Caddo
Sorry..blev fel på datorn så inlägget dubbelpostades...
Senast redigerad av Fafnir den 2007-11-15 14:48, redigerad totalt 1 gånger.
...Men vem skall föra våra runor, så väl, med den äran?
----------
Instagram: porkypete
----------
----------
Instagram: porkypete
----------
Ska försöka att göra en genomgång...anders skrev:Adragoor: Eftersom du är bättre på dalkiska än vad jag är, kan du hjälpa mig att påpeka uppenbara gramatiska fel? Om du vill rätta mina texter, utgå från dokumentet i min signatur - då det är den senaste versionen. Jag har redan justerat de fel jag själv hittat.
OK.... Börjar närma mig slutet på religionsbiten av Caddo (har bara kvar att skriva om solmunkar och solandar). Här följer en text om dalkiska kyrkobyggnader. Tyck till...
Det finns tre huvudtyper av heliga byggnader på Caddo; ociotter, tadoser och apedioler. Utöver dessa händer det också att man samlas till religiösa högtider på platser utan byggnader, såsom vid heliga källor, vid Odos grav och på Odos udde.
Ociotter (d. óciotto) är lokala församlingars små bytempel, eller kvarterstempel i de större städerna. Ociottens arkitektur varierar, men vissa drag är så vanliga att de bör nämnas. Nästan alla ociotter har ett kupoltak i mitten av helgedomen. Kopoltaket symboliserar solens uppgång och målas ofta i guldfärg (för solen) eller blått (för himlen). I vissa välmående byar är kupolen klädd i koppar. Man bygger mycket sällan ociotter i trä, utan hellre av sten och lera. Templet är alltid vitkalkad, vilket symboliserar att man träder in i Etins obefläckade ljus när man går in i templet. En ociott kan rymma allt från ett par dussin till flera hundra besökare. Det är sed att män sitter på den västra sidan och kvinnor på den östra. Anledningen till detta är att precis som solen reser sig i öster börjar livet hos kvinnan i moderlivet (kvinnan ses över huvud taget som en symbol för ny begynnelse och liv på Caddo). Dalkiska ociotter har aldrig stolar eller bänkrader, utan man sitter på mattor på golvet. I vissa fattiga församlingar sitter man bara på det kalla stengolvet, men äldre folk brukar då ta med sig något mjukt att sitta på.
Mitt i ociotten finns en upphöjnad som kallas pemõ på dalkiska. De enda möblerna på denna upphöjnad är ett rökelseställ och ett litet podium från vilket riarken läser ur de heliga skrifterna. På den västra sidan av mötessalen finns en stor alkov med ett tvagningskar som används vid solceremonin - då nya konvertiter mottags in i församlingen. På den östra sidan finns en öppning täckt av ett draperi som bara riarken och tempeltjänarna (d. úlepo) får röra vid. Bakom öppningen finns ett litet rum vari riarken klär sig och förbereder sig för bönestunderna.
Längst upp i ociottens kupoltak finns ett flertal solluckor som öppnas för att låta solljuset komma in under bönestunderna. De ljusstrålar som kommer in i templet anses heliga och används på flera olika sätt under olika ceremonier. Vid solceremonin ska den nyomvände efter den rituella tvagningen stå iklädd blå fotsid klädnad på pemõ och träffas av solljuset. Det är vid det ögonblicket som den omvände anses upplyst och fullvärdig medvandrare på den Lysande Vägen. Skulle det vara en mulen dag ställs solceremonin in på Caddo, men det är mycket ovanligt. På fastlandet har man däremot kommit på många kreativa sätt att ersätta det riktiga solljuser med rituella substitut.
Längs väggarna i mötessalen finns bilder målade av både helgon och scener ur den Gyllene Boken. Dessa bilder lyses upp genom solluckorna under olika tider på året och dagen. Dessa bilder är på Caddo alltid svartvita, och målas traditionellt av en blandning av tjära, olja och aska från helig rökelse.
Utanför ociotten finns en ställning med tio klockor i olika storlekar. Dessa spelas i en speciell ordning av en särskild tempeltjänare vid väl valda tillfällen under soltimmen och andra bönestunder. Den största klockan används också för att kalla byns innevånare till bön.
Tadoser (d. tadóso) är den dalkiska motsvarigheten till fastlandets katedraler. Tadoser är egentligen bara enorma ociotter och övervakar hela områden av församlingar (d. tadohekiõ). Det finns sexton tadoser på Caddo, varav tre ligger i Arno. Bortsett från exarkens palatstados är tadosen i Pallin den mest imponerande. Todoser betjänas inte av en riark, utan en bontisâl, som däremot ofta är flankerad av flera riarker och dussintalet tempeltjänare. Bontisâlen åtnjuter mycket respekt eftersom endast de mest andliga och dugliga riarker blir upphöjda till detta ämbete.
I jämförelse med ociotter är todoser mycket imponerande. Det första man ser när man kommer in i tadosen är hur pemõn är rikt utsmyckad och försedd med snirkliga träornament. Bilderna som är målade på väggarna är inte längre enkla och svartvita, utan gigantiska guldmålade reliefer. I ociotten är det framför allt riarken som är synlig under bönestunden, i tadosen är bontisâlen omgiven av mängder av riarker och tjänare. Här finns körer av mässande munkar och ljusbärande jungfrur. Men ingen är att ingen skall lämna tadosen oberörd av Etins storhet.
