Cereval

Sammanslutning av stadsstater och stammar mellan Cerbergen och Masevabukten i östra Ereb.

Landsfakta

Invånarantal: 800 000

Befolkning: 75% människor, 14% svartfolk, 11% troll

Huvudstad: -

Statsöverhuvud: -

Styrelseform: Självständiga stadsstater utan särskilt styrande samhällsklass

Exportvaror: Fisk, kött, alkemiska föremål och elixir

Importvaror: Timmer och metaller

Välstånd: Fattigt

Armé: Ingen stående armé men ett vältränat folkuppdåd; nomader och troll

Religion: Mångudinnan Ihenni, olika drakkulter, omfattande naturdyrkan

Övrigt: Drakherrarnas månlag är högsta lag för alla cerevalier.

Ni har alla hört talas om Cereval, landet från fabler och sagor. Ni har kanske hört andra namn som "Serland", "Drakoni", "Fattigkusten" eller "Silverbergen", men det är alla sagor om samma land. Hjältesagorna om den urstarka Suckman och fablerna om den trebenta vargen och lättlurade grottbjörnen, om mosstroll och Baba-Jagas jättehöns. Landet där drakarna föds och städerna byggs av silver. Ni trodde aldrig att ni skulle segla mot detta mytiska land.

Skeppet, en buss, är från någon av stadsstaterna och ser ut som ett avlångt långskepp med rundör och akter som en kogg. Likt många andra av nordens skepp har den ett drakhuvud i fören, men aldrig har ni sett sådant detaljrikt och levande snideri.

Styrmannen Domovoi som ni befrändade i Mastika Agga ser ut som skeppare gör mest i dessa nordliga hav, och som de flesta av sjömännen ombord. Fodrade läderhuvor med sträv svart päls på och mantlar i billig blå saltmättad filt. Men pälsfodring och krage är av en kvalité sörlänningarna från Kopparhavet endast drömmer om, päls från Nargurs djup. Kläderna är lätta ljusa skinnkläder och kring halsen bär flera av dem enkla talismaner föreställande en måne. Håret är långt men i tofs utan fläta liksom det vildvuxna skägget. Några i besättningen skiljer sig dock åt med sina rakade skallar förutom en tofs med hår högst upp och långa slokmustascher. De bär röda ockrafärgade kläder med broderade västar i ljusa eller blå färger. Ovanpå bär de ärmförsedda mantlar med inflätade stora fjädrar som skimrar i grönt. De är från stäppen har ni blivit sagda. Män som förvisats då de förskjutits av sin klan eller undkommit något värre straff. De har inte talat med er, men deras blickar när ni frågade dem om troll och drakar viskade om möten som märker en karl för livet. De sjömän som är beväpnade bär långa lätt svängda sablar och knivar.

Domovois bullriga röst över regnet väcker er ur era funderingar. Domovoi försäkrar er att vädret säkert blir bättre när ni lämnat cerevali kustvatten och närmar er Drakonias skärgård. Om Havskungen och Fjärdtrollen vill kan ni om några månsteg få dofta akrogaliska kryddor, smeka nidländska kamelskinn och kanske finna er väg hem med de berendiska karavanerna. För just idag lockar tanken på varmt glödgat vin från Lindaros mer än allt silver i Cereval.

Historia

Forntiden

Nargurerna anländer

1568-1500 f.O.

Efter det förödande nederlaget nargurierna lider mot svartfolken vid Baborska klippan lämnar många klaner höglandet och skogen. Några lyckas ta sig över passen i norra Cerbergen och snart följer hela stammar i en vandring mot sydöst. Cererna och hynerna är talrikast och tar under vandringen upp i sig flera mindre klaner och flockar.

Bosättningen

1500-950 f.O.

Cererna följer kusten och slår sig först ner i de sydöstra delarna av dagens Cereval vid Masevabuktens stränder efter att ha korsat fjärden som delar landet. De är fåtaliga sedan deras fränder hynerna och lonerna har fortsatt vandringen söderut. Nomadlivet fortsätts dock snart och sakta börjar de sprida sig över Lîrslätten och senare via Trollfjärdsneset till Dûnslätten. Alverna uppe i bergen undviks men ses på med vördnad då den gamla vänskapen mellan nargurier och alver finns kvar i minnet. Mot svartfolken kämpas en evig kamp. Många barbier färdas genom landet under Krunska kriget 1 080 f.O.-1 065 f.O. men cererna deltar inte i konflikten. Månen börjar dyrkas som en syster till deras gamla gudinna Nahriguhr och kallas Ihenni.

Konsolideringen

950-600 f.O.

Cererna bebor nu hela dagens Cereval. Skogen och bergen bakom undviks dock fortfarande p.g.a. svartfolken som behärskar inlandet. Klanerna har gott om utrymme att skapa egna marker och ett relativt lugn härskar. Många väljer att göra sina vinterläger vid kusten till permanenta bosättningar. Vid några tillfällen försöker andra narguriska folk att få cererna att delta i kampen mot Kejsardömet Jorpagna men utan att lyckas i någon större omfattning. Cererna börjar följa lagar deras nya gudinnas förespråkar och krig ses på som onödig blodspillan. Klanstridigheter idkas dock friskt men handlar mest om boskapsstölder och gränstvister. Efter ca. 750 f.O. dyker hippogriffburna akrogalier upp och härjar kustbosättningarna men cererna lyckas trots svårigheter hålla dem stångna. Den yttre fienden bidrar starkt till sammanhållningen i landet. Drakar börjar ses uppe över bergen men de närmar sig aldrig människorna. En småskalig handel över Masevabukten tar sin början och en viss akrogalisk kulturpåverkan sprider sig bland cererna.

Tredje Konfluxen

599-598 f.O.

Tredje Konfluxen drabbar även cererna. Köttbitarna verkar dock undvika skogen och bergen och försvinner ganska snabbt vidare norrut. En fjärdedel av befolkningen äts upp men nästan alla tamdjur går åt på den öppna heden. Det relativa välståndet ersätts åter av en hård kamp för tillvaron. De flesta kustbosättningarna överges.

Mörkertiden

Plundringstiden

598-101 f.O.

