Bergshelgedomarna vid Faoriam

Helig plats i Furgia inom den furgiska religionen.

Bergshelgedomarna vid Faoriam är helgade åt guden Elhadin. Elhadin har ofta utpekats som en inkarnation av guden Eledain som ofta anses vara samma gudom som Etin. Enligt de Furgisk legenderna nedsteg Elhadin på Altor efter skapelsen för att gå runt och fröjdas åt de vackra ting han danat fram ur förstörelsen. Då Elhadin landade i sin humanoida inkarnation (fem meter hög med ett indrikhuvud enligt de furgiska legenderna) var han ändå en gud och där han träffade berget blev det två fördjupningar av hans nakna fötter. Fotstegen kan skönjas än idag och glittrar svagt vid soluppgången (om man nu är troende, annars ser det bara ut som två fördjupningar i berget). Vi dessa fotsteg samlas munkar och asketer från Furgia och hela världen för att meditera över skapelsen och sin plats däri.

I klippan finns också en mängd ihåligheter, små grottor i vilka munkar och asketer lever. Många vallfärdar till dessa just för att träffa sådana upplysta personligheter och ta del av deras visdom. En del av grottorna tjänar också som små tempel eller helgedomar för gudar eller de visa män och kvinnor som en gång lär ha levt där. I en del av grottorna finns vackra målningar varav vissa härstammar verkar så uråldriga, vackra och främmande att de inte verkar ha målats av människohand.

Under 150-talet e.O. pekades fotspåren ut som tillhörande Etin. Detta drog till sig munkar av Lysande Vägen som ansåg att denna plats var utvald för dem och deras religion. Dessa munkar var dock tvungna att leva i grottorna, då organiserade kyrkor och tempel måste ha tillstånd från de olika ämbetsverken som reglerar detta. Sådana tillstånd ges inte den som förnekar storkonungens gudomlighet (det är dock fullt tillåtet att predika dessa budskap eller tillhöra små kulter som agerar i hemmen). Naturligtvis vägrade Lysande Vägen att se storkonungen som en gud och fick därför avslag på begäran att bygga pilgrimspemod, katedral och apidioler. Skälen var dock fler än dessa; det fanns mer än hundra olika religiösa rörelser som också använde sig av det heliga berget och klipporna ansågs alltför heliga för att få bebyggas. Utöver detta var inte de furgiska ämbetsmännen speciellt pigga på att få en stor byråkratisk organisation på sina marker som inte lydde under dem. Följaktligen avslog man begäran något brutalare än vad som kanske skulle varit nödvändig.[1]

Kallas av Lysande Vägen för Etins bergshelgedomar vid Faoriam.