Erebs historia: Skillnad mellan sidversioner

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Rad 75: Rad 75:


===C:a 1500 f.O.===
===C:a 1500 f.O.===
Barbarerna från dagens Barbia emigrerar i stort antal till Nargurs skogar vilket leder till att svartfolken breder ut sig ytterligare i [[Barbia]]. Emigranterna kom att kallas Howather. En av dessa howatherstammarna fortsätter genom Nida-passet i söder och får av alverna tillstånd till att bosätta sig i området nu känt som Torshem.
Barbarer från dagens Barbia emigrerar i stort antal till Nargurs skogar vilket leder till att svartfolken breder ut sig ytterligare i [[Barbia]]. En av dessa narguriska stammar, ovaterna (howatherna) fortsätter genom Nida-passet i söder och får av alverna tillstånd till att bosätta sig i området nu känt som Torshem.


==Melukha==
==Melukha==

Versionen från 20 april 2007 kl. 14.18

Historisk kronologi nedtecknad åren 603-610 e.O. av den lärde jorpagnern Hans af Lo vid Pendons Lyceé efter en livstid av forskning och äventyr.

När jag hänvisar till områdens olika historia använder jag för läsarens skull huvudsakligen områdets joriska namn i vårt eget århundrade.

I slutet av denna HISTORIA ges ära till dem som gått före mig på denna nedtecknarens stig och utan vars noggranna forskande och nedtecknande vi inte idag hade haft denna ödmjuka källa till var vi kommer ifrån.

I detta utkast har nytt eller bearbetat material denna textstorlek (behövs detta? anmärker Rickard), och icke officiella årtal med grönt (rött anmärker icke påbörjad artikel). Frågor jag ber den insatta läsaren ge mig svar på är markerade i rosa. Nyheter från föregående upplaga av HISTORIEN är markerad kursiv stil (behövs detta? anmärker Rickard).

Förhistorien (10000 – 9000 f.O.)

Tiden efter den första konfluxen

Skaparna hade tröttnat på Altors urinvånare som såg sig så mäktiga att de utmanade gudarna och trodde sig kunna ersätta dem. Skaparna kunde inte tillåta detta och straffade Altors väsen. Straffet har senare kommit att kallas Konfluxen. En mängd katastrofer inträffade som har satt spår på Altors yta för all framtid t.ex. kratrar, förstenade skogar och uttorkade havsbottnar är fenomen som finns kvar från denna tid. Fokalerslätten i Trakorien uppstod då stormguden Marduk slungade ett eldklot mot det hedniska Woddam för att sätta stopp för wodamiternas demondyrkan. Inga lämningar efter civilisationer från denna tid har någonsin påträffats varför Erebs historiker antar att det inte fanns några. (Undantag Gudarnas Hem i Kardbergen, se en Sinkadus om ödeskampanjer? Gravkammaren i helvetesfortet och Wodamgrottorna i Store Stenfar?) Endast drakarna skonades mot eder på att inget förtälja. Då drakarna är av skaparnas sång är de del av det urgamla språket och dess riktiga namn. Några få unika väsen till undkom konfluxens enorma kraft.

Caranor, silveralvernas flygande ö, skapades. HUR? En bit som kastades loss under konfluxen?

Alad-arch, en kolossal svart drake, tog sin tillflykt undan naturkatastroferna. Alad-arch flög från drakarnas arkipelag till sin grotta i de nordliga Edeginberen för att påbörja sin långa väntan. Under drakarnas, för den här tidsålderns sista storråd, tilldelades han en uppgift, ett uppdrag inför nästa tidsera.

Efter katastroferna uppstod en ny värld. Gudarna började om på nytt. De första intelligenta varelserna tog sina vacklande steg.

Stenars ålder (9000 – 3500 f.O.)

De nya intelligenta varelserna hade blott rudimentär kunskap om jordbruk och levde företrädesvis som jägare och samlare. Alver och dvärgar var de främsta hantverkarna i sten och trä, denna tidsålders råvaror. De gav tidsåldern namnet Stenars ålder. Samhällsstrukturer fanns endast på lokal nivå.