Barbierna uppe i norr verkar ha sluppit lindrigare undan köttbitarnas härjningar och strömmar söderut over Cerfloden. De plundrar kusten och heden på sina räder till det fallna Jorpagna – cererna lider svårt. Endast de klaner som trots allt stannat kvar i sina små bosättningar och befäst dessa kan motstå de härjande krigshorderna, till stor del tack vare kontakter på andra sidan Masevabukten. Svartfolken strömmar även de återigen fritt över landet. Nomaderna ute på heden blir nästan utrotade. Så småningom lyckas till slut cererna samla sig och efter en allians mellan nomaderna och stadsbosättningarna 101 f.O. kan både barbier och svartfolk fördrivas. Det sista slaget står innerst i Trollfjärden där landet är som smalast mellan skogen och havet.

Den lugna oredan

101 f.O.-287 e.O.

Cereval återhämtar sig relativt snabbt då landet nu under lång tid lämnas i fred från utomstående makter och svartfolken i skogarna. Stadsbosättningarna börjar växa och bygger efter hand upp ett försvar av vallar i sten och torv befästa med ballistor och arbalest för att kunna skydda sig mot akrogaliska flyganfall. Interna stridigheter splittrar dock cererna och försök att ena landet misslyckas gång på gång. Sakta sprider sig ändå en enighet baserad på de lagar som gudinnan Ihenni förespråkar och till sist, vid tinget i Drakonia 287 e.O., svär de sista klanerna att respektera lagen.

Nya tiden

Statsbildningarna

287-456 e.O.

De större städerna Lîrvella, Drakonia och Cerevallis bygger upp kraftiga stenmurar med höga stentorn. Handeln med omvärlden blomstrar och de tre städerna utvecklas till självständiga statsbildningar. På heden samsas nomader och bönder i relativ frid och bevakar noggrant sin självständighet gentemot stadsstaterna.

Jehennin

456-610 e.O.

En rådsamling...

Kronologi

Redigering pågår...

138 e.O.

Barbia. Alad-Arch vaknar till och ses flyga över norden.

139 e.O.

Hynsolge/Lasutyp. Lasutyp ansluter sig till Hynsolge i enlighet med ett beslut tidigare fattat av Lasutyps råd. Man behåller dock självstyret i stor utsträckning. De klassystem som senare kommer att råda i Nidland grundläggs vid den här tiden. Vid Golwyndas sötvattenhav byggs staden Besphoro upp och blir regionens huvudstad.

142 e.O.

Hynsolge. En senhöstnatt dör den barnlöse kung Fingal Orchnackare av lunginflammation. Elias den vidreste, en astrolog från norra Hynsolge upptäcker en ny stjärna på himlavalvet. Efter ett par års livlig diskussion mellan rikets teologer, deifieras Fingal och blir Hynsolges skyddsgud. En kusinson till Fingal utses till kung.

287 e.O.

I Cereval ansluter sig den sista människogruppen till "Månlagen” och den cerevaliska skiljedomstolen. Cereval liknar mer och mer en enhetlig nation.

294 e.O.

Den cerevaliska staden Drakonia grundlägges.

312 e.O.

Det drakoniska universitetet färdigställs i Drakonia, Cereval, efter åtta års bygge.

357 e.O.

Cerevallis grundas i Cereval, staden blir sedermera rik på handel med Barbia.

378 e.O.

Staden Lirvella grundas i södra Cereval och börjar konkurrera med Cerevallis på Masevabuktens handel.

408 e.O.

Slaget i Trollfjärden, Cereval. En flotta från Cerevallis upptäcks av staden Lirvella som sänker fartygen med hjälp av legosoldater. Kort därefter härjas de bägge städerna av drakar. Till följd av händelsen förbjuds alla legoknektar som inte lyder under månlagen.

419 e.O.

Dvärgarnas Marsch. Många dvärgar från Grynnerbergen vandrar norrut mot Cereval lockade av månsilver. Efter cerevaliska påtryckningar tvingas hynsolgerna stoppa dvärgarnas framryckning. Mindre stridigheter uppstår vilket leder till protester från hynsolgiska handelsmän som inte vill göra sig till ovänner med dvärgarna. Den hynsolgiske kungens ställning försvagas ytterligare. Den del av Hynsolge som senare kom att bli Nidland avskärs ytterligare från kungamakten.

456 e.O.

Jehennin bildas i Cereval, ett råd med uppgift att samordna handel och utrikespolitik samt diskutera tvister och döma mellan olika grupperingar. Måntinget står dock fortfarande högst i landet.

500 e.O.

Barbia. Sporadiska inbördeskrig i Barbia försvagar riket. Kejsar Alet inser att handeln med omvärlden måste återupptas. Man inleder trots att man känner viss fiendskap åter handel med jorerna och ovaterna. Tack vare detta överlever Barbia. Under den här tiden byggs byarna Uttil, Nug och Ara i Barbia.

502 e.O.

Nidland. Bygget av den nidländska muren påbörjas och blir klart 38 år senare.

530 e.O.

Dird Ligamester väljs till borgmästare i Cerevallis. Detta brukar betecknas som början på det moderna Cereval. Dird låter bygga upp en ansenlig handelsflotta.

538 e.O.

Cerevallis belägras av en svartfolkshär, huvudsakligen från Lejonmanens klan och De ruttnande likens klan. Hedbönderna vid kusten och Dûnslätten angrips också.

540 e.O.

Svartfolk från nordväst anländer för att hjälpa till att erövra hela Cereval. Cerevallis uthärdar ytterligare en belägring. Även Drakonia belägras.

Nidland. Muren kring riket färdigställs.

541 e.O.

Maten är slut i Drakonia och staden är nära att falla. Dird Ligamester driver igenom ett beslut att undsätta staden sjövägen och belägringen bryts.

Cerisborgen faller för ett kombinerat anfall av svartfolk och barbarer från Barbia. Vadstället över Cerfloden är i svartfolkens händer. Stora svartfolksstyrkor strömmar in i Cereval. Endast större samhällen längs kusten håller.

542 e.O.

Hårda strider mellan svartfolk och troll i norra Cerskogen, trollsamhällen faller för svartfolken och barbarerna, drakar härjar på bägge sidor. En gemensam här från Cerevallis, Drakonia och Lirvella besegrar en svartfolksarmé på Trollfjärdsnäset.

543 e.O.

Svartfolk och barbarer jagas ut ur Cereval, tusentals dränks i Cerfloden. Svartfolken som undkommer gör det med skatter och slavar till Barbia. Städerna i Cereval anklagar trollen för förräderi och spända förbindelser råder lång tid därefter.

545 e.O.

