Handelsalliansen

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Handelsalliansen är en statsbildning belägen vid Kalsalsjöns västra strand bestående av flera små furstendömen enade under en enväldig diktator.

Staten började sin historia runt år 80 f.O. då en allians mellan handelshusen i de små kuststäderna bildades med syftet att värna sig mot de traditionstunga furstarnas tyranni, oskäliga skatter och kapande av köpmännens båtar. Snart hade alliansen börjat anlägga egna frihamnar, bygga egna små flottor och satt stor press på furstarna. Till slut var handelsalliansen så pass mäktig att man kunde börja göra sig av med de splittrade furstarna en efter en så att man snart hade ett enat rike.

Idag är Handelsalliansen en mäktig sjöfararstat i östra Akrogal, varifrån handelsmännen kontrollerar mycket av det varuflöde som når Ereb.

Landsfakta

Handelsalliansen.jpg

Invånarantal: 900 000
Befolkning: 98% människor (55% kalsaliter, 8% kamsuner, 35% slavar), 1% alver, 1% övriga
Huvudstad: Marukand (40 000 invånare)
Statsöverhuvud: Ogolla "Den magnifike"
Styrelseform: Diktatur, oligarki
Välstånd: Rikt
Armé: Svag landsstyrka, mycket stark flotta
Religion: Den gamla tron, Radikulten, Kopikyrkan

Historia

Forntiden (1500 f.O.-500 f.O.)

För årtusenden sedan red det stolta táka-folket in från Takloobiöknen och bosatte sig i området omkring Åskbergen. Många lärda i Alliansens kunskapsakademi är överens om att detta är landets första riktiga bosättare, då endast sporadiska fiskarnomader bodde längs med Kalsalsjöns västkust vid denna tid.

Táka-folkets ankomst förändrade det vilda området drastiskt. Förutom att det nya folket bosatte sig och plogade upp jorden omkring Åskbergens åar spred de också, med ord och våld, budskapet om en ormgudinna och lovord om bördighet till hennes undersåtar. Utmejslade statyer av okända varelser, som idag ligger bortglömda inne i vilda skogsområden, ger exempel på táka-folkets djupa religiösa tro och religionens antagliga påverkan i området för 1 500 år sedan. Hövdingar uppförde även gravkumlar dedikerade till ormgudinnan. Dessa kumlar blev utrustade med intrikata tunnelsystem och hemliga dörrar som bildade speciella geometriska mönster. Betydelsen av tunnlarna är fortfarande oklar, och bara ett fåtal av gravkumlarna som ligger spridda i ödemarkerna är kartlagda idag.

När järnet anlände till östra Akrogal, cirka 900 f.O., fört dit av barkkanotfolket från norr, blev táka-folket rikt och välmående på mindre än en generation och säkrade sin plats som den definitiva maktfaktorn omkring västra Kalsalsjön. Vid denna tidpunkt hade även sporadiska strider utbrutit mot Yndarimperiet, vilket ansåg táka-folket vara primitiva barbarer. Flera straffexpeditioner från Yndar med målet att förslava táka-folkets område misslyckades, mycket tack vare det skyddade läget omkring Åskbergen.

När den Tredje konfluxen anlände utplånades all civilisation i området i och med slempukernas marsch mot Yndar. Flera hövdingar tog dock sin tillflykt till Åskbergen som så många gånger tidigare under oroligheter, och här, uppe i bergsfort och på skyddade platåer, lyckades delar av táka-kulturen överleva konfluxen. En påföljande kort "gyllene tidsålder" följde. Táka-folket började utforska och gräva fram gamla lämningar som legat bortglömda sedan Gudarnas Vrede och upplevde en kulturell och spirituell blomstring aldrig tidigare skådad i området.

Vid slutet av 500-talet f.O. var dock táka-folkets långa historia slut. Missväxtår, svåra nomadanfall och inre stridigheter gjorde att ett nytt härskarfolk, kallade sugdi, lätt kunde ta makten i området. Deras territorier kallades gemensamt för Sugd och bestod egentligen av flera stamdominerade områden med hövdingar och stora följen av hästburna krigare. Sugdi var starkt kopplade till sin nomadiska hästkultur och var inte direkt några jordbrukare som táka-folket. Bosättningarna var fasta kring makthavaren i något decennium innan man flyttade på grund av resursbrist eller ny hövding. Svårigheter med jordbruksförsök innebar också att enbart ett fåtal av dessa maktcenter växte till städer. Sugdi befäste några fiskarbyar, men endast en större hamnstad anlades vid Kasalsjökusten där floden Nagoaqa rinner ut.

Vid denna tid var Kalsalsjöns väststrand fortfarande mer eller mindre helt övergiven efter slempukernas marsch 200 år tidigare. Sugdi kallade kustremsan för "Weddab Jaká", eller "De förbannade landen".

Sugdi blev inte långvariga i området. Ganska så snart efter att de bosatt sig runt Nagoaqafloden kom de i konflikt med Eledains brödraskap, vilka härstammade från Innanhavet i norr och länge hade skickat missionärer in i Sugdis marker. Sugdis ursprungliga religion var centrerade kring den mörka eldguden Sathmog, och när Sathmogs präster såg hotet från Eledain växa förklarade man den nya läran för kätteri. Det långdragna krig som följde var oundvikligt och utmattade både folket och området runt floden.

Nybyggartiden (400 f.O - 250 f.O.)

Den idag dominerande folkgruppen i Handelsalliansen, kalsaliterna, härstammar från khaadiska nomader som slog sig ner vid Kalsalsjöns övergivna väststrand och började med jordbruk och fastare boskapsskötsel omkring år 400 f.O. Furstarna i Sugd gjorde återkommande räder mot "De förbannade landen" som nu blivit ockuperade av ett nytt folk, men sugdi var vid kalsaliternas invandring redan upptagna i sitt krig mot Eledains brödraskap. Detta gav kalsaliterna utrymme att relativt ostört sprida sig över hela västra Kalsalsjön.

