Regil skrev:Japp. Att den blir en del av mandelorden istället.
Kardien är ett marint u-land. Flottan är ett skämt (ett dåligt skämt), utländska handelsmän dominerar varuin- och ut-förseln. Kardien har inte gjort några upptäckter att tala om. Visst, Losdriver och Nordmarkare är kända som duktiga sjömän, men sen är det stopp.
Jag gillar tanken på ett kartografiskt centrum i Strborg, men röstar för mandelorden som mesenat.
Min ide om kartograferna har jag svårt att samsa med Mandelorden. En lösning skulle vara att de logerar i ett numera nerlagt lycèe men inget mer. Hela ideen handlade om upptäckter och expeditioner att använda i äventyrarsammanhang (bl.a. ett specifikt jag arbetar med nu) och jag tänkte mig Sterborg av olika anledningar. I källorna nämns staden som liggande mycket lämpligt till för sjöfarare (men som ändå inte har lyckats väl med handel) ute i Västerhavet och kardierna beskrivs dessutom som mycket duktiga skeppsbyggare. Det var exempelvis kardier som upptäckte ögruppen Monturerna på 370-talet eO.
I värsta fall kan jag hitta en annan stad men det vore lite tråkigt.
En kompromiss vore att låta kartografiet (samt heraldikerna och navigatörerna) ha haft sin glanstid under de faltrakiska dynastierna innan Maktskiftet.
birkebeineren skrev:Min ide om kartograferna har jag svårt att samsa med Mandelorden.
Varför det?
I värsta fall kan jag hitta en annan stad men det vore lite tråkigt.
En kompromiss vore att låta kartografiet (samt heraldikerna och navigatörerna) ha haft sin glanstid under de faltrakiska dynastierna innan Maktskiftet.
Det tror jag absolut blir lösningen i sådant fall. Faltrakierna var mer intresserade av sin omvärld och begav sig ut på expeditioner som sponsrades av kungen. Losdriverna har alltid varit kända som duktiga sjömän och dessa bemannade expeditionerna. Echterna har aldrig riktigt sett meningen med att upptäcka resten av världen då man ju redan bebor världens bästa plats och är världens bästa folk, men kartografiet fick leva kvar lite på nåder. Man ägde dock en del gods och kunde fortsätta sin verksamhet om än i mindre skala. Vidar VI har dock tagit kartografiet under sina vingar och återigen så finns kungliga anslag till spännande expeditioner! (Han är ju mandelit i själ och hjärta).
Nåt sånt?
Hur som helst så gillar jag verkligen tanken på dessa kartografer och tycker absolut att de bör finas kvar i Sterborg. Vi får jobba ihop något helt enkelt. Mitt huvudmål är bara att behålla echternas arroganta ointresse för omvärlden, men detta delades varken av förra eller nuvarande kungen, ej heller av övriga folkslag i kardien.
Historia
594 eO Släkten Måne skickar ett skepp med sammanlagt 18 lansar (90 man) att understödja Addiaskas rättmätige tronföljare Targos II i dennes strävan att säkra tronen gentemot sin upproriske syster Nadoia. Hertig Holomece av Haperike, kungens yngre bror, svarar genom att skicka 12 lansar att understödja Nadoia några månader senare, trots att dennes anspråk på Addiaskas tron går på tvärs mot echtisk arvsrätt.
Echter
Echterna är det folk som enades av Valentin Echthe och som tog hans namn till sitt. De höll sig länge för sig själva på Divras udde i Kardien. Nominellt sett var de sedan tidig kardisk historia underställda kungen i Faltrax, men i allt väsentligt var de självstyrande. Numera har echterna lämnat sin isolering och de är idag Kardiens ohotade härskare. Echterna är ett arrogant och ignorant folk som ser ner på nästan alla andra folkslag såsom ärelösa och känslokalla. Det är en vanlig missuppfattning utomlands att alla echter är adel. Så är det inte, alla adelsmän i Kardien är däremot echter. Echtiska bönder är dock förhållandevis välmående och har en stark rättslig ställning, något som tyvärr inte kan sägas om övriga folkslag i Kardien.