Dird Ligamester äras för sin insats och blir talman i Jehennin, kuststäderna lägger tvisterna åt sidan och ingår ett förbund, nomader och hedbönder återuppbygger sina samhällen. Drakar härjar i landet.

Barbia. Kejsar Alet avlider av hög ålder och hans två söner Relos och Ured tvistar om tronen. Det slutar med öppet bråk. En vis nomad, Dendor, förstod att riket hotades genom sönernas kamp och tog själv makten. Dendor blev en populär och lyckosam kejsare.

546 e.O.

Nomaderna och hedbönderna utträder ur Jehennin då de inte fått del av städernas krigsbyten från krigen med svartfolken och barbarerna och vänder sig till måntinget. Äventyrare och annat löst folk bryter mot månlagen i trollens trakter.

547 e.O.

Måntinget dömer att hedbönder och nomader skall få del av städernas rikedomar, Lirvella vägrar betala men Dird Ligamester betalar. Lirvella lämnar städernas förbund.

549 e.O.

Havstroll överfaller hamnen i Lirvella och förstör den, beridna drakar cirkulerar över staden, stadens skepp sänks och dess sädesfält bränns.

550 e.O.

Lirvella ger upp och betalar sina böter i enlighet med måntingets beslut. Staden förbjuder trollen.

565 e.O.

Alver från Landori invaderar Cerskogen. Alverna anser att Tevatenu återvänt då gamla lindar åter skjutit skott. Trollen ogillar tilltaget och det hela resulterar i krig i skogen. Lirvella stödjer alverna medan nomaderna bekämpar alverna.

570 e.O.

De första trollrepresentanterna i form av bortbytingar vinner inträde vid Drakoniauniversitetet.

577 e.O.

Alverna ger upp planerna på att bosätta sig i Cereval. Lirvella sluter fred med övriga stadsstater.

580 e.O.

Nomader börjar delta i Jehennins rådslag på nytt. Handel med Barbia och Berendien liksom handeln över Masevabukten ger stora inkomster.

591 e.O.

Barbia. Den nu tjugoåriga Yddris kliver fram och kräver i sin fars namn kejsartronen. Gehard tvingas till tvekamp. Den usle svärdskämpen Gehard faller som en ynklig fegis ner på bara knän och ber om nåd. Yddris låter landsförvisa honom. Yddris blir populär även om klan Tridor och en del andra ihärdar i sin ovilja att ge ifrån sig sina marker. Områdena öster om Lerån och byn Nug kontrolleras av en nomadstam ledd av krigaren Medos. Medos allierar sig med Yddris.

604 e.O.

I Tarassusravinen hittar man en stor månsilverfyndighet och en rush inleds.

Hynsolge. Hynsolgeupproret börjar. Missväxt i stora delar av Hynsolge. När ingen hjälp ges belägrar man länsherrarna i Mergilia och Ansorvia.

606 e.O.

Ytterligare månsilver hittas i Tarassusdalen. Konflikter uppstår om fyndigheten och drakar kommer dit för att plundra och äta.

607 e.O.

Uråldriga konstföremål hittas i Tarassusravinen, legenderna om månalverna väcks återigen till liv.

Hynsolge. Länet Baldor faller för kungens armé och sluter fred med kungen. Den nya armén i Ansorvia kuvar Galdinor och norra Pendor. Samtidigt vinner kungen över Kunhaga. I slutet av året anfalls Mergilia och Nya armén vinner.

608 e.O.

Skattsökare samlas vid Tarassusravinen. Konflikter mellan troll och människor är vanliga då trollen håller hårt på månlagen. En forskargrupp från Drakoniauniversitetet anländer till drakherrarnas bergstoppar och får skåda dess under. Drakherrarna säger att inga fler besök önskas.

609 e.O.

Spänt förhållanden mellan troll och stadsstater, nomaderna ställer sig på trollens sida och hotar med att gå till måntinget.

610 e.O.

NU!

Geografi

Resa från Drakonia till Cerbergens fot

Ni lämnar Drakonias sydport på den välunderhållna landsvägen av krossade snäckskal som leder från Cerevallis i norr till Legallis vid Trollfjärden i söder. Vägen markeras med jämna mellanrum av stenar med fossil, oftast sjö- eller ormstjärnor från landets urtid. Ni har ljusa sandstränder och Masevabuktens vågor på er vänstersida i någon kilometer innan en avtagsväg leder österut in över hedlandet. Ju längre in ni kommer mot höglandet vid horisonten, desto mindre uppenbart blir det att det lätt kuperade, buskbeklädda hedlandskapet är gräsbevuxna sanddyner. I sanden har små murmeldjur och jordekorrar byggt bon de rusar ut och i när ni närmar er. Ni ser inga större träd utan endast enstaka dungar med krokiga enar, kustgran och fetbladig strandvide. En del snår av taggiga bärbuskar och andra låga rotrika buskarter finns också. I närheten av utslängda byar ni passerar ser ni också områden med odlad mark noga omgärdade av sten- eller trägärdsgårdar. Innanför murarna odlas rotfrukter och strandråg. De enda öppna odlade fälten är bomullsgräs som växer vilt i större fält och som tydligen smakar så illa att nötboskapen undviker dem. Det är tydligt att det inte faller några stora mängder regn över hedarna, men kvällsbrisen brukar dra in skurar några dagar i veckan och på vårarna drar dimma in från varmare vatten i söder.

Helt dominerande är dock gräshedarna med hjordar av måntajio-visent som vaktas av bönder och inhyrda krigare till häst.

Landet stiger allt brantare tills leden börjar ringla sig upp för den brant som höglandet skapar mot kustlandet. I den sandiga branten trivs mängder av olika fåglar som bygger sina bon ingrävda i branten. En del av dessa tycks infångas av bönder i stora finmaskiga nät. Märkligt kan tyckas då ingen av fåglarna är mycket större än backsvalor, men enligt bönderna själva är smörbröstgrävare en fantastisk delikatess. Kanske någon som provade i Drakonia?

