Har du historien bakom varför echtiska män dansar med svärdet på höger sida Regil?
Kardien
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9430
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Neej, inte än. Du kanske har någon idé?birkebeineren skrev:Jag understreckar ordet "mäster" denna gången anders!
Har du historien bakom varför echtiska män dansar med svärdet på höger sida Regil?
men det är väl inte nödvändigtvis så att de dansar på bilden? Kan annars tänka mig att de lägger ifrån sig svärdet just då. men jag gillar tanken att de springer omkring med svärdet vid sidan oavbrutet. Fest och bankett likväl som när man går runt i nattsärken hemma i borgen.
Ursäkta... Jag har just vaknat här i Colorado... Det var faktiskt det jag tänkte mig när jag ritade den.Mikael skrev:Tradition: För att visa sina fredliga intentioner hänger man svärdet på sas fel sida vid fest och social samankomst, liksom man lägger kniven bakom tallriken när man skurit till sin mat, gör dem svårare att dra rent symboliskt.
Tanken är ju förståss att det handlar om mer en en slemhög till baron, jag ville med historien illustrera två viktiga koncept (förutom att jag tyckte att den var roliga att skriva):anders skrev:Kul historia om en riktig slemhög till baron! Bra skrivet.
1) Bönderna sliter sin baron i stycken - och ingen döms! Istället begravs baronen tillsamman med tjuvarna på kyrkbacken. Är tänkt att visa på de echtiska böndernas starka ställning...
2) Förtrycket av faltrakier. Uppenbarligen så har ju slemhögen fått sina idéer från ett av sina andra län. Där han säkert har utövat förstnatt många gånger förr, utan några negativa konsekvenser för honom. Tyckte att det var bättre att illustrera konceptet indirekt på det här viset.
Uppdaterad 2008-03-01
Torilia (grundat år 137 eO, ca 5000 inv.):
Ni har sedan ett par dagar följt Antivins bergiga kust österut när ni seglar runt ett näs och först ser staden Torilia. Torilia är anlagd i ett försvarsmässigt mycket fördelaktigt läge med en god hamn där en ansenlig flottstyrka ser ut att få plats. En bukt omgärdad av höga mörka klippor möter Er när ni först ser staden. Klipporna stupar nästan 50 m från topp till hamn. Staden har två barfreder upp på klippans topp, en i öster och en i väster på de brantaste klipporna i bukten. Mellan dessa ligger en pigg stad med minst 4.000 invånare. Mellan staden på klippans platå till hamnen vid klippans fot ringlar sig en brant och smal sträng av stenhus ner för den minst branta leden. Ni kan se hur folk sakta men säkert tar sig upp för branta trappor mellan husen. På klippans topp i stadens västra del finns tre stora krananordningar för att vinscha upp handelsvaror från hamnen. Bebyggelsen är inte av Kopparhavstyp, och ger er en vink om att ni nu nått Västerhavet. Husen har en eller två våningar av mörk sten med ofta en till två våningar av trä ovanpå. Husen som klättrar på klippväggen är helt i sten och vissa tycks delvis huggna direkt i den gråsvarta klippan. Torilia ser allmänt grått ut. Grå stenhus, grå gator, grånade träfasader och det faktum att himlen är blygrå av regnmoln får det hela att se nästan deprimerande ut. I hamnen finns dessutom flera hus med ovanligt höga skorstenar som bolmar ut svart rök som tycks fastna på stadens fasader, som mest på klippväggen. (Detta är Torilias bitomkokerier som är stadens främsta exportprodukt. För snart hundra år sedan upptäckte man att man genom att koka de svartaste stenarna som finns runt om i kolonin kunde utvinna en olja som getts namn efter den gamla profetian Bitom-kier. Bitomen används främst till att skydda trä från fukt och har visat sig bättre än tidigare produkter baserade på torv och trä. Dessutom används det effektivt mot psoriasis och en rad håråkommor. Salta vindar och stormar förvandlar dock snabbt även Torilias bitomade träfasader till trist grå ton.) Hade det inte varit för de många skeppens färgglada segel, vimplar och skrov hade man nog undvikit Torilia på ren känsla. Styrman Anganty Långsegle som tidigare besökt staden har berättat att de flesta gatorna är kullerstenslagda och att de finaste palatsen som ligger nära den större västra barfreden stammar från klavykernas tid. Palatsen är de enda husen där den rikedom som produceras i kolonin eller passerar dess hamn syns. Det man lägger märke till först när man når klippans topp är dock de två tjocka murarna som omgärdar staden. De är dubbelt så tjocka som de som omgärdar Pendon, Nohstril eller Entika. Mellan den inre och yttre stadsmuren finns flera militära anläggningar och förläggningar för kolonins trupper.
