Andra kriget mot Svarta Tornet
Krig som utkämpades i Aidne 546-555 e.O. mellan Zorakin-Kardien och Häxmästaren. Den zorakiske kung Arviden V Klenmodig fick sitt tillnamn efter att han drog tillbaka sina styrkor efter Slaget vid Svarte vad trots att Svarta Tornet fanns innom synhåll. Vidar V Hjältekonung var kung av Kardien under kriget men heller inte hans hjältedåd kunde bidra till att slutligen besegra Häxmästaren. Kriget slutade i stillestånd med stora förluster för alla inblandade parter. Vissa lärde anser att Norra svartfolkskriget i östra Zorakin var en del av Andra kriget mot Svarta Tornet.
Diskussion: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=28037#p28037
Kriget ur zorakiskt perspektiv
http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=8696#p8696
Kriget ur kardiskt perspektiv
Svartfolken i Aidnebergen har i alla tider utgjort ett hot mot Kardiens befolkning. I lugnare tider består detta endast av enstaka plundringsräder. Emellanåt så har dock svartfolken ledda av Häxmästaren anfallit med full styrka i syfte att erövra. År 546 e.O. inleddes en sådan offensiv mot både Kardien och Zorakin samtidigt. Åren innan hade varit oroliga med ständigt återkommande räder, men helt plösligt vällde svartfolken ner från bergen i disciplinerade härar. Anfallet gick mot Inmark och mötte nästan inget motstånd. Hertigen samlade aldrig sina styrkor för att gå till motangrepp. Slutligen kapitulerade han inför Häxmästarens trupper och öppnade Gruderborgs portar varpå staden plundrades. Snart kontrollerade svartfolken stora delar av Inmark inklusive den mycket lönsamma koppargruvan. Vidar V agerade dock snabbt och samlade sin här. Ivrig att slänga tillbaka svarterna i bergen inväntade han endast en bråkdel av Kardiens riddare innan han gick till motangrepp. Det visade sig snart att svartfolken stred både disciplinerat och smart. De verkade dessutom ha en osedvanlig förmåga att kommunicera mellan olika härar över långt avstånd. Snart tvingades Vidar till sin förtrytelse retirera till Faltrax. Svartfolken undvek dock att söka strid på slätten och Vidar kunde invänta truppförstärkningar. Vidar kunde inte förstå hur svartfolken plötsligt blivit så välorganiserade och begav sig i sällskap av sin blodsbroder Gadaryus och sin väpnare Regil på spaning i Inmark för att utröna vad som låg bakom. De insåg snart att Häxmästarens trupper leddes av svartkonstnärer som upprätthöll kontakten med varandra genom magi. Genom några mycket våghalsiga räder, som odödligjorts genom åstskilliga kväden, lyckades de döda svartkonstnärerna. Återförenad med sina trupper ledde kungen sedan ett nytt fälttåg för att befria Inmark. Svartfolken bjöd fortfarande hårt motstånd, men kungens trupper hade nu övertaget och fienden hade tappat i strategisk förmåga efter att ledarna fallit ifrån. Vidar visade nu på stor mognad då han inte förivrade sig in i någon av de många fällor som de retirerande fienderna gillrade. Metodiskt drevs så svartfolken tillbaka mot bergen och Gruderborg återerövrades efter en fem månader lång belägring. Det tog dock över två år innan Inmark helt stod under kungens kontroll.
Hertigen av Inmark avsattes i sin frånvaro så fort Vidar fick veta att denne öppnat Gruderborgs portar för Häxmästarens här. Under återstoden av kriget styrdes så Inmark av kungliga drotsar och kungen förde personligen befäl av vad som återstod av Inmarks riddare. Ingen har sett av hertigen sedan han öppnade Gruderborgs portar. Det var dock uppenbart att han stod i Häxmästarens sold och man antar att han flydde upp i bergen till sin mästare.
