Penter

Penterna tillhör Aidnes ursprungsbefolkning och lever längst ut på Faltraxnäs samt i den av övriga folkslag fruktade Gladaskogen. De är av icke-joriskt ursprung och befolkade västra Kardien långt före jorerna erövrade området. Penterna har ljusare hy än jorerna och hårfärgen varierar alltifrån ljusblont till rött till korpsvart. Vid högtidliga tillfällen målar de sina ansikten med växtfärger vars recept är hemliga. De livnär sig på primitivt jordbruk och jakt. Penterna är väldigt diplomatiska till sin natur och har inte varit inblandade i någon större konflikt under någon del av sin historia. I penternas religion är fruktbarhetsgudinnan Khellillan central, en gudinna som tycks påminna om älvfolkens Moder Jord. De har även anammat många av alvernas seder. Penterna står utanför det feodala systemet och när echterna tog över styret i Kardien erkändes penterna en viss självständighet, och de lyder inte under någon hertig utan direkt under kungen. De räknas som kungens undersåtar och betalar en årlig tribut i örter och droger till honom.

Historia

Från losdrivernas historia:

Losdriverna kom att tillägna sig allt mer avancerade metoder att odla och bryta jord. En kolonisationsprocess inleds där losdriverna steg för steg, en glänta i taget, driver allt längre norrut. Man övertar här den pentiska ursprungsbefolkningens jakt och svedjebruksmarker. Stridigheter blossar emellanåt upp, men penterna har inte mycket att sätta emot de välrustade kardiska riddarna. Den 25:e Töe år 342 e.O. försvinner plötsligt penterna som genom ett trollslag. Till en början står alla förbluffade, men man inser så småningom att penterna har dragit sig tillbaka till den sägenomspunna Gladaskogen.

För många generationer sedan levde penterna utspridda över skogsområdena på södra Faltraxnäs. Man levde ett halvnomadiserat liv med svedjebruk och jakt. Samtidigt började de kustlevande losdriverna att, mycket genom Lysande Vägens munkar, lära sig effektivare metoder att bruka jorden och bryta ny mark. Steg för steg lade losdriverna mark för plogen och inkräktade alltmer på penternas områden. Emellanåt kände sig penterna tvingade att försvara sina territorier med våld, men mot de kardiska knektarna stod sig de utspridda stammarna av penter slätt. Långsamt drevs man så generation för generation längre norrut. Deras antal decimerades kraftigt, inte i första hand på grund av stridigheter utan på grund av att deras forna jakt- och jordbruksmarker övertogs av losdriverna. Slutligen samlas så penternas stammar till stormöte. Man enas, efter mycket tal om krig och våld, att ta sin tillflykt till Gladaskogen. Vid den här tidpunkten så hyste även penterna en stor respekt för skogen som man såg som helig. Samtidigt kände man den genom sina druider redan då bättre än någon annan. Inom loppet av några månader försvann så penterna plötsligt från sina gamla områden. Förvånade hittade losdriverna bosättning efter bosättning övergiven. Losdrivernas expansion tog ytterligare fart.

Penternas första år i skogen blev svåra. Inte för att de inte hittade nya boplatser, de är vana att flytta. Inte heller för att de hade svårt att anpassa sig till den obekanta floran. Utan därför att man tvingades att leva efter skogens villkor. Hela stammar gick under då man väckte urskogens slumrande fasor, förargade dess andar eller förstörde älvfolkens boplatser i ren okunskap. Penterna kom så att leva i ständig skräck för att handla fel och på så vis bringa olycka över sig och sin stam. Ur detta utvecklas en ritualiserad vidskepelse där de erfarenheter och lärdomar man drog vävdes in i en religiös dräkt. Penterna lade sig till med en mängd märkliga beteenden. De flesta av dem utifrån opåkallad rädsla, men tillräckligt många av dem helt nödvändiga för att överleva i skogen. Man kan därför se penter som plötsligt stannar upp, lägger sig platt på marken och blundar en stund för att de har sett en ekorre hoppa förbi, eller samtala lågmält med vattenanden innan de passerar en bäck.

Så småningom lärde sig penterna att leva med skogen. Man bestämde sig för vilka områden som måste undvikas och vilka som lämpade sig för bosättningar. Stora delar av skogen lämnades obebodd efter dåliga erfarenheter, och till skogens hjärta vågade endast ett fåtal modiga bege sig. Penterna kom att delas upp i tre grupperingar, en östlig, en västlig och en sydlig. Dessa grupper knyts samman av de stormöten som hålls "när det är dags", vilket brukar vara omkring vart femte år. Exakt när vet man inte förrän stammens druid säger att tecknen är de rätta och att det är dags att bege sig till gruppens mötesplats.