Väl uppe på höglandet befinner ni er femhundra meter över havet och kan bakåt se ända till havet och solen som blänker i Drakonias torntak. Åt andra hållet sträcker sig en vidsträckt platt och torr slätt ut. Även om Dûnslätten är väsentligt grönare än Lîrslätten (speciellt södra Lîrslättens stenöknar) är det ändå ett av de torraste områdena ni sett. Marken består av rödorange jord eller mörkgul sand. Jordmånen är mycket mager, terrängen något kuperad och sträva gräs dominerar helt växtligheten. Ett snabbväxande gräs som nomaderna sår vid första snösmältningen, och som mognar innan sommaren, är tica-gräs som används till pasta och gröträtter. En annan födoväxt på slätten är den blåblommiga strutsärtan (på Lîrslätten finns ökenstrutsärtan med röda blommor) som blommar efter skyfall de få tillfällen sådana inträffar fram på höstkanten. Dess ärtskidor ger feta gröna ärtor som används till en fantastiskt mättande gröt, en portion om dagen räcker för de flesta. Kring oaserna växer kålpalmen vars palmblad smakar och doftar som kål och kan varieras stort av skickliga nomadmödrar. Det är annars mycket sparsamt med träd på slätten, men där växer spridda exemplar av ökenek, fjäderek, coolabah, spökgummiträd, acacia och vid vattendragen honek (ekarterna har inte mycket gemensamt med ek ni är vana vid). När man närmar sig Cerskogen och bergen finner man ensamt stående boabträd. Dessa blir aldrig så stora som de trollboabträd som växer i Cerskogen, men deras omfång är ändå imponerande.

Det är som framgår vattenbrist på Dûnslätten, men det finns källor till vatten. Det mesta regn som faller i Cerbergen rinner ner mot Cerskogen (Dûnslätten sluttar också åt det hållet), eller på bergens västra sida för att fortsätta in i Nargur eller följa bergen åt norr eller söder. Det finns dock ett flodsystem, Amu Dûnya, som korsar slätten och dit det rinner vattendrag även från slätten. Under höstens fåtaliga skyfall, men främst på våren när snösmältningen kommit igång, för mindre åar även vatten till vattenhål på slätten. Dessa vattendrag är annars torra resten utav året. Dessutom finns underjordiska vattendrag som ibland skapar oaser genom naturliga källor. Om man vet var vattnet finns, vilket nomaderna gör, så går det att överleva på slätten.

Till sin hjälp att finna vatten har nomaderna skovelhundar (namnet p.g.a. nosens form), en framavlad mindre vildhund med nos för vatten. I övrigt har varje klan ca. 50-100 cer-antiloper, av nomaderna kallad ”tatarica”.

[2]

Antiloperna ger mjölk, en slags ull och kött. Nomadernas mest kära husdjur är dock deras tama elefantfåglar som används som riddjur, men som också ger dun och ägg.

På slätten finns få leder, men den ni avser färdas på är sedan några år ordentligt markerad och välvandrad. Ni färdas nu leden mot Tarassusravinen. Den var tidigare en sparsamt använd led för en del handlare med gnagarpäls och timmer från Cerbergens skogar. Sedan månsilverrushen har den dock dragits om något och markeras med milstenar och andra markeringar. Det är aldrig mer än två dagar mellan vattenhålen, så leden går inte raka vägen mot ravinen, men utan vatten här ute överlever endast nomaderna. Leden har inga värdshus då nomadklanerna vars marker den korsar inte tillåter något sådant. Det finns dock lägerplatser och olika typer av skydd mot drakar på rastplatserna. Leden patrulleras också av nomaderna, men det sker inte som främlingar kan tro för de resandes skydd utan nomaderna vaktar noga på att inte deras mark ska missbrukas eller resande lämna leden allt för mycket. Skulle man avvika från leden och nomaderna finna en bör man ha tungan rätt i mun och recitera Måneden om man inte vill göda den magra jorden med sitt blod.

Farorna på resan över slätten är annars flockar av vildhundar, giftiga klippödlor, safannjaguarer, sanddemoner (ormart) och rovtranor. Man bör också ha ögonen på himlen och horisonten efter vilda drakar som börjat lockas till leden och ravinen p.g.a. den ökande mängden föda. I övrigt drar ibland svartfolkgrupper plundrande över slätten och på Tarassusleden blir det allt vanligare med rövare. I norr vandrar ibland barbiska stammar för plundring och örnjakt.

När ni korsat vadstället över Amu Dûnya blir slätten något grönare och ni anar att ni närmar er bergen och den väldiga skogen. När ni så når ravinen som skär brant ner i slätten, kan ni bortom den skymta trollens skog. Mot väster anar ni genom diset Cerbergens massiv. Här växer eukalyptusskogar med spridda trollboabträd och en del kott- och barrträd vilka ju närmare skogen och bergen man kommer tas över av mer lummig barr- och lövskog. Då den södra änden av ravinen är den mest svårforcerade vägen in (ogenomträngliga giftiga taggväxter med seg stam är ett evighetsgöra att ta sig igenom) väljer ni att fortsätta följa leden. (Bäcken lämnar ravinen och fortsätter söderut in i en mycket torr del av slätten som är lik Lîrslättens stenöknar.) Under den fortsatta färden till ledens slut vid bergens sluttningar och ravinens västliga ände, passerar ni ett antal silverletarbosättningar. Det är mest tal om enkla hus av trä och inköpta nomadtält. De är förlagda där ravinen är mindre brant och djup och där har man lyckats hugga sig stigar ner till bäcken. Även om det inte är det vanligaste så förekommer det en del vaskning i bäcken. Ljuden och stanken från dessa små ansamlingar av silversökare är inte långt efter trollstank i arom. Ju längre mot nordväst ni färdas ökar risken för att stöta på ilskna troll, mordiska svartfolk eller vilda drakar. Där leden slutar (den fortsätter omarkerad lite till upp i bergsskogen till det område där man förr avverkade timmer) ligger ett stort värdshus som påminner om nomadernas tält till sin form, men är tre våningar högt. Hit vågar sig endast de modiga eller dåraktiga, och de bär alla rustning och vapen, eller betalar andra att göra det kring dem. Härifrån kan man lättare ta sig ner i ravinen på jakt efter rikedom och det finns en hel del enkla träkåkar och nomadtält kring ravinen. Värdshuset har samtidigt allt som kan erbjudas för att befria upphittaren från silvret igen.

[Cerevals geografi]

Karta

Karta över Cereval

Regioner

Slätten

Fraxinus förslag till landskapstyper: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=21612#p21612

Lîrslätten

Dûnslätten

Skogen

Cerskogen

Bergen

Cerbergen

Flora & Fauna

Elefantfågel

Huvudartikel:Elefantfågel

Städer

Cerevals städer ligger längs kusten och utgör självständiga stadsstater. De tre största är Cerevallis, Drakonia och Lîrvella.

