Fjärde soltåget 353 e.O.

Soltåg som gick mot Efaro. En sidogren gick mot Morëlvidyn.

Upptakten

Det råder viss förvirring bland Altors lärde huruvida det Fjärde Soltåget skall ha gått till Morëlvidyn eller till Efaro. Ett nytt soltåg hade länge diskuterats bland Lysande Vägens högre prästerskap och bland etinstrogna länders adel, både på Aidne och i övriga Ereb. Många ville ge begreppet soltåg den innebörd det var tänkt att ha: att sprida Etins varma ljus med fredliga medel och vinna troende genom upplysning. Militära medel skulle endast användas för att beskydda de missionerande solfararna och de trogna som redan följde den Lysande Vägen.

Ett sådant företag i Morëlvidyn skulle dock bli svårt, då detta kaotiska piratland inte under det förra, Tredje Soltåget, visat större intresse för Odos budskap, och sedan dess heller inte blivit mera välvilligt inställt mot Aidne. De som främst ville söka sig mot Samkarna var exilmorelver bosatta i den zorakiska staden Hixani, som var varmt etinstrogna sedan tidigt 200-tal e.O., men denna lilla minoritet användes mest som ett svepskäl av krigs- och plundringslysten adel och hade få egna röster. Exark Veremar I var dock ett undantag. Hans mormor var av morelvisk härstamning och dels av denna anledning, men huvudsakligen för att försöka lyckas med ett fredlig soltåg, ville han gärna se Morëlvidyn som målet för det Fjärde Soltåget.

Till Efaro ville även många med fredliga avsikter söka sig och mycket av den argumentation som föregick det Första Soltåget användes återigen. Utsända från Solfararorden verkade också de med fredliga avsikter, om än i form av önskan om förnödenheter, soldater och pengar att säkra militärt vad som återstod av Solstaten i Efaro. De ville dock undvika att det hela skulle urarta likt de tidigare soltågen då deras erfarenheter visade att fredliga medel varit mera lyckosamma för att både vinna nya etinstrogna och för att säkra besittningar bland efarierna. Ofta hade stöd från mindre hjälpaktioner av solfarare som på egna initiativ valt att resa mot Efaro varit till mera hjälp i sådan verksamhet och ett soltåg skulle bli av en stor och mycket mera svåröverskådlig omfattning. Solfararordens stormästare Alrik Spjutudde var dock desperat och såg inga andra utvägar än att uppmuntra till en ny stor expedition från Aidne. En samling magilliska ädlingar som länge samlat stöd hos likasinnade kring både Västerhavet och Kopparhavet ville fara mot Efaro och vinna ära, såsom de första solfararna gjort. De sade sig villiga att ställa sig under Solfararordens befäl, men deras krigiska syften var illa dolda.

Exark Veremar kallade till ett koncilium i Pendon för att där avgöra frågan, och här samlades stora delar av den Lysande Vägens högre prästerskap, adliga av låg som hög rang, mäktiga handelshus och mängder av äventyrare. De aidniska kungarna och echternas jarl meddelade alla att de ville följa konciliets beslut och bidraga med trupper, men var själva inte inställda på att dra ut vare sig mot Morëlvidyn eller Efaro. Konciliet tog sin början och trots, eller kanske snarare tack vare, det stora antalet deltagare blev det snabbt tydligt att ett gemensamt beslut svårligen skulle kunna fattas.

När så de två bröderna Erlof och Orlof Björnhugg från Zorakin ankom Pendon tog händelserna en vändning som avgjorde frågan. Björnhuggbröderna som hade försökt ta makten från sin äldre bror, hertigen av Dreverike, men endast lyckats döda honom, fruktade represalier från kungamakten och ville således snabbt lämna hemlandet. De övertalade de magilliska hertigarna vars skepp redan låg rustade ute på Pendons red att segla mot Efaro utan att avvakta ett beslut från konciliet.* Under mycket röriga förhållanden följde merparten av de ansamlade solfararna med, både de med andliga mål och de med rent värdsliga.

Djupt besviken gick exark Veremar ombord på det skepp från Solorden som fört honom till den zorakiska huvudstaden och seglade ensam mot Morëlvidyn ledsagad endast av hixaniska fiskarskutor. Veremar nådde aldrig målet utan dog av feber utanför Dunderin. I Lysande Vägens annaler har han givits tillnamnet "Martyren" och enligt dessa officiella källor avgick också det Fjärde Soltåget mot Morëlvidyn och inte mot Efaro.