Lämnar man staden genom något av dess två mäktiga porthus, ett i söder och ett i väster, kommer man först till ett större område med trähus där det måste bo åtminstone ett par tusen personer. Bebyggelsen är tät trots att det till synes borde finnas utrymme på den skogsfria platån för mer utrymme mellan invånarna. (Bebyggelsen är tät som skydd för Västerhavets stormar.) När man passerat träkvarteren och den nyss påbörjade nya stadsmuren (av mer normal tjocklek) kommer man ut på platån som snart blir stenig och karg. Här och där syns sprickor i marken. Att lämna den slingrande stenlagda vägen ser ut att vara besvärligt och riskfyllt. Efter några timmar blir det glesare mellan klippblock och stenar och gräsbeklädda ängar breder ut sig. Vägen slingrar sig söder ut till ett mer beboeligt område. Ni kan skymta spridda byar och gårdar. Längs vägen ser ni med jämna mellanrum stentorn och tjocka höga vallar. Som ringar på vatten ser ni vallar och gravar med broar av trä skära genom landskapet. Ingen av vallarna är fullständiga kust till kust, men korsar de områden där vägar och ridleder sträckts. I fjärran skymtar ni ytterligare ett höglänt område som en mörk gräns längs horisonten. Området ser något överdrivet välbefäst ut, men hundratals år av murbyggande ger det resultatet. En vakt ur ett av tornen säger med ett trött leende att det är Nordmarkabergen i Kardien ni skymtar vid horisonten. Den mörka skuggan nedanför är de yttre försvarsverken eller Klomellas vall, ett av Erebs mäktigaste byggnadsverk. Vallen är tio meter hög och trettio meter bred. På dess krön reser sig en fem meter tjock mur mellan 10 och 25 meter ytterligare. Detta är den enda vallen som går från kust till kust. Kardiens kungar, nordmarkarna själva och dess hertigar har gjort många försök att storma kolonin, även flera svartfolksarméer från Nordmarkabergen har försökt, men endast vid ett tillfälle har man på snart 500 år lyckats nå fram till Torilias murar. Kolonin har naturligtvis inte tillräckligt med krigare för att hålla alla vallarna bemannade. Fokus ligger på den yttersta och de platser där fiendens trupper koncentrerats. När en vall brutits igenom drar man sig tillbaks till nästa och nästa osv. På vägen nöts anfallaren ner och tröttas ut, samtidigt som Torilia kan förbereda staden. Relationerna med Kardien är kyliga, men det var ett tag sedan strider utkämpades. Vid Vallens tre porthus förekommer viss handel och Antivins Nordmarkarna har lärt sig uppskatta varorna och silvret som flyter in från kolonin.
Torlia styrs av en guvernör. Guvernören Bralio di Ta’alva (var med vid seglatsen till Jih-pun) är idag 90 år gammal och förmodas dö snart av sin långvariga syfilis.
