Kardien

[Mikael]

Långullstyger från Dakkilo i Erebos är tydligen ett exklusivt modetyg för vintern. EASL s.28

[Regil]

Långullstyger från Dakkilo i Erebos är tydligen ett exklusivt modetyg för vintern. EASL s.28

Bra. jag gillar om det går att väva in sådana korsreferenser så att världen blir mer sammanflätad.

[birkebeineren]

Skrev följande i Monturerna-tråden:

Shirerna

Da adelsmannen Mauritz Bergenswäärd 370 eO förvisades från Kardien styrdes landet av den Brandiska dynastin, echterna hade ännu inte tagit över och det zorakiska systemet med rangerade titlar; baron, markis, greve och hertig, var ännu inte i bruk. Kardien var uppdelat i shirer styrda av valda ogder och laglydande under en hertogd (eller hertig). Shirerna som administationssystem tog hertogd Bergenswäärd och hans följeslagare med till Monturerna där det ligger till grund for dagens system, dock med modifikationer och undantag.

Tanken är att Kardien (förutom "Echterrike") var organiserad på detta vis innan Maktskiftet 424 eO. Adeln är mer jämnlik, åtminstonde vad gäller rang och rättigheter, och består av ogdar och hertogdar (fogdar och hertigar). Titteln "hertogd" är en mycket gammal tittulering som går tillbaka till kejsardömet Jorpagnas tid och i modern tappning är den användt innom de flesta joritalande feodalrikerna, om än med något varierande betydelse. Landet var uppdelat i små shirer där en vald ogde var ledare. Dessa ogdar i sin tur var underlydande en hertogd vars familj oftast kunde spåras tilbaka till Ovar Förstekonungs tid. Hertogderna valde officiellt en konung men denna praksis blev eftervart bara en ceremoni (förutom vid övergången från den Ovarska dynastin till den Brandiska dynastin).

En tanke är att denna klass av "ogdar" fortfarande finns kvar i Kardien men har berövats det mästa av sin makt. Eventuellt har de blivit en slags folkliga ledare, egentligen det de ursprungligen engång var, och har också kanske vissa lokala rättigheter och plikter. Sådana som inte berör eller hotar echterna som makthavare; föreståndare vid bröllop (anses inte som bra av Lysande Vägens högre prästeskap), vittnen vid avtal (egentligen kan dessa rent juridisk ignoreras av echterna men då de bygger på urgammal sedvana respekteras de som oftast) eller talspersoner vid konflikter med den lokala länsherren (akcepteras av echterna då det är mycket enklare att förholda sig till en person än en hela godsets befolkning).

Vad tycks?

[Regil]

Skrev följande i Monturerna-tråden:

Shirerna

Da adelsmannen Mauritz Bergenswäärd 370 eO förvisades från Kardien styrdes landet av den Brandiska dynastin, echterna hade ännu inte tagit över och det zorakiska systemet med rangerade titlar; baron, markis, greve och hertig, var ännu inte i bruk. Kardien var uppdelat i shirer styrda av valda ogder och laglydande under en hertogd (eller hertig). Shirerna som administationssystem tog hertogd Bergenswäärd och hans följeslagare med till Monturerna där det ligger till grund for dagens system, dock med modifikationer och undantag.

Tanken är att Kardien (förutom "Echterrike") var organiserad på detta vis innan Maktskiftet 424 eO. Adeln är mer jämnlik, åtminstonde vad gäller rang och rättigheter, och består av ogdar och hertogdar (fogdar och hertigar). Titteln "hertogd" är en mycket gammal tittulering som går tillbaka till kejsardömet Jorpagnas tid och i modern tappning är den användt innom de flesta joritalande feodalrikerna, om än med något varierande betydelse. Landet var uppdelat i små shirer där en vald ogde var ledare. Dessa ogdar i sin tur var underlydande en hertogd vars familj oftast kunde spåras tilbaka till Ovar Förstekonungs tid. Hertogderna valde officiellt en konung men denna praksis blev eftervart bara en ceremoni (förutom vid övergången från den Ovarska dynastin till den Brandiska dynastin).

En tanke är att denna klass av "ogdar" fortfarande finns kvar i Kardien men har berövats det mästa av sin makt. Eventuellt har de blivit en slags folkliga ledare, egentligen det de ursprungligen engång var, och har också kanske vissa lokala rättigheter och plikter. Sådana som inte berör eller hotar echterna som makthavare; föreståndare vid bröllop (anses inte som bra av Lysande Vägens högre prästeskap), vittnen vid avtal (egentligen kan dessa rent juridisk ignoreras av echterna men då de bygger på urgammal sedvana respekteras de som oftast) eller talspersoner vid konflikter med den lokala länsherren (akcepteras av echterna då det är mycket enklare att förholda sig till en person än en hela godsets befolkning).