Efter att Inmark befriats så fortsatte så kriget, men mattades betydligt i intensitet. Häxmästaren fokuserade nu sina styrkor mot Zorakin istället. Kung Vidar skickade hem större delarna av sin här till sina förläningar. Kvar att försvara Inmark blev dock Gruderska Orden, kungens egna riddare och soldater samt en del inhyrda, echtiska, legotrupper. Detta räckte dock för att hålla svartfolken stången, men var inte på något sätt nog för att kunna gå till motangrepp. Vidar började dock planera för ett motangrepp och sökte stöd från Goianas älvfolk, rekryterade spejare som var vana att färdas i bergen och lyckades knyta över ett dussin skickliga magiker i sin tjänst. När så Vidar fick veta att kungen av Zorakin beslutat att gå till motangrepp samlade Vidar åter hela sin här. Riddersmän samlades under loppet av månader i Ekeborg för att sedan tåga österut mot Fil-Tofia. Därifrån utgick sedan Vidars anfall mot Svarta Tornet.
Vidar ledde skickligt sin armé upp i bergen. Om det var tack vare Vidars skicklighet som härförare, spejarnas bergsvana eller magikernas skicklighet som attacken blev så framgångsrik är ett tvisteämne. Oavsett vilket så lyckades man gång på gång att lura svartfolken i bakhåll och många gånger röra sig osedda förbi deras posteringar. Hären trängde allt längre upp i bergen, slog ner allt motstånd, och närmade sig snart Svarta Tornet. Slutligen stod man endast ett par dagsmarscher ifrån och kunde se tornet från härlägret. Det var då Häxmästaren skickade ut sina odöda. Under natten anfölls Vidars armé av en odöd här anförd av en dödsriddare som spred död och skräck omkring sig. Riddare kända för sitt mod slängde sina sköldar och sprang då dödsriddaren närmade sig. Slutligen lyckades Vidar kämpa sig fram till dödsriddaren och understödd av sin magiker dräpte han den. Därigenom vände slaget och den odöda armén nergjordes till sista benpipa.
Men Vidars armé hade tillfogats irreparabla skador. Mötet med den odöda armén hade dödat en del, men framförallt gjort att riddarna tappat modet. Då Vidar samlade sin armé blickade han ut över en modstulen skara som var livrädd inför tanken på att återigen ställas inför odöda kämpar. Vidar befäste lägret och avstod från att rycka fram ytterligare den dagen.
På natten anlände en zorakisk munk till lägret som skilts från sin armé och i sin flykt från svartfolken irrat sig bort till det kardiska härlägret. Mannen fördes till Vidars befälstält. ”Jag vet vem du är. Vad vill du?!” sa Vidars då mannen fördes inför honom. Häxmästaren (ty det var ju givetvis han) log endast till svar. ”Jag kommer för att varna dig” svarade han sedan. ”Den armén du mötte nu var endast en förtrupp”. ”Det tror jag knappast, i sådant fall skulle du inte bry dig om att komma hit. Vad är ditt egentliga ärende?” svarade Vidar. Häxmästaren erbjöd då Vidar evig fred i utbyte mot ett heligt löfte att skänka Goianas land och folk till Häxmästaren ”i tid och evighet”. Vidar satt tyst en stund och reste sig sedan blixtsnabbt med draget svärd. Häxmästaren upplöstes dock i tomma intet och Vidars väldiga hugg träffade endast marken.
Följande morgon kunde man se hur en ny odöd här strömmade ur Svarta Tornets portar. Vidar rådgjorde med sitt krigsråd och beslutade sedan påbörja återmarschen. Häxmästarens kraft var för stor i närheten av Svarta Tornet.
Återtåget skedde samlat och utan att stöta på några fiender. Då Vidar återvänt till Ekeborg omvandlade han omedelbart Grudergska orden till Tornriddarorden vars syfte blev att försvara Inmark samt att arbeta för häxmästarens slutgiltiga fall. Orden tilldelades större delen av hertigen av Inmarks tillgångar, samt ett stort kungligt apanage. Som stormästare tillsatte Vidar sin före detta väpnare Regil som visat både dådkraft, mod och klipskhet under fälttåget.[1]