Torilia (grundat år 137 eO, ca 5000 inv.):
Ni har sedan ett par dagar följt Antivins bergiga kust österut när ni seglar runt ett näs och först ser staden Torilia. Torilia är anlagd i ett försvarsmässigt mycket fördelaktigt läge med en god hamn där en ansenlig flottstyrka ser ut att få plats. En bukt omgärdad av höga mörka klippor möter Er när ni först ser staden. Klipporna stupar nästan 50 m från topp till hamn. Staden har två barfreder upp på klippans topp, en i öster och en i väster på de brantaste klipporna i bukten. Mellan dessa ligger en pigg stad med minst 4.000 invånare. Mellan staden på klippans platå till hamnen vid klippans fot ringlar sig en brant och smal sträng av stenhus ner för den minst branta leden. Ni kan se hur folk sakta men säkert tar sig upp för branta trappor mellan husen. På klippans topp i stadens västra del finns tre stora krananordningar för att vinscha upp handelsvaror från hamnen. Bebyggelsen är inte av Kopparhavstyp, och ger er en vink om att ni nu nått Västerhavet. Husen har en eller två våningar av mörk sten med ofta en till två våningar av trä ovanpå. Husen som klättrar på klippväggen är helt i sten och vissa tycks delvis huggna direkt i den gråsvarta klippan. Torilia ser allmänt grått ut. Grå stenhus, grå gator, grånade träfasader och det faktum att himlen är blygrå av regnmoln får det hela att se nästan deprimerande ut. I hamnen finns dessutom flera hus med ovanligt höga skorstenar som bolmar ut svart rök som tycks fastna på stadens fasader, som mest på klippväggen. (Detta är Torilias bitomkokerier som är stadens främsta exportprodukt. För snart hundra år sedan upptäckte man att man genom att koka de svartaste stenarna som finns runt om i kolonin kunde utvinna en olja som getts namn efter den gamla profetian Bitom-kier. Bitomen används främst till att skydda trä från fukt och har visat sig bättre än tidigare produkter baserade på torv och trä. Dessutom används det effektivt mot psoriasis och en rad håråkommor. Salta vindar och stormar förvandlar dock snabbt även Torilias bitomade träfasader till trist grå ton.) Hade det inte varit för de många skeppens färgglada segel, vimplar och skrov hade man nog undvikit Torilia på ren känsla. Styrman Anganty Långsegle som tidigare besökt staden har berättat att de flesta gatorna är kullerstenslagda och att de finaste palatsen som ligger nära den större västra barfreden stammar från klavykernas tid. Palatsen är de enda husen där den rikedom som produceras i kolonin eller passerar dess hamn syns. Det man lägger märke till först när man når klippans topp är dock de två tjocka murarna som omgärdar staden. De är dubbelt så tjocka som de som omgärdar Pendon, Nohstril eller Entika. Mellan den inre och yttre stadsmuren finns flera militära anläggningar och förläggningar för kolonins trupper.
Lämnar man staden genom något av dess två mäktiga porthus, ett i söder och ett i väster, kommer man först till ett större område med trähus där det måste bo åtminstone ett par tusen personer. Bebyggelsen är tät trots att det till synes borde finnas utrymme på den skogsfria platån för mer utrymme mellan invånarna. (Bebyggelsen är tät som skydd för Västerhavets stormar.) När man passerat träkvarteren och den nyss påbörjade nya stadsmuren (av mer normal tjocklek) kommer man ut på platån som snart blir stenig och karg. Här och där syns sprickor i marken. Att lämna den slingrande stenlagda vägen ser ut att vara besvärligt och riskfyllt. Efter några timmar blir det glesare mellan klippblock och stenar och gräsbeklädda ängar breder ut sig. Vägen slingrar sig söder ut till ett mer beboeligt område. Ni kan skymta spridda byar och gårdar. Längs vägen ser ni med jämna mellanrum stentorn och tjocka höga vallar. Som ringar på vatten ser ni vallar och gravar med broar av trä skära genom landskapet. Ingen av vallarna är fullständiga kust till kust, men korsar de områden där vägar och ridleder sträckts. I fjärran skymtar ni ytterligare ett höglänt område som en mörk gräns längs horisonten. Området ser något överdrivet välbefäst ut, men hundratals år av murbyggande ger det resultatet. En vakt ur ett av tornen säger med ett trött leende att det är Nordmarkabergen i Kardien ni skymtar vid horisonten. Den mörka skuggan nedanför är de yttre försvarsverken eller Klomellas vall, ett av Erebs mäktigaste byggnadsverk. Vallen är tio meter hög och trettio meter bred. På dess krön reser sig en fem meter tjock mur mellan 10 och 25 meter ytterligare. Detta är den enda vallen som går från kust till kust. Kardiens kungar, nordmarkarna själva och dess hertigar har gjort många försök att storma kolonin, även flera svartfolksarméer från Nordmarkabergen har försökt, men endast vid ett tillfälle har man på snart 500 år lyckats nå fram till Torilias murar. Kolonin har naturligtvis inte tillräckligt med krigare för att hålla alla vallarna bemannade. Fokus ligger på den yttersta och de platser där fiendens trupper koncentrerats. När en vall brutits igenom drar man sig tillbaks till nästa och nästa osv. På vägen nöts anfallaren ner och tröttas ut, samtidigt som Torilia kan förbereda staden. Relationerna med Kardien är kyliga, men det var ett tag sedan strider utkämpades. Vid Vallens tre porthus förekommer viss handel och Antivins Nordmarkarna har lärt sig uppskatta varorna och silvret som flyter in från kolonin.
Torlia styrs av en guvernör. Guvernören Bralio di Ta’alva (var med vid seglatsen till Jih-pun) är idag 90 år gammal och förmodas dö snart av sin långvariga syfilis.