Vad tycks?

Jättebra
Jag har funderat litegran kring det och det finns några antydningar i min text om faltrakiska förbannelsen, men jag stryker gärna det jag skrev och ersätter med ditt förslag.

Ogdarna finns kvar. De kan vara så enkla som en byledare, men också finns det kvar en landägande klass av faltrakiska ogdar som om de var echter skulle vara banérriddare. Här ingår de släkter som fick behålla sina egendomar efter echternas maktövertagande. men Ogd används också om herrarna bland bönderna, de kan antingen vara valda av byalagen eller tillhöra en släkt som har varit Ogdar sedan tidernas begynnelse (=mer än tre generationer)

Det enda jag inte gillar är ordet Shire då det låter engelskt i min öron.
Alternativ: fylke, län, landskap, fjärdingar.
Någon annan som har något bättre, eller är Shire bra?

I den echtiska delen har vi ju en Jarl som ledare och övrig "adel" kallas kort och gott stormän.

[birkebeineren]

Det enda jag inte gillar är ordet Shire då det låter engelskt i min öron.
Alternativ: fylke, län, landskap, fjärdingar.
Någon annan som har något bättre, eller är Shire bra?

Högst medveten om det engelskklingande i ordet shire och det är faktisk något jag ville utnyttja. "Shire" ger kopplingar till England, till en gammal benämning, till medeltiden, till sheriffen (av Nottingham exempelvis!), till riddartid, till Ivanhoe, till Aidne... Förstår ni min tankekjedja?

Det engelska uttalet är dock inte tänkt användas utan man läsar rakt fram på svenska; ett "sjir", "sjir-et", flera "sjir", "sjir-erna" (detta kan säkert skrivas med fonetiska tecken hur jag menar men tyvär behärskar jag inte sådana konster).

Annar så skulle ogderi kunna användas men det tycker jag får för mycket negatin klang som "fogderi".

[Regil]

Det enda jag inte gillar är ordet Shire då det låter engelskt i min öron.
Alternativ: fylke, län, landskap, fjärdingar.
Någon annan som har något bättre, eller är Shire bra?

Högst medveten om det engelskklingande i ordet shire och det är faktisk något jag ville utnyttja. "Shire" ger kopplingar till England, till en gammal benämning, till medeltiden, till sheriffen (av Nottingham exempelvis!), till riddartid, till Ivanhoe, till Aidne... Förstår ni min tankekjedja?

Det engelska uttalet är dock inte tänkt användas utan man läsar rakt fram på svenska; ett "sjir", "sjir-et", flera "sjir", "sjir-erna" (detta kan säkert skrivas med fonetiska tecken hur jag menar men tyvär behärskar jag inte sådana konster).

Annar så skulle ogderi kunna användas men det tycker jag får för mycket negatin klang som "fogderi".

Föreslår i sådant fall en ändring av stavningen: Shir. Shirer (plural).
Shire låter som platsen där Frodo Bagger lever. Med en stavningsändring blir det tydligt att ordet inte skall uttalas på engelska. (och det är ju väldigt vanligt att ett avslutande e i ett engelskt ord faller bort i den svenska versionen. (Som kemist kan jag räkna upp hundratals kemikalier som regeln gäller för, men det kanske inte är helt relevant... ))

[birkebeineren]

Det engelska uttalet är dock inte tänkt användas utan man läsar rakt fram på svenska; ett "sjir", "sjir-et", flera "sjir", "sjir-erna" (detta kan säkert skrivas med fonetiska tecken hur jag menar men tyvär behärskar jag inte sådana konster).

Föreslår i sådant fall en ändring av stavningen: Shir. Shirer (plural).
Shire låter som platsen där Frodo Bagger lever. Med en stavningsändring blir det tydligt att ordet inte skall uttalas på engelska. (och det är ju väldigt vanligt att ett avslutande e i ett engelskt ord faller bort i den svenska versionen. (Som kemist kan jag räkna upp hundratals kemikalier som regeln gäller för, men det kanske inte är helt relevant... ))

Precis så jag menade; ett shir, flera shirer.