Apedioler (d. apediõlo - "ljushem") är Caddos kloster. Det var munken Káso Dericõ som på 200-talet noga skrev ner hur apedioler skulle byggas, och dennes riktlinjer följs än idag på Caddo. Först och främst skall en apediol helst inte byggas i en stad eller by, utan en bra bit utanför ett existerande samhälle. Däremot händer det ofta att samhällen senare växer upp runt apediolen, men det är en annan sak. I mitten står bönehuset, vilket på många sätt liknar en ociott, men är i regel högre. Kupolen är inte sfärisk, utan påminner till formen om en bikupa. Solluckor brukas naturligtvis i bönehuset på samma sätt som i ociotter och tadoser. I anknytning till bönehuset ligger tre andra byggnader: läshuset, matsalen och tvagningshuset. De flesta apedioler har dessutom en örtagård eller trädgård som munkarna noga sköter om. En bit från de centrala byggnaderna finns munkarnas boplatser. Munkar delar aldrig rum utan har sina egna celler i form av antingen enkla träskjul eller grottor i närheten av apediolen. Man samlas till bön fyra gånger om dagen (soluppgång, middag, solnedgång och midnatt) och välkomnar besökare att delta i bönestunderna. En apediol styrs av en dédo (dalkiska för fader, pappa) som är ansvarig för sina munkars andliga utveckling.
Det finns tre huvudtyper av heliga byggnader på Caddo; ociotter, tadoser och apedioler. Utöver dessa händer det också att man samlas till religiösa högtider på platser utan byggnader, såsom vid heliga källor, vid Odos grav och på Odos udde.
Ociotter (d. óciotto) är lokala församlingars små bytempel, eller kvarterstempel i de större städerna. Ociottens arkitektur varierar, men vissa drag är så vanliga att de bör nämnas. Nästan alla ociotter har ett kupoltak i mitten av helgedomen. Kopoltaket symboliserar solens uppgång och målas ofta i guldfärg (för solen) eller blått (för himlen). I vissa välmående byar är kupolen klädd i koppar. Man bygger mycket sällan ociotter i trä, utan hellre av sten och lera. Templet är alltid vitkalkad, vilket symboliserar att man träder in i Etins obefläckade ljus när man går in i templet. En ociott kan rymma allt från ett par dussin till flera hundra besökare. Det är sed att män sitter på den västra sidan och kvinnor på den östra. Anledningen till detta är att precis som solen reser sig i öster börjar livet hos kvinnan i moderlivet (kvinnan ses över huvud taget som en symbol för ny begynnelse och liv på Caddo). Dalkiska ociotter har aldrig stolar eller bänkrader, utan man sitter på mattor på golvet. I vissa fattiga församlingar sitter man bara på det kalla stengolvet, men äldre folk brukar då ta med sig något mjukt att sitta på.
Mitt i ociotten finns en upphöjnad som kallas pemõ på dalkiska. De enda möblerna på denna upphöjnad är ett rökelseställ och ett litet podium från vilket riarken läser ur de heliga skrifterna. På den västra sidan av mötessalen finns en stor alkov med ett tvagningskar som används vid solceremonin - då nya konvertiter mottags in i församlingen. På den östra sidan finns en öppning täckt av ett draperi som bara riarken och tempeltjänarna (d. úlepo) får röra vid. Bakom öppningen finns ett litet rum vari riarken klär sig och förbereder sig för bönestunderna.
Längst upp i ociottens kupoltak finns ett flertal solluckor som öppnas för att låta solljuset komma in under bönestunderna. De ljusstrålar som kommer in i templet anses heliga och används på flera olika sätt under olika ceremonier. Vid solceremonin ska den nyomvände efter den rituella tvagningen stå iklädd blå fotsid klädnad på pemõ och träffas av solljuset. Det är vid det ögonblicket som den omvände anses upplyst och fullvärdig medvandrare på den Lysande Vägen. Skulle det vara en mulen dag ställs solceremonin in på Caddo, men det är mycket ovanligt. På fastlandet har man däremot kommit på många kreativa sätt att ersätta det riktiga solljuser med rituella substitut.
Längs väggarna i mötessalen finns bilder målade av både helgon och scener ur den Gyllene Boken. Dessa bilder lyses upp genom solluckorna under olika tider på året och dagen. Dessa bilder är på Caddo alltid svartvita, och målas traditionellt av en blandning av tjära, olja och aska från helig rökelse.
Utanför ociotten finns en ställning med tio klockor i olika storlekar. Dessa spelas i en speciell ordning av en särskild tempeltjänare vid väl valda tillfällen under soltimmen och andra bönestunder. Den största klockan används också för att kalla byns innevånare till bön.
Tadoser (d. tadóso) är den dalkiska motsvarigheten till fastlandets katedraler. Tadoser är egentligen bara enorma ociotter och övervakar hela områden av församlingar (d. tadohekiõ). Det finns sexton tadoser på Caddo, varav tre ligger i Arno. Bortsett från exarkens palatstados är tadosen i Pallin den mest imponerande. Todoser betjänas inte av en riark, utan en bontisâl, som däremot ofta är flankerad av flera riarker och dussintalet tempeltjänare. Bontisâlen åtnjuter mycket respekt eftersom endast de mest andliga och dugliga riarker blir upphöjda till detta ämbete.
