor, utan av den beska dakfrukten. Utmärkande för caddovinet är att dess konsumption inte leder till baksmälla i form av huvudvärk och illamående.

Klippgetsost - Den caddiska klippgetsosten är känd över hela Kopparhavet för sin något syrliga men omtyckta smak. Trots att denna färskost luktar starkt är den mycket vanlig i dalkisk matlagning och äts även direkt med bröd och rökt korv. En vanlig caddisk frukost består ofta av vitt bröd och ett fat klippgetsost, tomater, lök och kikärtor. Vissa har för vana att pressa en halv citron över rätten.

Riolco - En mycket populär och folkkär fiskrätt som serveras på många av Caddos högtidsdagar. Den innehåller den ovanliga svärdsvalen, dalkermussla och krossade nötter. Allting får sjuda i en söt honungssås med saffran och serveras traditionellt med färsk mynta, oliver, dadlar samt nudlar av pärlhirs.

Fylld löpmus - Serveras med pinjenötter och hackade oliver som fräses med lök och kryddor. Den urtagna löpmusen fylles med olivhacket, uppfästes på spett och helsteks över en eldhärd. Under stekningen öses köttet med en blandning av olivolja och vin. Rätten avnjuts oftast med stora bitar vitt bröd och ett kylt vin.

Utrustning

Hantverk

Helgonstatyetter - Det är gammal sed på Caddo att snida trästatyetter av Odo, hans lärjungar och andra helgon och sedan använda dessa vid privata bönestunder och husandakter. Denna sed har sedemera spridit sig till fastlandet, men fortfarande anses Caddos helgonstatyetter som något extra heligt och vackert. Statyetterna är gjorda av olivträ, caddo-ek eller rödek, och doppas alltid i en helig källa efter de är färdigsnidade.

Taddomålningar - Den dalkiska religiösa målningskonsten har många säregna drag och är lätt att känna igen. Personer avbildas ofta med stora vidöppna ögon och bilder omgärdas av komplicerade mönster och vacker linjeornamentik. Taddomålning sker alltid direkt på väggen, är svartvit med inslag av guld- eller silverfärg.


Vapen/Rustningar

Caddobågen - Den dalkiska långbågen är något kortare än den typiska långbågen på fastlandet. Den är gjord av den sega appogranen och är utan tvekan det mest populära avståndsvapnet på Caddo.

Tannostaven - En bronsfotat strids- och vandringsstav, vanlig bland dalkiska munkar. Staven är vanligtvis ungefär lika lång som munken och det är också gammal sedvänja att karva in citat från den Gyllene Boken och från Odos heliga följeslagare i staven. Staven anses helig och ges till munken under en lång ceremoni då denne genomgått hela tannoträningen som ny munk. Det är inte ovanligt för solmunkar som är djupt andliga att binda en tadokanei, solande, till sin tannostav. Tannostaven är av tradition gjord av olivträ eller caddo-ek.

Igelussvärd - Ett svärd som används vid så kallad igelusfäktning. Denna stridskonst lärs ut på fäktskolan i Haddio och det är också där som dessa svärd kan köpas. De är något lättare och snabbare att svinga än ett bredsvärd. Sitt namn har de fått av Erron Igelus, grundaren av fäktskolan.

Klädesplagg

Occo - Ett slags sandaler som passar utmärkt för både bergsvandring och långa resor. Dessa sandaler har rikt mönstrade remmar som ofta berättar något om ägaren och dennes släkt. Occo går ofta i arv och slängs aldrig. Skulle de vara helt utslitna bränns de av tradition i hemmets eldstad.

Vánni - Fårullsväst som enbart bärs av män, särskilt i kantonerna runt Appobergen.

Emmin - En huvudsjal som bärs av ogifta kvinnor och änkor. Den är oftast svart och anses symbolisera dygd och ödmjukhet. Sjalen bärs av tradition alltid i offentliga sammanhang, men är inte obligatorisk i hemmet. Gifta kvinnor bär ibland en vit emmin, men det är inte tvunget. Soljungfrur ("nunnor") bär en särskild typ av emmin vilken kallas "edoivemmin". Ogifta kvinnliga solriddare bär alltid en emmin under hjälmen.

Dalkisk kvinna.jpg

Smycken

Meimo - Pärlörhänge som bärs av gifta kvinnor. För varje år man varit gift läggs ytterligare en pärla till, vilket resulterar i att äldre kvinnor ofta har mycket långa örhängen som ibland viras runt halsen eller sammanlänkas under hakan. Dessa går ofta i arv från mormor till dottersdotter, som vid sin bröllopsdag börjar om med en pärla i varje öra. Pärlor är också på grund av denna tradition vanliga bröllopsgåvor.