Ute vid kusten i norra Videlrike ligger shiret Ekudde. Där brukar ogd Abran av släkten Stenklyve stå i sitt egenbyggda trätorn och skåda missmodigt över Kastelliska bukten, mot den förhatliga echtiska hertigen som nu residerar i den borg och i det shir där hans fäder engång huserade som hertogdar i Nordmark. Fiskarna ute i bukten kan ofta höra honnom ropa förbannelser ut i dimman när de passerar. Hans sondotter som styr hushållet är dock rätt nöjd med släktens lott då de efter Maktskiftet trots allt lyckade behålla sina ägor i ett av de större shirerna. Ogden i tornet brukar kasta sin soppskål efter henne när hon påpekar detta.

[Regil]

Precis så jag menade; ett shir, flera shirer.

Ute vid kusten i norra Videlrike ligger shiret Ekudde. Där brukar ogd Abran av släkten Stenklyve stå i sitt egenbyggda trätorn och skåda missmodigt över Kastelliska bukten, mot den förhatliga echtiska hertigen som nu residerar i den borg och i det shir där hans fäder engång huserade som hertogdar i Nordmark. Fiskarna ute i bukten kan ofta höra honnom ropa förbannelser ut i dimman när de passerar. Hans sondotter som styr hushållet är dock rätt nöjd med släktens lott då de efter Maktskiftet trots allt lyckade behålla sina ägor i ett av de större shirerna. Ogden i tornet brukar kasta sin soppskål efter henne när hon påpekar detta.

Ehh. Då har vi alltså varit överrens hela tiden...

Vi kör på det, jag integrerar ogder, hertogder och shirer med övrigt material.

För övrigt så har jag alltid känt att jag har en god uppfattning om precis hur det är bland echterna, men falktrakerna har nog fått vara lite för undanskymda. Vill lyfta fram dem så att det tydligt blir två dominerande, väl beskrivna, folkslag i Kardien, samt ett antal minoritetsfolk som krydda.

[birkebeineren]

Ehh. Då har vi alltså varit överrens hela tiden...

Vi kör på det, jag integrerar ogder, hertogder och shirer med övrigt material.

För övrigt så har jag alltid känt att jag har en god uppfattning om precis hur det är bland echterna, men falktrakerna har nog fått vara lite för undanskymda. Vill lyfta fram dem så att det tydligt blir två dominerande, väl beskrivna, folkslag i Kardien, samt ett antal minoritetsfolk som krydda.

Låter bra!

[Regil]

Inspirerad av den nya aktiviteten på forumet såg jag till av avsluta den här texten. Blev som vanligt lite längre an vad som var tänkt, men ändå...

Kriget mot Svarta Tornet (546-555)

Svartfolken i Aidnebergen har i alla tider utgjort ett hot mot Kardiens befolkning. I lugnare tider består detta endast av enstaka plundringsräder. Emellanåt så har dock svartfolken ledda av Häxmästaren anfallit med full styrka i syfte att erövra. År 546 eO inleddes en sådan offensiv mot både Kardien och Zorakin samtidigt. Åren innan hade varit oroliga med ständigt återkommande räder, men helt plösligt vällde svartfolken ner från bergen i disciplinerade härar. Anfallet gick mot Inmark och mötte nästan inget motstånd. Hertigen samlade aldrig sina styrkor för att gå till motangrepp. Slutligen kapitulerade han inför häxmästarens trupper och öppnade Grudergborgs portar varpå staden plundrades. Snart kontrollerade svartfolken stora delar av Inmark inklusive den mycket lönsamma koppargruvan. Vidar V agerade dock snabbt och samlade sin här. Ivrig att slänga tillbaka svarterna i bergen inväntade han endast en bråkdel av Kardiens riddare innan han gick till motangrepp. Det visade sig snart att svartfolken stred både disciplinerat och smart. De verkade dessutom ha en osedvanlig förmåga att kommunicera mellan olika härar över långt avstånd. Snart tvingades Vidar till sin förtrytelse retirera till Faltrax. Svartfolken undvek dock att söka strid på slätten och Vidar kunde invänta truppförstärkningar. Vidar kunde inte förstå hur svartfolken plötsligt blivit så välorganiserade och begav sig i sällskap av sin blodsbroder Gadaryus och sin väpnare Regil på spaning i Inmark för att utröna vad som låg bakom. De insåg snart att häxmästarens trupper leddes av svartkonstnärer som upprätthöll kontakten med varandra genom magi. Genom några mycket våghalsiga räder, som odödligjorts genom åstskilliga kväden, lyckades de döda svartkonstnärerna. Återförenad med sina trupper ledde kungen sedan ett nytt fälttåg för att befria Inmark. Svartfolken bjöd fortfarande hårt motstånd, men kungens trupper hade nu övertaget och fienden hade tappat i strategisk förmåga efter att ledarna fallit ifrån. Vidar visade nu på stor mognad då han inte förivrade sig in i någon av de många fällor som de retirerande fienderna gillrade. Metodiskt drevs så svartfolken tillbaka mot bergen och Grudergborg återerövrades efter en fem månader lång belägring. Det tog dock över två år innan Inmark helt stod under kungens kontroll.

