Lysande Vägen

Information om religionerna och dess utbredning
Användarvisningsbild
anders
Dalkisk landsprofet
Inlägg: 1403
Blev medlem: 2007-07-20 14:40
Ort: Colorado Springs, CO

Inlägg av anders » 2008-05-13 22:21

Wikifierat! :mrgreen:

Användarvisningsbild
Spelknepe
Admin
Inlägg: 2513
Blev medlem: 2007-01-25 20:26
Ort: Helsingborg
Kontakt:

Inlägg av Spelknepe » 2008-05-14 08:56

Grymt bra gjort Anders!!!

Användarvisningsbild
anders
Dalkisk landsprofet
Inlägg: 1403
Blev medlem: 2007-07-20 14:40
Ort: Colorado Springs, CO

Inlägg av anders » 2008-05-14 16:07

Jag vill gärna ha era synpunkter på följande text innan jag wikifierar... Tyck till! :)

Seder och traditioner
Den Lysande Vägen förkunnar som tidigare nämnts själavandring. En varelses själ, kanat, måste renas genom ständig återfödelse till den tillslut kan lämna den beständiga cykeln av återfödelse och uppnå Salighet – det Eviga Ljuset. Den Lysande Vägens kyrka leder därför sina trogna genom fyra ritualer, de så kallade livsriterna: solceremonin, virelian, giftermålet (eller orno, celibatlöfte) och sändningen.

Solceremonin
Detta är vanligtvis den första rit en troende går igenom. Det är genom solceremonin man blir mottagen som medlem i den Lysande Vägens gemenskap och som upplyst. Det är gammal hävd att troende familjer låter sina barn gå igenom solceremonin tio dagar efter födseln, och på landsbygden är detta förknippat med stor festlighet och glamman. Även vuxna individer, och hela familjer, går igenom solceremonin då de konverterar till den Lysande Vägen.

Själva ceremonin är inte speciellt komplicerad. Kandidaterna samlas utanför soltemplet, där en riark möter dem och leder dem in i helgedomen under församlingens fröjdefulla hymner. Väl inne i templet står de hoppfulla inför pemoden där de tvättas med heligt vatten från ett speciellt tvagningskar. Efter flera långa böner och välsignelser öppnas solluckorna i tempelkupolen, och konvertiterna stiger in i Etins ljus. Om det är ett spädbarn som initieras tar riarken det från föräldrarna och placerar det på pemoden. Det är i detta ögonblick som konvertiten eller barnet blir upplyst, och fullvärdig medlem i den heliga gemenskapen. Efter att ha stått i Etins ljus smörjs de upplysa i väldoftande oljor, får en uppgående sol målad på pannan och kläds i blå fotsida dräkter av dalkiskt snitt. Dessa dräkter skall enligt sed bäras i fyra dagar efter ceremonin. Spädbarn sveps likaledes i blått linnetyg.

Virelia
Ordet virelia kommer från dalkiskans ”víllos aréllio” och betyder ljusets barn. Det är under denna rit ett barn övergår från barndom till vuxen. För gossar sker detta alltid under deras fjortonde år (d.v.s. efter att de fyllt 13, men innan de fyllt 14 år). Flickor går däremot igenom virelia så snart deras första menstruation skett.

Virelia firas med samma intensitet som giftermål, och är en mycket viktig övergångsrit inom de kulturer som påverkats av den Lysande Vägen. Det är genom virelia som man anses nå nästa steg i ens upplysning och förståelse av Etin. Man är inte längre ett oförstående barn, utan en vuxen – med nya ansvar och rättigheter. Under virelian tillägnas ynglingen ett eller flera helgon, och vandrar genom en speciell träportal, kallad en ”vandgång”, vilken symboliserar övergången till vuxenlivet. Vanliga gåvor till unga gossar denna dag är ett svärd eller dolk, medan flickor oftast får kläder och smycken.

