Råttmän

Folkslagsfakta

Namn: Råttmän (Rattuz zapiens)
Antal:
Viktiga regioner: Nargur, Krun
Språk:
Religion: Kaan, Tevatenu
Folkets namn på sig själva:
Kallas även: Rottlingar, Sorkingar, Råttor
Släkte: Rattuz
Kategori: Djurfolk

Historia

Myt

Legenden berättar om hur råttmännen i tidernas begynnelse skapades av den store guden Kaan i dennes avbild. Kaan var en av de lägre gudarna. Efter att Kaan sett hur andra gudar lyckats skapa olika folk som sina avbilder gav han sig på att försöka samma sak. Resultatet blev först mindre lyckat och hans första skapelse blev förvisat ner under bergen för att undvika att de avlivades av de högre gudarna. Kaans andra försök blev mer lyckat och, med de högre gudarnas tillåtelse, sattes de första råttmännen till världen.

Djupt inne i Nargurs skogar byggde råttmännen upp sin första stad, som fick namnet Kaan, efter skaparguden. Under ledning av den store Nibbnubb frodades folket och deras antal tiodubblades på kort tid.

Råttmännen bredde ut sig över allt större områden och till slut hamnade de i konflikt med ett annat folk, svartnissarna, som också levde och frodades i skogarna. Under det långa kriget dödades både Nibbnubb och hans tronarvinge Ghassis, och staden Kaan plundrades av svartnissarna.

De överlevande råttmännen hade inget annat val än att lämna sitt kära hem och fly söderut undan svartnissarna. Många av de flyende kom att bosätta sig i skogsområden söder om Nargur.

Tidig historia

Under Järnets Ålder kom råttmännen i kontakt med människor och alver söder om Nargurs skogar och påbörjade en fredlig existens med dessa. Råttmännen, som alltid varit ett samlarfolk, övergick under denna tid till att även bli ett jägarfolk. Råttmännen började också utnyttja sina skickligt snidade träkonstverk som en handelsvara med andra folk, vilket resulterade i att råttmännen fick tillgång till järn och bronsföremål.

I sin kontakt med alverna lärde sig en del råttmän att använda animist-magi och flera av råttmännen började dyrka Moder jord vid sidan av sin egen gud Kaan.

Under kejsartiden började flera av de små råttkolonierna att handla med jorerna och många av råttmännens dugliga äventyrare och jägare kom att jobba som spejare och vägvisare åt expeditioner norrut från kejsardömet.

Efter Tredje Konfluxen upplevde råttmännens kultur en förändring under influens från deras utbyte med alverna. I det kaos som uppstod efter köttbitarnas framfart isolerades råttmännen i stort från kopparhavskulturerna och det mesta av deras handels- och kulturutbyte kom från alverna. Moder Jord och Kaan började dyrkas vid sidan av varandra.

Under Mörkertiden sökte sig råttmännen närmare alvernas bosättningar för att få ökat skydd från svartfolk och barbarer. En del av råttmännen emigrerade också längre söderut och bosatte sig längst Kopparhavskusten där ett fiskarsamhälle växte fram.

Samhälle

Seder och bruk

Råttmännen är ofta jordbrukare, samlare eller jägare. För länge sedan var råttmännen uteslutande samlare som levde av vad naturen gav, men efter flykten undan svartnissarna till de mer tätbefolkade landen i söder blev råttmännen tvungna att anpassa sig och blev då naturligt jägare och jordbrukare.

Många bland råttmännen behärskar träsnidandets vackra konst och deras mest eftertraktade handelsvara har sedan länge varit deras vackra konstföremål av trä. Bland råttmännen finns även många dugliga läderslöjdare.

Råttmännen lever tillsammans i små stammar på 10 till 50 individer. Stammen leds oftast av en stark ledare och dennes närmaste man. Stammens äldsta individ brukar också ha stort inflytande på beslut som fattas. Före konfluxen bodde råttmännen uteslutande på marken i stora rishögar med konstruerade gång- och rumsystem, men efter sina nära kontakter med alverna under Mörkertiden har många stammar övergått till att bo i trädkojor likt skogsalverna.

Beskrivning

Egenskaper

Förslag:

• Smidiga och händiga: Råttmän har slanka kroppar och klåfingriga nävar (och kan gripa rätt bra med fötterna). Därför är de skickliga hantverkare, inbrottstjuvar och jägare. De kan tränga sig igenom trånga hål, väva med fyra "händer" på väven eller varpan, och klättra upp i svåråtkomliga skrymslen.

• Anpassningsbara: De har en tendens att leva hos andra folkslag och i andras samhällen, och passar för det mesta mycket väl in.

• Nervösa: Råttmän är alltid på helspänn, tar in sinnesintryck och agerar utefter dem. Detta tär dock på nerverna, och många råttmän dör relativt unga av för högt blodtryck.