Samhälle

Varje stam har ett "revir" där man vandrar mellan tre-fyra olika boplatser med jämna mellanrum. Man bedriver svedjebruk. När marken inte ger mer på den boplats man är, går man till nästa. Den plats man återvänder till har då stått obebodd omkring trettio år och skogen har åter tagit den i besittning. Här växer nu skog med omkring 15 alnar höga, ganska smala träd. Uppifrån syns den som en bassäng i skogslandskapet, if orm av en stor ring. Penterna kommer snart att röja marken och bränna den för att förbereda den för en ny cykel av jordbruk. Men först måste traktens skogsfolk och andar informeras att penterna har kommit åter. Stammen samlas därför i en procession som leds av stammens druid. Man börjar med att offra till förfädersandarna som vilar i gravar runt om ringen som skydd mot skogens andefolk. Dessa avböjer alltid gåvan. Druiden samtalar med andarna och stammens medlemmar kan ges möjlighet att söka upp sina fäder eller morfäder för en kort pratstund. Druiden meddelar ifall nya andar har dykt upp. De andar som eventuellt har förirrat sig in i penternas ring ombeds vänligt men bestämt att lämna platsen. Så sker i allmänhet, men gör det inte det tvingas druiden att fördriva anden. Man söker sedan traktens väsen, offrar ett guldstycke till skogstomten, några löv till anden i askträdet bredvid åkern, två pärlor till dimälvorna, tre sånger till vindanden i dalen, fyra gråstenar till stenknytten bakom jättestenen, en lock från en jungfru till den pilska vattenanden i bäcken, osv. Allt måste gå till exakt som förra gången och processionen kan pågå i över ett dygn.

När traktens andar och folk är blidkade kan man iordningställa boplatsen. Man offrar rituellt till Khellillan och druiden tyder tecknen. Sedan tar männen och kvinnorna fram yxor, hackor och eld. Man ber till eldanden om assistans i arbetet och röjer den gamla åkern från träd och buskar. Elden äter veden och rötterna och askan ger näring till jorden. När detta är gjort ber man åter till Khellillan att hon må ge marken fruktsamhet och därefter sår man med spannmål. När hyddorna är resta går jägarna ut i skogen tillsammans med sin druid för att hålla ceremonier till den Behornade (Mokylider) och för att offra åt vattendragens och skogarnas andeväsen så att de håller sig vänligt ställda till de jägare och fiskare som söker sitt levebröd i skogen.

Under den första tiden vid en ”ny” boplats livnär man sig på vad jägare och fiskare förser stammen med. En del av virket från ungträden och slyet i den gamla åkern blir ved eller vidjor till korgar eller staket och byggnadsmaterial, skaft till redskap och spjut, pilar och bågar etc. Förutom att leva av primitivt jordbruk, jakt och fiske har man också getter som ger mjölk och ull. Dessa hägnas in innanför staket som konstruerats med träslanor och taggiga slånbuskar. Som foder får getterna främst trädgrenar.

Penterna försöker göra så små ingrepp i skogen som möjligt för att hedra Khellillan och inte förarga andarna. Man jagar skogens djur, fiskar i åar och floder, samlar grenar till getter och bränsle och skördar de frukter, bär och nötter som skogen ger. Skogen skänker även penternas druider läkeörter, droger och gifter som de framställer ur blommor, örter, blad, rötter, bär, svampar och bark. Skogens råmaterial förfinas genom extraktion, heliga ritualer och potentiering medelst primitiv, men kraftfull alkemi. Dessa droger och extrakt används till att hela sjuka, skänka glädje vid fest, styrka och uthållighet vid jakt och strid, det rätta sinnelaget under ritualer eller för att lindra den skadades plågor. De används även vid byteshandel med övriga folk. Även om penterna lever avsides skyr man inte främlingar och beger sig ofta till närliggande marknader för att byta sina droger mot metallföremål (kopparkittlar, knivar, spjutspetsar, yxor, hackor, spadar, mortlar, m.m.), tyger, salt och annat som man själv inte kan producera. Då druidernas droger är eftertraktade har man råd att skaffa sig det man behöver och kan emellanåt kosta på sig dyrbara tyger (som oftast används till druidernas kåpor) eller små vackra konstföremål.