Soltåget

Det Fjärde Soltåget seglade så i en osamlad flotta mot Soluna och Efaro.

Många solfarare från Jorpagna och även en del berendier hade samlats i Zorakins koloni Hakkai och här avvaktade de ett beslut från konciliet i Pendon. Deras informella ledare var Xerim Ot Aurelo ab Telotanine, högmästaren av Den Helige Odos Orden. Utanför Caddos östspets träffade ett skepp utskickat från Hakkai på soltåget från Aidne och berättade om solfararna som väntade, men zorakierna och magillerna valde av senare inte helt klargjorda anledningar att fortsätta mot ön Tabris utanför Efaros kust istället för att stanna i den zorakiska kolonin.

På Tabris fanns S:t Willems Orden och dessa riddare tog villigt emot vad de inte såg som annat än stöd för att orden, under ledning av stormästare Ibler Elaz av Yttersol, slutligen skulle driva de vantrogna efarierna bort från Solstatens heliga platser. Uppehållet på willemiternas ö blev dock kort eftersom en stor felicisk flottilj syntes till i närheten och solfararna inte ville avledas i någon annan konflikt. Soltåget fortsatte, nu ännu mer oorganiserat då kravet om att ställa sig under S:t Willems Ordens befäl inte gillades, men av många ändå sågs som ett sätt att ge soltåget mera legitimitet genom ordens officiella tillhörighet till den Lysande Vägen.

Solfararna steg i land på Solunas nordkust och direkt efter ankomsten, eller snarare ankomsterna, då de valde att lägga till i olika hamnar, gjorde bristen på samordning att företaget egentligen var dömt redan från början. Insatserna blev splittrade och de enskilda härförarnas beslut togs sällan i något samråd. Solfararorden som trott att soltåget skulle gå via Hakkai hade hamnat i konflikt med Den Helige Odos Orden och var tvungna att ägna många resurser åt att förhindra att ett erebiskt inbördeskrig skulle utspelas i Solstaten när solfararna härifrån anlände en kort tid efter dem från Aidne. Solfararorden hade haft som mål, om än ett fåfängt sådant, att ena de många intressena, men inte många var villiga att lyssna till deras råd om hur efarierna bäst skulle hanteras.

Kännetecknande för hela soltåget var en lång rad missöden och tragiska händelser som bidrog till att ytterligare försvaga erebiernas redan mycket dåliga ställning i Efaro. De militära styrkorna decimerades. Viktiga befästningar och nyckelpunkter förlorades. Allianser med inhemska stammar bröts. Men det kanske mest avgörande var att själva fundamenten för Solstatens existens, handeln och tullverksamheten, gjordes omöjliga att bedriva.

Ett exempel där vilsen religiös övertygelse fick sorgliga följder var "Stenstods träskmarsch". En solande sades ha uppenbarat sig ute i ett efariskt våtområde för en örtletande munk ur S:t Tyresklostret väster om Hittin. Sådana uppenbarelser hade aldrig skett farsegels Caddo och sågs nu som ett Etins mirakel. Baron Olvindrin Stenstod ur de berendiska styrkorna ledde över 2 000 solfarare bort från belägringen av Ebewayake för att upplysas av denna påstådda ande. Den ende som återvände var en kraftigt mygg- och rostangripen väpnare, och dennes feberheta ord indikerade inget annat än oheliga lyktgubbar ute i träsken. Den viktiga kuststaden Ebewayke blev således aldrig återerövrad.

Undsättningsarmén som skickats mot Ashbathonê, gränsfästningen som bevakade södra delen av Solstaten, föll sedan i ett bakhåll då befälhavaren, Morus Kotonobiz ab Ilband, vägrade lyssna på de inhyrda spejarna ur den allierade efariska Sonnekestammen. Ashbathonês fall året efter var den enskilda händelse som starkast bidrog till att solfararna fördrevs från Efaro 369 e.O.