I jämförelse med ociotter är todoser mycket imponerande. Det första man ser när man kommer in i tadosen är hur pemõn är rikt utsmyckad och försedd med snirkliga träornament. Bilderna som är målade på väggarna är inte längre enkla och svartvita, utan gigantiska guldmålade reliefer. I ociotten är det framför allt riarken som är synlig under bönestunden, i tadosen är bontisâlen omgiven av mängder av riarker och tjänare. Här finns körer av mässande munkar och ljusbärande jungfrur. Men ingen är att ingen skall lämna tadosen oberörd av Etins storhet.
Apedioler (d. apediõlo - "ljushem") är Caddos kloster. Det var munken Káso Dericõ som på 200-talet noga skrev ner hur apedioler skulle byggas, och dennes riktlinjer följs än idag på Caddo. Först och främst skall en apediol helst inte byggas i en stad eller by, utan en bra bit utanför ett existerande samhälle. Däremot händer det ofta att samhällen senare växer upp runt apediolen, men det är en annan sak. I mitten står bönehuset, vilket på många sätt liknar en ociott, men är i regel högre. Kupolen är inte sfärisk, utan påminner till formen om en bikupa. Solluckor brukas naturligtvis i bönehuset på samma sätt som i ociotter och tadoser. I anknytning till bönehuset ligger tre andra byggnader: läshuset, matsalen och tvagningshuset. De flesta apedioler har dessutom en örtagård eller trädgård som munkarna noga sköter om. En bit från de centrala byggnaderna finns munkarnas boplatser. Munkar delar aldrig rum utan har sina egna celler i form av antingen enkla träskjul eller grottor i närheten av apediolen. Man samlas till bön fyra gånger om dagen (soluppgång, middag, solnedgång och midnatt) och välkomnar besökare att delta i bönestunderna. En apediol styrs av en dédo (dalkiska för fader, pappa) som är ansvarig för sina munkars andliga utveckling.
Senast redigerad av anders den 2007-11-16 21:04, redigerad totalt 1 gånger.
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9430
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Bra frågor. En kvinna kan på Caddo bli riark, men det är ovanligt. Däremot kan de inte bli bontisâl eller exark då dessa ses som "faderliga" ämbeten (riarken ses mer som en folkets helare, och kan därför vara kvinna. På fastlandet tror jag inte att kvinnliga riarker finns, men det är en annan fråga...). Det finns kvinnliga motsvarigheter till solmunkar - soljungfrur. Dessa är kvinnor som avsvurit sig allt köttsligt umgänge med andra och vigt sina liv till att fördriva Hemakios skugga ur sin själ och tjäna Etin. Dessa bor i egna apedioler underställda en áma (moder).birkebeineren skrev:Tycker bra!
Hur ar det forresten med kvinnan och Lysande Vagen på Caddo? Kan hon bli riark, bontisal eller varfor inte exark? Kan hon bli solmunk eller kanske heller solnunna (måste det vara en skillnad) och i så fall i egna apedioler eller tillsammans med mannliga solmunkar?
-
birkebeineren
- Admin
- Inlägg: 9430
- Blev medlem: 2007-02-27 07:25
Kvinnans stallning har knappt namnts i någon tråd men det ar som du sager en bra fråga. Hur det ser ut på Caddo vet vi nu och jag tycker det funkar. Namnet soljungfru låter dock lite o-dalkiskt i mina oron, nastan mera aidnisk, fast hon formodligen kommer att sluta som nunna dar, eller?anders skrev:Bra frågor. En kvinna kan på Caddo bli riark, men det är ovanligt. Däremot kan de inte bli bontisâl eller exark då dessa ses som "faderliga" ämbeten (riarken ses mer som en folkets helare, och kan därför vara kvinna. På fastlandet tror jag inte att kvinnliga riarker finns, men det är en annan fråga...). Det finns kvinnliga motsvarigheter till solmunkar - soljungfrur. Dessa är kvinnor som avsvurit sig allt köttsligt umgänge med andra och vigt sina liv till att fördriva Hemakios skugga ur sin själ och tjäna Etin. Dessa bor i egna apedioler underställda en áma (moder).
Namet soljungfru är just en direkt översättning från dalkiskan. En jungfru är ju inte nödvändigtvis en ung kvinna, utan en kvinna som inte haft sexuellt umgänge. Det dalkiska namnet är tadornea (solmunk: tadocímmio).
PS. Ordet címmio är svåröversatt. Det syftar till en person som är målmedveten, skärpt och fokuserad.
PS. Ordet címmio är svåröversatt. Det syftar till en person som är målmedveten, skärpt och fokuserad.
Munkväsendet på Caddo
Munkväsendet på Caddo har mycket gamla anor. Redan innan Odos födelse fanns det på Caddo män och kvinnor som avskärmade sig från andra för att ägna sig åt andliga övningar. Dessa shamaner är på ett sett urtypen av de munkar som idag finns på Caddo. Själva munkrörelsen började på 100-talet då flera andliga individer ansåg att den Lysande Vägens ideal snabbt hade förvärldsligats och kompromissats efter Odos bortgång. Dessa män och kvinnor sökte sig till avlägsna platser för att be och meditera.