Den Behornade

Religion

I centrum för penternas religion står fruktbarhetsgudinnan Khellillan som är allt livs ursprung. Man vördar alla aspekter av hennes väsen – skogarnas träd, andar och älvfolk, åkerns säd och fostret i kvinnans mage. Utöver Khellillan så tillber och offrar man till en mängd andeväsen och gudomar. Huruvida dessa är att betrakta som separata väsen eller endast aspekter av Khellillan är en fråga för Mandelordens lärde och inget som penterna har något behov av att älta. Religionen har en mycket praktisk inriktning: man offrar till gudinnan för god skörd eller att fostret man bär skall växa sig starkt. Innan jakt säger man en bön till jaktens gud, den Behornade och tackar sedan gudinnan för bytet man fällt genom att offra dess hjärta. Vinden, elden och regnet har alla egna andeväsen som man tillber och offrar till. Då man befinner sig utanför skogen finner man också för gott att offra till solens ande, Etin, då denne uppenbarligen är mäktig i jorernas land (penterna gör inte skillnad på övriga folk utan refererar till samtliga som jorer). Utöver dessa gudalika andeväsen så vördar man och offrar till alla de ande- och älvfolk som bebor Gladaskogen. Penterna skänker små gåvor till tjärnens dimälvor och rotvältans skumtomte. De ödmjukar sig för bergsanden och sjunger sånger för att roa den vresiga survätten i storkullen. För det mesta visar sig dessa väsen inte alls och en skeptiker skulle tvivla på deras existens. Penterna vet dock bättre och alla har vid något tillfälle i sitt liv skymtat eller till och med samtalat med något av skogens märkliga väsen. Dessvärre räcker inte alla dessa vidskepliga åtgärder. Det går sällan ett år utan att en stam förlorar någon av sina medlemmar till skogen. Jägare förtärs av den Behornade som emellanåt törstar efter människoblod, män blir förförda av dimälvor, den oförsiktige förargar en hämndlysten skumtomte, barn förs bort av de underjordiska och kvinnor kallas åter till Khellillan just som de har fött. Men trots att skogen kräver sitt pris så vet penterna också att det är densamma som föder dem.

Druiderna

Druiderna är folkets andliga ledare och beskyddare. Det är deras ansvar att hålla ondsinta andar borta, att varna för uppdykande faror, veta när det är dags att bryta läger och bege sig till nästa ring och hela sitt folk. Druiderna är också penternas kunskapsbank. De talar jori hjälpligt och har memorerat penternas alla myter, legender och sånger. Sedan måste de även hålla reda på alla ritualer så att de kan upprepas gång på gång utan risk för att något avgörande moment glöms bort. Detta leder till att druider tidigt lär sig att memorera oerhört mycket och ägnar mycket tid till att återberätta ritualer för varandra så att kunskapen formligen bränns fast i huvudet. De pentiska druiderna är sålunda kända för att ha en oslagbar memoreringsförmåga. De pentiska barn som visar sig ha denna talang (pojkar som flickor) plockas snabbt upp och får gå i lära hos en druid. Inte nödvändigtvis i den egna stammen, druiderna är kittet i det pentiska samhället och man byter ofta druider mellan stammarna inom klanen. Man kan dock inte flytta runt allt för mycket då det tar tid att lära sig allt om det landområde som en stam kontrollerar.

Drogkunskap

Penternas druider bär på en enorm kunskap om örtmedicin, droger, och primitiv alkemi. Man beger sig ut på långa vandringar för att leta rätt på de rötter, blad eller dylikt som man för stunden behöver. Druiderna ägnar sedan lång tid till att medelst rituell alkemi förädla växternas inneboende kraft. Man tillverkar bland annat växtfärger i flera kulörer som har närmast magiska egenskaper då de stryks på en människokropp av en druid som kan det rätta potentieringsmantrat. Dessa färger skänker penterna olika förmågor och sinnesstämningar och de kombineras oftast för att uppnå rätt effekt.

Exempel:

• Eldröd – ökad styrka och aggressivitet.

• Blodröd – ökad uthållighet. Skärmar av delar av omvärlden och skänker fokus mot ett avgränsat mål.

• Koboltblå – öppnar upp och skärper sinnena. Ger en euforisk och ibland utomvärdslig upplevelse.

• Smaragdgrön – skänker lugn. Ger öppenhet gentemot och förståelse för sina medmänniskor.

• Mörkt skogsgrön – kraftigt smärtstillande. Ger utöver det ett behagligt rus.

• Solgul – används av druider då de skall bege sig in till skogens hjärta.

