Lotgars värdshus

Värdshus vid stadsstaten Goorals nordgräns i centrala Akrogal.

Goorals nordgräns utgörs av de nästan 6000 meter höga klippbranterna som stupar ner från den puyupurúnska högplatån. Karavanvägen mellan Gooral och Kandor norr om Trimbusbergen leder här uppför Erguhozars trappa, ett uråldrigt byggnadsverk som i alla tider tjänat som väg uppför berget. Vem Erguhozar egentligen var och om det var han som byggde trappan är det ingen som egentligen minns, även om dvärgar ofta brukar hävda att det var en gammal nattväktare vid namn Erg Khozer som ligger bakom konstruktionen.

Eftersom det är besvärligt att hinna upp för hela trappan på en dag, brukar resenärer stanna till för vila och övernattning på halva vägen. Här på en större klipphylla, med hisnande utsikt ner över Gooral, ligger ett stort och välkomnande dvärgbyggt värdshus. Detta värdshus, eller snarare ett helt komplex av byggnader som nästan ser ut som en liten by, byggdes för ungefär 200 år sedan av den trimbiske dvärgen Lotgar och hans bröder.

Lotgar, som fortfarande lever och driver sitt värdshus trots att han är 250 år fyllda, blev nämligen i sin ungdom utskickad på en expedition i urgrottorna tillsammans med sina sex bröder. Orsaken var att dvärgarnas gamla underjordiska handelsvägar till de östra delarna av Trimbusbergen hade skurits av av svartfolkens härjningar. Kizdin Rekzar IX ville därför finna en ny och hemlig väg genom djupen.

Lotgar och hans bröder hittade till sist en sådan väg. Efter att ha navigerat genom underjorden i månader och upplevt massor av äventyr, beräknade de att de borde befinna sig så pass långt öster om Svartblodsimperiet att det var dags att leta sig uppåt. Föga anade de vad de skulle finna. Stora precisionshuggna salar, märkliga mekaniska manicker, gigantiska ärgade maskiner helt byggda av koppar och låsta portar belagda med otroligt kraftfulla sigill. De historieintresserade bröderna hade aldrig sett något liknande och drog slutsatsen att de måste ha funnit en av de gamla nattväktarnas förlorade städer.

I sann dvärgisk andakt utforskade de staden medan de försökte hitta en väg upp till ytan. De undersökte vindlande korridorer helt i brons, rum fyllda med obegriplig ingenjörskonst och gigantiska grottor fyllda med vad som såg ut som bostäder i dvärgstorlek. De antecknade så mycket de kunde och såg fram emot att bli mottagna som hjältar hemma i Trimbien för denna fantastiska upptäckt. Men det var då saker började gå fel.

Dvärgarna började en efter en höra en märklig viskande röst i sina inre. Det var en lockade röst som på ett hypnotiserande sätt drog dem till sig. Bort mot en ände av staden de inte hade undersökt ännu. De kom fram till en stor gyllene port fylld med märkliga uråldriga symboler som de kände en obeveklig önskan att öppna och gå genom. Den yngste brodern Hargor steg fram till porten och lade sina händer på några av symbolerna varvid den öppnade sig på glänt och Hargor försvann in i mörkret. Sedan slog porten igen och den viskande rösten tystnade.

Förtvivlat försökte bröderna att få upp porten, men det hela var förgäves. Den var låst med mycket kraftfull magi och omöjlig att öppna. Till sist fick de erkänna sig besegrade och acceptera förlusten av brodern. De begav sig uppåt så långt de kunde ända tills de lyckades pressa sig ut ur en bergsskreva uppe på den klipphylla där värdshuset nu ligger. Väl ute i det fria kunde de sedan återvända till Trimbien på vägar ovan jord.

Dvärgakonungen blev vid deras återkomst både imponerad och oroad över upptäckten. Visserligen kunde gamla nattväktarhemligheter vara till stor nytta för riket, men om det å andra sidan fanns någon slags ondska eller förbannelse i staden kunde detta spoliera hans planer på en östlig karavanväg under jord. Han skickade därför ett större arbetslag för att fullständigt försegla alla ingångar från urgrottorna till den förlorade staden.

Vad gällde utforskandet av staden ville han heller inte släppa detta, utan utarbetade en plan tillsammans med Lotgar. Om denne med sina bröder kunde köpa klipphyllan där en ingång till staden fanns, kunde de både utforska dess hemligheter och hindra andra från att göra detsamma. Det bestämdes att bröderna skulle resa till Gooral och utverka ett tillstånd av drottningen där att driva ett värdshus på klipphyllan. Detta skulle säkert bära sig med tanke på alla de karavaner som passerar upp och ned för trappan.

Det var inte svårt att övertala drottning Atarta till varken markköp eller värdshusverksamhet, i alla fall inte med en rejäl påse dvärgaguld och löften om skatteintäkter till kronan, och ett par år senare hade de sex dvärgarna och deras familjer byggt de första husen på klipphyllan och flyttat in. De kunde nu påbörja undersökningarna av staden. Naturligtvis i hemlighet till en början. Innan alla öppningar till den nedre delarna var stängda och belagda med kraftiga järnbeslag och dvärgarna hade utforskat varje skrymsle i de övre delarna, ville de inte avslöja något om sin upptäckt för omvärlden.

I ett tjugotal år höll bröderna på med de initiala undersökningarna innan deras hemlighet av misstag röjdes av en snokande råttman. Ryktet om en glömd dvärgstad spred sig snabbt vida omkring och lockade till sig allsköns lycksökare, lärda män och folk som bara var nyfikna i allmänhet. Dvärgarna fick såklart smärre panik, men var inte heller sena att profitera på det hela. Snart hade de öppnat ett litet museum där man för några slantar kan få se en samling gamla märkliga artefakter. Numera kan man till och med gå guidade turer genom några utvalda hallar och salar i staden.

Lotgar har vid det här laget hunnit bli mycket gammal och den dagliga skötseln av värdshuset har tagits över av hans barn och brorsbarn samt dessas familjer. Av de ursprungliga sju bröderna återstår nu bara tre: Lotgar själv, Armekh som är alkemist och expert på nattväktarnas ingenjörskonst och Rorek som förr var en brilliant finmekaniker, men på äldre dagar blivit tokig. Han vandrar ständigt runt i stadens gångar och gallerier för att lyssna efter rösten han hörde i sin ungdom. I sin besatthet har han har övergått nästan helt till att nära sig med mineralisk föda och grottlavar och han ser mer död än levande ut. Resten av klanen låter honom dock hållas så länge han inte stör turisternas rundturer.[1]