Hertigen av Inmark avsattes i sin frånvaro så fort Vidar fick veta att denne öppnat Grudergborgs portar för häxmästarens här. Under återstoden av kriget styrdes så Inmark av kungliga drotsar och kungen förde personligen befäl av vad som återstod av Inmarks riddare. Ingen har sett av hertigen sedan han öppnade Grudergborgs portar. Det var dock uppenbart att han stod i häxmästarens sold och man antar att han flydde upp i bergen till sin mästare.

Efter att Inmark befriats så fortsatte så kriget, men mattades betydligt i intensitet. Häxmästaren fokuserade nu sina styrkor mot Zorakin istället. Kung Vidar skickade hem större delarna av sin här till sina förläningar. Kvar att försvara Inmark blev dock Grudergska orden, kungens egna riddare och soldater samt en del inhyrda, echtiska, legotrupper. Detta räckte dock för att hålla svartfolken stången, men var inte på något sätt nog för att kunna gå till motangrepp. Vidar började dock planera för ett motangrepp och sökte stöd från Goianas älvfolk, rekryterade spejare som var vana att färdas i bergen och lyckades knyta över ett dussin skickliga magiker i sin tjänst. När så Vidar fick veta att kungen av Zorakin beslutat att gå till motangrepp samlade Vidar åter hela sin här. Riddersmän samlades under loppet av månader i Ekeborg för att sedan tåga österut mot Fil-Tofia. Därifrån utgick sedan Vidars anfall mot Svarta Tornet.

Vidar ledde skickligt sin armé upp i bergen. Om det var tack vare Vidars skicklighet som härförare, spejarnas bergsvana eller magikernas skicklighet som attacken blev så framgångsrik är ett tvisteämne. Oavsett vilket så lyckades man gång på gång att lura svartfolken i bakhåll och många gånger röra sig osedda förbi deras posteringar. Hären trängde allt längre upp i bergen, slog ner allt motstånd, och närmade sig snart Svarta tornet. Slutligen stod man endast ett par dagsmarscher ifrån och kunde se tornet från härlägret. Det var då häxmästaren skickade ut sina odöda. Under natten anfölls Vidars armé av en odöd här anförd av en dödsriddare som spred död och skräck omkring sig. Riddare kända för sitt mod slängde sina sköldar och sprang då dödsriddaren närmade sig. Slutligen lyckades Vidar kämpa sig fram till dödsriddaren och understödd av sin magiker dräpte han den. Därigenom vände slaget och den odöda armén nergjordes till sista benpipa.

Men Vidars armé hade tillfogats irreparabla skador. Mötet med den odöda armén hade dödat en del, men framförallt gjort att riddarna tappat modet. Då Vidar samlade sin armé blickade han ut över en modstulen skara som var livrädd inför tanken på att återigen ställas inför odöda kämpar. Vidar befäste lägret och avstod från att rycka fram ytterligare den dagen.

På natten anlände en Zorakisk munk till lägret som skilts från sin armé och i sin flykt från svartfolken irrat sig bort till det kardiska härlägret. Mannen fördes till Vidars befälstält. ”Jag vet vem du är. Vad vill du?!” sa Vidars då mannen fördes inför honom. Häxmästaren (ty det var ju givetvis han) log endast till svar. ”Jag kommer för att varna dig” svarade han sedan. ”Den armén du mötte nu var endast en förtrupp”. ”Det tror jag knappast, i sådant fall skulle du inte bry dig om att komma hit. Vad är ditt egentliga ärende?” svarade Vidar. Häxmästaren erbjöd då Vidar evig fred i utbyte mot ett heligt löfte att skänka Goianas land och folk till häxmästaren ”i tid och evighet”. Vidar satt tyst en stund och reste sig sedan blixtsnabbt med draget svärd. Häxmästaren upplöstes dock i tomma intet och Vidars väldiga hugg träffade endast marken.