Tevatenu var först ut med att befolka det renade Altor. Hon skapade alverna som hon lät stiga fram på olika natursköna platser runt Altor. Senare skapade hon också övriga älvfolk. Till en början levde de i harmonisk samklang med sin omgivning. Detta var i sanning en alvernas guldålder. Tevatenu frodades och alla de fria folken vördade henne. Andra gudar saknade hennes tålamod och skapade mindre fulländade varelser med högre fortplantningsförmåga. Bland annat skapades människorna av deras gud/gudar. Människan visade sig otåliga och giriga. De nya folken lämnade inte Tevatenus barn i fred utan trängde på med våld och krig som följd. Många av Moder Jords folk lämnade pga konflikterna med de nya folken skogarna för att söka efter orörda nejder där de kunde leva i harmoni.

Dvärgarna skapades samtidigt som människor och alver ca 9000 fO och deras urhem ter sig vara i de naturliga grottsystemen i Grynnerbergen (bergskedjan som markerar gränsen mellan Hynsolge och Nidland). När dvärgarna väl blev självförsörjande, bland annat genom att lära sig odla klipptryffel, kom de att utveckla sina passioner för gruvdriften, hantverk och så småningom smideskonsten.

C:a 6000-3500 f.O.

Människor och ankor börjar befolka Krystalerna. I flera tusen år dominerade ankorna med sin naturliga fallenhet för vatten. Människorna förökade sig dock snabbare och tillslut uppstod en slags balans. Respekt rådde mellan de olika raserna och deras vitt skilda kulturer. Endast de svarta ankorna ställde till med tidens tidigaste krig och skärmytslingar.

C:a 5000 f.O.

Alverna har ett välutvecklat samhälle i bl.a. den del av silverbladsskogen de kallar månskensskogen i Barbia.

C:a 4500 f.O.

Kopparhavets mäktigaste magiker, Ganzlin residerar på Sanritra där han forskar i livets hemligheter. I ett försök att skapa en bättre varelse än älvfolken skapar han minotaurerna. Befolkningen betraktade honom som Guds son vilket steg honom till huvudet. Somliga säger att minotaurerna mördade sin skapare och rymde. Minotaurerna spred sig över Altor. En kärngrupp lever dock kvar på Sanritra till dags datum.

C:a 4000 f.O.

Människor som levde nära alverna kom att lära sig om naturen från dessa. Människorna i Ereb var tvungna att ständigt försvara sig mot de krigiska svartfolken som dominerade den här tidsperioden.

Enligt sägnen vann den vise och tappre hjälten Palofar en kapplöpning mot en stäppantilop och avgjorde därmed en vadslagning mellan gudarna till vattenguden Enkis favör. Med hjälp av sin list fick Palofar som belöning ax som bar tredubbelt korn. Han planterade axen runt Golwyndas hav och därefter gav åkrarna runt havet tredubbel skörd. De stora skördarna medförde en snabb och kraftig befolkningsökning i området och runt havet växte det så småningingom fram en framstående jordbruks- och handelskultur.

Två människofolk vandrar upp på det barbiska höglandet från skogarna i söder, det ena bosätter sig i nordväst, det andra i sydost. Båda hade en likartad kultur med dyrkan av naturandar och sina förfäder. Alverna i månskensskogen och runt på höglandet blev deras läromästare. Människorna lärde sig mycket om naturen och utvecklar en djup respekt för Moder Jord och hennes varelser. Sinsemellan kämpade de två människofolken dock en ständig kamp om knappa resurser.

C:a 3800 f.O.

I norr följer svartfolken i människornas spår och sprider sig snabbt ut över höglandet. Både alver och människor får utstå svåra härjningar.

C:a 3700 f.O.

Dvärgarna lär sig gjuta koppar vilket initierar en kortvarig kopparkultur inom dvärgsamhället som förhållandevis snabbt övergår i en bronsålder ca 3500 f.O., vilket är något århundraden före övriga raser.

Bronsets ålder (3500 – 1534 f.O.)

