Terra Oro:Regil skrev:Syntes:
I västra delarnma av Jorpagna (gränsande mot Zorakin) har utvecklingen nått lite längre. Här lierar furstarna sig med varandra i ständigt skiftande allianser som åtminstone någorlunda håller sams sinsemellan. Ett feodalsystem som sträcker sig utanför varje stormans svärdsmakt kan skönjas. Här bildas olika allianser mellan kurfurstar, samtidigt som LV båda grenar för utlopp för sin kamp. Området blir en tummelplats för konflikter som undertrycks annortsädes. Zorakin, Caddo, Erebos och Feliciens bakgård. Längre österut faller all övergripande politik enligt Peters beskrivning.
Kanske lite väl kompromissartat. Sen innebär det ju att det som redan är skrivet om området öster om Zorakin får stryka på foten eller modifieras. Har inte läst det mer än ytterst översiktligt, så jag har ingen uppfattning om det är bra eller dåligt.
Åsikter?
757 f.O.
I Imperiet råder fred med nordens barbarer. Senaten bjuder detta år in folken från norr om Imperiet att gå i tjänst upp som legosoldater i Imperiets armé. I utbyte erbjuds de som tar värvning sold i guld vid tjänstgöringens slut, eller joriskt medborgarskap och mark inom Imperiet. Under århundradenas lopp tar tusentals barbarer värvning och ett hundratal av dem bosätter sig i Imperiet. Med bevarande av Narguri traditioner bosätter många av dem som väljer att stanna sig tillsamman. Halvön mellan Jorpagna och Aidne, del av provinsen Jorpagna, får namnet Terro Oros, ”landet av guld”, i minne av den guldsold som krigarna valt bort. Med tiden blandas bosättarna upp med den övriga befolkningen, men många traditioner lever kvar i århundraden.
170-180 f.O
Jorpagna/Terro Oros. På halvön Terro Oros, det som i folkmun idag kallas Halvland eller Lilleland, grundas tre Aerldömen Ertikaia, Bendika och Erbula. De är organiserade med ett likartat system där visa och mäktiga män väljs som representanter för ett antal familjer. Dessa möts på ting där man i sin tur väljer Aerl (hövding), Marsk (ÖB) och Drots (finansminister). Naturligtvis domineras maktkampen av ett fåtal familjer som någon gång under Mörkertiden tagit sin makt med våld eller list. Terro Oros invånare tror på en panteon av gudar både från Aesirdyrkan och från de Unga Gudarna.
44-24 f.O.
Den starke mannen Tarangi Ulvåse har annamat granländernas idéer och kallar sig kung. Han slår därmed ihop ämbetena aerl och marsk. Som drots utnämner han sin svärfar, släkten Grivp’s överhuvud. Tarangis ambitioner är dock större än så, och han inleder militära erövringsexpeditioner från sin rundborg Bendika, väster och söder ut. Under tjugo år strider han för att förena de tre aerldömena med våld och mutor. Mot slutet har han militär dominans över hela området mellan dagens Jorpagna och Zorakin, från havet i söder till bergen i norr, men inte tillräcklig för att lyckas driva in skatt. När han dör under en straffexpedition mot landets centrala delar, svärs en allians mellan de tre aerldömena om gemensamt försvar och handel, med respekt för varandra.
3 e.O.
Terro Oros/Brandika. Ringborgen Bendika krossas av en invaderande svartfolksarmé. Lojal mot sina löften om hjälp rider stridsmän från söder och väster, och tillsammans lyckas de besegra svartfolken. Efter slaget beslutar de tre allierade landskapen att binda än starkare lojalitetsband. Man utser ett centralt ting att utse alliansriket Brandikas aerl, marsk och drots. Landets mäktigaste släkter håller flera bröllop korsvis för att ytterligare stärka alliansen.
10 e.O.
Felicierna kommer till södra Tolan och driver bort de fiskarfolk och herdar som bor där. En del av flyktingarna seglar västerut och når Terro Oros där de tillåts bosätta sig vid ån Almin där deras skicklighet i mattväveri blir en viktig inkomstkälla. I detta område talas sedan dess en svårförståelig grötig dialekt av nyjori.
67-68
Släkten Grivp har genom smarta bröllop och allianser växt till rikets dominanter med ägor runt hela Brandika. År 67 gör man slag i saken och lyckas få tinget att godkänna Adam Grivp som kung, samt hans far Regvid som drots. Familjerna Saga, Ulvåse och Rese motarbetar och bestrider tingets beslut, tills de besegras bland kullarna söder om Bendika vintern 68.
69
Kung Adam kröns som Brandikas kung, Bendika utropas som huvudstad (då Grivp sedan länge förstått att rikets ekonomiska framtid är med länderna i väster). Ett tiotal frälsesläkter utnämns och får sina bästa män dubbade till riddare. Riket växer från nu ut mot en riktig feodalstat, men med ovanligt fria bönder. Omvärlden kallar från denna tid konungariket för Brandika.
73
När drotsen Regvid Grivp dör, försvinner också ämbetet.
99
Rikslag stiftas av kung Hargardaval att ersätta de tre landslagar som tidigare funnits. Landslagarna och lokala byalagar lever dock vidare på landsbygdens tingsplatser.