Trolovning och giftermål
Seden att trolova sig är väldigt utbredd, även om den har sitt ursprung i dalkisk folktradition och inte direkt i den Lysande Vägen. Trolovningen är i sig självt en stor händelse som firas av de båda inblandade familjerna och alla deras vänner och bekanta. Traditionellt är det mannen och kvinnans föräldrar som arrangerar trolovningsfesten, men på många håll är det paret själva som utlyser trolovningen. Trolovningen innebär att paret nu är bundna att ingå äktenskap, och det är ofta under själva trolovningsfesten som en tidpunkt för giftermålet bestäms. Trolovningen är bindande, och det anses mycket allvarligt att bryta trolovningen även om det ännu inte är ett äktenskap. Man lovar varandra trohet, och är inte tillåtna att ha andra romantiska eller sexuella förbindelser efter trolovningsceremonin.

Efter en tids trolovning ingår paret äktenskap genom vigsel, vilket är en mycket helig men glädjefylld rit inom den Lysande Vägen. Paret förbereder sig i fasta tre dagar innan vigseln och skall enligt sed inte se varandra under denna tid. Tidigt på morgonen den dag de skall gifta sig går de båda dock ensamma till soltemplet (där en manlig och en kvinnlig ulepp väntar på dem) och tillbringar några timmar i gemensam bön. Ulepperna är bland annat där för att se till att de inte företar sig osedliga göromål på tempelgolvet. En timme före middagstid samlas anhöriga och bekanta i soltemplet. Paret knäböjer fortfarande inför pemoden tills riarken kommer ut från riarkoriet, då de ställer sig upp och vigselceremonin begynner. Just hur själva ceremonin går till varierar från region till region, men återkommande inslag är att paret stiger upp på pemoden och binder samman sina händer med ett blått tygband, svär eder att att vara varandra trogna och släcka ett vaxljus i en bägare med heligt vatten. Det sistnämnda symboliserar att mannen släcker sin lidelse i hustruns sköte, och är en bön för fruktbarhet. Vigseln avslutas med festligheter som kan vara i flera dagar, med mycket sång, dans, mat och dryck.

Vissa heliga män och kvinnor väljer att avstå från äktenskap, och ingår istället orno, celibatlöfte, och blir munkar eller nunnor. Orno anses vara en högre väg att vandra än äktenskap, och man menar att det är de som återfötts många gånger och närmar sig víllornea som väljer ett liv i celibat. De som ingår orno och blir solmunkar eller solnunnor viger sina liv till att fokusera på bön och att fördriva Hemaquiels mörker från sina själar – dvs. förbereda sig för att lämna poddorno, återfödelsens kretslopp.

Sändning och begravning
Det är sed att inom den Lysande Vägen begrava sina döda – även om det händer att budbrytare och kättare kremeras som en symbol för det eviga straffet som väntar den oförsonlige försyndaren. Genom att begrava den avlidne ämnar man att låta kroppen, såväl som själen, återvända i det eviga kretsloppet (d. poddorno). De som efter sin död gudomligförklaras (dvs. blir ansedda som helgon) får ofta sina kroppar uppgrävda och förvarade som reliker, då det anses att kroppen levt så nära Etin att den utstrålar dennes kraft och ljus.

När en person dör för man genast kroppen till den avlidnes hem (eller dylikt). Under fyra dagar hålls likvaka över den döde. Det anses att den dödes kanat fortfarande är kvar i kroppen och förbereder sig på att träda inför Etin. Under likvakan (d. móco) ber man böner över den döde, och håller i åminnelse alla goda gärningar som denne utfört i sitt liv. Man bränner rökelse och sjunger melankoliska hymner.

Efter fyra dagar hålls en ritual som kallas sändning, då en riark vägleder den dödes själ till Etins ljus. Omedelbart efter sändningen begravs den avlidne. Begravningar sker traditionellt på ett bergs västsida (den sida som solen går ned över, vilket symboliserar livets slut). När inte berg finns att tillgå anordnar man en begravningsplats en bit väster om samhället. Begravningsplatsen kan sålunda ligga en bra bit från byn, och man går i procession med liket under hymn och bön till begravningsplatsen. En sådan begravningsplats har alltid välsignats av en bontisâl, och anses mycket helig.