Under denna tid växte tre högkulturer fram, Melukhakulturen, Golwyndakulturen och Yndarkulturen. Endast Golwyndakulturen hade något utbyte med andra kultursfärer nämligen den efaritiska och sydakrogalska. Dessa kontakter drev utvecklingen framåt. Den naturliga politiska enheten var en stad och dess kringliggande landsbygd.

Det fanns naturligtvis människor runt om i Ereb men de flesta lämnade inget bestående arv.

I nordligaste Nargur och södra Barbiaområdet växte en viktig kultur fram. Kulturen härdades av stridigheter mellan människor och svartfolk. Denna barbarkultur var ingen utpräglad högkultur. Bland dessa folk får volverna kontakt med en mäktig ande som förespråkar samhörighet och fred mellan de två folken. Trevande pakter sluts där klanerna samlar sig i mer permanenta lägerbyar. Svartfolkens totala dominans kan stoppas och anden ses snart som en gudinna, A Nhari guhr.

C:a 3500 f.O.

Dvärgarna lärde sig gjuta brons. De sporrades att vidare vara överlägsna andra kulturer inom metallurgin eftersom det gav dem ett starkt övertag i både krigsföring som i handelsrelationer. Dock stals kunskaperna av vättarna, som lyckats infiltrera samhället, och de sålde kunskapen vidare till människostammarna vid Golwyndahavet. Därefter spreds kunskapen om bronset över Ereb. Bronsets ålder hade anlänt. Dvärgarna glömde inte detta brott som vättarna begått, det är orsaken till varför det finns en sådan stark konflikt mellan dvärgar och vättar än idag.

C:a 1700 f.O.

Dvärgarna i Grynnerbergen lär sig gjuta järn

Narguri/Barbia

C:a 3000 f.O.

Alverna i Barbiaområdet isolerar sig från människorna i skogen där de höll stånd mot svartfolken.

2404 f.O.

De två folken i norr sluter en permanent fred. På Babors klippa svor 327 stamhövdingar en ed som skulle komma att hålla i årtusenden. Två folk blev ett; Nargurer. Dock fortsatte folken att leva i särskilda stammar och i huvudsak bebo sina delar av landet, nordnargurer i nordväst och östnargurer i sydost.

1837 f.O.

Några stammar utvandrar mot Orghin och blir senare kända som tjuger, isbarbarer. De hävdar att gudinnan har lämnat dem men skall återfinnas i norr.

1568 f.O.

Nargurerna lider ett förödande nederlag mot svartfolken och många stammar utvandrade mot söder. Huvuddelen av stammarna följde den baborska klippan ner i skogarna som nu fick namnet Nargur efter folket. En mindre del av stammarna, bl.a. hynerna och cererna gick ner genom passen i norra Cer-bergen och ut till Maseva-buktens stränder. Stammarna som blev kvar på höglandet fick namnet barbier.

C:a 1500 f.O.

Barbarer från dagens Barbia emigrerar i stort antal till Nargurs skogar vilket leder till att svartfolken breder ut sig ytterligare i Barbia. En av dessa narguriska stammar, ovaterna (howatherna) fortsätter genom Nida-passet i söder och får av alverna tillstånd till att bosätta sig i området nu känt som Torshem.

Melukha

Kulturen var av det harmoniska slaget, stor tonvikt lades på konst av olika slag. Kulturen har ingen egen gruvdriftskonst och styrdes som ett matriarkat. Animismen grundades som magiskola på Melukha. Melukha betyder ”den blomstrande lustgården”.

Golwynda

Runt Golwyndas sötvattenshav fanns en rik jordbrukskultur. Golwyndakulturens invånare lärde sig också tidigt att gjuta i koppar och brons, genom att köpa denna kunskap av vättar, som stulit kunskapen av Grynnerbergens dvärgar. De bördiga åkrarna och bronsjutarkonsten gav området en fördel gentemot grannarna. Då området omges av solunska barbarstammar var man tvungen att hålla sig redo för strid. Magiskolorna elementarmagi, mentalism och symbolism grundades här. Golwyndakulturen ägnade sig också åt en hel del spekulativ filosofi. Man började snart erövra de kringliggande trakterna för att skydda kärnområdet och för att få kontroll över viktiga råvarukällor och handelsvägar.