Kalsaliterna bestod av nio självständiga storklaner, vilka delade samma kultur och religion, men som i övrigt hade en ganska fientlig inställning mot varandra. Mellan åren 320-270 f.O. var nästan alla klaner involverade i ett konstant inbördeskrig. Allianser, skövlingar och våldsamma annekteringar minskade slutligen ner klanerna till totalt fem stycken "furstendömen" som efter många års stridigheter kunde sluta fred vid Marukandfältet år 269 f.O. Varje furstes marker erkändes och man började rikta blicken utåt istället för att spana på vad grannklanen hade för rikedomar. En bidragande orsak till freden var att Eledains brödraskap slutligen besegrat Sugds furstar och att Eviga stjärnans arméer inte stod långt från Åskbergen. Eledains munkar hade missionerat sedan länge bland kalsaliterna, men nu följdes de av beskyddande krigare. Efter fredsavtalet mellan furstendömena började klanhövdingarna undergräva Eledains mission i rädsla för att Eviga stjärnan annars skulle överta makten i området. När Eledains brödraskap samtidigt vände blickarna västerut kvävdes missionen utan att Eledains straff drabbade klanerna.

Den första guldåldern (240 f.O. - 120 e.O.)

Plundringsraider mot alviska utposter och handelsstationer längst med Vahlas utkanter blev de första målen för de nyetablerade furstarna. Eledains brödraskap hade tagit sin kamp och mission till andra delar av Akrogal samtidigt som Sugd förfallit. Med snabba hästryttare kunde furstarna korsa östra Sugd och slå till mot alverna och försvinna på ett ögonblick. Den del av Sugd som kallades Maniki införlivades utan strid med kustprovinsen Zador. Även kamsunska småstäder utsattes för plundringståg från kalsaliterna - kilometerlånga försvarsmurar uppe i norra Kamsun vittnar fortfarande om denna oroliga tid.

Trots att alverna i Vahla satte upp ett snabbt och effektivt försvar mot raiderna lyckades kalsaliterna erövra delar av Nagoaqafloden, bland annat den gamla sugdiska hamnstaden i norr. Vissa källor menar att kalsaliterna höll flodmynningen i över tjugo år innan den alviske generalen Benathion slog bort ryttarfolket i ett besjunget fältslag år 17 f.O. Men under den tid man höll floden byggdes omfattande bevattningssystem som fick det tidigare torra Zador att blomstra.

Det enorma plundringsgodset från denna tid gjorde snabbt kalasiterna till ett rikt folk. Framgångsrika plundrare grundade handelshus och byggde båtar för att ta sig bortom Kalsalsjön. Väldrillade ryttarförband kunde även skydda handelskonvojer som tog sig igenom Kamsun för att nå Kalmurris hamnar på andra sidan kontinenten.

Den nya handelseliten gillade dock inte de hårda pålagor och skatter som furstarna krävde. Denna konflikt ledde till grundandet av "Handelsalliansen" år 80 f.O. Välbefästa städer grundades, så kallade "hemliga hamnar" anlades och många äventyrare gjorde sig en förmögenhet inom smugglaryrket.

Under emir Agwrze av Kanth aggressiva politik mot landområdena söder om furstendömena på 80-talet e.O, utspelade sig även storslagna fältslag mellan olika ryttarskaror. Plundringsgodset från dessa tider nämns fortfarande i många barders sånger och flera erövrade artefakter från drabbningarna hålles idag som riksregalier i Handelsalliansen.


Kampens tid (120 e.O - 210 e.O.)

År 120 e.O. var "de fem furstendömenas rike" ett välbärgat land - en förmögenhet helt baserad på ett konstant tillflöde av slavar, guld och diverse varor som landet inte själv kunde producera. Allt detta fick ett abrupt slut en högsommardag detta år då den fruktade alvgeneralen Benathion återigen tågade in i området. Tusentals alviska infanterister slog hänsynslöst till mot de norra furstendömena Zador och Sarkadó. Offensiven var en straffexpedition som effektivt slog sönder stora delar av landets välfärd. Samtidigt skonade man alla fristäder tillhörande Handelsalliansen - med vilka alverna gjort en överenskommelse strax innan det korta kriget utbröt.

Under de gångna åren hade även ett långsamt uppbyggande av befästa kamsunska gränsstater mer och mer omöjliggjort lönsamma raider in i Kamsun - vilket ytterligare slog en spik i kistan för de fem furstendömena.

Den sista stora raiden, "Tondek-marschen", år 155 e.O, riktades mot Juvelkusten i Kamsun och anfördes av furstarna i de två starkaste furstendömena Marukand och Eiskand. Bägge furstarna omkom när deras armé hamnade i ett bakhåll vid slaget vid Daluun. Det förödande krigståget slog luften ur samtliga furstendömens militärmakt och vid efterföljande fredsförhandlingar tvingades förlorarna att avträda landområden till Kamsun och ge kamsunska missionärer fritt tillträde till landet.

Tiden som följde var mörk och hänsynslös. För att furstarna skulle kunna fortsätta hålla sin höga levnadsstandard och avlöna sina enorma ryttartrupper höjde man skatterna för både jordbrukare och borgare - speciellt riktade man sig mot handelsmännen i fristäderna, vilka fick sina privilegier indragna allt eftersom plundringsguldet sinade. Många kväden från denna tid berättar om utpräglad tyranni - sadistiska lekar, grymma avrättningar och hemska utrotningar av städer, byar och folkslag.

Fristäderna satte dock upp ett motstånd - först i tystnad, där man mutade furstarnas härförare med tiofaldiga belopp och löften om fortsatta rikedomar om de skyddade "den nya tidens städer" istället för de gamla fursteborgarna. När tillräckligt många soldater såg fördelarna med att bedriva handel istället för att plundra, föll furstarnas makt allt snabbare samman. Det en gång så rika furstendömet Eiskand, med sin berömda ryttarskara "Svarta vindarna", intogs av trupper från fristäderna redan 175 e.O. De norra landområdena, fortfarande försvagade av alvernas inmarsch några decennium tidigare, föll också lätt för trupper från kuststäderna.