En av dessa var Káso Dericõ (S:t Dericus) som var en framgångsrik handelsman, men som efter en fruktansvärd storm till havs omvände sig till Etin. Han sålde allt han ägde och bosatte sig, endast iklädd en sliten tunika, på en obebodd klippö söder om Caddo. Efter att ha bott där i fjorton år återvände han till fastlandet med en tjock samling texter som han skrivit under sin tid i ensamhet. Dessa skrifter blev grunden till det som idag är S:t Dericusregeln, den levnadsregel som de flesta av Caddos solmunkar och soljungfrur lyder under.
Caddo har inte munkordnar på samma sätt som fastlandet (med ett undantag, se nedan), utan munkarna är istället del av själva kyrkan. De är underställda bontisâlerna och respekterar prästeskapet. Det dalkiska ordet för solmunk är tadocímmio. Ordet är egentligen väldigt svåröversatt. Tados betyder "sol" medan ordet címmio syftar till en person som är målmedveten, skärpt och fokuserad. Man kan säga att det finns fyra typer av solmunkar (och är tadornea, "soljungfrur") på Caddo: vanliga solmunkar, solvandrare, eremiter och Odosmunkar.
De vanliga solmunkarna bor i kommuniteter bundna till en apediol. De lyder under S:t Dericusregeln som kräver fasta bönestunder, strikt disciplin och tider av tystnad, fasta och ensamhet. Regeln uppmuntrar däremot att man sammansluter sig i en klostergemenskap då han av egen erfarenhet visste hur svår ensamhet kunde vara. Han menade att man behövde bröders och systrars stöd i bön och kontemplation. Vanliga solmunkar håller sig till sin apediol, men är inte förbjudna att resa under kortare tider. Det krävs endast att man får sin dédos eller ámas ("fader" eller "moder", apediolens överhuvud) välsignelse. Vanliga solmunkar tränas ofta i en speciell stavkampskonst som kallas tanno-tekniken. Det är en del av S:t Dericusregeln, som menar att andlig övning utan kroppslig övning är farlig och osund.
Solvandrare är munkar och jungfrur som fått sin dédos eller ámas välsignelse att lämna apediolen och återvända till världen. De kan vara ensamma missionärer som reser land och rike över, eller så bosätter de sig i någon by och hjälper den lokala riarken i dennes verk. Ibland bosätter sig en solvandrare i en by som inte har någon ociott för att ge folet andlig vägledning och praktisk hjälp.
Eremiter är enstöringar som helt lämnat bakom sig världens bekymmer för att helt fokusera på bön och självrannsakan. Caddo har ovanligt många eremiter, och trots sin mycket märkliga framtoning är eremiterna mycket respekterade av dalkerna. Eremiterna är mystiker som genom meditation och sträng askes fått insikt i saker som vanliga dödliga sällan kan förnimma. Därför är det into ovanligt att man vallfärdar till dessa eremiter för att (om man lyckas finna dem) rådfråga dem och be om vägledning. Den mest extrema varianten av eremiter är de s.k. klipphelgonen som då och då dyker upp i Appobergen. Dessa munkar (och i sällsynta fall, jungfrur) finner en hög och svårtillgänglig klippa där de tar sin boning. Nakna och till synes utan mat och dryck lever de sina liv under mycket stränga förhållanden. Nästan alla dessa eremiter har gudomligförklarats, vilket är anledningen till att de redan i detta livet kallas "klipphelgon".
Den fjärde kategorin munkar är de s.k. Odosmunkarna. Odosmunkarna tillhör "Orden till Odos minne" vilket från början var menat att vara ett missionsinitiativ, men då munkarna inte lyckades åstadkomma de resultat man väntat sig tog man istället på sig samma roll som Mandelorden på fastlandet, dvs. man lade sin energi på forskning och undervisning istället för mission. Skillnaden från Mandelorden är att man behöll klosterlöftena för att kunna fortsätta hedra och ära den gudomlige Odo. Trots att exarken i Arno flera gånger förbjöd munkarna tog dessa kontakt med Mandelorden på fastlandet, och man lärde sig mycket av varandra. Exarken kunde inte längre välsigna munkarna utan drog år 210 e.O. sin hand från dem. Munkarna organiserade sig då som en orden (med förebilder från fastlandet) och kallade sig "Orden till Odos minne". De blev självständiga och lever idag utanför den dalkiska kyrkans gemenskap. Däremot håller man fortfarande hårt på sina klosterlöften om fattigdom, lydnad och celibat.
Det är solmunkarna och soljungfrurna som är den dalkiska kyrkans missionärer. Riarkerna är endast församlingsföreståndare och helare för sin flock, och därför finns inte begreppet missionärsriark som det gör på fastlandet. Nästan alla dalkiska missioner börjar med att ett grupp munkar reser ut och bygger en apediol. Runt apediolen växer sedan en infrastruktur upp och utvecklas ofta till små samhällen. I Efaro finns hela städer som vuxit upp kring apedioler. När dessa apediolkommuniteter blivit etablerade kommer ofta en bontisâl resande och utkorar riarker och tempeltjänare från den nyomvända lokalbefolkningen. Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen är helt främmande för att använda våld för att tvinga folk till omvändelse. Det anses strida mot Etins fjärde bud: "Begå icke grymma handlingar!".