Yndar

Ön invaderades av margylerfolket från sydöstra Akrogal. Margylerna startade en högkultur på ön. Matematik och det första skriftspråket härstammar från Yndar. Magiskolorna nekromanti och spiritism sägs också härstamma från Yndar.

Cereval

Tack vare den mystiska metallen månsilver blomstrade alvernas kultur i Cereval. Man stod över många andra folk, och till och med dvärgarna drevs iväg till Grynnerbergen med hjälp av månsilvret. Om månsilvret behållit sina krafter utanför Cereval kunde cerevalalverna mycket väl ha blivit Erebs herrar. Tragiskt nog för alverna förstödes deras rike av drakar och troll och nuförtiden lever det endast kvar i legender och sägner.

Järnets ålder (1534 – 1065 f.O.)

Dvärgarna hade lärt sig smida järn redan ca 1700 f.O. och lyckades hålla järmsmideskonsten hemlig. Det var först när en övermodig dvärg vid namn Targald Karskfot invaderade Krun, blev tillfångatagen och fråntvingad konsten som människorna lärde sig att smida i järn. Kriget kallas järnkriget och ägde rum år 1534 f.O.

1359 f.O.

inträffade den andra konfluxen som innebar att ön Drakonia i sydligaste Soluna blev utplånad av ett ödlefolk av mystisk härkomst. En mindre istid drabbar norra Altor.

Kolonisationstiden (1500 – 1080 f.O.)

Sjöfarten hade nu utvecklats så pass mycket att färder över Kopparhavet var möjliga. Högkulturerna som börjat bli överbefolkade började sprida sig över Ereb.

Melukha och Samkarna

C:a 1500-1000 f.O.

Alver från Melukha bosatte sig i Sivoa på nordvästra Samkarna samtidigt som ett folk från regnskogarna i söder koloniserade Morëlvidyn. Från djunglerna i söder kom de, ett härdat folk, vandrande och koloniserar det glest befolkade Morëlvidyn. Folket hade fördrivits från Ormsjöns stränder av efarer och andra soluner, och hade vandrat över Drakryggen, genom Krystalerna och träsken för att slutligen efter 70 år nå Samkarnas nordkust. Det är dessa Morelver som ger landet dess namn. Den forna golwyndakulturens tre delar gick skilda vägar. Alla de tre delarna låg runt sötvattenshavet.

Landori (Torshem)

1500 f.O.

Howatherna vandrar genom Nidapasset och slår sig ner i skogen söder om bergen.

Furgia och Yndar

Furgia var hela tiden tvungna att försvara sig mot margylerna från Yndar som slutligen tog över hela södra Akrogal och därmed även Furgia som de kom att behärska fram till 800 f.O. Furgia var den akrogalska delen av Golwyndakulturens områden.

Sombatze och Efaro

Golwyndakulturens kärnområde Sombatze i norra Soluna levde ett fredligt liv med undantag av strider med stammar från grannen Efaro. De två kulturerna blandades och kom att präglas av mystik och religion.

Krun och Hynsolge

Krun upplevde en guldålder efter att man lärt sig järnsmidets konst av dvärgarna. Då man levde i fred med Sombatze och Furgia expanderade man i nordvästlig riktning. Mellan åren 1500-1300 fO grundades kolonier längs hela Kopparhavets nordkust. Kolonisatörerna nådde så långt som till Aidnehalvön, Kopparhavets nordkust och några öar i södra Västerhavet. Runt om Kopparhavet där man gör landstigningar koloniserar man i Kruns namn. I området som idag utgörs av Jorpagna satsade krunierna mest resurser och flera städer grundades längs med kusten. Invånarna i regionen påverkades kraftigt av den storartade krunska kulturen och assimilerades under 1300- och 1200-talen. Krunerna tog också över dagens Nidland och gjorde det till en koloni med namnet Lasutyp. I järnkriget mot dvärgarna hade krunerna slutit en allians med hynerna, ett barbarfolk från norr om Grynnerbergen vid Masevabuktens strand. Som tack för hjälpen i kriget fick de till skänks ett glesbefolkat område av Krun som kom att kallas Hynsolge vilket betyder ”hynernas jord”.