Marukands fall år 201 e.O, markerar slutet på furstarnas tid (även om furstendömet Tanurek var kvar ända till år 248 e.O).


Den andra guldåldern (210 e.O - )

År 210 e.O, kröntes den första enväldiga härskaren över Handelsalliansen och markerade enligt historierna början på en ny "guldålder" i riket. Ett strikt organiserat fåmannavälde, bestående av de rikaste handelsmännen i landet, röstar än idag fram en diktator med oinskränkt makt i landet. Alla som kan bekosta en handels- eller krigsflotta på minst 20 skepp och minst 150 soldater får rösta i valet av härskaren och hans medhjälpare.

Förutom ett interregnum mellan 344-350 e.O, har detta styre varit väldigt stabilt och hållit för både inre och yttre påfrestningar. Nedan nämns ett fåtal viktiga historiska händelser under de senaste århundradet:

526-530 e.O stormades norra Handelsalliansen av blekhyade, obeskrivbara monster från det okända Slimpaku. Historieböckerna och halvsenila åldringar som var barn vid tillfället för attackerna, talar om att det första anfallet inleddes då ett följe djärva äventyrare från fristaden Maraj tog sig in i Slimpaku och förstörde ett tempel och dess skötare i sökandet efter en legendarisk artefakt. Artefakten skall sedan ha förts ut från Slimpaku och gömts någonstans i Maraj. Totalt attackerade monstren från Slimpaku staden vid fem tillfällen under fem år, nästan exakt vid samma tidpunkt på senhösten. De få soldater Alliansen kunde rusta hade inte en chans mot monsterattackerna och många oroade sig för ett nytt slempukiskt härtåg mot Akrogal. Men attackerna upphörde hösten 530 e.O, efter att slempukerna brutit sig igenom Marajs murar och lagt det stora kamsunska Kopitemplet i ruiner. Marajs storhetstid som en av Handelsalliansens viktigaste städer var dock definitivt över.

598-603 e.O, utspelade sig "Det stora Kanthkriget". Konflikten bröt ut efter att Tadzabukten blockerats av Kanth som krävde högre tullavgifter från Handelsalliansens skepp. Handelsalliansen, med sin stolta självständighet och sitt ingrodda hat mot all överhet, svarade aggressivt och sänkte stora delar av Kanths flotta. Efter att Jian dragits in på Kanths sida hårdnade striderna men Handelsalliansens flotta visade sig återigen överlägsen. Efter freden vid Goptiön den första januari år 604 e.O. kunde riket fortsätta sin tullfria verksamhet genom området. En nytänd fientlighet mellan Handelsalliansen och de av Handelsalliansen kallade "Buktstaterna" fortsätter dock att gro. Tandakajs senaste utspel om att Handelsalliansens militärflotta rammat flera av deras handelsskepp har skapat rykten om att den Trekrönte i Tandakaj inbjudit Kanth och Jian till en mäktig trippelallians, riktad mot den enväldige diktatorn i väst.

Regentlängd

Sedan år 210 e.O, då den första diktatorn steg upp på tronpalatsets trappor i Marukand, har totalt sexton despoter härskat i Handelsalliansen:


210-245: Oradas I Bakoh "den store" (den förste diktatorn, genomförde stora byggnadsprojekt)
245-249: Oradas II Bakoh (Oradas I:es son, räknas som en sinnessvag och obetydlig diktator)
249-287: Matak "den gyllene" (känd för att ha rest den nuvarande senatsbyggnaden, var även magikunnig)
287-301: Ergal Domasza
301-344: Ruvian Zlotac
344-350: Interregnum, grundat i tvister mellan handelshusen efter att Domasza försökt ta makten genom en rättslig kupp.
351-366: Ergal II Domasza "trontjuven" (blev tillsatt efter ett mycket tvivelaktigt val)
366-389: Ergal III Domasza (vars död markerade Domaszaättens tillbakadragande från Marukand)
389-401: Radal Zlotac "den fete"
401-454: Zoran Zlotac "den halte" (känd för att ha anlagt Marukands kämpararena)
454-459: Atakam Bonira (blev lönnmördad av en okänd gärningsman)
459-501: Adriak Zlotac
501-555: Atakam II Bonira
555-569: Hemrun Zlotac "krigaren" (känd för att ha deltagit i över 50 bataljer i Marukands arena. Diktatorn stupade mot två vilddjur i sin sista strid.)
569-590: Adaman Marrukah "den lärde" (gav kunskapsakademin stora medel och byggde flera skolor i Alliansen.)
590-  : Ogolla Bonira "den magnifike" (startade Kanth-kriget)

Geografi

Handelsalliansen dominerar hela Kalsalsjöns västra kust och mäter cirka 80 mil från söder till norr. Välunderhållna vägar går igenom alla provinser, från det södra och skogiga Tanurek, förbi de flacka och boskapsdominerade Marukand och Eiskand, över det sumpiga och eftersatta Sarkadó och ända upp till de bördiga jordbrukslandskapen i Zador.

De största och mest trafikerade vägarna går längst med de sandiga kusterna där en resenär kan räkna med att stöta på värdshus eller mindre gästgiverier åtminstone varannan mil. Vägnätet är väl utbyggd och mestadels tryggt att färdas via. Annat gäller när man kommer fram till Handelsalliansens riksgränser. Varje väg som sluter upp med gränsen har i regel ett mindre fort där ensamma vandrare kan vänta på större konvojer eller hyra legoknektar som skydd ute i Akrogals vildmarker.

Ritharafloden, som rinner upp i områdena omkring Rakamas skog, flyter långsamt genom de södra delarna av Handelsalliansen och bildar på många ställen små obebodda öar inne i otillgängliga sumpmarker. Floden är en naturlig gräns mellan provinserna Marukand och Tanurek. Handelsalliansens andra stora flod, Rakamafloden, bildar ett fuktigt och bördigt område i provinsen Eiskand.