• Kolsvart – dödens färg. I stor mängd ett dödligt gift, i mindre doser tar det bort skakningarna från krigarens hand och gör denne orädd.

Penterna är ett fredligt folk, men emellanåt tvingas man att ta till vapen. Vid sällsynta tillfällen sker detta mot jorer som inkräktar på skogen. Oftast sker det dock av den tragiska anledningen att grannstammen har blivit besatt av onda andar. Detta kan ske mycket plötsligt och fodrar omedelbar handling. Då penterna drar i strid klär man av sig naken, målar kroppen med krigiska symboler i eld- och blodrött och drar sedan ett streck av kolsvart över ögonen. I strid undviker man helst frontalkonfrontationer utan angriper ur bakhåll med giftbestrukna pilar och spjut. I närkamp strider man intensivt och aggressivt, men saknar egentlig stridsvana. Vid ett tillfälle blev en jorisk by besatt av ett ondsint väsen. Lyckligtvis upptäckte penterna det i tid och kunde genom en våghalsig, nattlig räd rädda sig själva och även andra jorer från den slumrande faran.

Färgerna används givetvis även till fest. Här målar man sig med koboltblått med möjligen någon accent av grönt och festar så flera dygn i streck. Festerna vid penternas stammöten går utöver det vanliga och slutar alltid med att mängder av nya par har bildats och befolkningen flyttas därigenom runt mellan stammarna.

Utöver växtfärgerna känner druiderna till ett otal preparat som skyddar mot graviditet, helar vissa sjukdomar, ger den drabbade spastiska kramper, skänker en långsam och plågsam död, piggar upp eller skänker den orolige sömn. Nedan följer receptet på en av dessa som används av druiderna då de beger sig in till skogens hjärta:

Druiderna bereder fingerborgsblomma genom att finhacka en full korg av dessa, tvätta dem upprepade gånger med vatten och sedan värma dem i smält hjortister. Blommorna slängs sedan. Till fettet tillsätter man så pottaska från järnek och vatten i en liten bronskittel och kokar det så under häftig omrörning varpå druiderna mässar heliga ramsor. När det hela har svalnat avlägsnar man det stelnade fettet från ytan, avkoket hälls i en keramikurna och galla från syraödlan tillföres vid nästa fullmåne. När månen står i nedan stänkes vattnet ut vid den plats där stammen senast fällde en kronhjort. Keramikurnan krossas och inuti finner man så, förhoppningsvis, omkring ett dussin vackert lilafärgade, lillfingernagelstora kristaller. Dessa används sedan av de som skall bege sig in i skogens hjärta. Två räcker för den svage, tre för de flesta, fyra för den store. Tar man för lite kommer man aldrig fram, tar man för mycket kommer man aldrig åter. Ingen har överlevt mer än fem. Den som tar drogen känner snart hur hjärtat växer i kroppen. Slagen blir allt kraftfullare, men också allt mindre frekventa. Kroppen och tiden stannar upp.

Språk

Det pentiska språket är troligen ett av de språk som hade stor spridning på Aidnehalvön innan jorerna kom. Möjligen är pentiskan en ättling till en numera utdöd erdirsk dialekt. En del ord liknar erdirska och till och med dalkiska, men exakt hur språkens släktskap ser ut är det ingen som vet. Ytterst få icke-penter har någonsin bemödat sig att lära pentiska. En av de få som gjort det är Bendrick Ispiniern, en munk som för ett femtiotal år sedan skrev en kort avhandling om penterna och deras språk. Det är från detta verk som nedanstående information är hämtad.

”Något av det första som märkes när penternas språk inläres är att de äga mångtaliga ord som icke direkt låter sig översättas till vårt eget tungomål utan besvärliga omskrivningar. Till exempel hava de ett särskilt ord, moms’ela, för sådana förbannelser som orsaka blindhet, ett litet ord, empyn, som användes för att beskriva känslan av att glömma bort vad man tänkte säga samt det märkliga ordet byktiks som betecknar antingen ett vedträ eller det ljud som uppstår när vedträt klyvs. Vidare skilja de exempelvis mellan yktryn, som betyder ”hoppa”, omsian som betyder ”hoppa fram ur buskar” och mof’egian som har den underliga betydelsen att hoppa likt en groda.