Enligt den Lysande Vägens lära står sedan den avlidnes själ inför domarserafen Angarion i sex dagar, då hans tankar, ord och dåd vägs på den gyllene vågen. Under dessa sex dagar håller familjen normalt daglig bönevaka vid graven. Man offrar mat och dryckoffer vid graven så att den avlidne har styrka under "rättegången".

Det är också sed att man på årsdagen av en familjemedlems eller väns bortgång samlas vid graven och håller ”eromelle”, en rituell måltid vid graven där man håller den avlidne i åminnelse och ber böner. Detta har på vissa håll lett till att man håller stora festmåltider på en konungs eller exarks dödsdag, gärna i närheten av dennes grav.

Man begraver som regel inte i kistor, utan bär liket på bår till begravningsplatsen, och firar sedan ner båren och kroppen i den grävda graven. Förmultningen av kroppen sker sålunda ganska snabbt, och kroppar som begravdes för 100 år sedan finns i stort sätt inte längre - så begravningsutrymme är inget större problem. Endast helgon och folk av högt anseende begravs i stensarkofager. På Aidnehalvön är det inte sällsynt att kungar, hertigar och dylikt låter sig begravas i kryptor under pemoden i soltemplen, så att deras kroppar ständigt vilar i Etins ljus.
En vanlig gravplats, däremot, utmärks av en minnessten eller upprättstående träbricka men den avlidnes namn. Ofta placerar man också bönedukar som små vimplar vid en familjemedlems grav. Det är inte heller ovanligt att smycka graven med blommor eller hälla helig olja över den. Då det inte är ovanligt att man begraver flera kroppar i samma grav efter att de förmultnat kan det vara ganska svårt att hitta rätt bland de många minnesmärkena.

Regil
Kardisk Kung
Inlägg: 1399
Blev medlem: 2007-04-16 13:25
Ort: Stockholm

Inlägg av Regil » 2008-05-14 19:09

Jag är stum av beundran... :D

Jag gillar verkligen känslan av helhet som man får när riter, bergrepp etc återkommer gång på gång och nämns i olika sammanhang.

Solceremonin - kräver att solen är framme? (har diskuterats förr tror jag).

Giftermål - finns skilsmässor?

Användarvisningsbild
anders
Dalkisk landsprofet
Inlägg: 1403
Blev medlem: 2007-07-20 14:40
Ort: Colorado Springs, CO

Inlägg av anders » 2008-05-14 19:25

Följande tillägg kanske räcker?


SOLCEREMONIN
Under dagar och på platser där solen sällan lyser används "sollyktor" till att upplysa konvertiterna. På vissa platser används heliga eller magiska artefakter som lyser med solens sken över pemoden då solen går i moln. Det ses dock som ett särskilt gott tecken när solceremonin hålls på en molnfri dag.


GIFTERMÅL
Giftermål som ingåtts innan ett par blivit upptagna i kyrkans gemesnskap genom solceremonin anses gällande, även om det är vanligt för en riark att genom en kort ceremoni välsigna äktenskapet.

Skilsmässor förekommer, även om de anses vara något av ett misslyckande. För att skilja sig behöver man ett "brustebrev" från en riark, som godkänner skilsmässan och redogör vilka följder skilsmässan skall få angående gods och ägor. Lagarna kring detta varierar i olika länder (på Caddo tillåts inte skilsmässa annat än om otrohet varit inblandat), men det alla har gemensamt är att skilsmässan måste sanktioneras av en riark.

Regil
Kardisk Kung
Inlägg: 1399
Blev medlem: 2007-04-16 13:25
Ort: Stockholm

Inlägg av Regil » 2008-05-14 20:29

Ja, det tycker jag räcker.