Senast redigerad av Mikael den 2008-03-01 11:30, redigerad totalt 3 gång.
Ja, varför inte? Jag har inte haft några tankar alls än om Torillia och jag gillar texten. Om man bara arbetar om den lite (tar bort kampanjreferenser tex) så tycker jag att den kan gå in i wikin.Mikael skrev:Skulle börjat pula med Mandelorden, men det blev skissat till pågående kampanj istället. Kom ihåg att detta utspelas år 615, men kanske kan det mer allmäna användas?
.
Eftersom du inte är främmande för kritik så tänkte jag komma med lite
(eller bara lite komentarer och tankar)- Yttre muren. Kräver inte den flera tusen man för att bemanna ordentligt? Om invånarantalet är 4 000 så blir det ju väldigt mycket garnison. eller?
Tjäran. Inget emot den egentligen, men tjära finns ju runt om i ereb och kokas från trä. Det blir lite som att döpa om tjära, vilket inte... ja... Det blir lite som oliverna i Erebos som heter lullader för att det skall bli mer fantasy... vilket det ju inte blir (det blir bara förvirrat tycker jag). Så... Två tankar. Skulle antingen kunna jobba utifrån bitumen istället (vilket du ju delvis gör) och härleda namnet därur eftersom vi hr att göra med en petroleumprodukt. Eller så kanske de fäller stora arelaer skog runtom och kokar tjära av... eller... jag vet inte.
blev det lite gnälligt?
men texten tycker jag som sagt kan användas nästan som den är. får bara ge en ramberättelse eller nåt...
och, stort tack förresten!
(för övrigt, går torilia in under Kardien eller Trakorien?
jag tycker egentligen att det passar bäst här under Kardien)Precis (är känslig för namngnäll men annars rätt OKRegil skrev:Ja, varför inte? Jag har inte haft några tankar alls än om Torillia och jag gillar texten. Om man bara arbetar om den lite (tar bort kampanjreferenser tex) så tycker jag att den kan gå in i wikin.Mikael skrev:Skulle börjat pula med Mandelorden, men det blev skissat till pågående kampanj istället. Kom ihåg att detta utspelas år 615, men kanske kan det mer allmäna användas?
.
Eftersom du inte är främmande för kritik så tänkte jag komma med lite
- Yttre muren. Kräver inte den flera tusen man för att bemanna ordentligt? Om invånarantalet är 4 000 så blir det ju väldigt mycket garnison. eller?
Tjäran. Inget emot den egentligen, men tjära finns ju runt om i ereb och kokas från trä. Det blir lite som att döpa om tjära, vilket inte... ja... Det blir lite som oliverna i Erebos som heter lullader för att det skall bli mer fantasy... vilket det ju inte blir (det blir bara förvirrat tycker jag). Så... Två tankar. Skulle antingen kunna jobba utifrån bitumen istället (vilket du ju delvis gör) och härleda namnet därur eftersom vi hr att göra med en petroleumprodukt. Eller så kanske de fäller stora arelaer skog runtom och kokar tjära av... eller... jag vet inte.
blev det lite gnälligt?
men texten tycker jag som sagt kan användas nästan som den är. får bara ge en ramberättelse eller nåt...
och, stort tack förresten!
(för övrigt, går torilia in under Kardien eller Trakorien?
)! Jo invånarantalet i torilia akn ju inte vara hela kolonins befolkning och få säkert utökas, vilket i sig inte är något problem sedan Erebs befolkning nu snabbt växer. Överlämnar det till ekvationssnillena på forumet, hjälp mig och tackar i förväg.
Ja tjäran som blev något annat var just för att jag ville ha en ny produkt som är petrolium/kol baserad utan att avslöja detta. Tycker det passar det moderna Trakorien. Sedan är det ju så att nya namn på saker oftast möter jubel på forumet, medan våra nutida ord inte är lika populära. Tjära, Kjiära, Bitum eller ngt annat spelar mig ingen roll alls. hjälp mig!
Tycker också det kan ligga under Kardien, men en länk bör finnas på Trakorien.
Få se om någon kommer på något... (sjäv är jag notoriskt usel på namn och namngivningMikael skrev: Ja tjäran som blev något annat var just för att jag ville ha en ny produkt som är petrolium/kol baserad utan att avslöja detta. Tycker det passar det moderna Trakorien. Sedan är det ju så att nya namn på saker oftast möter jubel på forumet, medan våra nutida ord inte är lika populära. Tjära, Kjiära, Bitum eller ngt annat spelar mig ingen roll alls. hjälp mig!