Cerevallis

Huvudartikel:Cerevallis

Drakonia

Huvudartikel:Drakonia

När man passerat genom skärgården full av fiskarbyar utanför Drakonia ser man staden med sina murar och torn i rödmelerad nordisk granit. Murarna är breda och tornen ovanligt höga med skiffertäckta flata tak. På taken står smidda ballistor som kan roteras med vevar och kugghjulskonstruktioner. Det sägs att alla projektilerna har spetsar av månsilver. Att försvaret är värt sådan dyrbar metall är alla överens om då det är drakar det skall skydda emot. När ni närmar er hamninloppet mellan två lite lägre kraftiga torn hör ni hur rep och taljor i tornen ger ifrån sig ångestfyllda ljud när de kämpar med det tunga nät av kedjor som vaktar hamninloppet mot havstroll. De sänks inte heller helt och ni kan höra kedjorna skrapa och slå mot kölen när ni passerar över dem.

Staden innanför murarna är inte lika mörkgrå som dess murar. Här trängs vit och gul sandsten från höglandsbrotten, vit marmor från bergen, grön marmor från Kalmurri och i de fattigare områdena ljusare toner av graniten. Husen har trädetaljer mest som utsmyckning och för vissa arkitektoniska detaljer, men nästan allt annat i staden är byggt i sten. De ljusa stenfasaderna är dock vackert utsirade med vackra mönster och figurer från Cerevals många fabler och sagor, naturligtvis en hel del drakar.

Hustaken är brant spetsiga och täckta av skifferplattor. De tak som är något mindre branta har ballistor monterade och bland skifferplattorna sticker vassa järnspikar upp. Allt för att någon drake inte skall få för sig att landa. Det är inte ovanligt att skifferplattorna är färglagda och lagda i mönster, speciellt som stora stirrande ögon.

Gator och gränder är smala och därför utrustade med gatlyktor som underhålls och efterhålls av ljusmästarna. Ljusen tillverkas av vax som odlas fram i särskilda torn nere i hamnen och ges lång livslängd med mald bark från den nidländska ibisbusken. Torgen är runda och med undantag för Rådhustorget är de aldrig bredare än tio meter i diameter, ofta med en brunn i mitten. Rådhuset är en rund byggnad, inte olikt ett korpulent torn, i mitten av Rådhustorget. Rådhuset delar källare och därmed bibliotek med Drakonias Universitet, Cerevals främsta källa av lärdom. En gång Mandelordens mest avlägsna lycéum där Erebs främsta samlingar av drakkunskap finns och Cerevals originella skrift utvecklades. Staden har få religiösa byggnader men här finns måntempel av både cerevalisk och kalmurrisk stil, liksom förfäderstempel för de olika borgarfamiljerna. Där måntemplens salar domineras av blå mosaik mot vit marmor domineras förfädershusen av rödlackat trä mot vit sandsten. Gonggongar, brölhorn, fingercymbaler, klockspel, spegelljusstakar och rökelsekar är av månsilver och ofta av avsevärd ålder.

Förutom stadens alla detaljer för drakförsvar, vilka den delar med de flesta andra städer i Cereval, är det bortbytinge-trollen som förvånar besökare mest. De är inte många, men de står ut värre än stadens få ankor, halvlängdsmän och dvärgar. De är mer än huvudet längre än resten av befolkningen och kraftiga över skuldrorna som en ekport. De flesta bär sitt svarta hår axellångt och kammar det bakåt med parfymerade oljor. Dessa troll har vant sig att tvaga sig men kan endast mildra sitt folks naturligt potenta dunster. De flesta sysslar med något lärt yrke och klär sig i klara enfärgade bredärmade kaftaner i furgiskt siden som räcker nästan till marken för att dölja svansar och stora fötter. De som studerat till trollkarlar markerar ofta detta med konformade hattar med stjärnor av silver på, inte olika de som de cerevaliska månprästerna bär fast de då har nymånar istället för stjärnor på sina. Förr lär även krigartroll ha ingått i stadens stridsstyrkor, men sedan något decennier har de alla slutat eller körts bort. Även de lärda trollen har det inte lätt men har skydd av sina mänskliga familjers förmögenhet och stöds av universitetet och de flesta i rådet. I gryning och skymning kan man se dem skyndsamt gå genom gränderna mellan hem och arbete. Det är ovanligt men ibland kan man se dem även på dagen i skydd av stora parasoller av mörklackerad kamsunsk papir.

Drakonia försörjs liksom de andra städerna av fiske och nöthjordsfösare (Måntraj-visent; finns på Erebs östliga slätter i Barbia, Cereval, Grynnerpasset och norra Nidland). Drakonia är dock den stad som har störst fiskeflotta. För att undvika att ha denna livsviktiga tillgång i brännbart trä liggandes i hamnen (som ändå är trång nog för alla handelsskepp) så är fiskeflottan spridd bland kustens och skärgårdens fiskebyar. På liknande sätt är varven småföretag i flera olika byar längs kusten, men där byggs både fiskebåtarna, guzzu, och de större, buss. Nu är det dock så att för skeppsvirke måste man importera från Mastika Agga och norra Akrogal. (Man är också i stort behov av metaller vilka importeras dels från Trimbusbergen och dels från dvärgarna i norra Kard.) Även i Cereval är djurhuvuden i fören populärt, men ingenstans finner man snidade drakhuvuden som är så lika levande djur. Tillsammans med stenhantverken från Drakonia är dessa sniderier populära även utanför landet. Även det livsviktiga fisket och nötfösandet går på export främst till Kalmurri och ibland via Nidland till Furgia. Framförallt handlar dock Drakonia dagligen med de andra stadsstaterna och i Cereval är internhandeln väsentligt mycket större än exporten.

Drakonia styrs av ett råd där rika köpmannafamiljer, fiske och herdeklaner, hantverkarskrån, universitetsrepresentanter och det mycket gamla trollet Gradamunq sitter. Stadens nuvarande borgmästare är Dird Ligamesters barnbarn Leina Ligadotr Dirda, en intelligent kvinna som fortsatt stärka Drakonias position i Cereval men tyvärr saknar sin morfars barmhärtiga hjärta.

Drakonia är den populäraste hamnen att anlända till för dem som tänker söka lyckan i Tarrassusravinen. Detta har gjort läget spänt även mellan Drakonia och befolkningen i Cerevals inland, men om det inte vore för Drakonia hade Jehenninrådet splittrats för flera år sedan.

