Barbier

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

De huvudsakligen narguriska folk och kulturer som lever i Barbia.

Folk i Barbia

Barbier

Allmänt: Det narguriska folk som bebor nordöstra Erebs högland kallas "barbier" och deras land "Barbia". Detta namn har gett upphov till ordet ”barbar” på jori men då den barbiska kulturen är en av Altors äldsta, har betydelsen lite med sanningen att göra. Barbierna kallas även "det hästridande folket" efter det djur som deras nomadliv på de karga grässlätterna är helt beroende av. Som sina förfäder och sina fränder i Nargurs skogar lever barbierna i klaner och endast i undantagsfall bildas stammar. Sedvänjan att fostra klanens ynglingar genom att låta dem leva en tid hos en annan klan, är inte lika utbrett som i Nargur men förekommer i mindre utsträckning. Barbierna är uppdelade i tre olika kulturer; höglandsnomader, stadsbor och habuloner.

Utseende: Barbierna består av både smala, mörkhåriga och grönögda osroguhrer och kraftiga, ljushåriga och blåögda noroguhrer. Båda folken är fysiskt tåliga, hårt härdade av det karga klimatet på höglandet. Kläderna görs av renskinn och myskox-ull, samt pälsar under vintern. Barbierna smyckar sig traditionellt med halsband och armband i naturmaterial, men på senare tid har silver, koppar och brons börjat förekomma, handlade från södern och östern. Båda könen låter håret växa långt och hänga fritt, männen även skägget.

Uppträdande: Barbierna är ett frihetsälskande folk där ensamheten ute på höglandet värderas högt. Ett mycket självständigt tänkande är typiskt och värderingar som stolthet och ära sätts högt, likaså vänskap och lojalitet. Traditionen är allt och förfädernas vis ändras det sällan på. En djupt rotad sed bland barbierna är blodshämnden. Dödas en klanmedlem av en annan klan måste detta hämnas med jämlikt blod från dråparens klan. Det konservativa tänkandet har medfört att barbierna är skrockfulla och även rädda för magi.

Religion: Barbierna dyrkar sina förfäder och sin gudinna A Nhari Guhr (Nahriguhr). Deras röster finns alla i vinden och på höglandet är denna ständigt närvarande. I Barbia finns lite skog och klanerna har således inga fasta Träd för andarna att samlas hos, schamanerna, eller vinderna, har därför en mycket viktig ställning som förmedlare av kunskap. Vattensamlingarna är också sällsynta och Tjärnen delas därför av många klaner. En närmast religiös vördnad för naturen finns hos alla barbier och alverna ses som naturens heliga varelser.

Språk: Barbierna talar barbiska, ett språk med ursprung i narguri och nära besläktat med central-narguriska dialekter. De få skrivkunniga använder dock inte den prangiska runraden, utan en egen rad baserad på det norddvärgiska kardûr och joriska tecken. Den muntliga berättarkonsten är däremot mycket väl utvecklad och historier kan bevaras oförändrade genom århundraden.

Bergsfolk

Allmänt: Ett mycket gammalt folkslag som lever isolerat i Vindtoppsbergen och Edeginbergen. (Tillhör de eventuellt det människoliknande alegarfolket?)

Utseende:

Uppträdande:

Religion:

Språk:

Barbiska kulturer

Höglandsnomader

Allmänt: Den stora majoriteten av barbierna utgörs av höglandsnomader. Dessa följer i sina tätt sammanknutna klaner tamdjursflockarna mellan beten och vattensamlingar. De har alltid varit motståndare till ett bofast liv, och ser ofta med förakt på stadsbor. Många klaner har dock sett fördelarna med handeln som städerna ger, men att underkasta sig en kejsare är något helt annat. Inga barbier ser sig som undersåtar i söderns betydelse av ordet.

Utseende: Osroguhrer och noroghurer klär sig likt varandra. På de långa avstånden ute på höglandet är det därför svårt att avgöra en klans identitet. Ett sätt att identifiera sig genom klanmärken i form av hästburna standar har därför utvecklats. Tyg av myskox-ull används av alla barbier men skinnkläderna varierar beroende på sorten tamdjur.