Tycker också det kan ligga under Kardien, men en länk bör finnas på Trakorien.
jag har en lista över personer som figurerade i spelad kampanj som jag brukar plocka ur. det finns många kvar än, men endera dan så är den slut 
)Angående namn: jag är personligen allergisk mot smulugger, opuser, lullader(oliver), hers(vete) och likande fantsyifieringar av redan existerande saker. att döpa om smaragd til smulugg är väl helt poänglöst? det är då mycket bätter att använda sig av det som redan finns och därigenom har en helt annan substans.
Det här är tänkt som en första del med kortfakta och historia.
Vad talar de för språk?
Penter
Penterna tillhör Aidnes ursprungsbefolkning och är av icke-joriskt ursprung. De har ljusare hy än jorerna och hårfärgen varierar alltifrån ljusblont till rött till korpsvart. Man lever i den av övriga folkslag fruktade Gladaskogen och livnär sig på primitivt jordbruk och jakt. I Penternas religion är fruktbarhetsgudinnan Khelliallan central, en gudinna som tycks påminna om älvfolkens Moder Jord.
Exodus
För många, många, generationer sedan levda Penterna utspridda över stora delar av skogsområdena på södra Faltraxnäs. Man levde sitt halvnomadiserade liv med primitivt svedjebruk och jakt. Samtidigt så började de kustlevande Losdriverna att, mycket genom lysande vägens munkar, lära sig effektivare metoder att bruka jorden och bryta ny mark. Steg för steg lade losdriverna mark för plogen och inkräktade alltmer på Penternas områden. Emellanåt kände sig Penterna tvingade att försvara sina territorier med våld, men mot de Kardiska knektarna stod sig de utspridda stammarna av Penter slätt. Långsamt drevs man så generation för generation längre norrut. Deras antal decimerades kraftigt, inte i första hand på grund av stridigheter utan på grund av att deras forna jakt och jordbruksmarker övertogs av Losdriverna. Slutligen samlas så Penternas stammar till stormöte. Slutligen enas man, efter mycket tal om krig och våld, att ta sin tillflykt till Gladaskogen. Vid den här tidpunkten så hyste även Penterna en mycket stor respekt för skogen som man såg som helig. Samtidigt kände man den redan då bättre än någon annan. Över loppet av några månader försvinner Penterna så plötsligt från sina gamla områden. Förvånade finner Losdriverna bosättning efter bosättning övergiven, de finner sig dock nog så snart och Losdrivernas expansion tar ytterligare fart.
Penternas första år i skogen blir svåra. Inte för att de inte finner nya boplatser, man är van att flytta. Inte heller för att man har svårt att anpassa sig till den obekanta floran. Utan därför att man tvingas att leva efter skogens villkor. Hela stammar går under då man väcker urskogens slumrande fasor, förargar dess mångtaliga andar eller förstör älvfolkens boplatser i ren okunskap. Penterna kommer så att leva i ständig skräck för att handla fel och på så vis bringa olycka över sig och sin stam. Ur detta utvecklas en ritualiserad vidskepelse där de erfarenheter och lärdomar man drar vävs in i en religiös dräkt. Penterna lägger sig till med en mängd märkliga beteenden. De flesta av dem utifrån opåkallad rädsla, men tillräckligt många av dem är helt nödvändiga för att överleva i skogen. Man kan så se Penter som plötsligt stannar upp, lägger sig platt på marken och blundar en lång stund för att de har sett en ekorre hoppa förbi på fel sätt, eller samtala lågmält med vattenanden innan de passerar en bäck.
Småningom så lär sig penterna att leva med skogen. Man bestämmer sig för vilka områden som måste undvikas och vilka som lämpar sig för bosättningar. Stora delar av skogen lämnas obebodd efter dåliga erfarenheter, och till skogens hjärta vågar endast ett fåtal modiga bege sig. Penterna kommer så att delas upp i tre grupperingar, en östlig, en väslig och en sydlig. Dessa klaner knyts samman av de stormöten som hålls… när det är dags, viket brukar vara omkring vart femte år. Exakt när vet man inte förrän byns druid säger att tecknen är de rätta och att det nu är dags att bege sig till stammens mötesplats.
Vad talar de för språk?