PS. Caddodokumentet har nu 38 sidor och växer stadigt... Vad sysslar ni andra med?
Skämtar naturligtvis... Jag är lyckligt lottad som funnit tid till att arbeta på detta mellan tentor och projekt!
Munkväsendet på Caddo har mycket gamla anor. Redan innan Odos födelse fanns det på Caddo män och kvinnor som avskärmade sig från andra för att ägna sig åt andliga övningar. Dessa shamaner är på ett sett urtypen av de munkar som idag finns på Caddo. Själva munkrörelsen började på 100-talet då flera andliga individer ansåg att den Lysande Vägens ideal snabbt hade förvärldsligats och kompromissats efter Odos bortgång. Dessa män och kvinnor sökte sig till avlägsna platser för att be och meditera.
En av dessa var Káso Dericõ (S:t Dericus) som var en framgångsrik handelsman, men som efter en fruktansvärd storm till havs omvände sig till Etin. Han sålde allt han ägde och bosatte sig, endast iklädd en sliten tunika, på en obebodd klippö söder om Caddo. Efter att ha bott där i fjorton år återvände han till fastlandet med en tjock samling texter som han skrivit under sin tid i ensamhet. Dessa skrifter blev grunden till det som idag är S:t Dericusregeln, den levnadsregel som de flesta av Caddos solmunkar och soljungfrur lyder under.
Caddo har inte munkordnar på samma sätt som fastlandet (med ett undantag, se nedan), utan munkarna är istället del av själva kyrkan. De är underställda bontisâlerna och respekterar prästeskapet. Det dalkiska ordet för solmunk är tadocímmio. Ordet är egentligen väldigt svåröversatt. Tados betyder "sol" medan ordet címmio syftar till en person som är målmedveten, skärpt och fokuserad. Man kan säga att det finns fyra typer av solmunkar (och är tadornea, "soljungfrur") på Caddo: vanliga solmunkar, solvandrare, eremiter och Odosmunkar.
De vanliga solmunkarna bor i kommuniteter bundna till en apediol. De lyder under S:t Dericusregeln som kräver fasta bönestunder, strikt disciplin och tider av tystnad, fasta och ensamhet. Regeln uppmuntrar däremot att man sammansluter sig i en klostergemenskap då han av egen erfarenhet visste hur svår ensamhet kunde vara. Han menade att man behövde bröders och systrars stöd i bön och kontemplation. Vanliga solmunkar håller sig till sin apediol, men är inte förbjudna att resa under kortare tider. Det krävs endast att man får sin dédos eller ámas ("fader" eller "moder", apediolens överhuvud) välsignelse. Vanliga solmunkar tränas ofta i en speciell stavkampskonst som kallas tanno-tekniken. Det är en del av S:t Dericusregeln, som menar att andlig övning utan kroppslig övning är farlig och osund.
Solvandrare är munkar och jungfrur som fått sin dédos eller ámas välsignelse att lämna apediolen och återvända till världen. De kan vara ensamma missionärer som reser land och rike över, eller så bosätter de sig i någon by och hjälper den lokala riarken i dennes verk. Ibland bosätter sig en solvandrare i en by som inte har någon ociott för att ge folet andlig vägledning och praktisk hjälp.
Eremiter är enstöringar som helt lämnat bakom sig världens bekymmer för att helt fokusera på bön och självrannsakan. Caddo har ovanligt många eremiter, och trots sin mycket märkliga framtoning är eremiterna mycket respekterade av dalkerna. Eremiterna är mystiker som genom meditation och sträng askes fått insikt i saker som vanliga dödliga sällan kan förnimma. Därför är det into ovanligt att man vallfärdar till dessa eremiter för att (om man lyckas finna dem) rådfråga dem och be om vägledning. Den mest extrema varianten av eremiter är de s.k. klipphelgonen som då och då dyker upp i Appobergen. Dessa munkar (och i sällsynta fall, jungfrur) finner en hög och svårtillgänglig klippa där de tar sin boning. Nakna och till synes utan mat och dryck lever de sina liv under mycket stränga förhållanden. Nästan alla dessa eremiter har gudomligförklarats, vilket är anledningen till att de redan i detta livet kallas "klipphelgon".
Den fjärde kategorin munkar är de s.k. Odosmunkarna. Odosmunkarna tillhör "Orden till Odos minne" vilket från början var menat att vara ett missionsinitiativ, men då munkarna inte lyckades åstadkomma de resultat man väntat sig tog man istället på sig samma roll som Mandelorden på fastlandet, dvs. man lade sin energi på forskning och undervisning istället för mission. Skillnaden från Mandelorden är att man behöll klosterlöftena för att kunna fortsätta hedra och ära den gudomlige Odo. Trots att exarken i Arno flera gånger förbjöd munkarna tog dessa kontakt med Mandelorden på fastlandet, och man lärde sig mycket av varandra. Exarken kunde inte längre välsigna munkarna utan drog år 210 e.O. sin hand från dem. Munkarna organiserade sig då som en orden (med förebilder från fastlandet) och kallade sig "Orden till Odos minne". De blev självständiga och lever idag utanför den dalkiska kyrkans gemenskap. Däremot håller man fortfarande hårt på sina klosterlöften om fattigdom, lydnad och celibat.