Uppträdande: Tystnaden och friheten nomaderna bejakar ute på den blåsiga grässlätten beskriver även deras sätt. Klanen och djuren är det viktigaste för levernet, men det är i vinden som andarna och Gudinnan finns. En klans medlemmar är jämlika och då få specialiseringar finns utöver vinderna, och helarna som har hand om både djur och människor, är det endast ynglingar och åldringar, samt havande kvinnor som inte sitter till häst och vallar djuren. Många unga söker ära under de ständiga räderna mot andra klaners tamdjursflockar och även i de blodshämnder som de flesta klaner har gående flera stycken av.

Religion: Andarna finns i vinden och det är endast vinderna som med säkerhet kan förmedla deras budskap. Därmed inte sagt att den enskilde inte kan bege sig upp på en åskam eller uppsöka ett sällsynt träd för att försöka rådgöra med förfäderna eller höra Gudinnans viskningar. Naturandar finns det också gott om och dessa ges behörig respekt.

Språk: De barbiska dialekterna skiljer sig endast marginellt från varandra. Några akrogaliska lånord finns i landets östra delar och ett fåtal havsrelaterade ord från habulonernas dialekt har spridit sig runt Ardibukten. Skrivkunniga höglandsnomader är ytterst sällsynta.

Stadsbor

Allmänt: Stadsborna finns inte bara i Barbias enda egentliga stad Babor utan även i de mindre byar som vuxit upp på höglandet. Stadsbefolkningen består nästan uteslutande av klaner som blivit av med sina tamdjur och förlorat sina markrevir, samt ättlingar till sådana. Innan städerna fanns hade nomader utan sin klans djur och mark inga andra val än att försöka bli upptagna i andra klaner, eller att gå samman för att bilda krigsflockar. I städerna kan de leva ett nytt liv och försörja sig med hantverk, grovarbete, enklare handel eller värva sig i den ständigt växande Kejserliga Barbiska Armén.

Utseende: Stadsbor kan vara av både noroghuriskt och osroghuriskt blod. En ny sedvana som kejsar Yddris Yxhammare infört är att alla stadsbor skall bära sitt hår kort, även kvinnor, och män vara slätrakade. Skinn och yllekläder är fortfarande vanligast i det kalla klimatet, men sydländska tyger och moden förekommer allt oftare. Som de nargurer de fortfarande är bär alla stadsbor vapen, trots sina oftast fredliga verksamheter.

Uppträdande: Stolta och fria som alla barbier, men också extra måna om sina rättigheter som stadsbor. Utan sina klaner har kärnfamiljen blivit mycket viktigare och så även deras nya sysselsättningar som ersatt nomadlivet. Stadsbor är stolta över sina yrken. De flesta nargurer har ett hederligt sinne och detta har gjort att städerna är förhållandevis fria från tjuvar och olagligheter. Söderns vanor är kända men har i liten grad påverkat de stadsboende barbierna. De kan dock anses vara mer toleranta än nomaderna ute på höglandet. Magi är känt, men fortfarande fruktat.

Religion: Då stadsborna oftast består av resterna av utplånade klaner är andarna svåra att lyssna till. Detta är en ständig källa till oro för dessa barbier och har därför orsakat en mycket stark tillförlitelse till Gudinnan. Stenstatyetter, inte olika de kasenerna en gång reste långt söderut, fast mindre, används i hemmet som ett sätt att vara nära henne. En liten blå kristall är en sådan statys enda utsmyckning.

Språk: Stadsbornas språk skiljer sig lite i uttal från övriga barbiers, men de har ett större ordförråd omkring själva livet i en stad och även eventuella hantverk de specialiserat sig på. Lånord från södern och östern är också vanligare i städerna. De skrivkunniga barbier som finns hittas nästan alla bland stadsborna.