Penter
Penterna tillhör Aidnes ursprungsbefolkning och är av icke-joriskt ursprung. De har ljusare hy än jorerna och hårfärgen varierar alltifrån ljusblont till rött till korpsvart. Man lever i den av övriga folkslag fruktade Gladaskogen och livnär sig på primitivt jordbruk och jakt. I Penternas religion är fruktbarhetsgudinnan Khelliallan central, en gudinna som tycks påminna om älvfolkens Moder Jord.
Exodus
För många, många, generationer sedan levda Penterna utspridda över stora delar av skogsområdena på södra Faltraxnäs. Man levde sitt halvnomadiserade liv med primitivt svedjebruk och jakt. Samtidigt så började de kustlevande Losdriverna att, mycket genom lysande vägens munkar, lära sig effektivare metoder att bruka jorden och bryta ny mark. Steg för steg lade losdriverna mark för plogen och inkräktade alltmer på Penternas områden. Emellanåt kände sig Penterna tvingade att försvara sina territorier med våld, men mot de Kardiska knektarna stod sig de utspridda stammarna av Penter slätt. Långsamt drevs man så generation för generation längre norrut. Deras antal decimerades kraftigt, inte i första hand på grund av stridigheter utan på grund av att deras forna jakt och jordbruksmarker övertogs av Losdriverna. Slutligen samlas så Penternas stammar till stormöte. Slutligen enas man, efter mycket tal om krig och våld, att ta sin tillflykt till Gladaskogen. Vid den här tidpunkten så hyste även Penterna en mycket stor respekt för skogen som man såg som helig. Samtidigt kände man den redan då bättre än någon annan. Över loppet av några månader försvinner Penterna så plötsligt från sina gamla områden. Förvånade finner Losdriverna bosättning efter bosättning övergiven, de finner sig dock nog så snart och Losdrivernas expansion tar ytterligare fart.
Penternas första år i skogen blir svåra. Inte för att de inte finner nya boplatser, man är van att flytta. Inte heller för att man har svårt att anpassa sig till den obekanta floran. Utan därför att man tvingas att leva efter skogens villkor. Hela stammar går under då man väcker urskogens slumrande fasor, förargar dess mångtaliga andar eller förstör älvfolkens boplatser i ren okunskap. Penterna kommer så att leva i ständig skräck för att handla fel och på så vis bringa olycka över sig och sin stam. Ur detta utvecklas en ritualiserad vidskepelse där de erfarenheter och lärdomar man drar vävs in i en religiös dräkt. Penterna lägger sig till med en mängd märkliga beteenden. De flesta av dem utifrån opåkallad rädsla, men tillräckligt många av dem är helt nödvändiga för att överleva i skogen. Man kan så se Penter som plötsligt stannar upp, lägger sig platt på marken och blundar en lång stund för att de har sett en ekorre hoppa förbi på fel sätt, eller samtala lågmält med vattenanden innan de passerar en bäck.
Småningom så lär sig penterna att leva med skogen. Man bestämmer sig för vilka områden som måste undvikas och vilka som lämpar sig för bosättningar. Stora delar av skogen lämnas obebodd efter dåliga erfarenheter, och till skogens hjärta vågar endast ett fåtal modiga bege sig. Penterna kommer så att delas upp i tre grupperingar, en östlig, en väslig och en sydlig. Dessa klaner knyts samman av de stormöten som hålls… när det är dags, viket brukar vara omkring vart femte år. Exakt när vet man inte förrän byns druid säger att tecknen är de rätta och att det nu är dags att bege sig till stammens mötesplats.
Mig kvittar det, bara det går ihop med övrigt material på ett bra sätt. Någon får hemskt gärna ge mig information om språket så kommer jag att svälja det med hull och hårAdragoor skrev:Antingen ett helt eget språk, eller ett språk som är besläktat med erdir och kanske dalkiska... Eventuellt kan ett släktskap även finnas med massi...Regil skrev:Vad talar de för språk?