Riddare ur S:t Willems Orden utplånade hundratals efariska flyktingar utanför Udal, främst barn och åldringar, som efter anfall på deras hembyar utförda av stamfiender passerade staden i ett försök på att ta sig i säkerhet ute vid kusten. Etinstrogna efariter som bevittnade massakern ville få orden dömd för budbrott av kerisgassen av Efaro, men willemiterna hävdade att efarierna på ett lömskt sätt avsett flytta truppstyrkor genom att kamouflera dem som flyktingar och vägrade att ens infinna sig i Kwoske när kerisgassen kallade. Med detta förlorade solfararna det indirekta men mycket viktiga stödet från den inhemska grenen av den Lysande Vägen i Efaro.**

Många av solfararna som drog ut mot Efaro 353 e.O. var med under de kataklysmiska händelserna 369 e.O. då Solstaten föll. Soltåget bröt i princip samman direkt efter ankomsten till Soluna, men flera av de olika fraktionerna tog istället anställning som legostyrkor hos antingen efariska stamhövdingar som kämpade inbördes, eller hos erebiska "rovriddare" som etablerat sig i egenskapade småvälden, som under lång tid kom att bidra till kaoset i landet. När det mot slutet av 360-talet e.O. närmade sig ett ödestyngt avgörande mellan solfarare och efarier var fortfarande många från det Fjärde Soltåget med – på båda sidor.

Den sista händelse som brukar räknas till det Fjärde Soltåget var "Nederlaget vid Saltmine", då en liten rest av solfarare som lyckats hålla samman kring Valien (VI) Kronprins av Zorakin, som senare anlänt Efaro, och Solfararordens stormästare Alrik Spjutudde, krossades. Endast något dussin erebier undslapp flyende genom staden Saltmines avloppssystem och föga ärofullt blev således soltågens sista strid.

Efterspel

• Exarken i Ekeborg och kerîsariet kom efter det Fjärde Soltåget att helt fjärma sig från tankar på stora militära aktioner och soltåg för att sprida den Lysande Vägen. Solstaten i Efaro började betraktas som ett stort misstag som aldrig borde ha fått exarkens välsignelse när den utropades 212 e.O. Att kerisât Efaro inte upplöstes var mycket tack vare dess duglige kerisgass, Inergrid Borodrikson av Ljustersund, som lyckades beveka den nya exarken Lukar I till att inte lämna de många etinstrogna som trots allt nu fanns i Soluna.

• Solstaten föll för efarierna 369 e.O. och med den även Solfararnas Orden som administrerat statsbildningen. Ordens tre sista stormästare Alrik Spjutudde, Mikaz Goron av Bzegusta-i-öst och Orobin Järnsida av Merk kämpade förgäves mot undergången, och drömmen om ett rike av ljus och jorisk kultur i Efaro var över.

• Den zorakiske kronprinsen Valien, som ankom Solstaten senare och då underställde sig Solfararorden och dess stormästare, blev en samlingspunkt för de etinstrogna, men det var lite han kunde göra för att ändra ödet. Resan han gjorde hem till Aidne 368 e.O., för att samla medel till en hjälpaktion, syntes först fruktbar, men då flottan med nya solfarare under ledning av echternas jarl Kovian Långe sjönk i en storm utanför Harkarion, stod det klart att det hela varit förgäves. Valien överlevde, men endast för att se Solstatens fall året efter, och under de händelserna bli allvarligt sårad.

• Erebosiern Sagrin Tjurhorn kom att göra sig ett namn i Efaro efter det Fjärde Soltåget och det var med soldater härdade från strider här han sedan etablerade sitt kortvariga "Norderebosiska Rike" 369 e.O. Som kuriosa kan nämnas att på hans staty som restes i Nohstrils hamn efter erövringen av Dakkilo (i en helt annan historia) kan flera typiska klädesdetaljer från Efaro synas.

• En av de många grupper solfarare som efter soltågets upplösning kom att göra sig mest bemärkta var "Magilliska Fristyrkan". Detta var ädlingar som med sina följen såg möjligheten att vinna ära och guld i den nu sammanfallande solfararstaten som legosoldater. Fortfarande berättas det kring Västerhavet om Alton Ry`bacaril av Lilla-Kullen, Ynis Torton av Gabrika, Marcaril Ry`doliz och Nabog Imer av Zallaz, historier som gett upphov till såväl högstämda ballader som folkliga äventyr.

• När Solstaten på allvar började falla samman efter det misslyckade soltåget, såg Krun möjligheter att göra sin närvaro i Efaro gällande. Flera mindre kuststäder erövrades, men en annalkande konflikt med Felicien kom sedan dessa att få mindre betydelse.