För den som tidigare lärt sig dalkernas tungomål föreligger icke några större svårigheter med penternas språk. De båda språken likna nämligen varandra på vissa sätt vad gäller böjning av ord och andra grammatiska regler. Även vissa pentiska ord ha likheter med motsvarande dalkiska. ’arniks, som betyder ”fiende” liknar dalkiskans árnea, dålig, pelliks ”fågel” låter såsom dalkiskans bello, kh’at ”helig” som kás med samma betydelse och antyn ”att lägga något högt uppe” har likheter med dalkernas ord för ”hög”, antoi. Nedan har jag sammanställt en kort lista på pentiska ord, så att den ärevördige läsaren själv kan se både hur de ha märkliga betydelser och hur vissa ord likna dalkiska."

Ordlista

alv, s - lyrgiks

ande som framträder i människoskepnad, s - akiks

ansikte mot ansikte, adv - apakt

bakom, prep - pe

barn, s - relling

barnlöst par, s - yliks

berg, s - terriks

bergsvind, s - ekhsiks

blad, s - 'aliks

bli glad, v - don

bli vän med, v - asen

blod, s - debbiks

blå, adj - b'ektev

bro, s - oktiks

brunn, vattentäkt, s - irbaks

bryta en pinne, v - rotkhian

by, s - ikhoks

bygga en eldstad, v - d'asyn

dotter, s - lynda

dra mot sig, v - 'aprian

druid, s - ktirga

dvärg, s - khryniks

dålig, ond, rutten, adj - afy

döda, v - dekmyn

fiende, s - 'arniks

fisk, s - pirkto

flod, s - syktiks

flyta, v - syktyn

framför, prep - kti

fågel, s - pelliks

förbannelse som orsakar blindhet, s - moms'ela

glömma vad man vill säga, v - empyn

god dag, interj - felit!

grön, adj - g'efy

gul, adj - vyr guld, s - ava

gå, v - epian

gå fort, v - amian

göra, v - podyn

göra något ensam, v - anian

hals, s - rylta

havsvind, s - veks

helig, adj - kh'at

hem, s - agriks

hoppa, v - yktryn

hoppa fram ur buskarna, v - omsian

hoppa som en groda, v - mof'egian

hus, s - ykhiks

hälla över i annan behållare, v - evkhian

hälsa, v - felitian

i, prep - ym

inte göra något särskilt ofta, v - itesyn

järn, s - etoktiks

klippa, s - vyks

kläder, s - lalniks

kniv, s - aba

koniskt fisknät, s - reniks

krig, s - n'etniks

kulle, s - s'emka

kvinna, s - ykhotiks

källa, s - ritmoliks

leva, v - k'akhyn

leva för evigt, v - ktafrian

liten kulle, s - eniks

ljudet av ett vedträ, vedträ, s - byktiks

långsam, adj - nyvtyk

lägga något högt uppe, v - antyn

magi, s - lomga

man, s - byriks

mat, s - nobena

modig, adj - ope

måne, s - lyniks

människa, s - khomiks

norr, adv - v'er

på, prep - nal

reta, flörta, v - boppyn

röd, adj - deb

silver, s - tebla

simma, v - ekygyn

sjö, s - eta

skog, s - asypiks

snabb, adj - aktma

sol, s - t'atiks

son, s - ibiks

spjut, s - 'eda

sprida sig som trädrötter, v - ivyn

springa, v - gian

spådomskonst, s - ktotmiks

strunta i, v - efmian

svart, adj - pi

svartfolk, s - ona

svärd, s - 'epa

söder, adv - f'emid

tala nasalt, v - ktonnyn

titta, v - otpian

trä, s - 'ara

träd, s - f'anipa

trädande, s - k'anatta

trädstam, s - iga

träsk, s - saviks

utlånat föremål, s - kh'eviks

utspridd, adj - lo

veck i tyg, hemlig plats, s - yniks

vit, adj - opi

vän, s - r'esva

väster, adv - khabb

ylande långt borta, s - yma

yxa, s - apiks

äta, v - itkhyn

öga, s - kh'appiks

öra, s - khalktiks

öster, adv - kett

Namn

Vanligen bär penterna endast ett namn utan efternamn. Har en pent ett efternamn är det oftast ett tillnamn som "den fete", "rödnäsa", "armstarke", "den sköna" eller liknande. Familjenamn har de av tradition inte. Nedan följer en lista på typiska pentiska namn. Det bör tilläggas att även joriska namn är vanligt förekommande bland penterna.

Kvinnonamn

• Amsa
• Ys'ea
• Elova
• Idra
• 'Eda
• Khatva
• Ketosa
• 'Ema
• Nidla
• Pakhma

Mansnamn

• Aktiliks
• Paridoks
• Yviks
• Olegiks
• Rediks
• Faloraks
• Ktepiks
• Nisotiks
• Basyliks
• Mipaks