Historia
Efter konfluxen och i den anarki som uppstod därigenom såg flera maktfraktioner chansen att gripa makten i sydvästra Aidne. Ett inbördeskrig uppstod där två fraktioner utkristalliserade. Den ena ledd av den unga, kvinnliga advokaten Dirivin, den andra av en tidigare general i joriska armén vid namn Jegher. Inbördeskriget böljade fram och tillbaka över Divras udde under tre år och befolkningen, som hade klarat sig relativt väl från köttbitarna, led svårt under de ständigt plundrande härarna. Det avslutades år 595 fO när den unge och nästan självlysande karismatiska Valentin Echthe stämde träff med de båda under förevändningen att han hade viktig information om motståndarens trupprörelser. Otroligt nog nappade de båda på betet. Fällan slog igen och de båda kontrahenterna deporterades till en liten ö i västerhavet. Då ledarna försvunnit dog striderna ut och folket på Divras udde enades under Valentin Echthe. Denne fick titeln Jarl och han grunda staden Echtherborg och också lämna outplånliga spår i folkets moral innan han avled i lungsot fem år senare. Folket kom så att ta sig namnet echther (senare förenklat till echter), isolerade sig på Divras udde och vägrade konsekvent att ha med omvärlden att göra.
Mellan åren 340 och 180 f.O. sker ständiga gränsfejder mellan grupper på Divras udde och Grindanu. Främst är det området runt floden Stirpaz, som är ovanligt fiskrik och med omkringliggande bördig mark. Länge upp mot bergen har det även funnits guldfyndigheter. En grundläggande misstro uppstår mellan folken på ömse sidor om floden. Fejden avslutas år 178 f.O. i och med de trettio tappras slag. Echterna till väst och pennerna till öst skickar sina trettio tappraste krigare för att göra slut på stridigheterna och avgöra äganderätten en gång för alla. Det hela slutar med att alla sextio dör på ön (vad hette den nu) som förbinder Fil med Tofia via Kejsarbron. Echterna och pennerna kommer överens om att området inte ska tillhöra någon, men att alla får tillgång till det.
Echternas samhälle tar så allt fastare form och ekonomiskt vilar det till stor del på Morëvidynska slavar.
År 0 börjar Odo att predika sin lära. Många echter ser stora likheter mellan Odos förkunnelser och Valentin Echtes läror. Då Odo så landstiger i Arntuna begynner vad som inte kan betraktas som något annat än ett triumftåg. Odo tas emot med öppna armar överallt och när han ett halvt år senare avseglar från Ekeborg står det redan klart att echterna är på väg att omvändas till den nya läran. Echterna har sedan kommit att bli lysande vägens starkaste anhängare samman med dalkerna på Caddo. Då slaveri inte är tillåtet enligt lysande vägen startade massfrigivningar av slavar som återbördades till Morëlvidyn (oavsett om de var födda där eller ej). Alla echter var dock inte nöjda med utvecklingen. Dessa begav sig sålunda i landsflykt och slog sig ner på andra platser där de kunde fortsätta sitt liv som slavägare.
Echterna definierade aldrig sin samhällsbildning som ett rike med bestämda gränser. Istället var det avgörande vilka som var echter och vilka som inte var det. Alla echter lydde så under echtiska sedvänjor och lagmännens domar. När så det Kardiska riket bildades kom echterna så småningom att erkänna sig som vasaller till kungen i Faltrax, men behöll i allt väsentligt sin självständighet. Man hade sina egna lagsamlingar, stormännen valde mellan sig echternas Jarl som fungerade som ledare för hären och man kom efter schismen att ha sin egen Kerîgass. Då echterna alltid har varit ett hästfolk tog man tidigt till sig sedvänjan att strida till häst med lans och svärd.
År 424 eO bröts så echternas isolering. Enligt allmän echtisk historieuppfattning gick det till ungefär så här: ”De lata faltrakierna orkade till slut inte ens styra sitt land. Skördarna stod kvar på fälten, skatter samlades inte in och svartfolken fick härja fritt. Till slut så var de dock kloka nog att vända sig till oss för att få hjälp. De sände så en kontingent att förhandla med vår ärevördige Jarl Vidar. Han accepterade så å hela folkets vägnar att överta styret över hela Kardien. Vidar blev så kung Vidar I och delade så upp landet mellan de echtiska stormännen som blev hertigar, grevar och baroner enligt zorakisk modell. Sedan dess har Kardien stadigt vuxit sig rikare och ärofullare.” Efter maktövertagandet har en liten echtisk elit skaffat sig en oerhörd rikedom, men även den vanlige bonden har fått det bättre. Pengarna som överförs från gods på faltraxnäs och norra Kardien till Divra har en förmåga att åtminstone till viss del sippra ner på bönderna. Man har också goda möjligheter till en karriär som t.ex. riark, fogde eller soldat. Ingen adelsman skulle anlita faltrakiska fogdar eller soldater då man (med rätta) tvivlar på deras lojalitet.