Samhälle
Varje stam har ett "revir" där man vandrar mellan tre-fyra olika boplatser med jämna mellanrum. Man bedriver svedjebruk. När marken inte ger mer på den boplats man är vid för tillfället går man till nästa. Den platsen man återvänder till lämnades för omkring trettio år sedan och skogen har börjat ta den i besittning. Här växer nu skog med omkring 15 alnar höga, ganska smala träd. Uppifrån syns den som en bassäng i skogslandskapet. Penterna kommer snart att röja marken och bränna den för att förbereda den för en ny cykel av jordbruk. Men först har man viktigare saker att ta hand om. Traktens skogsfolk och andar måste informeras att Penterna har kommit åter. Stammen samlas så i mitten av ringen och lägger av sig sin packning. Därefter startar en procession som leds av stammens druid. Man börjar med att framhålla ett rituellt offer till förfädersandarna som vilar i gravar runt om ringen som skydd mot skogens andefolk. Dessa avböjer så gåvan. Druiden samtalar lågmält med andarna och stammens medlemmar söker upp sina fäder och morfäder för en kort pratstund. Druiden meddelar så ifall några nya andar har dykt upp i området. Sedan forsätter processionen. Först uppsöks de andar som eventuellt har förirrat sig in i Penternas ring och ombeds vänligt men bestämt att lämna platsen. Så sker i allmänhet, men gör det inte det tvngas druiden att ta till med hårhandskarna och fördriva anden. Sen Sedan fortsätter man utanför ringen och söker upp traktens väsen, man offrar en guldpeng till skogstomten, några löv till anden i askträdet brevid åkern, två pärlor till dimälvorna i skogstjärnen, tre uråldriga sånger till vindanden i dalen nedanför, fyra vackra gråstenar till stenknytten bakom jättestenen, en lock från en echtisk jungfru till den pilska vattenanden i bäcken osv osv. Allt måste gå till exakt som förra gången och processionen kan pågå i över ett dygn.
När så traktens andar och folk är blidkade kan man ta itu med uppgiften att iordningställa boplatsen. Man offrar så rituellt till fruktbarhetsgudinnan Khellillan och druiden tyder tecknen. Sedan så tar männen och kvinnorna fram yxor, hackor och eld. Man ber en bön till eldanden om att ge dem assistans i sitt arbete och börjar öppna upp den gamla åkern från igenväxande träd och buskar. Elden äter veden och rötterna och askan ger näring till jorden. När detta är gjort ber man åter till Khellillan att hon må ge marken god fruktsamhet och därefter sår man marken med spannmål. När detta är avklarat och hyddorna är resta går jägarna ut i skogen tillsammans med någon druid för att hålla sina ceremonier till den Behornade (Mokylider) och för att offra åt vattendragens och till skogarnas andeväsen så att de håller sig vänligt ställda till de jägare och fiskare som söker sitt levebröd i skogen.
Under den första tiden vid en ”ny” boplats livnär man sig på vad jägare och fiskare kan förse stammen med. En del av virket från ungträden och slyet i den gamla åkern blir ved eller vidjor till korgar eller staket och byggnadsmaterial, skaft till redskap och spjut, pilar och bågar etc. Förutom att leva av primitivt jordbruk, jakt och fiske så har man också några getter som ger mjölk och ull för tyger. Dessa hägnas in innanför staket som konstruerats med träslanor och taggiga slånbuskar. Som foder får getterna främst trädgrenar.
Penterna försöker att gör så små ingrepp i skogen som möjligt för att hedra Khellillan och inte förarga andarna. Man jagar skogens djur, fiskar i åar och floder, samlar grenar till getter och bränsle och skördar de frukter, bär och nötter som skogen ger. Utöver det så skänker skogen även Penternas druider en rik uppsättning av läkeörter, droger och gifter som de framställer ur blommor, örter, blad, rötter, bär, svampar och bark från skogen. Skogens råmaterial förfinas genom extraktion, heliga ritualer och potentiering medelst primitiv, men kraftfull, alkemi. Dessa droger och extrakt används till att hela sjuka, skänka glädje vid fest, styrka och uthållighet vid jakt och strid, det rätta sinnelaget under ritualer eller lindra den skadades plågor. De används även vid byteshandel med övriga folk. Även om Penterna lever avsides så skyr man inte främlingar och beger sig ofta till någon närliggande marknad för att byta sina droger mot metallföremål (kopparkittlar, knivar, spjutspetsar, yxor, hackor, spadar, mortlar mm), tyger, salt och annat som man själv inte kan producera. Då druidernas droger är eftertraktade har man råd att skaffa sig det man behöver och kan emellanåt kosta på sig kostbara tyger (som oftast används till druidernas kåpor) eller små vackra konstföremål.