Mikael
Admin
Inlägg: 4999
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2008-05-15 09:20

Toppen Mäster Anders! :D

Användarvisningsbild
Adragoor
Kardisk Bontisâl
Inlägg: 1380
Blev medlem: 2007-03-12 20:26
Ort: Lund

Inlägg av Adragoor » 2008-05-15 10:09

Nu får vi andra skärpa oss så att Anders inte hinner släppa ännu en tjock modul innan någon annan sticker emellan med något nästan lika bra... :wink:

Användarvisningsbild
anders
Dalkisk landsprofet
Inlägg: 1403
Blev medlem: 2007-07-20 14:40
Ort: Colorado Springs, CO

Inlägg av anders » 2008-05-15 13:25

Wikifierat, igen! :mrgreen:

Ja, nu får ni andra komma igen! :wink: Kardien borde väl närma sig sluttampen, eller...? Vad gäller den Lysande Vägen är det inte så jättemycket kvar. Jag funderar på att skriva lite om LV:s syn på multiversum, tempelskolor och katedralskolor, (birke behöver skriva färdigt sammanfattningarna om soltågen), Ljusa Handen, Solriddarorden, andra riddrordnar kopplade till kyrkan, munk- och nunneordnar, kyrkans finanser, tempelarkitektur, kätterska sekter och heliga platser...

Så lite är det allt kvar! :D Kommer bli ytterligare en ganska packad modul.

Regil
Kardisk Kung
Inlägg: 1399
Blev medlem: 2007-04-16 13:25
Ort: Stockholm

Inlägg av Regil » 2008-05-15 13:37

anders skrev:Wikifierat, igen! :mrgreen:

Ja, nu får ni andra komma igen! :wink: Kardien borde väl närma sig sluttampen, eller...? Vad gäller den Lysande Vägen är det inte så jättemycket kvar. Jag funderar på att skriva lite om LV:s syn på multiversum, tempelskolor och katedralskolor, (birke behöver skriva färdigt sammanfattningarna om soltågen), Ljusa Handen, Solriddarorden, andra riddrordnar kopplade till kyrkan, munk- och nunneordnar, kyrkans finanser, tempelarkitektur, kätterska sekter och heliga platser...

Så lite är det allt kvar! :D Kommer bli ytterligare en ganska packad modul.
Glöm inte några sköna helgon också!

Vad gäller Kardien så har jag samma "problem" som du: ska bara skriva klart Ekeborg, och sedan lagar och sedan Religion (väntar på din draghjälp...) och sedan Kampanj kapitlet och artikeln om Krig i kardien och Kultur (mat, danser, sånger, kläder) sen så är det klart...

Användarvisningsbild
anders
Dalkisk landsprofet
Inlägg: 1403
Blev medlem: 2007-07-20 14:40
Ort: Colorado Springs, CO

Inlägg av anders » 2008-05-15 14:02

Regil: När den Lysande Vägen är färdig kommer Religion inte vara särskilt svårt att beskriva. Det enda du behöver säga är att Kardien till stor del följer den Lysande Vägen, och sedan poängtera alla lokala skillnader, högtider och egenheter...

Kom på att jag också måste beskriva de största högtiderna i LV-modulen, samt beskriva gudstjänstlivet.... :?

Användarvisningsbild
anders
Dalkisk landsprofet
Inlägg: 1403
Blev medlem: 2007-07-20 14:40
Ort: Colorado Springs, CO

Inlägg av anders » 2008-05-15 16:25

HELGEDOMAR
Gemensam tillbedjan sker som regel i någon av den Lysande Vägens många helgedomar. Det finns huvudsakligen två typer av helgedomar – soltempel och kloster. Vid sidan av dessa finns även mindre kapell och ”bönepemoder”. Ett kapell är i stort sett en liten bönestuga, ofta placerad vid sidan av en handelsled för vandrare och resenärer att be vid. Ett kapell har sällan en riark, utan låter folk komma och gå som de vill. Det är också tillåtet att tillbringa natten i ett kapell när man är på resande fot. En ”bönepemod” är en upphöjd stenplattform, ofta placerad invid heliga platser (såsom heliga källor, platser där ett helgon lidit martyrdöden eller dylikt). Troende har som sed att knäböja invid dessa pemoder och säga en tyst bön innan de fortsätter sin vandring.

Soltempel
De vanligaste helgedomarna är utan tvekan soltempel (ofta kallade Etinstempel av utomstående). Det finns två typer av soltempel: bytempel och solkatedraler.

Bytempel
Ett bytempel är ett riarkâts huvudsäte, och sköts således av en riark och hans tempeltjänare. På Caddo kallas denna typ av tempel ociott. Bytemplet är församlingens mötesplats, och man firar soltimmen och middagsbön varje Odosdag (en gång i månaden) samt vid varje religiös högtid och viktiga helgondagar (ungefär fyra gånger i månaden). I städerna brukar dessa tempel kallas kvarterstempel, men fyller i princip samma funktion som på landsbygden.