I norr ligger Åskbergen som en naturlig gräns mot den ofantliga vildmark bortom Alliansens provinser. Detta bergsmassiv har toppar på över 2500 meter - långt in på sommaren lyser de fortfarande vita efter vintertidens snöfall. Åskbergen är mestadels obebott; djärva nybyggare har försökt tämja de vilda skogsdalarna inne i bergen men den dåliga jordmånen och flera anfall från svartvättar har hindrat alla permanenta försök till bosättning hittills. Dock finns det två rejäla gruvkomplex som drivs av rådet i staden Maraj. Den norra gruvan, "Altarhålet", letar efter koppar och silver, medan det södra, "Mithókgruvan", nyligen lagt om sin strategi efter att man hittat ädelstenar djupt nere i berget. För bara några månader sedan började även ett rykte florera i Maraj om att gruvarbetarna grävt sig in i uråldriga underjordiska ruiner med ofantliga salar byggda i en tidigare helt okänd arkitektur. Detta, tillsammans med allt tätare anfall från svartvättar, gör Åskbergen till en smältdegel av rådsinspektörer, legosoldater och trötta fiskarsöner som söker lyckan i bergen istället för på havet.

Söderut ligger även Gandakamassivet som en gräns mot de vilda stenöknarna i Kamsun. Berget i sig är mestadels outforskat - enbart eremiter och äventyrare i jakt på lösa rykten om skatter och andra rikedomar brukar bege sig upp bland de över tre tusen meter höga topparna.


Zaranórs vildskog

Ett stort skogsbälte inramar Alliansens gränser i norr. Zaranórs vildskog består mestadels av uråldriga barrträd och stora ormbunkar, här och där rinner både varma och iskalla källor upp och vattnar av skogen så att den kan överleva i den annars ganska så karga omgivningen. Flera stora källor inne i skogen bildar även Rakama- och Ritharafloden, vilka rinner vidare ner genom Handelsalliansen och bryter Takloobiöknens infertila grepp om jordmånen i området.

Zaranórs vildskog är även basen för ett stort följe förrymda slavar som huvudsakligen härstammar från sädesfälten i Zador. Slavarna har visat sig ganska aggressiva och bedriver intensiv banditverksamhet på handelsvägarna som leder från Maraj norrut mot Aqusuili-Kartals innanhav. Flera militära aktioner från Alliansen har misslyckats slå bort slavarna och diktatorn har sakteliga börjat inse allvaret i situationen. Varje dag kommer det nya slavar till följet i skogen och om inget görs snart kan slavarna mycket väl tåga in i provinsen Zador i ett förödande fritagnings- och plundringståg. Gruppen leds av den karismatiske före detta galärslaven Zuma Waddim. Zuma härstammar från den kîmzonska provinsen Ashee och sägs även ha goda kontakter med piraterna där.


Takloobiöknen

Huvudartikel:Takloobiöknen

Takloobiöknen sträcker sig längst med Handelsalliansens västra gräns där den utgör ett geografiskt avbrott mot den annars väldigt bördiga kalsalitiska västkusten.

Klimat

Klimatet i Handelsalliansen är torrt och tempererat. Runt floderna bildas det dock flera bördiga bälten av lerslätter, skog och svårforcerad sumpmark. I norr, omkring staden Maraj, skapar även den fuktiga avrinningen från Nagoaqafloden ett bördigt område där tiotusentals slavar odlar spannmål som försörjer stora delar av befolkningen i städerna.

Vintertid är ingen trevlig tid i Handelsalliansens provinser. Nordvästliga vindar blåser hela tiden in kall luft som har ett märkligt sätt att tränga sig in genom kläderna och sätta sig i märgen på de som vistas utomhus. Snöfall förekommer men brukar vara sparsamt förutom uppe i bergen.


Provinser i Handelsalliansen

I modern tid kallas furstendömena officiellt för provinser. Borträknat härskarprovinsen Marukand styrs de fem områdena av ett varsitt råd som framlägger förslag rörande det lokala styret och röstar igenom dessa under ett rådslag. Rådslagen brukar hållas tre gånger varje år och omges i regel av festligheter och marknader ute på stadens gator. Handelsalliansens diktator har veto i alla förslag och kan när som helst införa en bestämmelse eller kräva någons avgång från vilket råd som helst. Det är dock god sed att låta den "demokratiska" politiken ha sin gång, i alla fall ute i provinserna.

Rådslagen sker i regel under de första dagarna i den tredje, sjunde och elfte månaden.

Zador

Huvudartikel:Zador

Sarkadó

Huvudartikel:Sarkadó

Eiskand

Huvudartikel:Eiskand

Marukand

Huvudartikel:Marukand

Tanurek

Huvudartikel:Tanurek

Flora & Fauna

Växtliv

Stora delar av Handelsalliansen domineras av öppna fält. Förutom i den norra provinsen Zador används fälten uteslutande till boskapsskötsel och uppfödandet av hästar. Här ser man halvvilda och domesticerade varianter av den för Akrogal typiska enhornsbuffeln. Detta djur är till naturen svårhanterligt och bångstyrigt men ger riktligt med mjölk, bränsle och kött.

I landets södra delar blir det dock skogigare och mer varierad växtlighet. Djupa lövskogar, bestående av ek, poppel, ask, silverlind och lönn, bryts här och där av sumpmarker och öppna hedar. Inne i träskskogarna omkring Ritharafloden växer även flera åtråvärda växter som kan bringa samlaren en ganska stor summa drubiner;

Torrsvampen, en gråbrun skivling som förstärker syn och hörsel. Ovanlig.
Viskonblomman, en blå örtväxt med förmågan att driva bort sjukdomar och gifter från kroppen. Sällsynt.

Djurliv

Mycket av den ursprungliga faunan har fördrivits från slätterna där djurlivet numera tagits över av de stora boskapshjordarna.