Även inom arkitekturen görs stora framsteg och det kanske största beviset på kruniernas kunskaper är den slusstrappa som kejsar Garhues av Krun lät bygga år 1413 fO på nordsidan av Raas narram-fallen.

1300 – 1200 f.O.

Området Jorpagna betraktas som en integrerad del av Krun då man hade flera städer på dess kust.

1350 f.O.

I staden Hysix anordnade man en stor nationell tävling i brottning, boxning, löpning, längdhopp och spjutkastning, som kallades de hysixiska spelen. (Dessa spel genomfördes sedan vart femte år fram till och med 590 f.O. då de sista spelen hölls i Hysix. 595 f.O. års spel hindras nämligen av efterdyningarna av den tredje konfluxen.)

Under flera hundra år levde man i fred men barbarblodet fanns kvar hos hynerna och ungefär 1100 f.O. ökade spänningarna mellan hynsolger och kruner. Slutligen bröt ett krig ut år 1080 – 1065 f.O. Kriget markerar början på härarnas tid. Dvärgriket i Grynnerbergen hade nu minskat då många dvärgar utvandrat till lugnare trakter.

Monturerna

Runt år 1300 f.O. upptäckte krunska sjöfarare Monturerna.

1117 f.O.

Monturerna bryter sig loss från Kruns grepp.

Jorduashur

Kring 1500-talets början kom dvärgar till Kardbergen. De lyckades leva i relativ fred med svartfolken och började bedriva gruvdrift.

Barbia

Sjöfart utvecklades och kolonister utvandrade från högkulturerna Krun och Furgia i söder till Barbia. Bräckliga handelskontakter etablerades. Nordbarbarerna jagade bort svartfolken från höglandet för att kunna bedriva boskapsskötsel, barbarriket Barbia började ta form. Byn Babor blev en stad av sten med höga stadsmurar. Barbarerna började dra gränser för att kunna äga mark vilket ofta ledde till krig med alltför blodig utgång. Svartfolken gömde sig i Nargurs skogar för att hastigt bli uppschasade bland Nidabergen. En stor mängd svartfolk flydde in i Silverbladskogens yttre delar. Några gömde sig i Edretchbergets allra mörkaste grottor.

1300 f.O.

Alad-arch vaknar men draken höll sig mest i sin grotta.

1215 f.O.

Alverna emigrerar från månskensskogen norrut över det frusna havet och blev frostalver. Svartfolken är dock än idag rädda för skogen.

1280 f.O.

I Vindtopparnas berg upptäcks en blå kristallpelare.

1100-talet f.O.

Krunska kolonier börjar dyka upp i Berendien. På den plats Atrema en gång skall ligga byggs ett krunskt fort.

Härarnas tid (1080 – 950 f.O.)

Härarnas krig är den tid då uppladdade krafter gjorde upp om framtiden.

Krunska kriget

1100-talet f.O.

Flera hundra år av fredlig samvaro och krunifiering har inte helt utsuddat hynsolgernas barbarsinne. Mindre motsättningar mellan de två folken växer från obetydliga, till oåterkalleliga ärekränkningar.

Ärekriget

I kriget som tar sin början 1080 f.O. står högkulturen Krun mot sina inbjudna grannar hynerna. Båda folkens ära stod på spel och ett krig var oundvikligt. Krun tog hjälp av sina kolonier och Sombatze och kontrollerade snart havet. Hynsolgerna tog hjälp av gamla barbarkusiner från Nargur, samt ingick en allians med Efaros stammar för att bekämpa Sombatze. Efter femton år av krig stod ett stort avgörande slag norr om den lilla fiskebyn Grivela i Jorpagna. Krun och dess allierade besegrades och i enlighet med gammal barbarisk tro fick denna segerplats speciella krafter. Hynsolgerna beslutade att uppföra det nya enade rikets huvudstad där. Kruns kolonier svor snabbt trohet till segrarna i Grivela och därmed var Kejsardömmet Jorpagna förlöst. Jorpagna kom sedan att dominera hela Kopparhavet fram till 600-talet f.O.