Det är solmunkarna och soljungfrurna som är den dalkiska kyrkans missionärer. Riarkerna är endast församlingsföreståndare och helare för sin flock, och därför finns inte begreppet missionärsriark som det gör på fastlandet. Nästan alla dalkiska missioner börjar med att ett grupp munkar reser ut och bygger en apediol. Runt apediolen växer sedan en infrastruktur upp och utvecklas ofta till små samhällen. I Efaro finns hela städer som vuxit upp kring apedioler. När dessa apediolkommuniteter blivit etablerade kommer ofta en bontisâl resande och utkorar riarker och tempeltjänare från den nyomvända lokalbefolkningen. Den dalkiska grenen av den Lysande Vägen är helt främmande för att använda våld för att tvinga folk till omvändelse. Det anses strida mot Etins fjärde bud: "Begå icke grymma handlingar!".
PS. Caddodokumentet har nu 38 sidor och växer stadigt... Vad sysslar ni andra med?
Skämtar naturligtvis... Jag är lyckligt lottad som funnit tid till att arbeta på detta mellan tentor och projekt!Helbra!!! Kan tänka mig att pilla lite mer på fastlandet...men dalkerna lägger grunden.
Riark låter könsneutralt. Apedioler styrs väl för män av en pát-riark (dada) och nunnorna av en mát-riakr (mama)?birkebeineren skrev:Tycker bra!
Hur ar det forresten med kvinnan och Lysande Vagen på Caddo? Kan hon bli riark, bontisal eller varfor inte exark? Kan hon bli solmunk eller kanske heller solnunna (måste det vara en skillnad) och i så fall i egna apedioler eller tillsammans med mannliga solmunkar?
Sista inlägget om Caddos religionssektion (kanske):
Solandar
"När Etin hade fullbordat sin skapelse såg han att skuggorna forfarande ruvade över världen, och att allt inte var gott. 'Jag skall bistå folken med min kraft. Mitt ljus skall nå även den mörkaste plats. Därför skall jag skänka dem andar från min egen källa, så de kan växa i vishet, kunskap, styrka och helighet.' Så sände Etin sina solandar, för att bistå dem som visat trohet till det Högste."
- Den Gyllene Boken - Begynnelsens krönikor, andra kapitlet.
Solandar är osynliga andeväsen som i lönndom utför Etins vilja. För det mesta är Altors folk ovetandes om solandarnas gärningar, men ibland låter de sitt ljus bli synligt. Det sägs att den solstråle som träffar varje ny troende vid solceremonin blir till en solande som sedan vakar över denne under resten av dennes liv.
På Caddo har solandarna (d. tadokanei) en central plats. Vid varje Tados délo (sommarsolstånd) utförst på sex olika platser på ön en mycket komplicerad rit som åkallar solandar och binder dem till diverse heliga föremål. Ritualen är inte hemlig, men kan bara utföras av mycket andliga gudstjänare på någon av Caddos helgade platser. Ritualen har aldrig lyckats på fastlandet, vilket är till stort förtret för exarken i Ekeborg. Ritualen kan endast slutföras med framgång av andestarka solmunkar och solriddare, även om riarker eller bontisâler måste medverka i själva ceremonin.
När den långa ceremonin avslutas vid midnatt uppenbarar sig solandarna för ögat i obeskrivligt vackra ljusspel på himlen. De erbjuds sedan att binda sig till en munk eller riddare och ta sin boning i ett föremål. Detta föremål måste tidigare blivit helgat genom en särskilt rit ledd av en riark eller bontisâl. Olika föremål kan användas men vanliga ting är tannostavar, svärd, solamuletter, rustningar, mantlar och ringar. I skrönorna talas om att solandar också tagit sin boning i djur, men det finns ingen nu levande person som kan bekräfta det. En Etinstjänare kan vanligtvis bara binda sig till en solande åt gången, och det naturliga är att de lever tillsammans tills personen dör. Solanden återvänder då till Etin för att invänta en ny herre. Det händer dock att en solande lämnar sin herre tidigare. Om solmunken eller solriddaren lämnar den Lysande Vägen eller med berått mod bryter något av de sex buden lämnar solanden denne. Samma sak gäller om solandens herre bannlyses från den Lysanade Vägens kyrka. Det finns gudomligförklarade helgon i den Lysande Vägens historia som har haft upp till fem solandar i sin tjänst, men detta är något mycket ovanligt.
Ett föremål som förlänats en solande förstärks på ett märkligt vis, och det är svårt att ta sönder det. Själva solanden kan inte skadas på naturlig väg, men det talas om mörk magi som kan påverka och till och med förinta en solande. Om detta talas det sällan på Caddo.
"Ägaren" till en solande kallas solherre. Solherren och solanden kan kommunicera i tanken, men ingen annan kan höra deras samtal. Det finns åtskilliga historier om solriddare som i förtvivlans stund uppmuntrats av sin solande att fortsätta kämpa - varpå hjältedåd utförts.
Det talas ofta om fyra olika typer av solandar: stridssolandar, skyddssolandar, färdsolandar och kunskapssolandar.
Stridssolandar (d. ciossokanei) tar sin boning i vapen av olika typer. Solriddarna på Caddo favoriserar av naturliga skäl svärdet, men även spjut och bågar har blivit välsignade med stridssolandar. Vapen med solandar kan reflektera solljuset även när det är mörkt, och det är lätt att svinga. Det sägs att ett solandevapen strider till hälften av sin egen kraft, och att de praktiskt taget är obrytbara. Det är skarpare än vanliga vapen och sägs kunna penetrera den tjockaste av echtiska rustningar.