• Råttritual: När en ung råttgosse blir råttman genomgår han i många råttkulturer en mandomsritual. Dess specifika utformning varierar från kultur till kultur, men det centrala temat är att råttgossen skall vandra genom en labyrint – oavsett om denna är en dödlig prövningsplats fylld av fällor, eller en menlös stenspiral på marken. När råttgossen tagit sig ut på andra sidan labyrinten är han en råttman.

Fysiologi

Råttmännen är små, honorna blir mellan 50 och 70 cm och hanarna någonstans mellan 60 och 90 cm. Kroppen är något päronformad vilket skapar en kort och stabil kroppstyp. Benen är korta och relativt kraftiga, medan armarna är något längre och slankare. På en kort och stabil nacke sitter det lilla råttliknande huvudet med smal nos och små, mörka ögon. På toppen av huvudet sitter de två öronen som, likt en katts, kan vridas och vändas på. Hela råttmannen är täckt i kort och sträv päls, ofta brun eller svart, men det existerar även andra färger och nyanser. Honorna har ofta någon form av täckning med vit eller gul päls invävd i huvudfärgen.

Bild: [1]

Mentalitet

Råttmännen är i grunden ett godmodigt och nyfiket folk. Deras gladlynta och charmiga personlighet gör dem omtyckta av sin omgivning och råttmännen är ofta väldigt sociala av sig. Många råttmän är empatiskt lagda vilket gör att de har lätt för att sätta sig in i olika situationer och miljöer. De är lite av sociala kameleonter.

I vissa fall övergår råttmannens nyfikenhet i ett nervöst övervakande av allt som händer i omgivningen. Inget får gå råttmannen förbi. (Detta resulterar i sin tur ofta i högt blodtryck.)

Råtttmännen har ett öppet sinne för det mesta och gillar att höra om nya saker och idéer. Ofta är de också filosofiskt lagda. Råttmännens öppna sinne gör att de ibland hamnar i identitetskriser där de omvärderar sina grundläggande värderingar. De flesta råttmän drabbas någon gång i sitt liv av en sådan kris.

Poeten slängde rosens taggiga stjälk på liksvepningen och sade: "Det här är jag utan dig". Sedan höll han fram blomman: "Och det här är mina minnen av dig". Den lille råttmannen ville gråta, men kunde inte. Det enda han kände var tomhet och övergivenhet. Han vände sig om och gick tillbaka mot värdshuset. De andra slöt tysta upp bakom honom i ett sorgetåg.

Han tittade upp. Solen stod lågt och endast templets torn nådde såpass högt att det färgades vagt gult av kvällssolen mot en rosa himmel. Vem skulle han nu dela denna vackra värld med? Han önskade att hans familj var här, men det var förstås omöjligt. Teatersällskapet var hans familj nu, men han hade behövt någon som delade hans blod, kände han, efter att ha förlorat en del av sitt hjärta.

Det hela hade varit en olyckshändelse under en repetition av ännu en av hans parodier på mänskliga pjäser. Ett felkliv och hela världen hade förändrats. Det fanns ingen att skylla, men han kände sig ändå skyldig. Han hade kunnat säga till henne att inte bära en sådan där dum mänsklig klänning. Råttfolket har inte klänningar; de är inte byggda för sådant. Han hade kunnat låta bli att ropa upp henne på scenen. Han hade kunnat övervaka allting bättre.

Sorgetåget anlände och han tog en kopparbägare och höjde den. "Rött för hennes varma hjärta. Rött för kärleken. Rött för livselden." Någon yttrade lågt "En mäkta kvinna som vi alla kommer att sakna". Vinet var det enda de skulle få i sig idag, eftersom råttmän aldrig äter under en begravningsdag. Hade han kunnat skulle han kanske skrivit en pjäs om varför, om hur gastar och annat ont förpestar allt ätbart för att få fler själar att hämta. Fast nu hade han ingen inspiration. Vete tusan om han någonsin skulle få den tillbaka... Hans musa hade dött.

Till deras dåliga sidor hör att råttmännen ibland brinner för någon ny idé så starkt att de "blir fartblinda" och besatta av en enda sak, på gränsen till maniska. Ofta tappar också råttmännen på äldre dagar sin nyfikenhet och biter sig då fast vid vad de vet och kan. "Obstinata" är en bra beskrivning av många äldre råttmän.

Utbredning

Nargur

Flera bosättningar med råttmän finns i Nargur.

Arkhaz

I Kruns huvudstad Arkhaz lever råttmän i kloakerna.

Förslag:

Råttmänen i Arkhaz' kloaker är ansvariga för dessas underhåll och att hålla ute ohyra (vättar och annat oknyt) från dem. Det var redan under det andra kejsardömet som problemen med stadens kloaker urartade så till den grad att de nådde kejsaren i Grivela. Han lät då sända råttmän (det är oklart idag om de var förlslavade eller inhyrda) till staden för att lösa problemen. Flera hundra år senare finns nu råttmännen fortfarande kvar som kloakernas vårdare och beskyddare, organiserade i ett "kloakrensarnas skrå" med monopol på stadens undangömda undre värld.