Káttoladdi - Armband av olivträkulor, vilket används likt ett radband i bön av religiösa dalker.

Övrigt

Persongalleri


Dalkiska namn

Här följer en lista med typiskt dalkiska mans- och kvinnonamn.

Mansnamn:

  • Ario
  • Cadiõ
  • Dímus
  • Gannos
  • Íta
  • Katósin
  • Laricus
  • Peppi
  • Rassomus
  • Úmediõ


Kvinnonamn:

  • Annin
  • Eriamma
  • Hassia
  • Ílea
  • Mei
  • Mirro
  • Toika
  • Úma
  • Vemmi
  • Veridea


Dalkiska fraser

Hej - erlo

Hej då - mórné, eg. mórnedúdécõ

Farväl - mórnehégécõ, något mer högtidligt än mórnedúdécõ

Goddag - orné délo

God natt - orné adíliõ

Nej - rov

Ja - hág

Tack - ácerlei

Jag älskar dig - uviõ óppeani éseimean

Herregud! - O Étin kásiõ!


Ljudfiler på dalkiska

  • Första stycket ur den Gyllene Boken [26]
  • Ljusbönen [27]


Äventyrsförslag

  • Rollpersonerna befinner sig i staden Higa på södra Caddo. En vacker dag skakas hela ön, men ingen tycks veta vad detta jordskalv berott på. Nästa dag kommer ett ilbud från Appobergen – ånga har börjat läcka ut ur berget och det verkar som om den urgamla vulkanen Todal vaknat till liv efter ett årtusendes sömn. Nu gäller det att snabbt evakuera staden och varna byarna som ligger på bergets sluttning, men vem vågar ta sig mot vulkanen för att varna byborna? Det blir ett lopp mot tiden och rollpersonerna måste rädda så många som möjligt. Till slut får Todal mycket riktigt utbrott och lavan börjar strömma mot Higa. Ur lavan lösgör sig salamandrar och magmavarelser vilka sprider eld och förödelse. Om det finns en trollkarl i sällskapet kan denne förstå att man måste kalla på vatten- och köldelementarer för att rädda staden Higa, men det kräver magi, något som inte är tillåtet på Caddo. Kan staden räddas?


  • Uddio Orneabagus, eremiten som håller till i S:t Amundsklostret, har fått en syn som förutsäger att Hemaquiels mörker snart kommer att sänka sig över Ereb. Om kyrkan ska lyckas bekämpa detta mörker måste exarkerna i Arno och Ekeborg arbeta tillsammans, något som för närvarande verkar omöjligt. En nitisk bontisâl på Caddo, Uviomello, vill tysta Uddio en gång för alla och hyr lönnmördare för att göra sig av med den kontroversielle munken. Exarken i Arno är bekymrad över Uddios vision, men känner inte till bontisâlen Uviomellos mörka planer. Rollpersonerna är antingen de lönnmördare som bontisâlen anlitat, eller inhyrda av dédo Benidio Acco för att skydda Uddio. Oavsett vilket får de snart reda på att stora saker är i görningen och nu vill både krafter i fastlandskyrkan och på Caddo tysta eremiten. Varför är alla så rädda för Uddios profetia? Ligger det något i den? Är det sant att Hemaquiels skugga kommer att sänka sig över Ereb?


  • En grupp om tio palinorer, ledda av Palinriddaren Uvrekt, har i lönndom tagit sig till staden Pallin för att stjäla S:t Palins reliker. Målet är att frakta hem dessa till Palinor och återkalla S:t Palin som dödsriddare. Men att få ut relikerna ur tadosen är lättare sagt än gjort. Rollpersonerna kan antingen vara oskyldiga förbipasserande som råkar dras in i härvan, eller anlitade av bontisâlen Ligo Civio för att hitta och stoppa palinorerna. Alternativt kan rollpersonerna vara palinorerna som försöker stjäla S:t Palins benrester. Men många frågor återstår. Varför vill palinorerna återuppväcka S:t Palin? Och är det verkligen S:t Palins reliker som ligger under tadosen?


  • Pirater från Morëlvidyn har plundrat och bränt tre byar på Caddos sydkust de senaste två månaderna och allting pekar på att den morëlviske priathövdingen Bargaross ligger bakom attackerna. Rollpersonerna (som inte är dalker) anlitas för att infiltrera piraterna och sedan ge information till riksrådet, som planerar att skicka fyra stridsskepp för att tillintetgöra Bargaross och piratnästet. Men rollpersonerna får snart reda på att Bargaross inte ligger bakom plundringarna, utan att någon försöker få honom att se skyldig ut. Men vem är det som plundrat dalkiska byar under Bargaross flagg? Vem är det som vill se Caddo förgöra pirathövdingen, och varför?