Varje stam har ett "revir" där man vandrar mellan tre-fyra olika boplatser med jämna mellanrum. Man bedriver svedjebruk. När marken inte ger mer på den boplats man är vid för tillfället går man till nästa. Den platsen man återvänder till lämnades för omkring trettio år sedan och skogen har börjat ta den i besittning. Här växer nu skog med omkring 15 alnar höga, ganska smala träd. Uppifrån syns den som en bassäng i skogslandskapet. Penterna kommer snart att röja marken och bränna den för att förbereda den för en ny cykel av jordbruk. Men först har man viktigare saker att ta hand om. Traktens skogsfolk och andar måste informeras att Penterna har kommit åter. Stammen samlas så i mitten av ringen och lägger av sig sin packning. Därefter startar en procession som leds av stammens druid. Man börjar med att framhålla ett rituellt offer till förfädersandarna som vilar i gravar runt om ringen som skydd mot skogens andefolk. Dessa avböjer så gåvan. Druiden samtalar lågmält med andarna och stammens medlemmar söker upp sina fäder och morfäder för en kort pratstund. Druiden meddelar så ifall några nya andar har dykt upp i området. Sedan forsätter processionen. Först uppsöks de andar som eventuellt har förirrat sig in i Penternas ring och ombeds vänligt men bestämt att lämna platsen. Så sker i allmänhet, men gör det inte det tvngas druiden att ta till med hårhandskarna och fördriva anden. Sen Sedan fortsätter man utanför ringen och söker upp traktens väsen, man offrar en guldpeng till skogstomten, några löv till anden i askträdet brevid åkern, två pärlor till dimälvorna i skogstjärnen, tre uråldriga sånger till vindanden i dalen nedanför, fyra vackra gråstenar till stenknytten bakom jättestenen, en lock från en echtisk jungfru till den pilska vattenanden i bäcken osv osv. Allt måste gå till exakt som förra gången och processionen kan pågå i över ett dygn.
När så traktens andar och folk är blidkade kan man ta itu med uppgiften att iordningställa boplatsen. Man offrar så rituellt till fruktbarhetsgudinnan Khellillan och druiden tyder tecknen. Sedan så tar männen och kvinnorna fram yxor, hackor och eld. Man ber en bön till eldanden om att ge dem assistans i sitt arbete och börjar öppna upp den gamla åkern från igenväxande träd och buskar. Elden äter veden och rötterna och askan ger näring till jorden. När detta är gjort ber man åter till Khellillan att hon må ge marken god fruktsamhet och därefter sår man marken med spannmål. När detta är avklarat och hyddorna är resta går jägarna ut i skogen tillsammans med någon druid för att hålla sina ceremonier till den Behornade (Mokylider) och för att offra åt vattendragens och till skogarnas andeväsen så att de håller sig vänligt ställda till de jägare och fiskare som söker sitt levebröd i skogen.
Under den första tiden vid en ”ny” boplats livnär man sig på vad jägare och fiskare kan förse stammen med. En del av virket från ungträden och slyet i den gamla åkern blir ved eller vidjor till korgar eller staket och byggnadsmaterial, skaft till redskap och spjut, pilar och bågar etc. Förutom att leva av primitivt jordbruk, jakt och fiske så har man också några getter som ger mjölk och ull för tyger. Dessa hägnas in innanför staket som konstruerats med träslanor och taggiga slånbuskar. Som foder får getterna främst trädgrenar.
Penterna försöker att gör så små ingrepp i skogen som möjligt för att hedra Khellillan och inte förarga andarna. Man jagar skogens djur, fiskar i åar och floder, samlar grenar till getter och bränsle och skördar de frukter, bär och nötter som skogen ger. Utöver det så skänker skogen även Penternas druider en rik uppsättning av läkeörter, droger och gifter som de framställer ur blommor, örter, blad, rötter, bär, svampar och bark från skogen. Skogens råmaterial förfinas genom extraktion, heliga ritualer och potentiering medelst primitiv, men kraftfull, alkemi. Dessa droger och extrakt används till att hela sjuka, skänka glädje vid fest, styrka och uthållighet vid jakt och strid, det rätta sinnelaget under ritualer eller lindra den skadades plågor. De används även vid byteshandel med övriga folk. Även om Penterna lever avsides så skyr man inte främlingar och beger sig ofta till någon närliggande marknad för att byta sina droger mot metallföremål (kopparkittlar, knivar, spjutspetsar, yxor, hackor, spadar, mortlar mm), tyger, salt och annat som man själv inte kan producera. Då druidernas droger är eftertraktade har man råd att skaffa sig det man behöver och kan emellanåt kosta på sig kostbara tyger (som oftast används till druidernas kåpor) eller små vackra konstföremål.