Skyddssolandar (d. tébokanei) tar ofta sin boning i rustingar och sköldar, men ibland även i en munks enkla klädnad eller en solriddares mantel. Dessa skyddar sedan dess bärare inte bara från svärdshugg och slag, utan också från eld och kyla. En av de mest legendariska skyddsolandarna var solriddaren Ádeigos mantel, vilken sades kunna ändra skepnad till en gyllene helrustning på Ádeigos befallning.
Färdsolandar (d. veirásokanei) är ovanliga, men åkallas stundom av resande solriddare eller solmunkar som planerar långa pilgrimsfärder. Färdsolandar gör resan lättare och snabbare, och kan ta sin boning i till exempel båtar, sandaler eller hästskor.
Kunskapssolandar (d. títtuskanei) är solmunkarnas favoriter. De kan ta sin boning i praktist taget vad som helst, men solamuletter, trästavar och ringar är vanliga. En kunskapssolande är som ett bärbart uppslagsverk och kan svara på många av solmunkens frågor. Det är en andlig guide och vägvisare i det svåra livet som munk, men kan även bistå med många svar på rent praktiska frågor. En av Caddos andliga giganter Káso Hamakei frågade t.ex. sin kunskapssolande om hur ofta han borde vattna sin basilika.
Det är ytterst sällsynt, men det händer, att en solande kan komma att manifestera sig som ett föremål på Altor. Detta är alltid väldigt oväntat och innebär att en mycket mäktig ande har uppenbarat sig. En sådan ande försvinner inte alltid när dess solherre avlidit. Ett exempel är Káso Pomainos stav som nu har gått i arv i sju generationer från mästare till novis. För närvarane innehas den av en av eremiterna i Seigisgrottorna, men ingen tycks vara säker på vem.
Även om solandar inte binder sig till dem på samma sätt kan de även ge krafter och gåvor till riarker och bontisâler. Detta är förvisso inte något unikt för Caddo, men dessa förmågor är hägt respekterade av folket. Bl.a. har riarker blivit givna förmågan att välsigna örter och läkemedel så att dess verkan förstärks mångfalt. Andra har givits makten att fördriva odöda, motstå magi, frammana solljus med sina händer eller fördriva andar och demoner.
Solandar
"När Etin hade fullbordat sin skapelse såg han att skuggorna forfarande ruvade över världen, och att allt inte var gott. 'Jag skall bistå folken med min kraft. Mitt ljus skall nå även den mörkaste plats. Därför skall jag skänka dem andar från min egen källa, så de kan växa i vishet, kunskap, styrka och helighet.' Så sände Etin sina solandar, för att bistå dem som visat trohet till det Högste."
- Den Gyllene Boken - Begynnelsens krönikor, andra kapitlet.
Solandar är osynliga andeväsen som i lönndom utför Etins vilja. För det mesta är Altors folk ovetandes om solandarnas gärningar, men ibland låter de sitt ljus bli synligt. Det sägs att den solstråle som träffar varje ny troende vid solceremonin blir till en solande som sedan vakar över denne under resten av dennes liv.
På Caddo har solandarna (d. tadokanei) en central plats. Vid varje Tados délo (sommarsolstånd) utförst på sex olika platser på ön en mycket komplicerad rit som åkallar solandar och binder dem till diverse heliga föremål. Ritualen är inte hemlig, men kan bara utföras av mycket andliga gudstjänare på någon av Caddos helgade platser. Ritualen har aldrig lyckats på fastlandet, vilket är till stort förtret för exarken i Ekeborg. Ritualen kan endast slutföras med framgång av andestarka solmunkar och solriddare, även om riarker eller bontisâler måste medverka i själva ceremonin.
När den långa ceremonin avslutas vid midnatt uppenbarar sig solandarna för ögat i obeskrivligt vackra ljusspel på himlen. De erbjuds sedan att binda sig till en munk eller riddare och ta sin boning i ett föremål. Detta föremål måste tidigare blivit helgat genom en särskilt rit ledd av en riark eller bontisâl. Olika föremål kan användas men vanliga ting är tannostavar, svärd, solamuletter, rustningar, mantlar och ringar. I skrönorna talas om att solandar också tagit sin boning i djur, men det finns ingen nu levande person som kan bekräfta det. En Etinstjänare kan vanligtvis bara binda sig till en solande åt gången, och det naturliga är att de lever tillsammans tills personen dör. Solanden återvänder då till Etin för att invänta en ny herre. Det händer dock att en solande lämnar sin herre tidigare. Om solmunken eller solriddaren lämnar den Lysande Vägen eller med berått mod bryter något av de sex buden lämnar solanden denne. Samma sak gäller om solandens herre bannlyses från den Lysanade Vägens kyrka. Det finns gudomligförklarade helgon i den Lysande Vägens historia som har haft upp till fem solandar i sin tjänst, men detta är något mycket ovanligt.
Ett föremål som förlänats en solande förstärks på ett märkligt vis, och det är svårt att ta sönder det. Själva solanden kan inte skadas på naturlig väg, men det talas om mörk magi som kan påverka och till och med förinta en solande. Om detta talas det sällan på Caddo.