  • En grupp piratankor våldsgästar byn Hemmo två dagsmarcher väster om Valli. Rollpersonerna, som av en händelse råkar vara i byn under en resa mot Valli, måste oskadliggöra eller driva bort ankorna innan de mördat byborna, plundrat soltemplet och bränt byn. Dags att spela hjälte!


  • För tolv år sedan utvisades en dalkisk magiker vid namn Iggo Varekio från ön. Iggo blev mycket bitter och fick efter en tid kontakt med självaste häxmästaren i Svarta Tornet. Efter att ha tränat under honom i tio år har Iggo nu återvänt till Caddo under förklädnad som en aidnisk pilgrimsmunk. Iggo brinner av hat för riksrådet och den dalkiska kyrkan och planerar att mörda riksrådets medlemmar och smitta exarken med en magiskt framkallad pest. En efter en börjar rådsmedlemmarna att dö under mystiska omständigheter och exarken Umóvagelio II har börjat få bölder. Ännu är det ingen som vet vad som pågår, men rollpersonerna har anlitats för att ta reda på vad som orsakat rådsmedlemmarnas död. När de väl fått reda på att de blivit mördade ombeds rollpersonerna att finna mördaren och föra honom inför riksrätten.


  • Stadsvakten i Arno behöver hjälp med att infiltrera tjuvgillet i hamnen för att komma åt dess ledare. Rollpersonerna anlitas som utomstående för att ta reda på vad som är i görningen och vem som leder gillet. Väl där upptäcker rollpersonerna att gillet är involverad i underjordiska alkemi-skolor, som inte bara utbildar folk inom den alkemiska magiskolan, utan också framställer elixir som säljs på svarta marknaden. Detta är minst sagt olagligt på Caddo och rollpersonerna har plötsligt upptäckt ett rikstäckande syndikat. Men var ligger huvudkvarteret och vem är ledaren för denna underjordiska verksamhet? Ju mer rollpersonerna gräver desto högre upp i samhällsskikten kommer de. Det verkar som att det t.o.m. finns falanger inom riksrådet som vill göra alkemi lagligt på Caddo.


  • En storm härjar utanför Caddos kust och en mindre flotta med skepp tillhörande den aidniska Solriddarorden lyckas halvt sönderslagna rädda sig i land. De skeppsbrutna solriddarna är nu på högst osäker mark. Snabbt måste de ta sig härifrån och de har inte råd till att förlora sina skepp som innehåller dokument och reliker som är ytterst viktiga för Ekeborg. I närheten ligger en köping vid namn Penikio som otroligt nog har ett skeppsvarv. Solriddarna mer eller mindre ockuperar det lilla samhället och börjar reparera sina skepp. Det tar inte lång tid innan Arno är underrättat och inser att de har ett mycket stort problem, en stor militär styrka tillhörande inte bara en främmande makt utan även direkt underlydande exarken i Ekeborg... Rollpersonerna kan representera riksrådet och exarken i Arno och således få i uppdrag att antingen förhandla med solriddarna (inte det lättaste!) eller avväpna dem. I vilket fall är detta en mycket känslig politisk situation som lätt kan antända och explodera. Alternativt var rollpersonerna ombord på de förlista skeppen och försöker så snabbt som möjligt reparera dem och ta sig till Ekeborg. De har då både den upprörda befolkningen i köpingen och Arnos utsända soldater att tampas med.


Med lite fantasi kan man som spelledare kombinera vissa av ovanstående äventyrsförslag för att få längre äventyr och hela kampanjer. Är vulkanutbrottet början till slutet som profeten Uddio talat om? Kanske har den hämndlydte häxmästarlärlingen Iggo Varekio något med utbrottet att göra. Attackerar piratankorna byn Hemmo under Bargaross flagg? Är de del av konspirationen mot honom? Eller är det de förlista solriddarna som under förklädnad iscensatt attacker mot de södra byarna för att piska upp en konflikt mellan Morëlvidyn och Caddo? Har ohederliga riarker i Pallin i hemlighet sålt bitar av S:t Palins reliker på svarta marknaden - bitar som nu planeras användas till alkemiska extrakt? Behöver i så fall palinorerna finna dessa fragment innan de lämnar ön?