I skogarna återfinns många hjortdjur, vildsvin och den för Alliansen unika visatten (en liten skogsapa med rödbrun päls). I de mer orörda delarna av skogarna, speciellt mot bergen i söder, finns även den sällsynta och fruktade Anarbjörnen - en enorm brunpälsig best som kan mäta över fyra meter i längd stående och väga uppåt 900 kilo. Även stammar av vargillern, ett stort mårddjur, förekommer i gränslandet mellan skog och öppen landsbygd. Vargillern är ökänd för att ta tamboskap och är det största rovdjursproblemet bland Alliansens boskapsuppfödare och bönder.

Uppe i bergen förekommer mer vildsinta djur som grottlejon, grottbjörnar och vargflockar. Bland tjärnarna och de flesta våta bergsänkorna trivs även mördarsniglar och den avlånga svartsnapparen. Svartsnapparen är en fiskliknande varelse som kan bestiga land under korta stunder och lever på en varierad kost av bark, örter och smådjur som den kommer åt nere i vattnet. Varelsen kan bli uppåt sex meter lång från extremiteter till huvud och är väldigt aggressiv, även mot människor. Man känner igen att en svartsnappare håller till i en tjärn om alla träd runtomkring saknar barken.

Svartsnapparens enda naturliga fiende är den akrogaliska mördarstören, som gärna jagar svartsnappare i floderna omkring Kalsalsjön och i det stora innanhavet.


Samhälle

Statstyret

Alliansen har sedan 400 år tillbaka en enväldig härskare - titulerad diktator - som väljs på livstid av senaten ifrån dess säte i huvudstaden Marukand. Senaten väljer även diktatorns medhjälpare och ger den enväldige råd under hans regeringstid. Det har hänt flera gånger att en diktator stigit ner från posten, varpå hans "ödmjukhet" tilldelar honom två extra röster i valet av en ny diktator.

För att sitta med i senaten måste man av gammal tradition kunna rusta minst 20 skepp och 150 soldater. Antingen av egen personlig förmögenhet, eller om man är handelsmästare över ett hus som kan rusta samma mängd skepp och mannar. Om man lyckas samla tillräckligt med styrkor får man en röst att lägga i valen. Man får ytterligare en röst om man har dubbelt så många trupper som kravet säger, tre röster om man har tre gånger så mycket, och så vidare.

Alliansen har en mycket effektiv statsapparat - speciellt under en diktator som vet sina gränser och verkar för folket och statens bästa. Just nu är Ogolla "Den magnifike" landets ledare - och han är tyvärr inte en statsfrämjande härskare. Ogollas aggressiva politik orsakade bland annat utbrottet av Det stora Kanthkriget år 590 e.O. Hans fifflande med senaten har dessutom ökat korruptionen och nidspelet bland landets rika, fiender straffas med grym tortyr och han räds inte för att rensa ut hela familjer för att betala en oförrätthet.

Under de tjugo år som Ogolla härskat har Marukand blivit en mycket farlig stad. Legosoldater, lönnmördare och spejare har alltid jobb att hitta om de har rätt kontakter - handelshusen bevakar varandras drag hela tiden och det gäller att ligga steget före om man ska ta sig upp i maktens pyramid. I år (610 e.O.) stundar även 400-årsjubileumet av enväldets grundande. Ståtliga parader och påkostade festligheter är att vänta.

Lokalstyret

Ute i de övriga städerna och på lokal nivå är styret mer demokratiskt. Varje stad styrs av ett stadsråd. För att sitta med krävs det att man har ett respekterat yrke och en viss bestämd förmögenhet som varierar från stad till stad. Som medlem av stadsrådet får man vara med och rösta om alla beslut: inköp, krigståg, religiösa dagar, nybyggnader och liknande. Den person som har det största personliga gardet i rådet får även av gammal sed ansvaret för stadens försvar och vakthållning. Soldaterna som står vid portar och patrullerar på torgen kan alltså se vitt skilda åt både inom samma stad och mellan olika städer.

I övrigt är samhället klasslöst. En simpel tiggare kan stiga upp till diktator om han bara sätter manken till och är tillräckligt begåvad (samt äger en stor dos tur). De gamla fursteätterna, som kunde liknas med en slags adel, har avskaffats helt.

Kvinnor har tillträde till stadsråden, men senaten är förbehållen män.

Folkslag

Kalsaliter

Handelsalliansen är en smältdegel av olika mänskliga folkslag. Kalasiterna dominerar dock de flesta maktpositionerna och är "standardbefolkningen" inne i städerna. En kalasit är av normallängd med rakt svart hår och ljusbruna, gröna eller blå ögon och något solbränd hy. Männen får ofta kraftig skäggväxt - vilket är den största symbolen för mandomen i samhället. Det är därför närmast ett krav att kalasitiska ynglingar rakar sig ordentligt fram till sin 18:e födelsedag, då de blir upptagna till fullo i vuxenvärlden under "Unis Valtor" - (Den första dagen), som är invigningsritualen för alla vuxna, även kvinnor. Traditionellt intog ynglingen starka psykedeliska svampar under Unis Valtor, men detta har på många ställen ersatts av en speciell alkoholhaltig honungsbrygd.

Männen klär sig ofta i ljusa kläder. Långtunikor, togor och ljusbruna västar bärs på sommaren och ullvita rockar vintertid.

Kvinnans klädedräkt varierar stort, traditionellt klär hon sig gärna i avancerade kjolar med vackra broderier - det är bland annat populärt med verser från Brehema (se avsnittet Religion) broderade längst med kanterna på kjolen. En kvinna kan även klä sig i byxor och skjorta utan att väcka för mycket uppmärksamhet. Hon bär även sitt svarta eller mörkblonda hår utsläppt eller i en enkel fläta över ryggen.

Slavarna

Cirka 35 % av Handelsalliansens befolkning utgörs av slavar. De flesta är infödda i slaveriet, men nytillskott kommer främst från barbarerna från vildmarkerna i väster eller från emiratet Kanth i och med det senaste kriget. Slavarna utanför städerna brukar utgå från stora rancher som antingen kontrolleras av det lokala rådet, eller av en rik jordägare. De största rancherna kan täcka många kvadratkilometer mark.