118
Kung Uriens äldsta son prins Accolon tas på bar gärning i kungens unga hustrus säng (hustru nummer två). Drottning Niagrom visar sig också vara en häxa, som när hon och Accolon skall brännas på bål för äktenskapsbrottet, undkommer genom att förvandla sig till en råtta. Skandalen och sorgen är för mycket för Uriens som dör av sorg innan året är slut.
144
Kung Lot Loevekrans som ägnat sitt liv åt att finna häxan Niagrom, får se sin son Gorloris straffa häxan innan kungen själv dör av den sjukdom häxan gett honom.
161
Kung Ulvebrede bekänner sin tro på Etin.
169
Ulvebrede den Obändige är kung, och han följer Etins lära. Han är mycket gudfruktig enligt den välmutade Lysande Vägen. Brandikerna erfar dock hans hårda nypor, och adeln splittras mellan de som får gods av kungen och de som ser sina ägor skänkas till den Lysande Vägen. Tillnamnet den Obändige får kungen av allmänheten efter ett beryktat uttalande om hur ”prelater och kväkare må bända sig dubbla både framåt och bakåt, men mig bänder ni icke!”
269
Befolkning börjar bli sjuk. Mindre utbrot av pest och kolera dyker upp.
272-280
Pesten sveper över Brandika som en syndaflod. Grannländerna vägrar handla med Brandika och brandikerna issoleras på sin sjuka halvö. Märkligt nog tycks Brandikas många halvlängdsmän vara immuna mot sjukdomarna. Dett leder i sin tur till att människorna ger halvlängdsmännen skulden för pesten och beskyller dem för samhöre med onda gudar. Halvlängdsmännen tvingas organisera sina små samhällen i en federation för att kunna försvara sig mot de allt mer galna människorna.
276
Hela kungafamiljen dör i en grym böldpest. Rikets råd lägger skulden på halvlängdsmännen och samlar en straffexpedition. Halvlängdsmännne är dock redo och lyckas bita ifrån sig. Innan människohären lyckats samla ihop sig för ett nytt anfall överrumplas de en natt av en invaderande svartfolksklan. Ingen människa lämnas levande. Halvlängdsmännens spejare har sett vad som skett och anar vad som väntar. Snabbt omringar halvlängdsmännens armé svartfolken och sätter eld i en ring kring dem. Lortingarna bränns till knastrigt kol.
279
Svartfolk från nordost gör flera plundringsräder genom det utslagna riket. Till råga på allt inträffar en jordbävning som raserar stora delar av huvudstaden Bendika. Myckna regn skapar också översvämningar vilket leder till ytterligare svält, sjukdom och död. Exarken i Arno förklarar att det är Etins straff för brandikernas syndiga leverna.
281-286
Draken Gorondvivax lämnar Aidnebergen och härjar över hela Brandika. Detta är den sista dödsstöten för alliansriket Brandika. De få överlevande med ambition på att upprätthålla riket förlorar all tro. Brandika försvinner ur historieböckerna. Enda kvarvarande civiliserade samhället på halvön utgörs av halvlängdsmännnens federation. Människorna sprider sig över området mellan Jorpagna och Zorakin och bor i glesa byar skyddade av ringborgar. Ibland enas några byar under en hövding, men mest lever man från dag till dag och försöker överleva de återkommande svartfolk- och rövarräderna.
Draken slår sig tillslut ner i en grotta på södra delen av östkusten. Efter flera års plundrande från Kra i Zorakin, Dakkilo i Erebos till Jorgund i Jorpagna blir draken till sist besegrad av Thor Rödfjäder från Jorpagna. Hjälten dubbas till riddare av kejsaren, men stupar några år senare under äventyr i Erbulasbergen på Tolanhalvön.
286
Caddo och den joriska Helige Odos orden försöker förmå halvlängdsmännen på halvön Terra Oros, det nyss avlidna riket Brandika, att erkänna just deras version av Etins lära. När Caddo besätter södra hälften av halvön, gör Jorpagnerna det samma i norr. Halvlängdsmännen som inte vill ha några storvuxna herrar, eggar de båda sidorna till strid. När Helige Odos orden efter stora förluster besegrar dalkerna, anfaller halvlängdsmännen riddarna. De tillfångatar ordens ledare och säger sig godta Aidniska vägen av Etins lära mot ett fredsavtal på 500 år. Orden accepterar villkoren, och halvlängdsmännen får i Hodryda se Exarken av Pendon underteckna den 500 åriga fredsgarantin. Halvlängdsmännens ledare Tango ”Tunnan” Vinfat utropas till Gammeldrotz över vad Exarken i traktatet kallade federationen Terra Oros. För Caddo sved naturligtvis nederlaget, men insikten om att zoraker och jorpagner nu skulle komma småfolket till stöd, avblåser alla hämndaktioner, och dalkerna vänder blickarna mot Morelvidyn sitället. Halvlängdsmännens land kallas bland storfolken för Halvland eller Lilleland. Själv kallar de landet för kullarna och sig själva för kullarnas folk.
eller vad den nu kallas). Det forna Jorpagna som provins (Jorpur) inkluderade allt land mellan Aidne och Tolan så även Terro Oros har antika ruiner. Det är bara att bygga dit dem. 