Det finns flera olika typer av bytempel runtom Ereb, men de har alla vissa gemensamma drag. Utanför templet står ofta en ”skattebod”, där tempelskatt betalad i natura förvaras. Där finns också en stor gonggong, kallad ett ”solbäcken”, vilket används för att kalla folket till bön. På Caddo används istället ett klockspel (d. ímmohelea) med tio klockor av olika storlekar. De tio klockorna symboliserar de tio solseraferna vars sång kallar folket att tillbe Etin. Templets insida utgörs av fyra delar: församlingssalen, körplatsen, riarkoriet och pemoden.

Församlingssalen är platsen där de församlade står eller sitter. På Aidne är det vanligt att ha fasta stenbänkar (utan ryggstöd) för folket att sitta på, medan man på Caddo och i Berendien inte sitter, utan står under hela bönetimmen. På väggarna i salen finns bilder målade ur den Gyllene Boken och helgonens liv. Dessa bilder lyses upp av solens sken genom små luckor i taket, vilket gör att församlingssalen fungerar som ett slags enormt solur. På ena sidan av helgedomen står kören, som leder de församlade i hymner och sånger. På fastlandet används ibland enkla stränginstrument medan man på Caddo alltid sjunger utan ackompanjemang. På den östra sidan finns en dörr eller ett draperi som leder till riarkoriet, det rum där riarken klär sig och förbereder sig i bön inför soltimmen. Endast riarken och vissa ulepper är tillåtna att vistas i riarkoriet. Mitt i samlingssalen är pemoden belägen. Pemoden (pemõ på dalkiska) är en upphöjning i golvet och ses som den allra heligaste platsen i templet. Ofta är pemoden avskild från folket med ett lågt skrank, och ingen får beträda området utan riarkens välsignelse. På pemoden står ofta ett litet podium och ett rökelsekar, och det är härifrån den Gyllene Boken läses och Ljusbönen bedes. Vid middagstid öppnas den stora solluckan i kupoltaket, och solen lyser rakt ner på pemoden.

Här är några av de vanligaste typerna av bytempel.
(Här följer beskrivningar, kartor och illustrationer av olika tempeltyper...)

Solkatedraler
Solkatedralen är ett bontisâts huvudsäte, och därmed också bontisâlens hemvist. Solkatedraler kallas även stortempel eller tadoser. Vid stora religiösa högtider är det vanligt att man reser till närmsta solkatedral för att fira med sin bontisâl, även om resan kan ta flera dagar.
En solkatedral är alltid en mäktig syn. De är större och pampigare än vanliga bytempel, och ofta rikt utsmyckade med gyllene kupoler och omgärdade av tinnar och torn. På insidan påminner de om andra tempel, men mycket större och storslagnare. Ofta pryder statyer av helgon väggarna, och pemoden är högt upphöjd och vackert ornamenterad.
De mest kända solkatedralerna är naturligtvis exarkernas tadoser i Arno och Ekeborg, men även katedralerna i Pallin, Ventimiglia och Pendon är kända för sin prakt.

Kloster
Ett kloster (eller mer specifikt, solkloster) är det heliga tillhållet för munk- och nunnekommuniteter. Ordet kloster kommer från den kejserliga jorins klawshtrum - "avskild plats, stängd dörr". På Caddo kallas dessa helgedomar för apidioler, men detta dalksika ord används sällan på fastlandet. Man gör skillnad på munkkloster och nunnekloster då män och kvinnor aldrig delar bostad inom de religiösa ordnarna. Det var munken S:t Dericus som på 200-talet noga skrev ner hur kloster skulle byggas, och dennes riktlinjer följs än idag på de flesta håll. Först och främst skall ett kloster helst inte byggas i en stad eller by, utan en bit utanför ett existerande samhälle. Däremot händer det ofta att samhällen senare växer upp runt klostret, men det är en annan sak. I mitten står bönehuset, vilket på många sätt liknar ett bytempel, men är i regel högre. Solluckor brukas naturligtvis i bönehuset på samma sätt som i bytempel och solkatedraler. I anknytning till bönehuset ligger tre andra byggnader: läshuset, matsalen och tvagningshuset. De flesta kloster har dessutom en örtagård eller trädgård som munkarna eller nunnorna noga sköter om. En bit från de centrala byggnaderna finns munkarnas eller nunnornas boplatser. De delar aldrig rum utan har sina egna i närheten av klostret. Man samlas till gemensam bön fyra gånger om dagen (soluppgång, middag, solnedgång och midnatt) och välkomnar besökare att delta i bönestunderna. Ett kloster styrs av en dédo (dalkiska för ”fader”) eller áma (dalkiska för ”moder”) som är ansvarig för sina bröders eller systrars andliga utveckling.