Slavarna har, speciellt i norr, helt konkurrerat ut de fria jordbrukarna. I provinsen Zador brukas jorden till 99 % av slavar. Endast söderut i Tanurek förekommer det ett par tusen fria jordbrukare från tiden då kalsaliterna först kom hit.

Som fri och fattig är man antingen gårdfarihandlare, fiskare, båtbyggare, allmänsysslare eller tiggare. Det är knappt någon skillnad på slavarna och den fria underklassen i Alliansens provinser.

Något som utmärker slavarna i Handelsalliansen är den hårt hållna regeln att samtliga måste vara rakade på huvudet av hygieniska skäl. Detta gäller både män, kvinnor och barn över 6 års ålder. De flesta bär också brännmärken baktill på halsen, eller en slagen halsring av järn. Bland de slavar som drömmer om friheten talas det mycket om rebellgruppen i Zaranórs vildskog, där åtskilliga hundra slavar sägs leva ett gott liv under frihetsledaren Zuma Waddim. Se vidare i stycket om Geografi.

Alverna

I och med öppenheten från alvriket Vahla (och de pakter man slog med skogsfolket under de grymma furstarnas tid) så finns det ett etablerat alviskt handelshus i Marukand sedan ett par hundra år tillbaka. I huvudstaden återfinner man även andra alviska hantverkare och lärda, som bland annat håller flera viktiga poster i kunskapsakademin i Marukand. Det tvåhundraåriga samarbetet mellan alver och människor har på många sätt spelat in på Handelsalliansens militära, kulturella och arkitektiska utveckling.

Utanför Marukand är det mer sällsynt med rent yrkesetablerade alver. Tre bröder bedriver dock mindre handelsverksamhet i Maraj och ytterligare ett par hantverkare har etablerat sig i Eiskand och gått i anställning hos rådet där.

Övriga folkslag

Förutom alverna saknar Handelsalliansen större bestånd av icke-människor. Små grupper av förvridna varianter av svartfolk bor uppe i bergen i norr, en liten klan med kentaurer har etablerat sig i Ritharaskogen och några vilsna dvärgiska handelsmän har slagit upp en affär i Herakand. Annars är de flesta exotiska inslagen folk från andra kulturer: turbanbärande kanther, mörkhyade assassiner från Kamsun och märkliga mustaschprydda ryttare från Tandakaj.

Miltärmakt

Flottan

Alliansens flotta är väldigt slagkraftig och effektivt organiserad. Totalt kan landet uppbringa över 500 välutrustade fartyg. Stommen utgörs av cirka 250 tunga galärer som assisteras av snabbare galeaser och en flotta med ombyggda handelsskepp. Alla tunga galärer bär extra skrovförstärkning och har ett breddat övre däck för att kunna få plats med fyra stora stenslungor per skepp.

Flottans stolthet är "Varak Utha" (Vattendemonen). Skeppet är en ombyggd galär, mäter nästan 120 meter i längd och över 25 meter i bredd med plats för tio stenslungor och ett antal ballistor och arbalest på de nedre däcken. Monstret drivs av 200 utvalda galärslavar, men måste ändå assisteras av vindmagiker på grund av skeppets enorma tyngd. Cirka 1000 soldater får plats på skeppet och kan avlastas via ramper i fören, aktern och på bägge långsidorna.

Amiralen, flottans överhuvud, väljs av senaten i och med valet av diktator. Den senaste amiralen, Burgas Vanór, är en mycket skicklig sjöman som har stort förtroende hos diktator Ogolla och delar hans uppfattning om total sjödominans i Kalsalsjön.

Armén

Den en gång så starka ryttararmén dog ut i och med furstarnas fall på 200-talet e.O. Fortfarande förfogar Alliansen över ett vältränat mindre kavalleri, men man har övergivit kavalleridominansen för att istället fokusera på drillade elitsoldater som kan landsättas via båtar. Totalt förfogar Alliansen över:


Kavalleriet
Alliansens ryttarkår består av cirka 500 vältränade beridna bågskyttar, kallade "Gyllenhovarna". Förbandet består även av ett hundratal tunga kavallerister. Gyllenhovarnas största uppgift är att medverka på parader och patrullera gränserna mot Takloobi och det aggressiva Ashee i söder.


Infanteriet
Den del av fotfolket som inte är tränade att strida till sjöss utgörs mestadels av lokala hirdar och palatsvakter från omkringliggande städer. Att sammankalla Alliansens infanterikår, kallad "Regementet", tar cirka en månad och skulle behöva följas av ett par månaders träning för att få de olika grupperna samspelta. Regementet räknar cirka 5000 mannar enligt en översikt från 598 e.O.


Marinkåren
Handelsalliansen förfogar över en mycket vältränad marinkår, utrustad med mestadels kanthiska vapen och lätta läderrustningar. Truppen består till största delen av professionella soldater och befinner sig sedan 590-talet i full beredskap, uppdelad mellan städerna Herakand, Marukand och Kadár. Marinkåren uppgår till strax under sju tusen mannar.


Elitgardet
Handelsalliansens elitgarde, "Hämnarna", är stationerade i olika baracker omkring Marukand. De är väldigt trogna till diktatorn och utgör mer eller mindre hans personliga livgarde.

Hämnarna, klädda enhetligt i svarta tabarder, är rustade med en speciell fjällpansar i hopsatt av skalen från ett stort kräftdjur hemmahörande norr om Tandakaj. Gardet är beryktade för åtskilliga stordåd, vissa mer sanna än andra. Klart är det att de var en viktig faktor i det snabba övertagandet av flera borgar längst med den kanthiska kusten under det senaste kriget. Att Handelsalliansen kunde bevisa sig kapabla att slåss även på land spelade in stort på det lukrativa fredsavtal som slöts för sex år sedan.

Hämnarnas antal hålls hemligt, men många inofficiella rapporter pekar på cirka ett tusen mannar.