Råttmännens skrå överlappas i viss mån av deras stamorganisation. Stammens ledare, matriarken, och det äldre rådet är också ledare för skrået, men alla råttmän är inte medlemmar av skrået. En del råttmän har tagit plats i samhället ovan jord som hantverkare, bankirer, ingenjörer, fixare, m.m. Råttmännens stora betydelse för Kruns huvudstads välbefinnande har inneburit att de har ett förhållandevis stort självstyre i krunska mått mätt. En annan orsak till de arkhaziska råttmännens stora självstyre är deras stora informationsnät i staden. "Smuts färdas långt i kloakerna" är ett känt ordspråk hos Arkhaz' och Kruns politiska elit, beroende på sällskapet, ofta med tillägget "...ända in i kejsarens gemak", och när det nya kejsarpalatset byggdes, lät man bygga ett eget kloaksystem med tunglösa slavar som kloakrensare, för att inga kejserliga hemligheter skulle lämna palatset genom avloppen. Det ryktas också att man för en nätt summa silver kan få hjälp av råttmännen att försvinna, så länge man vill eller tills man inte kan betala längre. Ett annat rykte som går i staden är att råttmännen byggt egna gångar från kloakerna in i många av stadens "stillhetens katakomber", vad de nu har där att göra.

Även om de oftast försöker hålla sig utanför det officiella arkhaziska juridiska systemet, följer både stammen och kloakrensarskrået sina egna etiska regler. De värderar den måtta av respekt deras folk idag åtnjuter i det krunska samhället. De använder därför sitt informationssystem och sin kontroll av Arkhaz' tunnlar för att hjälpa hålla tjuveri och lönnmord nere, brott som de annars lätt själva skulle kunna ges skulden för.

Caranor

På alvernas heliga flygö Caranor finns en bosättning med råttmän. Den utgörs av en liten by som kallas Idri. Ett hundratal råttmän lever där idag, på sin egna lilla del av ön. Främst lever de som jordbrukare, men de jagar också fåglar och lokala smådjur, vilka det finns förvånansvärt gott av på flygön.

Idri grundades på Caranor 531 e.O. Innan dess var Idri en vanlig råttmannastam i utkanten av den enorma Kardskogen, där de levde ganska isolerat, men med goda sporadiska kontakter med kardalverna. Stammen decimerades katastrofalt när de togs som slavar av en nekromantiker. De befriades av sina vänner alverna när dessa tog strid med nekromantikern. Alverna vann till slut, vilket de lyckades med genom att attackera hans borg både ovanifrån, med hjälp av allierade silveralver, och underifrån, med hjälp av Idri-rottlingarna som anföll genom borgens avloppssystem. Endast 55 rottlingar stod överlevande vid konfliktens slut, och dessa bjöds högtidligen in att bosätta sig på silveralvernas Caranor, vilket de valde att göra. (Källa: Monster & Män-modulen)

Triska

Råttmän lever i stadsstaten Triska i Klomellien och kallas där Soroehkier.

Råttmännen i Triska följde med sydnargurierna under den tredje vandringen och har sedan bott med triskerna i egenskap av nötsamlare och skickliga fiskenätsreparatörer. Ytterligare en liten grupp flyttade över gränsen norrut och rullar tobaksblad i "Sanzasstil" (d.v.s. i cigarrer).

Då triskeroligarken Reghuel av Cudda stormade Garrika år 412 e.O. och vävargillet lämnade den fallna stadsstaten, behövde oligarken fingerfärdigt manskap som kunde ta över där mästarna lämnat. Han beordrade råttmännen att se över väveriproduktionen och titeln som "Uthlat vagirohet" (den som vakar över ullen) gavs till en av dem. Titeln har sedan dess gått i arv från fader till äldste son inom familjen och innehas nu av en råttman vid namn Limik. De allra flesta som arbetar på triskernas väveri-manufakturer är dock människor. Endast "Uthlat vagirohet" och några av dem som sköter vissa särskilt viktiga broderidetaljer är av råttmännens folk.

Triskerna respekterar råttmännens kunskaper och fingerfärdiga flit, men har samtidigt svårt att ta dem seriöst. Dock skyddar triskerna dem ofta från andra statdsstater, då man ser dem som "sina" personliga mobboffer, likt hur ett äldre syskon slår vakt om sin pinade lillebrors rättigheter.

Det skall även sägas att antalet råttmän i Klomellien är mycket litet och de flesta trisker har aldrig och kommer aldrig stöta på en "råttgubbe".

Kultur

Religion

De flesta råttmän dyrkar Tevatenu och/eller råttguden Kaan.

Språk

Talar ofta det språk som talas av samhället de lever i.

Talar råttmännen ett slags klickspråk/koisanspråk? [2]

Hjältar och personer

• Ghassis
• Nibbnubb

Typisk bosättning

Före konfluxen bodde råttmännen uteslutande på marken i stora rishögar med konstruerade gång- och rumsystem, men efter sina nära kontakter med alverna under Mörkertiden har många stammar övergått till att bo i trädkojor likt skogsalverna.