Lîrvella

Huvudartikel:Lîrvella

Befolkning

Svartfolk

Övriga

...rike bebott av orcher och svartalfer i norra Cerbergen (EA-SL s.16)...

Reptilmän

...stör fisket längs kusten (EA-SL s.11)...

Drakherrar

Bland Cerbergens högsta toppar bor ett odödligt folk med ursprung i Cerevals Stora Legend. På grund av deras makt över bergens drakar och att de vid sina besök utanför bergen alltid färdas på drakryggar har de givits namnet "drakherrarna". De är instiftare av Månlagen och Måntingen och tar årligen ut skatt i månsilver av Cerevals folk.

Legenden förtäljer att drakherrarna är odödliga och att deras antal alltid är konstant. Ändå finns det ett fåtal vittnesmål om drakherrar som dödats i strid, men då av upproriska urgamla drakar. Enligt drakoniaexpeditionens rapport skall drakherrarna ha bekräftat att drakherrar har dött, men att de vid de tillfällena låter fyra mästare skapa en ny kropp ur sina egna för den fria själen att återvända till. Enligt legenden får deras själar inte återförenas med evigheten förrän de sonat sin försummelse.

När drakherrarna inte patrullerar Cerevals luftrum på sina drakar eller kräver in skatt vid måntingen mediterar de och fjärrskådar i en stor spegel av månsilver, enligt drakoniaexpeditionen. Drakherrarna kommunicerar med tanken, men talar ytterst sparsamt. De besvarar frågor med gåtor vilket inte alltid gör det så lätt att förstå dem. Sover gör de sällan, enligt legenden endast en gång vart hundrade år, men när de sover gör de det utomhus och sömnen kan vara i ett eller flera år.

När det gäller drakherrarnas utseende tycks den väldigt varierande. Vittnesmålen talar om horn, flera armar, gripsvans, ödleögon, simhud, drakklor o.s.v. Drakoniaexpeditionen talar om svart sidenpäls över hela kroppen. Även drakoniaexpeditionens deltagare har dock olika uppfattning, och vissa rapporterar istället långt blont hår och skägg kombinerat med midjehår. Ögonen är ljusblå glober utan pupiller. Det enda alla tycks eniga om är att de är storväxta humanoider med päls.

Drakherrarnas boningar är bland Cerbergens högsta bergstoppar högt över snögränsen. Topparna tycks evigt täckta av en blåskimrande dimma som endast skingras vid fullmåne och topparna avger då ett blått sken som troll och bergsherdar har berättat om. Luften kring topparna skall dock vara mild och stilla. Drakoniaexpeditionen berättar om stenboningar i enkla geometriska former och om vita träd som i hundratal, kanske tusental, växte rätt ur de hårda kalla klipporna. Träden vänder alltid sina blad mot månskenet och vid fullmåne slår blåvioletta blommor ut. Efter blommorna kommer vita genomskinliga frukter som enligt expeditionen skall vara giftiga för alla utom drakherrarna.

I Lirvella har man dragit andra slutsatser av drakoniaexpeditionens besök än övriga lärde i Cereval. Lirvellas Böckernas Mästare och hans lärde anför teorin att drakherrarna är bedragare. De finner motsägelser i drakoniaexpeditionens rapport, folks vittnesmål och drakherrarnas passivitet under senaste invasionen m.m. Man menar att oavsett om legenden är sann eller falsk så vet man att drakar och dess herrar drabbades av katastrofen för 1 200 år sedan. På 800 år hörde ingen av drakherrarna och i Lirvella finns historier om hur drakherrarnas ok kastades av när de försvagats av köttbitarna och de sista äkta drakherrarna togs av daga av cerevals folk. De som sedan kallat sig drakherrar så många århundraden senare är enligt de lärde en grupp drakmagiker giriga för månsilvret. Dessa bedragare förtjänar inte någon vördnad och deras förtryck borde kastas över ända. Det var länge sedan drakherrarna stod högt i kurs i Lirvella.

SL: information avs. träden, brottslingar, m.m.

Historia

I Urtiden, den tidsålder som föregick Gudarnas Vrede, levde ett folk som hade att patrullera himlarna på ryggen av drakar. De vaktade himmelssfärens stjärnor, vallade dess vandrarklot, och höll uppsikt åt Gudarna över vad som skedde i världen nedom. Men de blev stolta och högfärdiga och försummade sin uppgift vilket orsakade att en blå fixstjärna föll i ett av Urtidens stora hav. Ur det hål den lämnade efter sig kunde mörkrets och kaos krafter ta sig in och börja riva bitar ur Gudarnas skapelse. Detta var det sista strået som knäckte dromedarens rygg och fick Gudarnas Vrede att drabba världen. I det Altor som därefter skapades läts drakarna överleva och de mest rättrådiga av det försumliga folket kastades till marken. Folket löstes från Förgänglighetens lag, och bands att skydda och samla in fixstjärnans hjärta tills den åter kan fästas på himlavalvet. Om fixstjärnans hjärta förstörs eller går förlorat kommer Gudarna inte att kunna hålla emot kaoskrafterna och Altor försänkas i evig ondskas mörker. Under lång tid sökte folket efter fixstjärnan i det nya Altor de inte kände. Under Gudarnas Vrede hade havsbotten där stjärnan sjönk lyfts upp och bildat det vi idag känner som Cereval.

Stenars ålder I Cerbergen lever både alver, dvärgar och svartfolk i mindre grupper. Medan svartfolken endast kan hantera sten och dvärgarna sent omsider lär sig bruka koppar och brons, finner alverna delar av den fallna stjärnan i fickor i berget. Metallen är som blåskimrande silver som lyser extra starkt i månsken.

Bronsets ålder Ceralverna kommer att kallas Månalverna då de fullt ut lyckas bemästra Månsilvret. Månalvernas kultur, makt och rikedom samlas i vackra städer i bergen och bergens övriga invånare fördrivs med månsilvrets hjälp. Det är i denna ålder som trollen säger sig först ha sett vad de på sitt språk kallar ”det Förtappade Folket”.

1 700-1 100 f.O.

Alverna lyckas dock inte fördriva trollen som även de utvecklat en högkultur långt bortom andra svartfolks. Trollen tycks även de ha funnit sätt att utnyttja månsilvrets kraft. Sökandet efter månsilver och girighet driver de två folken till oundviklig konfrontation. Långa svåra strider driver genom berg och skog i Cereval. Dessutom har antalet drakar i Cerbergen ökat kraftigt i tiden kring år 1 600 f.O. Några få av drakarna tycks styrda av ett mystiskt folk, Drakherrarna.