Marskalken
Alliansens marskalk, ledaren över armén, är sedan diktatorsvalet år 490 den åldrade Rembus Dahár. Han är något kritisk till diktatorns aggressiva politik och har vid flera tillfällen varnat honom för de katastrofala följderna av en landinvasion riktad mot Alliansens territorium.


Ekonomi och inflytande

Alliansen har alltid varit ett slavsamhälle, redan de första nybyggarna använde stora mängder slavar från den underkuvade ursprungsbefolkningen och slaveriet har sedan dess varit en av de viktigaste faktorerna inom landets ekonomi.

En minst lika viktig gren inom Alliansens affärer är handelsverksamheten i östra Akrogal. Handelsalliansens provinser producerar väldigt lite exportgods - enbart små mängder koppar och silver, men trots detta dominerar man handeln totalt i alla hamnar i Kalsalsjön och på många ställen i Kamsun. Antingen direkt av handelshusen eller via bulvaner i mer oroliga och främlingsfientliga områden. Detta medför en enorm rikedom till handelshusen som mer eller mindre byggt upp och bekostat den mycket effektiva statsapparaten man ser i Alliansen idag. Överlägsna slagskepp i en enormt stor flotta, väldrillade små arméer, skickliga hästryttare och välutbildade strateger gör även att Alliansen kan dominera militärt runtomkring Kalsalsjön med snabba marinkårsförband och sjöslagkrafter.

Denna nästan sjukliga effektivitet har dock en enorm svaghet i just att det bara är två faktorer som stöttar upp den: slaveriet och handelsverksamheten. Skulle en annan nation blockera Alliansens handel, eller om ett stort slavuppror skulle skaka provinserna så kommer antagligen stora delar av statsapparaten att falla samman omedelbart.

Effektiviteten medför även ett stort högmod. Många rådsmedlemmar är överrens om att Handelsalliansen är den mest skinande och mest överlägsna nationen på hela Altor. Den nybildade Trippelalliansen i öster kan dock sätta detta påstående på prov inom en mycket snar framtid.

Handelsrutter

Handelsalliansens ekonomiska betydelse för andra länder i området får man heller inte förbise. Nästan all smaragdhandel från Tandakaj och i princip alla förbindelser mellan Tandakaj, Kanth och Jian å ena sidan och Kamsun och Ereb åt den andra kontrolleras av Alliansen - som man kan hävda är österns mellanhänder.

Valuta

Valutan består av silvermynt (drubiner), guldmynt (drubanter) och sedlar utfärdade av Marukands primitiva med välfungerande bankväsende. Sedlarna går oftast i valörer om 100 drubiner, men de kan förekomma i vilket värde som helst.

För att få mindre valörer klipper man oftast sönder drubinerna ner till åttondelar av ett helt mynt. För tio drubiner får man en drubant.

Den gyllene ordningen

Diktator Ogolla "Den magnifike" har vid flera tillfällen öppet prisat den numera bortgångne skrivarmannen Odisz Merkens bok "Den gyllene ordningen". Häri beskrivs ett effektivt och enat "Storrike" runt Kalsalsjön, där även Kamsun ingår. Vissa senatorer hävdar också att Ogolla har långtgående planer på att realisera denna plan och att emiratet Kanths provokation, vilken ledde till "Det stora Kanthkriget" 590-603 e.O, var startskottet för en storslagen kampanj som sträcker sig långt bortom tulldispyter i Tadzabukten.

Handelsalliansens 500 krigsskepp är en överlägsen makt till sjöss, men deras småskaliga truppstyrka på några tusen soldater skulle vid en strid på land ställas mot emiratet Kanths och Jians åtskilliga tiotusenden fotfolk och kamelryttare. Dessutom sägs Tandajaks ryttararmé uppgå till över 20 000 krigare.

Få senatorer skulle dock motsäga den allmänna uppfattningen om att Alliansen är överlägsen allt motstånd.


Religion

Handelsalliansen är väldigt tolerant mot andra religioner tack vare kalasiternas gudstro, "Den gamla tron", vilken i sig är rejält uppdelad och varierar starkt i utförande beroende på var i riket man befinner sig.

Kulter

Rent historiskt har denna öppenhet lett till att en mängd olika kulter och andra religiösa sammanslutningar dragit sig till Alliansens städer. De fyra viktigaste är:

Radikulten dyrkar ormgudinnan Radi-Umlah. Radi-Umlah bor i underjorden och verkar genom sina präster och prästinnor, som anses vara inkarnationer av gudinnan själv. Kulten riktar sig främst till de fattiga i landet och har väldigt många anhängare bland slavarna. Detta har lett till dispyter med makteliten i Marukand och Maraj, speciellt efter att prästen Makamar Umlaharaj predikade om avskaffandet av slaveriet inför en folkmassa i Abasár under våren 610 e.O. Flera lärda i Marukand har på senare år kopplat samman Radikulten med den ormdyrkan som förekom bland tákafolket under forntiden. De båda kulternas olikheter avfärdas med att det skiljer närmare ett årtusende från respektive religions storhetstid.

Kopireligionen har kraftigt minskat i betydelse efter sin blomstringstid på 200-400-talet e.O. Religionen är fortfarande stark i Marukand där flera senatorer och även den nuvarande diktatorn svär sig till Kopi, men bland det bredare folket har den väldigt få anhängare i dag. Kopireligionen härstammar från Eledains brödraskap som spred sig över Akrogal för ungefär 800 år sedan. Den fick ett starkt fäste i norra Kamsun, varifrån en förvrängd version spred sig till Alliansen i och med freden efter den pinsamma Tondekmarschen år 155 e.O.

Kamlukahsekten är spridd främst i centrala Alliansen där dess utövare finns nästan uteslutande i städerna eller i större byar. Kamlukahs anhängare dyrkar den sovande jättelika sjöormen Kamlukah som vid en viss tidpunkt väntas stiga från Kalsalsjön och bilda "en ny tid" - i vilken gudens anhängare väntas få viktiga samhällsposter. Sekten är populär bland sysslolösa borgarsöner, soldater och fiskare.