Karaktär
För echterna är begreppet heder centralt. Man lever i en hederskultur där det är oerhört viktigt att den egna eller släktens ära inte befläckas. Man har därigenom blivit ett stolt och högburet folk som ser ner på främlingar som varandes hederslösa. Detta beror till stor del på okunnighet, men då man inte är intresserad av att lära känna andra folkslag närmre kan man tryggt leva kvar i sin ignorans. Echterna är i allmänhet extremt hedersamma – de flesta skulle hellre gå i döden än att bryta ett hedersord givet under ed då detta är det mest skamliga brott en echt kan utföra. Hela det echtiska samhället bygger på eder som ges mellan vasall och herre. I strid har echtiska riddare ett välförtjänt rykte som varandes orädda och tappra, på gränsen till dumdristigt övermodiga. Man intar ofta en nonchalant och överdrivet självsäker attityd även inför allvarliga problem.
Echterna är ett folk som gärna visar sina känslor öppet. Man har nära både till skratt och gråt, och gråter gärna offentligt både av glädje och sorg. Vid konflikter har man för vana att spela upp hela känsloregistret. Öppna konflikter är över huvudtaget mycket vanliga och echter brukar inte surt gå och irritera sig på sin grannes morgonpigga tupp i två år utan att säga något. Istället rensar man luften under ljudliga gräl, för att sedan nå en försoning. Försoningen är mycket viktig i echtisk kultur, det är denna som gör att man kan trots våldsamma konflikter kan återupprätta sin heder och gå därifrån med obefläckad ära. Att inte ge sin opponent möjlighet till försoning och upprättelse anses som ytterst hederslöst. Detta gäller såväl i böndernas byar som i väpnade konflikter mellan högadelns riddarhärar. Av sin omvärld betraktas echterna som patetiska och melodramatiska. Echterna i sin tur ser ner på andra folk som hederslösa och känslokalla. Undantaget här är pennerna i Zorakin som man har goda relationer med.
Echterna ser sig som Erebs bästa folk. Detta beror dock inte på att man ser sig som starkare, uthålligare eller klipskare än andra. Det är helt och hållet en moralisk överlägsenhet, nedärvd ifrån Valentin Echthe och förädlad genom Odos lära. Även om en echt per definition är född av en echtisk mor så går det alltså för utomstående att upptas i echtiskheten om man anammar echternas moral och heder. Detta är inte vanligt men det finns ändå ganska många penniska adelsmän med gods i Kardien som accepteras fullt ut och det finns även ett fåtal halvlängdsmän (alla ekenfaringar) som kommit att få benämningen ”hedersecht”.
Mode
Echterna har med rikedomen kommit att klä sig allt mer påkostat. Man syr gärna sina kläder i linne och helst då de finaste kvalitéerna vallstenalin. Echterna smyckar gärna kläderna med blomsterslingor och komplicerade geometriska mönster. I de övre samhällslagren används helst broderier i guld- och silvertråd. De mest populära färgkombinationerna är rött & guld och blått & silver. Se även kardiskt mode för en utförligare beskrivning av klädesplagg etc.
Dialekt
Echterna talar som övriga jorer på Aidne västjori. Den echtiska dialekten har inte kommit att påverkas så mycket under tidens gång, kanske på grund av den självvalda isoleringen. Echtiskan är därför mer lik den kejserliga jorin och uppfattas som stel och uppstyltad av andra folk. Själva tycker echterna givetvis alla andra talar slarvigt och respektlöst utan ordentlig omsorg om orden.
Kärlek
Det första man bör veta när man diskuterar echternas syn på kärlek är att man gör en strikt åtskillnad mellan kärlek och förälskelse. Kärlek känner man till sin fru, sina barn, sin mor, sin länsherre och sina närmaste vänner. Förälskelse är något man känner för sin älskarinna, eller i sin ungdom för grannflickan. Echternas syn på förälskelse är ambivalent. Samtidigt som man är ett känslosamt folk som bejakar starka känslor så är man ständigt medveten om att förälskelsen allt som ofta går på tvärs med de lojaliteter som hedern binder en vid. Förälskelse beskrivs i echtiska ballader som något bitterljuvt som alltid slutar i att plikten kommer först och det unga förälskade paret måste gå skilda vägar. Det är sällan som dessa förälskelser leder till fysiskt umgänge då man från Valentin Echthe ärvt en ganska sträng sexualmoral där det ses som viktigt att hålla på sig till dess att man är gift. Undantag göres för högadeln som delvis står över den allmänna moralen och fattiga yngre söner som inte har något arv att se fram emot och antagligen aldrig kommer kunna bilda familj. Echterna har för vana att vänta med att bilda familj tills dess att försörjningen är tryggad. Det är inte ovanligt att man får vänta tills man har fyllt 30 innan gården går över från far till son, det sedan länge planerade giftermålet kan gå av stapeln och familjebildningen påbörjas. Detta leder till att echtiska familjer inte är så stora, tre till fyra barn är normen.