Månalverna ansätts under de kommande århundradena av drakarna om dagen och trollen om natten tills den sista av månalvernas städer faller ca. år 1 050 f.O. och månalvernas era är över och de blir blott en forntida legend. Drakherrarna håller sig utanför kriget och månalverna är för stolta för att be om hjälp.

950-600 f.O.

Drakar och troll fortsätter strida, men nu mot varandra, i ytterligare några hundra år. Cerevalierna som bor på slätterna och vid kusten utsätts också för ständigt återkommande härjningar av drakar och troll. Det är en svår tid för befolkningen som även utsätts av plundring från sina kusiner i norr, hippogriffryttare från Akrogal och soldater från Kejsardömet Jorpagna i söder. Drakherrarna tar under denna tid kontroll över Cerbergens högsta toppar och med tiden över majoriteten av bergens drakar. Runt de högsta topparna syns ett blått sken som sägs synas än i dag. Drakherrarna stävjar drakarnas och med tiden trollens plundringar vilket gör livet lättare för människorna i Cereval som äntligen kan växa och uppnå visst välstånd. När så även människorna finner månsilvret och lyckas smida metallen kontaktas de av drakherrarna. Man besöker de nya samhällena och lovar människorna beskydd och fred i utbyte mot att den så kallade Månlagen, även kallad Draklagen, följs. De som tvekar får erfara vilka faror som kan drabba dem och till slut har alla accepterat eller tvingats in under lagen vars främsta syfte är att säkerställa att månsilvret inte lämnar landet. Lagen ålägger också alla att betala en viss mängd månsilver i skatt till drakherrarna, det vill säga hjälpa dem att samla ihop stjärnans spillror.

Drakherrarna håller dock också sitt löfte och antalet vilda drakars härjningar sjunker till ett minimum, trollen återgår till ett mer fredligt leverne och plundringstågen från norr, öster och söder möts av organiserade drakattacker som snabbt får dem att vända hem svedda och utan plundringsbyte.

600 f.O.-250 e.O.

Tredje Konfluxen tycks ha drabbat drakherrar och drakar, liksom övriga folk i Cereval hårt. Människornas samhällen faller samman och plundrande barbarer från norr och öster drabbar åter Cereval, vars folk bittert undrar var deras beskyddare tagit vägen. Svartfolken ökar i antal och drakarna förvildas åter snabbt. Trollen lyckas dock bygga vidare och expanderar upp på bergens sluttningar. Trollen driver bort dvärgarna som kommit för att söka månsilvret och drakarna undviker trollens boningar för lättare byten på slätterna och i det sönderfallna imperiet söder om Cereval.

Med hjälp av bruksföremål och vapen i månsilver lyckas människorna åter samla sig kring år 100 f.O. och slå tillbaka barbarer och svartfolk. Man inser att drakherrarna är borta och att människorna får skydda sig själva. Efter en rad stora segrar inrikes anfaller man grannfolken i norr och framförallt i söder. Även om man med månsilvervapnen sätter sig i respekt genom att driva plundrarna på flykt och har vissa framgångar inledningsvis i anfallen på grannarna så upptäcker man också snart månsilvrets svaghet. Anfallsexpeditionerna slutade i katastrof när vapnen bleknar eller faller i bitar. Man vänder sig då mot trollen och ett nytt långt krig inleds. Drakherrarna är nu blott en legend bland människorna som glömmer så lätt. Perioden är känd som den Stora Oredan.

Under slutet av kriget märker dock båda sidor hur drakarna återkommer och börjar lägga sig i striderna. Efter ett tag inser man att drakarnas attacker är organiserade och sker lika mot bägge sidor i kriget som försvagas mer och mer. Drakherrarna är tillbaka. Åter drivs månlagen igenom, fast denna gång med större motstånd från människorna. Först år 287 e.O. accepterar den sista gruppen människor lagen. Även svartfolken tvingas erkänna lagen men deras laglydighet förblir begränsad. Månlagen innehåller denna gång även en klausul om skiljedomsinstitut för de fall Cerevals befolkning inte själva kan lösa sina tvister. Beskattningen av folken ökas också.

250-450 e.O.

Stadsstaternas handel växer under drakherrarnas fred. Detta är en ljus tid för Cereval där Mörkertidens oreda städas ut och ny rikedom skapas även utan månsilvrets inflytande. De tre stora stadsstaterna Cerevalis, Drakonia och Lirvella tävlar dock om handeln och rikedomarna vilket leder till nya stridigheter längs kusten och på havet. Under ett krig mellan Cerevalis och Lirvella blir Trollfjärdens troll oskyldiga offer och drakherrarna låter sin och trollens vrede drabba städerna. Krigsskadestånden tömmer de två städerna på månsilver och Trollfjärden blir fredad sjö mot människorna som förbjuds segla över dess vatten.

Drakherrarnas krav på månsilverskatt blir allt mer betungande och metallen blir allt mer svårfunnen. Med anledning av detta tar Drakonia initiativ till att förstärka den forntida traditionen av Jehennin med målet att drakherrarna ska få färre slavar och böter i månsilver på Måntingen. Drakherrarna reagerar med att minska sina besök utanför bergen och drakarnas beskydd går inte längre att förlita sig på.

450-610 e.O.

En ny period av oro inleds, men Cerevals folk är nu bättre rustade. Svartfolk och barbier från grannlandet i norr härjar landet något våldsamt, men besegras till slut av de förenade stadsstaternas styrkor. Plundrat månsilver som tagits från nomader, bönder och troll hamnar i stadsstaternas händer. Drakherrarna som hållit sig utanför kriget ingriper, efter vädjanden vid måntingen, mot stadsstaterna som tvingas dela med sig av sitt månsilver. Efter detta är Cerevals folk mer splittrade igen, men drakherrarna håller sig mest till sina bergstoppar och ses endast vid måntingen. Drakherrarna för en undanskymd existens och livet i Cereval går vidare oberoende av dem, men Månlagen ses ännu som gällande och följs av de flesta. Misstankar finns att drakherrarna låter drakarna hindra nyetablering av alver från Landori även om det huvudsakliga motståndet kommer från Lîrslättens nomader.

