Khelilal

Ett annat namn för penternas gudinna Khellillan. Under namnet Khelilal började hon dyrkas av jorer i norra Kardien under Mörkertiden och har sedan blivit gudinna för många utövare av magiskolan Häxkonst.

Historia

Innan Lysande Vägen kom till Kardien dyrkades de gamla joriska gudarna. Detta var ett arv från Kejsardömet Jorpagna som Aidnehalvön varit en del av sedan 990-talet f.O. Hos jorerna stod filosofin högt, med Zenos lära som främsta exempel, men gudarna vördades ändå både av staten och folket i allmänhet. Prästerskapet var offentligt anställda och de stora templen låg i de viktiga städerna. Efter den tredje konfluxen föll det joriska samhället samman, men tron på gudarna överlevde och religionen stärktes även på många håll. I Aidne kom Mandelorden att överta mycket av rollen som det gamla statliga prästerskapet haft. Deras dyrkan av den gamla joriska gudinnan Ingeril gjorde att den joriska traditionen av kunskap och utbildning bevarades.

I det stora joriska imperiet hade många gudomar dyrkats, inte bara de gamla gudarna från golwyndakulturen. En av dessa var Khellillan som i norra och västra Aidne var modergudinna för stora delar av ursprungsbefolkningen som fanns där innan jorernas ankomst. Khellillan hade mycket gemensamt med älvfolkens Tevatenu och hennes budskap handlade om naturens balans och livgivande krafter. Under namnet Khelilal började hon dyrkas av många jorer och under Mörkertiden fick hon stor betydelse i vad som kom att bli norra Kardien. Kultens prästinnor benämndes "häxor" i enlighet med det gamla språket erdir som de nyttjade i sina ritualer och i sin magi. De bistod med läkedom, kloka råd och tröst när hjälp behövdes. De medlade fred, organiserade samarbeten och förrättade offer. Khelilal blev främst det enkla folkets gudinna men även stormän och ogdar lyssnade till häxprästinnornas ord. Kulten samarbetade även väl med den lärda Mandelorden.

Inspirationsbild: [1]

Bidragande till att tron på Ingeril och Khelilal stod extra starkt i norra Aidne var att när jordukaerlerna från Kard dök upp längs kusterna, och sedan även bosatte sig här, så lät de ofta gudinnedyrkarna vara och plundrade hellre de som tillbad de joriska gudarna. Anledningen var att de såg likheter mellan Khelilal (och även Ingeril) och sin egen urgamla tro på en klok och skapande modergudinna som (trots att de nu dyrkade Aesirs mäktiga skara) fortsatt var en del av deras myter. Vissa lärde har hävdat att jordukaerlerna tolkade de joriska gudarna som en slags onda vaenir och därför bekämpade dessa. Andra har hänvisat till likheter mellan Khelilal och aesirgudinnan Frajìr som dagens nordmarkare berättar om i sina sagor. Att de joriska gudarnas tempel var där rikedom samlades under tidig Mörkertid lär också ha spelat en viktig roll.

Vid tiden för Odos uppenbarelse och Lysande Vägens ankomst till Aidne spred denna nya tro sig snabbt till echterna i söder. Norra Kardien var dock mer motsträvigt. Solvandrare och andra tidiga representanter för Lysande Vägen tilläts samtala med folket men få lyssnade. Vissa skyllde detta på häxorna, medan andra berättade om respektfulla möten och om solvandrare som haft kloka samtal med Khelilals prästinnor. När Ovar I utropade sig till Kardiens första kung år 60 e.O. var det Khelilals prästinnor som stod vid hans tron, samt några mandelmunkar. Teologer både i Ekeborg och Arno har hävdat att det fanns en etinstrogen riark på plats, men detta kan även vara en efterkonstruktion. Sant är dock att Ovar lät bygga ett soltempel i Faltrax mot slutet av sitt liv.

Under hela den ovariska dynastin var Khelilal norra Kardiens viktigaste gudinna. Flera stormän och ogdar övergick efter hand till att följa Lysande Vägen, då de såg hur framgångsrika echterna och zorakierna i söder var. Det nordkardiska folket vände sig dock till häxorna, och även några av kungarna såsom den beryktade Mickel Jägaren som sades ha ingått äktenskap med en översteprästinna. Under den brandiska dynastin kom detta att ändras. Kungarna blev etinstrogna tillsammans med stora delar av adeln. Flera solkloster etablerades i norra Kardien och soltempel i alla städer. Khelilal stod dock stark hos folket och häxorna hade fortfarande en mycket viktig roll. Under kung Kippin I på 340-talet e.O. bröt det ut en öppen konflikt med häxorna vilket ledde till att de började förföljas. Konflikten var mycket upprivande för norra Kardien och starkt medverkande till Maktskiftet 424 e.O. när den echthiska dynastin tog över kungatronen.

Dyrkan av Khelilal förbjöds helt och hållet, med undantag för penternas dyrkan av Khellillan. Folket svor trohet till exarken i Ekeborg och de överlevande häxorna tvingades lämna landet. Vidar II Rättråde hade lyckats med det ingen annan kunnat och spridit Lysande Vägen till hela kungariket. Fortfarande är det ändå så att i de mer avlägsna delarna av norra Kardien lyser det från många häxhögar under sommarens Treeldarsafton.