Habuloner

Allmänt: Habulonerna är ursprungligen höglandsnomader som kände havets lockelse och utvandrade till övärlden i Ardibukten. Fiske och enklare handel gör det möjligt för folket att överleva på öarna, men även viss piratverksamhet bedrivs. Något som är oklart i habulonernas historia är hur de överlevde Mörkertiden. De lämnade sina öar och drog till annat land, men vart minns ingen längre. Habulonernas nuvarande båtar och de båtar som används av folket väster om Ardibukten har många likheter, men utan förfädernas minnen vet ingen säkert om detta är svaret.

Utseende: Habulonerna är alla av noroguhriskt blod men de skiljer sig från sina likar genom att ha gråa ögon. Håret hålls kort och männen bär inga skägg. De smyckar sig gärna med snäckskal och pärlor från havet.

Uppträdande: Habulonerna genomgick en förvandling under exilen från Barbia och sina öar. De blev både mer krigiska och ännu mer tystlåtna än övriga barbier, och kan skifta mellan dessa humör lika snabbt som stormen överraskar på havet. När en habulon någon gång talar, verkar det ligga någon djupare mening bakom och på något vis verkar de vara ständigt sorgsna, men trygga och stolta.

Religion: Då habulonerna lämnade höglandet och begav sig ut på havet följde deras förfäder med, vinden svepte lika gärna över hav som land och andarna kunde fortfarande vara hos de sina. Under Mörkertiden då habulonerna lämnade Barbias kuster kunde inte längre deras förfäders andar hitta någon ro och begav sig därför till Gudinnan som tog dem i sin famn. När habulonerna senare återvände till Ardibukten visade det sig att denna förlorade kontakt med förfäderna hade skadat dem. De förde sina döda med sig, alla dem som under exilen avlidit och inte kunnat hitta någon vila. I grottor ute vid höglandets västra kuster begravdes så dessa balsamerade kroppar för att andarna skulle hitta tillbaka till Barbia och sina klaner. Detta gjorde de aldrig men habulonerna fortsatte att begrava sina döda i grottorna för att åtminstone de försvunnas minnen skulle stanna hos klanen.

Språk: Habulonerna talar barbiska men deras dialekt skiljer sig genom att innehålla många ord relaterade till hav och sjöfart, samt genom ett annorlunda uttal. Detta härstammar från tiden i exil men hittills har inga språkforskare försökt klargöra om det finns släktskap med andra språk.


Östklanerna/Örnjägarna

Allmänt: Klanerna som lever på de lägre slätterna bortom Edeginbergen och Cerbergens höga toppar kallas "de östra klanerna" eller Örnjägarna. Dessa klaner är mycket nära besläktade med övriga höglandsnomader på Barbias högland, men har av historien kommit att utvecklas med egna traditioner. De driver inte ren- och myskoxflockar likt höglandsbarbarerna. De lever som nomader men med mer varaktiga bosättningar när de väl slår upp sina tält. De får mjölk från ett fåtal stäppjakar som endast finns i dessa trakter och ägg från orm, örn och rovtrana. De har en fäbless för att jaga med stora örnar och ägnar sig till nöds också åt kustnära fiske.

Utseende: Klanerna består främst av osroguhrer. De klär sig och rakar sig på liknande sätt som Cerevals nomader, men föraktar "hönsryttarna" och har i tusentals år plundrat i Cereval.

Uppträdande: De föraktas av höglandets barbier och hatas av nomaderna i Cereval. Själva har de ständigt gjort uppror mot de barbiska klaner eller kejsare som försökt tygla dem. De tycks inte tveka att alliera sig med svartfolk när det är fördelaktigt. Handelsplatsen Uttil har plundrats av östklansfolk flera gånger och kejsaren har med både stål och guld fått återställa ordningen. Fördelarna med handel har inte en chans mot tusenåriga traditioner av att plundra sig till vad stammen vill ha. Kejsarens inflytande utanför Uttil är mycket litet och viss oro finns att örnjägarna skall alliera sig med klan Tridor eller utnyttja kejsarens försvagade närvaro i området.

Religion: Samma som hos höglandsnomaderna.

Språk: Här talas en barbisk dialekt med en del lånord från cerevaliskan.