Användarvisningsbild
anders
Dalkisk landsprofet
Inlägg: 1403
Blev medlem: 2007-07-20 14:40
Ort: Colorado Springs, CO

Inlägg av anders » 2008-05-15 21:56

Här kommer en bild på S:t Derucusklostret, fyra mil norr om Indarsol, Zorakin. S:t Dericusorden kommer snart att beskrivas - en av de största munkordnarna på fastlandet.

Bild

Regil
Kardisk Kung
Inlägg: 1399
Blev medlem: 2007-04-16 13:25
Ort: Stockholm

Inlägg av Regil » 2008-05-16 06:38

Nu händer det grejer igen... Känner att jag måste hänga på tåget. (Min fru reser till Göteborg i helgen, vilket bättar på oddsen för att jag skall få tid att skriva).

Är det OK om jag (lite informellt) använder begerppet stortempel för en mindre katedral, solkatedral för de vanliga (bontisalernas huvudort). Tados blir det då för Exarkens huvudsäte vid Pergons torg. Sedan undrar jag om alla bontisaler har en egen katedral - som vi räknade förut finns kanske 200 bontisaler i Kardien... eller så ändrar vi på bontisatens storlek.

Sedan funderade jag kring pilgrimmer. Jag skulle vilja att Via Aidne (vägen från Zorakin till Kardien) fungerar som pilgrimsled för de som söker sig till Ekeborg som pilgrimer. (Många kommer även med båt, men det är billigare att gå). Längs leden finns då ganska många kapell och bönepemoder. Även ett och annat kloster där man kan få mat och husrum över en natt.

I ekeborg finns souvenirer att köpa som bevisar att man har varit där. Endast pilgrimmer för köpa och man får bara köpa en per person (och ja, fusk förkommer, till och med giriga riarker som säljer för egen vinning :shock: )

Sedan - tycker att det vore stämningsfullt om klostret (snyggt, som vanligt :D ) anges som "en dryg dagsmarsch norr om Indarsol".

Mikael
Admin
Inlägg: 4999
Blev medlem: 2007-02-22 19:19

Inlägg av Mikael » 2008-05-16 08:39

Via Aidne som pilgrimsled låter toppen! De flesta tar nog båten, men för de modiga och hängivna,...eller fattigaste, så får apostlahästarna gälla. Detta ger också Aidniska och Jorpagniska riddarordnar en anledning att korsa ingenmansland mellan länderna, det område vi inkluderat som norra Vit fläck Jorpur. Här agerar de som beskyddare av pilgrimmer, förgörare av orcher ...samt mindre berömmansvärda handlingar. Då området också ofta härjas av sjukdom bör man nog ha flera beskyddande amuletter och härbärgen längs leden. Här finns mycket att bygga kring. Att pilgrimfärdas genom detta område bör ses som en mycket hängiven handling i tron.

Kloster och tempel längs Via Aidne bör åtminstone vissa sträckor vara fortifierade. Klostret ovan ser förvarbart ut och nedan en annan tradition.
anders skrev:Så för att ytterligare förklara och sammanfatta...

Först och främst ett "aidniskt" försvarstempel (inte för att den stilen bara finns på Aidne, utan för att den hästammade därifrån).

Bild
Senast redigerad av 3 Mikael, redigerad totalt 2008 gång.

Skriv svar