"Ägaren" till en solande kallas solherre. Solherren och solanden kan kommunicera i tanken, men ingen annan kan höra deras samtal. Det finns åtskilliga historier om solriddare som i förtvivlans stund uppmuntrats av sin solande att fortsätta kämpa - varpå hjältedåd utförts.
Det talas ofta om fyra olika typer av solandar: stridssolandar, skyddssolandar, färdsolandar och kunskapssolandar.
Stridssolandar (d. ciossokanei) tar sin boning i vapen av olika typer. Solriddarna på Caddo favoriserar av naturliga skäl svärdet, men även spjut och bågar har blivit välsignade med stridssolandar. Vapen med solandar kan reflektera solljuset även när det är mörkt, och det är lätt att svinga. Det sägs att ett solandevapen strider till hälften av sin egen kraft, och att de praktiskt taget är obrytbara. Det är skarpare än vanliga vapen och sägs kunna penetrera den tjockaste av echtiska rustningar.
Skyddssolandar (d. tébokanei) tar ofta sin boning i rustingar och sköldar, men ibland även i en munks enkla klädnad eller en solriddares mantel. Dessa skyddar sedan dess bärare inte bara från svärdshugg och slag, utan också från eld och kyla. En av de mest legendariska skyddsolandarna var solriddaren Ádeigos mantel, vilken sades kunna ändra skepnad till en gyllene helrustning på Ádeigos befallning.
Färdsolandar (d. veirásokanei) är ovanliga, men åkallas stundom av resande solriddare eller solmunkar som planerar långa pilgrimsfärder. Färdsolandar gör resan lättare och snabbare, och kan ta sin boning i till exempel båtar, sandaler eller hästskor.
Kunskapssolandar (d. títtuskanei) är solmunkarnas favoriter. De kan ta sin boning i praktist taget vad som helst, men solamuletter, trästavar och ringar är vanliga. En kunskapssolande är som ett bärbart uppslagsverk och kan svara på många av solmunkens frågor. Det är en andlig guide och vägvisare i det svåra livet som munk, men kan även bistå med många svar på rent praktiska frågor. En av Caddos andliga giganter Káso Hamakei frågade t.ex. sin kunskapssolande om hur ofta han borde vattna sin basilika.
Det är ytterst sällsynt, men det händer, att en solande kan komma att manifestera sig som ett föremål på Altor. Detta är alltid väldigt oväntat och innebär att en mycket mäktig ande har uppenbarat sig. En sådan ande försvinner inte alltid när dess solherre avlidit. Ett exempel är Káso Pomainos stav som nu har gått i arv i sju generationer från mästare till novis. För närvarane innehas den av en av eremiterna i Seigisgrottorna, men ingen tycks vara säker på vem.
Även om solandar inte binder sig till dem på samma sätt kan de även ge krafter och gåvor till riarker och bontisâler. Detta är förvisso inte något unikt för Caddo, men dessa förmågor är hägt respekterade av folket. Bl.a. har riarker blivit givna förmågan att välsigna örter och läkemedel så att dess verkan förstärks mångfalt. Andra har givits makten att fördriva odöda, motstå magi, frammana solljus med sina händer eller fördriva andar och demoner.
Äh den Caddiska versionen av Ljusets väg är ju så präktig att den nästan storknar!
Tacka vet jag Pendons sluge Kerigass. Konspirationer flödar under tempeltaken, kyrkomötena och Synoderna. Kerigassernas maktställning är att jämställas med grevar och hertigar (även militärt).
Kerigassernas ställning i statsapparaten är likartade som den Kardinal Richelieu åtnöjt och använde sig av.
Och Exarken i Ekeborg skulle gärna se att fastlandskyrkan hade samma samhällsregerande ställning som kyrkan i Caddo har.
Och i vissa fall kanske vissa fastlandsbontisaler delar Caddos syn på vissa saker och ting och så att säga infiltrerar inifrån
Givetvis finns också ett stort mått av helighet i fastlandsvägen. Vi har också "de enkla" som i mycket påminner om Fransiskanerorden och övriga fattigordnar. Även på fastlandet finns visa eremiter, rättrådig riarker och kloka munkar.
Men kontentan är att Fastlandskyrkan (i mina ögon) är mer av politik, makt och intriger än den Caddiska grenen.
Tacka vet jag Pendons sluge Kerigass. Konspirationer flödar under tempeltaken, kyrkomötena och Synoderna. Kerigassernas maktställning är att jämställas med grevar och hertigar (även militärt).
Kerigassernas ställning i statsapparaten är likartade som den Kardinal Richelieu åtnöjt och använde sig av.
Och Exarken i Ekeborg skulle gärna se att fastlandskyrkan hade samma samhällsregerande ställning som kyrkan i Caddo har.
Och i vissa fall kanske vissa fastlandsbontisaler delar Caddos syn på vissa saker och ting och så att säga infiltrerar inifrån
Givetvis finns också ett stort mått av helighet i fastlandsvägen. Vi har också "de enkla" som i mycket påminner om Fransiskanerorden och övriga fattigordnar. Även på fastlandet finns visa eremiter, rättrådig riarker och kloka munkar.
Men kontentan är att Fastlandskyrkan (i mina ögon) är mer av politik, makt och intriger än den Caddiska grenen.