Sathmogdyrkare är de enda som tvingas hålla sin religion undan offentlighetens ljus i Handelsalliansen. Sugdis gamla eldgud är officiellt inte förbjuden men är så starkt förknippad med oro och fientlighet att en anhängare till Sathmog får väldigt svårt att socialisera med andra i samhället. Ett stort nätverk av troende finns i Marukands katakomber och de senaste trettio åren har flera bestialiska eldoffer kopplats samman med försvinnanden i städerna. Karpal Nemen, en lärd akademiker i Marukand, hittades i våras mördad i en gränd bara två månader efter att han gått ut med bevis som pekar på att Sathmoganhängare nästlat sig in i senaten.

Den gamla tron

Borträknat slavarna så tillber cirka 70 % av den fria befolkningen fortfarande de gamla gudarna. Vissa har dock blandat in även Kopi och Radi-Umlah i sitt panteon för att vara på den säkra sidan. Hur som helst är kalasiternas ursprungsreligion väldigt enkel och berättas i en uråldrig gudasaga kallad "Brehema". Sagan består av totalt 67 verser indelade i sex kapitel. Berättelsen handlar främst om vind- och himlaguden Varanak och hans två adoptivbarn Rakama och Rithara. Rakama är krigets, eldens och blixtarnas gud, medan Rithara är jorden, vattnets och skogarnas gudinna. Rakama och Rithara får tidigt i Brehemas berättelser fyra gemensamma barn:

Nasil, djurens härskare

Ganasil, vintervindens härskare

Verama, vårens och sommarens härskare

Uberatha, mångudinnan


Kultur och kuriosa

Kalender

Tideräkning
Kunskapsakademin i Marukand har infört en officiell tideräkning som grundar sig i två eror, vilka byts av i och med den första diktatorns tillträde. "Den första eran", räknat från cirka 500 f.O. till 210 e.O, samt "Den andra eran", vilken började 210 e.O. och fortfarande gäller. Årets datum (610 e.O.) är således år 400 i den andra eran (skrivs "År 400, 2E").

Högtider
Vintersolståndet, Ganadas, och sommarsolståndet, Varanakas, är egentligen de enda betydelsefulla nationella högtiderna i Alliansens provinser. Dessa brukar föregås av ett par dagars festligheter.

Begravningsskick

Begravningsskicket kan variera starkt beroende på vilken religion man tillhör. Bränning är dock det vanligaste och förekommer bland annat inom Radikulten och hos den gamla trons utövare. Kopireligionen begraver sina döda i mausoleum. Dessa enorma praktverk är byggda inne i städerna. Marukands mausoleum, där bland annat fyra diktatorer ligger i evig vila, mäter över trettio meter i höjd och innehåller mer än 40 rum som vaktas och sköts av Kandaras brödraskap.

Vidskeplighet och magi

Vanlig skrock förekommer i alla samhällsklasser. Allmänna seder som en utlänning lätt kan observera är bland annat att man aldrig ska titta en magiker eller lärd man i ögonen, alltid lägga sig ner och kyssa marken när man kommer iland från ett fartyg, alltid kyssa dörren till sitt hem när man återvänt från en resa och visa enorm respekt inför gamla.

Nekromanti och demonmagi är förbjudet, men vanlig magi som används med försiktighet straffas inte av stadsråden. Det förekommer till och med att flottan använder sig av vindvävare och eldmagiker (i mindre utsträckning) under vissa uppdrag.

Uppskattade egenskaper

Bland männen uppskattas sundhet, styrka och intelligens. Den förfinade fäktarkonsten ses som nobel och är en säker väg till många kvinnors hjärtan. En riktig man skall även kunna spela något instrument och behärska de gamla traditionella danserna Vendak och Unarak. Han ska även vara en mycket god ryttare.

En fri kvinnas största stolthet är hennes hår. Många rikare damer kan utsmycka sina hårsvall med guld, smaragder och andra värdesaker bara för att dra till sig männens blickar till hennes skönaste kroppsdel. Uppskattade kvinnliga färdigheter är även goda danskunskaper, god hästkännedom och pilbågsskytte eller slungkastning. En fri kvinna lagar väldigt sällan mat och drar heller inte det största lasset vad gäller barnuppfostran. Denna del sköts istället av tjänare eller slavar.

Arkitektur

Sedan den andra guldåldern har de mer traditionella runda lägre stenhusen i städerna bytts ut mot monumentala tre- och fyravåningshus, klart inspirerade från Kanth, Kamsun och alvriket Vahla. Vissa hus förses även med förgyllda kupoler och det är vanligt med en terrass eller balkong som löper runt hela översta våningen - där husets herrar och damer kan stå och titta ner på gatornas vimmel.

Ute på landsbygden förekommer dock de runda husen fortfarande. De kan vara byggda av både trä, sten och vass med en rökgång i mitten och antingen gräs- eller nävertak.

Mat & dryck

Den Kanthiske resenären Jaffar al-Kudzhu berättar att köket i det "Västra sjölandet" (Kanths namn på Handelsalliansen) endast innehåller bröd och fisk. Det finns förvisso hundratals delikata recept på olika sötebröd och fiskrätter, men det är även populärt med nötkött och starka örtkryddade grytor med olika sorters innehåll. En traditionell maträtt är "nomadgrytan", där man blandar i lite av varje som man har i köket, så länge det är ingredienser man gillar.

Utrustning

Nedan följer ett par exempel på klassiska objekt i den kalsaliska kulturen:

Slungan, bärs av många kvinnor av under- eller medelklass. Slungbruket härstammar från tiden då kvinnan var kvar i tältlägren och försvarade smådjuren och barnen från stora rovfåglar och vargar. Slungsäcken kan vara rikt dekorerad.

Gondasvärdet, är ett vanligt ädelvapen. Svärdet är rakt och tveäggat, men gör en skarp gir uppåt precis vid spetsen där det även blir lite tyngre för att främja huggkraften.

Språk

Språket i Handelsalliansen tillhör den centralakrogaliska språkfamiljen.

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37459#p37459

http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic.php?p=37659#p37659