Sombatze

Efariterna fick tack vare ärekriget i Kopparhavet möjlighet att besegra Sombatze, men då man inte hade någon disciplinerad här urartade det hela till ett skövlingståg som ledde till kaos fram till år 1000 f.O.

Melukha och Morëlvidyn

Piratklanerna i Morëlvidyn hade 1045 f.O. enats under piratkungen Haieg-hamu, och anföll år 1038 f.O. med flotta och armé alvernas rike i Sivoa, skövlade och drog vidare mot Melukha. De fredliga och dåligt förberedda rikena intogs utan större strider. Nederlaget och den påföljande skövlingen omsjungs ännu i sorgsna sånger bland alver och melukher. Med största sannolikhet hade ett nytt mäktigt rike uppstått efter detta, om det inte varit för att den morelvidynska kungen ramlat i havet under ett rus och dog. Därmed lämnades riket till hans 216 söner att slåss om och stycka upp. Morelvidynerna lastade sina skepp fulla med rikedomar och sköna alster, innan de for hem igen för att ägna sig åt tronstriden ”den stora nudelhärvan”, som varade till år 997 f.O. Nudelhärvan slutade i en slags remi, där ett tjugotal starka söner och sonsöner etablerar sina egna piratriken längs landets långa kust. Än idag dyker det upp morelver som hävdar sin rätt att styra piratrikena med släktskap till Haieg-hamu. Efter Morelvidynernas anfall insåg de fredliga rikena på Melukha och Sivoa krigskonstens nödvändighet.

Efter Melukhas fall år 1040 begav sig en grupp alver upp till trakterna kring Kardskogen i Jorduashur. Något lockade alverna till platsen och trots att svartfolk försökte köra iväg dem bet de sig fast.

Barbia

Många av höglandets barbarer och Nargurs folk hjälpte hynsolgerna i det krunska kriget. Genom kriget spred sig söderns civilisationer till Nargurs skogar och även till barbarerna i norr. Babor fick därmed en stabil handel med andra högkulturer. De exporterade boskap och hudar över hela Ereb och även andra delar av Altor. Höglandet kallades nu officiellt för det Norra Barbarriket Barbia och Babor ansågs som rikets huvudstad. Babors härskare utropades som rikets kejsare. Kejsarens makt var dock begränsad Babor och de angränsande trakterna. Övärlden i Ardibukten befolkas av barbier och nybyggarna kallade sig för habuloner och öarna fick namn efter dessa. Viss piratverksamhet utvecklades i bukten. Edretchs svartfolk började utveckla ett samhälle.

Monturerna

År 1018 e.O. upphör all kommunikation och handel med monturerna och år 996 f.O. framför gråalver en teori om en fruktansvärd farsot som drabbat ön och den började undvikas mer och mer. Sanningen tycks vara att drottningen Karaleia VII år 1022 f.O. fick en vision i vilken hon omedvetet sålde sin själ till en halvgud fjättrad på Monturerna. Halvguden lyckades med Karaleias hjälp förvandla Monturerna till ett rike av odöda, det var detta som gjorde att kommunikationen bröts med resten av världen. Halvguden Imária och hennes odöda härskade på ön fram till den tredje konfluxen.

Kejsartiden (1065 – 600 f.O.)

Huvudartikel:Kejsartiden (1065 – 600 f.O.)

Den joriska tideräkningen börjar 1065 f.O. med det så kallade segeråret. Man räknar år AV (ante victoriam) och PV (post victoriam). I kronologin tas även upp händelser utanför det jorpagniska kejsardömet. Se huvudartikeln för mer information.

Den tredje konfluxen (599 – 598 f.O.)

Konfluxen kunde förutspås av mången astrolog på Altor och oron var stor även om ingen visste exakt vad som skulle hända. Sommaren 599 förmörkades sydhimlen mitt på dagen över öarna mitt i Kopparhavet. Konfluxens skugga föll över kejsardömet Jorpagna. Från Samkarnas inre träskmarker kom en enorm mängd köttbitare, en armslång gräshoppsart som äter levande varelser. Man räknar med att centrala Erebs befolkning halverades på ett par veckor och att fyra femtedelar av husdjuren gick åt. Sent på sensommaren 599 slår en tresvansad komet ner i Hynsolge, senare har krunska astrologer spekulerat i att den kunnat härstamma från den röda månen Raukra som vid denna tidpunkt var mycket nära Altor. Centrala Hynsolge drabbas också av pest vilket man skyller på ”helvetesstjärnan” som damp ner under konfluxen. En femtedel av befolkningen dör i denna pest och lika många flyr. Två år senare försvinner sjukdomen lika plötsligt som den uppstod.