• Av de zorakiska tvillingarna Björnhugg var det endast Orlof som återvände till hemlandet. Erlof dog under mystiska omständigheter i Kwoske en kort tid efter soltåget och brodern berättade aldrig vad som hänt. I Zorakin förlikades Björnhugg med både kungamakt och sin egen familj för att sedan leva ett stilla liv till en höstkväll 409 e.O., då han med en dolk i ryggen vacklade in i riddarsalen hos sin sonsons son, hertigen. Där dog han utan att någon mördare kunde hittas. Där har han också stannat, som "Spöket på Mannemo slott".

• Caddo var en av få riken som gick stärkta ur händelserna som följde det Fjärde Soltåget och Solstatens fall. De dalkiska handelshusen lyckades med skicklig diplomati hålla viktiga handelsrutter öppna och göra sig oumbärliga som mellanhänder för de olika stridande fraktionerna i norra Soluna.

• Allianser slutna bland solfarare i Efaro bidrog till att Berendien fick stöd av Zorakin i sin kamp mot Felicien. När Solstaten föll sökte många solfarare skydd i den berendiska staden Ventimiglia, däribland den sårade kronprins Valien. Den så kallade "Duellen i Ventimiglia" där en ung berendisk väpnare kämpade mot feliciernas amiral för sin zorakiske prins´ ära, gjorde att berendier och zorakier kom att stå varandra bi i både försvaret av staden, och i det fortsatta kriget mot Felicien.

Personer

Zorakins kungar

294-330-375 e.O. Valien V (Karolu XII:s äldste son)

321-370 e.O. Valien (VI) Kronprins (Valien V:s äldste son)

Kardiens kungar

320-339-360 e.O. Kippin I (Ovar III:s äldste son)

341-360-404 e.O. Kippin II den Milde (Kippin I:s äldste son)

Echternas jarl

330-351-369 e.O. Kovian Långe

Högmästare av Den Helige Odos Orden

299-339-353 e.O. Xerim Ot Aurelo ab Telotanine (jorpagnier)

301-353-392 e.O. Legbeg Tizo af Bitterört (jorpagnier)

Stormästare av Solfararnas Orden

288-329-362 e.O. Alrik Spjutudde (kardier)

311-362-364 e.O. Mikaz Goron av Bzegusta-i-öst (magiller)

324-364-369 e.O. Orobin Järnsida av Merk (kardier)

Stormästare av S:t Willems Orden

301-349-370 e.O. Ibler Elaz av Yttersol (zorakier)

Kerisgassen av Efaro

319-352-401 e.O. Inergrid Borodrikson av Ljustersund (zorakier)

Exarker

296-352-353 e.O. Veremar I Martyren (kardier)

307-354-371 e.O. Lukar I (zorakier)

Övriga

325-354 e.O. Erlof Björnhugg (zorakier)

325-409 e.O. Orlof Björnhugg (zorakier)

304-359 e.O. Alton Ry`bacaril av Lilla-Kullen (magiller)

329-381 e.O. Ynis Torton av Gabrika (magiller)

323-369 e.O. Marcaril Ry`doliz (magiller)

330-384 e.O. Nabog Imer av Zallaz (magiller)

317-372 e.O. Sagrin Tjurhorn (erebosier)

287-353 e.O. Morus Kotonobiz ab Ilband (jorpagnier)

330-353 e.O. Olvindrin Stenstod (berendier)

325-364 e.O. Lamira Silveröga (kalmurrier)

?-367 e.O. Karl Svärd (zorakier, grundare av Karlsorden]

---

Noter

* En anlitad kalmurrisk äventyrerska stod för mycket av övertalningen, även om detta inte framgick helt tydligt utanför de olika sängkamrarna under de hastiga dagarna innan avresan mot Efaro. Mycket mera detaljerade blev kunskaperna om detta när "Lamiras mjuka memoarer" dök upp på 460-talet e.O., en skrift baserad på äventyrerskans dagböcker, så detaljerad att Lysande Vägen fördömt inte bara läsandet av den, utan också de munkar som ivrigt studerat eller kopierat texten under förevändning att bedriva historiestudier. Många acolyter vid lyceet i Pendon tjänar extra pengar genom att i hemlighet förse zorakiska adelsfröknar med ett exemplar av "Lamiras".

** Det har senare visat sig att willemiterna handlade i god tro, men den fruktansvärda skadan var redan skett.