En expedition med lärde män från Drakonia tillåts år 608 besöka drakherrarnas bergstoppar och för med sig ny kunskap hem, men varnas att aldrig försöka återvända.

Månsilver blir allt ovanligare och skatterna svårare att betala. När man finner ny stora fyndigheter i Tarassusravinen drabbas landet av en månsilverrush som fortfarande pågår. Bristen på månsilver har också återupplivat ryktena om Månalvernas glömda städer och månsilverfynd i Trollfjärdens stränder och djup.

Samhälle

Styre

Jehennin

Jehennin eller Ihenni är det traditionella råd som de cerevaliska barbarstammarna sedan forntiden nyttjat för att lösa konflikter. Idag hänvisar det främst till det flerfolksråd som upprättades 456 e.O. för att underlätta möjligheterna till att upprätthålla den bräckliga freden i Cereval.

Månlagen

Drakherrarnas lag, känd som Månlagen eller Draklagen, är Cerevals högsta lag. Det är en lag som drakherrarna påtvingat Cerevals befolkning i utbyte mot beskydd mot yttre fiender och inre slitningar. Lagen infördes för att drakherrarna skulle kunna få folken i Cereval – det land som påverkas av den fallna stjärnan och där stjärnors skärvor vilar – att hjälpa dem med skyddandet och insamlandet av månsilvret.

Lagen reglerar:

• 1. Lagens oersättlighet och okränkbarhet samt Måntingen. Ingen högre lag i Altor säger lagen, d.v.s. den står över alla andra lagar inklusive av gudar givna. (Kan vara en anledning till att religiositeten i Cereval är mindre nitisk än i de flesta andra länder.) Här slås också fast att en person inblandad i en tvist eller som står anklagad alltid kan begära överprövning av drakherrarna på nästa månting. Risken med detta är lång väntan i eventuellt häkte eller beslag och drakherrarnas domar är hårda och dyra. (En av anledningarna till att Jehennin återuppstod). Måntingens ritualer regleras samt vad som skall och kan avhandlas på måntingen.
• 2. Hur månsilvret skall behandlas; vem som får äga det; hur det skall förvaras och förbudet mot utförsel från Cereval.
• 3. Månsilverskatten, beräkning och betalning; delar in Cereval i skatteregioner vilka i vissa fall som för skogstrollen är över tusen år gamla, medan de stora stadsstaterna blev regioner för några hundra år sedan.
• 4. Freds- och fridsregler. Instruerar hur individer och folk i Cereval skall bete sig mot varandra. Även främlingars rätt i Cereval behandlas. Om man t.ex. vill få fri lejd, tillgång till vatten, en varm härd och bete för sitt riddjur i ett främmande folks område kan man åberopa Månlagen och genomföra en påbjuden ceremoni. Inom hörhåll påkallar man den lokala befolkningens uppmärksamhet, närmar sig dem med tomma händer handflator framåt. På ett halvt dussin draksvansars avstånd lägger man händerna mot pannan, blundar och bugar djupt samtidigt som man uttalar "Jonoch hiath tenkertiok Niahoth" (enligt drakherrarna betyder detta ”Jag följer Månens lag och är bunden av Eden.”) Värdfolket skall då svara på samma sätt. Utöver det som räknats upp ovan har man inte rätt till mer och får aldrig sova på samma ställe mer än två dagar i rad. Gästfrihetsregler hos Cerevals folk varierar, men fyller ofta ut med rätt till mat och hjälp vid sjukdom och skada. Värden skall också skydda gästen vid attack. Gästen å sin sida måste hjälpa värden om den attackeras. Gästen får heller inte ta något från värden utan lov eller skada värden eller hans egendom. Värdfolket kan vägra gästens åkallan av lagen om gästen tidigare skadat eller stulit från värden. När krig officiellt utropats mellan folken kan värden också vägra en gäst från fiendefolket. Vägrar värden av någon annan anledning bryter det mot månlagen samt ger gästen rätt till blodshämd. Vid sådan skall värd och gäst avlägsna sig ett dygn från varandra, gästen skall följa sin egna spår bakåt, för att sedan utkräva hämnden alternativt invänta nästa månting för att låta drakherrarna döma.
• 5. Sanktioner vid brott mot månlagen är i två former: böter i månsilver och för grövre brott och brott mot månlagen överlämnande av brottslingen till drakherrarna som slavar. (Folken har också sina egna lagar som oftast föreskriver dödsstraff för brott mot månlagen. Att föras bort av drakherrarna anses dock mycket värre än den grymmaste avrättningen.) Lagen ger brottslingar rätt att överklaga till måntinget.
• 6. Verkställighet av straff och överlämnandet av brottslingar.

Alla folk i Cereval har svurit Månlagens ed, men inte alla följer den så riktigt som nomaderna och trollen. Svartfolken i de norra bergen följer bara lagen när det passar dem, Lirvella har förklarat undantagen tillämpliga mot trollen och andra grupper de ogillar och drakarna lurar på en gästs varje litet misstag för att kunna förvandla skyddad gäst till knaprig måltid.

Månting

Drakherrarna har delat in Cerevals befolkning i geografiska områden som sammanfaller med skattuppbördsområden för månsilver. Varje sådant område hålls det Månting i. Oftast är tingen mycket homogena avseende etnicitet då Cerevals folk lever segregerat efter folk i mycket hög grad. Delvis bidrar månlagen och dess skattebördor till detta. (Det är inte svårt för en teoretisk taktiker att lista ut att drakherrarna både splittrar och förenar Cereval med sina ting, skatter och lagar.)

Måntingen hålls varje eller vartannat år beroende på befolkningsmängd, och det sker i ett rullande schema som är lätt att följa under åren. Ritualerna kring Måntingen är föreskrivna i lagen, men följs med olika traditioner och skiftande entusiasm.

Alla har som sagt rätt att vädja till tinget för att få sin fråga prövad, men riskerar hårdare straff och kraftigare böter. Drakherrarna tycks döma efter att ha läst de inblandades sinnen vilket i sig kan vara nog så obehagligt. Det var därför inte konstigt att så många av Cerevals folk nappade på idén om att återuppliva Jehenninrådet för att minimera antalet frågor som förs upp till Måntingen och kostar dryga månsilvermängder.

Handel

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=29671#p29671

Religion

Ihenni

Huvudartikel:Ihenni

Kultur

Kalender

Månkalender som räknar Lahunias tretton månader om 30 dygn varder. [Mer information kommer]