Monturernas huvudö delas av en kraftig jordbävning i tu delar och Imárias rike går under.

Jorpagnas undergång

Framförallt Imperium Jorpagnum drabbas av de köttbitare som konfluxen innebar. Köttbitarna hade alla en blå sten på kroppen som av somliga sägs ha samband med himlakroppen Azuria.

Yndar

Yndar drabbades inte av konfluxen men ådrog sig gudarnas vrede genom att gå för långt i sitt magiska forskande. Staden Krau-ki som befolkades av nekromantiker flyttades av gudarna till ön Marjura där ett nytt rike, Cruri, grundades. Yndarimperiet gick under i samband med en invasion av mystiska varelser. Nargur och Barbia.

Köttbitarna drar även över bergspassen in i [[Narguri]; södra och centrala skogsland och stammarna drabbas hårt. Endast den västra delen av Barbia drabbades men det var tillräckligt för att få även detta rike på fall, Babor övergavs och förföll.

Mörkertiden (599 – 1 f.O.)

Imperiet hade fallit och dess kunskap förlorades nästan helt. Metallbruk, kultur och skrivkonst glömdes bort och ersattes av barbari. Endast de joriska dialekterna bestod, men drev isär. Jorpagnas befolkning splittrades i klaner och familjer som skötte sig själva och ser med misstänksamhet på andra. Längs kusterna finns ett antal mindre handelsstäder kvar. Svartfolk och plundrande rövarhövdingar förpestar livet i det forna imperiet. Det är under denna tid som mörkrets berg och skogen västerut fylls av svartfolk för all framtid. Allt eftersom tiden gick återupptäckte jorerna dock gammal kunskap och en enande kraft fanns ju trots allt kvar, det gemensamma joriska språket.

Nargur

Svartfolk kommer ner från bergen och brer ut sig. Stammarna decimeras ytterligare. De små handelsbyarna i södra Nargur försvinner och de överlevande svär att aldrig mera leva et bofast liv. Stammarna faller tillbaka till stenåldersteknik. Alla nargurer lever åter på urgammalt sätt.

Torshem

Howatherna föll tillbaka till stenåldersteknik då man svor att aldrig mer leva bofast som man tidigare gjort runt Torshem. Skrivkonsten lyckades man dock bevara.

Svartfolk kom ner från Nidabergen och tog sig in i Nargurs skogar.

Jorduashur

Jourdashur, som klarat sig väldigt lindrigt undan konfluxen härjade fritt i framförallt Klomellien och Magillre. Jourdashur upplevde en oerhört rik guldålder under den här tiden.

Felicien

Felicierna, som ursprungligen kommer från ön Garumos utanför Akrogals södra kust drevs iväg av nekromantikern Valadun. Felicierna leddes av konungen Kiolomon Sjöfararen och han ledde dem på en sjöresa till Tolanhalvön där de sedermera etablerade ett rike. Om detta står att läsa i texten ”Kalameikiden”. Felicierna kallade sig Kalameikos barn och grundade tre städer på Tolanhalvön, Tyros, Sidon och Elikon. Det folk som redan bebodde Tolanhalvön kallade dem felicier efter guden Felis, men själva kallar de sig ännu kimzoner eller kalameiker.

Före Odo uppenbarelse

Huvudartikel:Före Odo uppenbarelse (599 – 1 f.O.)

Härifrån följer en noggrannare genomgång av händelser i olika länder baserad på de källor som nedtecknats av lärda män runt hela Ereb.

Efter Odo Uppenbarelse (0-610)

Huvudartikel:Efter Odo Uppenbarelse (0-610)

Någon sorts sammanfattande text bör finnas här