Nästan lika viktig som kärleken till familjen är den till de närmaste vännerna. Bland riddare är det vanligt att man skaffar sig blodsbröder som man sedan håller samman med under resten av livet. Dessa kan öppet uttrycka sin värme gentemot varandra på ett sätt som andra folk nästan skulle ta som uttryck för en förälskelse. ”Käraste vän, jag har saknat dig så oerhört”, ”då jag hörde det felaktiga ryktet om din bortgång kändes det som en kniv vreds om i mitt hjärta och jag ville inte leva mer”, ”älskade vän, jag har längtar så efter att få träffa dig igen” är vanliga uttryck för manlig vänskap.
Gentemot sina barn är man givetvis mycket kärleksfull. Barnen överhöljs i kramar, kindpussar och positiva utrop. Att inte öppet visa sin kärlek till sitt barn anses som mycket skadligt och riskerar att skapa känslokalla och hederslösa människor – med andra ord – inte echter. Aga förekommer, men aldrig innan 4 års ålder och bör endast ske då det verkligen är nödvändigt. Den efterföljs givetvis av försoning då både far och son (döttrar anses inte tåla aga) ger varandra förlåtelse och kramar om varandra.
Bra Regil, det är så kul att du och Fraxinus gör Aidne mer spännande och intressant.
En aber jag inte riktigt vet varför jag har är denna mening i historien:
Inbördeskriget böljade fram och tillbaka över Divras udde under tre år och befolkningen, som hade klarat sig relativt väl från köttbitarna, led svårt under de ständigt plundrande härarna.
Får det att låta som inbördeskriget bara drog fram över den lilla udden när det var stora delar av Aidne (som jag uppfattat det) som drabbades. Skönhetsdetalj som visserligen inte utesluts av din formulering, men...
Mikael skrev:
Får det att låta som inbördeskriget bara drog fram över den lilla udden när det var stora delar av Aidne (som jag uppfattat det) som drabbades. Skönhetsdetalj som visserligen inte utesluts av din formulering, men...
Aha. Jag uppfattade det nog som att det var Divras udde som var drabbat. Har inga starka åsikter här och kan tänka mig att ändra (skall dock kolla mina källor först). Hitorien om Jgher och Dirivn är dock utförligt beskriven endast som en del av echternas historia.
Gillade speciellt biten om Kärlek (dock förutom detaljbeskrivningen om ett så otrevligt ämne som aga som jag gärna tycker kan uteslutas).
Skulle du kunna kortfattad fylla ut den gamla mallen om folk/kulturer så att Spelarna har en kortfattad beskrivning att titta på?
Folk/Kultur
Allmänt:
Utseende:
Uppträdande:
Religion:
Språk:
Ja, det tror jag. Kan man tänka sig att det är det här man når till om man följer länken Echt(er) på wikin? Den som vill ha en utförligare beskrivning får läsa i kardien?
Jag kan inte tänka mig att ta bort det om aga.
Jag tyckte att det var ganska snällt och tänker mig att normen i ereb snarast är värre än snällare
(förutom det att sonen skall försonas med sin fader efter övergreppet, vilket är helt förkastligt...)
Regil skrev:Ja, det tror jag. Kan man tänka sig att det är det här man når till om man följer länken Echt(er) på wikin? Den som vill ha en utförligare beskrivning får läsa i kardien?
Låter bra, så har jag för avsikt att göra med nargurerna och barbierna.
För att illustrera hur jag engång tänkte mig hur Kardiens befolkning översiktligt kunde beskrivas för Spelarna gjorde jag en editering av texten på wikin. Kardien är dock ditt område Regil så du får göra hur du vill och se detta som endast ett förslag. Det är huvudsakligen tänkt som ett hjälpmedel när RP-karaktärer skal skapas och är därför generaliserande. Hur du än väljer att göra så glöm inte bort att alla kardier inte är echter och att de andra kulturena ochså behöver en beskrivning.
Mitt förslag:Kardier (merk att texten längst upp är en gammal beskrivning jag tror osbjer gjorde)
Så här gjorde jag exempelvis med barbierna: Barbier
Nu vill inte jag börja en folk/kultur/nationalitets debatt igen, men ser det inte konstiigt ut at ha Kardier med under kardiska folk brevid de folkgrupper som utgör Kardier(de av den kardiska kungamakten kontrollerade)?
Mikael skrev:Nu vill inte jag börja en folk/kultur/nationalitets debatt igen, men ser det inte konstiigt ut at ha Kardier med under kardiska folk brevid de folkgrupper som utgör Kardier(de av den kardiska kungamakten kontrollerade)?
Titta engång till så ser nu hur jag egentligen vill ha det!
Upp på wikin med det! Åh, nu vill jag spela echt.