Följande morgon kunde man se hur en ny odöd här strömmade ur Svarta Tornets portar. Vidar rådgjorde med sitt krigsråd och beslutade sedan påbörja återmarschen. Häxmästarens kraft var för stor i närheten av Svarta Tornet.

Återtåget skedde samlat och utan att stöta på några fiender. Då Vidar återvänt till Ekeborg omvandlade han omedelbart Grudergska orden till Tornriddarorden vars syfte blev att försvara Inmark samt att arbeta för häxmästarens slutgiltiga fall. Orden tilldelades större delen av hertigen av Inmarks tillgångar, samt ett stort kungligt apanage. Som stormästare tillsatte Vidar sin före detta väpnare Regil som visat både dådkraft, mod och klipskhet under fälttåget.

[Mikael]

Toppen!
Bara en invändning; kung Vidar begav sig nog inte själv ut på spaning i bergen. Föreslår att det var hans son/brorson som gjorde det. Annars allt som du skrivit det.

[Regil]

Toppen!
Bara en invändning; kung Vidar begav sig nog inte själv ut på spaning i bergen. Föreslår att det var hans son/brorson som gjorde det. Annars allt som du skrivit det.

Jo. Kung Vidar begav sig ut på spaning i bergen. Och slog ihjäl magiker. Vidar V var inte som alla andra kungar. Det hände vid ett tillfälle att han var borta från Kardien i över ett år utan att ge någon förklaring till var han varit eller vad han gjort under sin bortavaro. Vidar V:s son Vidar är en bokmal som knappast lär ha dödat onda magiker i bergen.

Saken är den att jag har en väldigt tydlig syn på kardiens kungar. Vill att de skall fungera lite på ett "herman lindqviskts" vis. Kardiens historia är dess kungars. Vidar V fyller funktionen av hjältekonungen. Han som har Sty 21, är Orädd, har Slagsvärd FV 29 och aldrig har backat för en utmaning. Han är mycket löst baserad på en rollperson som i slutet av en kampanj blev kung över Kardien, även om Vidar är arrogantare och mer Gung-HO!

Sålunda älskar Vidar att ge sig ut på vansinniga uppdrag som att själv, endast i sällskap av två andra hjältar, bege sig upp i bergen för att i lönndom nacka magiker. Hur han lyckade vet jag inte, men jag tror att han alltid finner en utväg, och har närmast osannolik tur, kanske är Etin med honom?

[Mikael]

Inte så lite gungho heller. Jag gillar det inte. Gungho och hjälte i all ära, men varför riskera rikets ledning? Har aldrig gillat Star Trek där det alltid är kaptenen och de ansvariga officerarna som sticker på äventyr. Och utan att säga något! Under brinnande krig och på fallrepet?! Hur kan man lita på att inte fler förrädiska eller rädda adelsmän överlämnar landet i fiendens eller andra tronprtendenters händer? Häxmästaren om inte andra borde ju utnyttjat guldläget!

[Regil]

Inte så lite gungho heller. Jag gillar det inte. Gungho och hjälte i all ära, men varför riskera rikets ledning? Har aldrig gillat Star Trek där det alltid är kaptenen och de ansvariga officerarna som sticker på äventyr. Och utan att säga något! Under brinnande krig och på fallrepet?! Hur kan man lita på att inte fler förrädiska eller rädda adelsmän överlämnar landet i fiendens eller andra tronprtendenters händer? Häxmästaren om inte andra borde ju utnyttjat guldläget!

Det är precis vad hans rådsmän också brukade säga. Tyvärr så lyssnade han aldrig. Själva poängen är att han var lite av en dåre som inte tog den typen av ansvar.

[Fafnir]

Rickard Lejonhjärta brukar få den typen av kritik också. Befogad eller ej överlåter jag åt mer sakkunniga att bedömma.

Själv ser jag inga problem i att en historisk konung agerat på ett i hjäteepossätt föredömmligt sätt och på inrikes/utrikespolitiska plan ....duper-duper-dåraktigt.

Kan tänka mig att än idag så är han en förebild för unga hetsporreadelsmän, medans äldra och lärda förstå-sig-påare gärna spekulerari vilka katastrofer nationen stått inför om aktionen misslyckats och Konungen dräpts...

Dessutom så får man ju alltid ta historisk dokumentation med en nypa salt. Se bara på Vasa legenden...