Segermonumentet

Monument som står på kajen i stadsstaten Mercana.

Utdrag ur Vidina Ingaldirons klomelliska krönika:

Herr Mervald Knape fick syn på några kardiska riddare i andra änden av torget, och skyndade sig bort för att förklara att konflikten inte angick dem. Spelknepe tog farväl av mig och gick i maklig takt, utan att låta sin sinnesro störas av fallande stenbumlingar, iväg för att ta itu med sina plikter, vilka den här eftermiddagen innebar en stillsam tupplur på de mjukaste kuddar ambassaden kunde uppbringa. Vodelheim rådde mig att vara försiktig, och höjde sig därefter som en såpbubbla i luften och svävade iväg för att få en bättre överblick över situationen.

Själv lät jag mig ryckas med av den allt större folkmassa som orädd pressade sig fram mot Maure medan stenarna for över våra huvuden. Det verkade som alla var glada över att arbetsveckan var slut. Flaskor svingades och öl spilldes över alla och envar. När vi kom fram till kajen mot Maure såg vi att en lika stor massa av cvyrdobor hade samlats på andra sidan floden.

Cvyrdo, Mercanas nordvästra halva och eviga arvfiende, höjer sig högt över både rådhuset, Olems kupol och Bozsas ambassad. Cvyrdos adelsmän älskar höga och snirklande torn av sten, fulla av tinnar och krusiduller, och även en inbiten patriot som jag själv måste erkänna att Cvyrdos skönhet överträffar Mercanas. Det vill säga, tills jag sänkte blicken och såg den eländiga smuts och de skamliga hyddor som de ofrälse tvingades leva i. Det sägs att magillerska baroner inte riktigt kan glädjas åt sin rikedom om de inte är omgivna av fattiga stackare, och det kan jag gott tro. Cvyrdo har liknats vid en handfull juveler som släppts ner i en komocka, och Mercana vid en grönsakshandlares vagn som välts upp och ner. Mercana är långt mycket större än Cvyrdo, och breder ut sig längre längs med Maures inre lopp, medan Cvyrdo är en högre och tätare stad. Mercana är till stora delar byggt av tegel och trä, medan Cvyrdo är hugget i sten. Ett flertal gamla bastanta stenbroar med höga räcken leder över Maure. Den skambelagda handel som dock bedrivs mellan städerna sköts där över, om den inte sköts med båt. Inflödet av spioner, infiltratörer och sabotörer från bägge sidor begränsas bara av de stora risker som dessa tar.

På kajen såg jag för första gången Segermonumentet, Klomelliens eviga utmaning mot Magilre, ett monument inte över en forntida seger, utan över den framtida seger över adelsmännen som man vet skall komma. Tre man hög står den mitt på kajen och blickar mot Cvyrdo med ett aldrig döende hat, väldig och oförstörbar. Berättelsen om Segermonumentet är också berättelsen om Kradin den Evige, dess skapare. Kradin, en mästersmed bland dvärgar, miste redan vid unga år sina tre söner och sina egna ben under en av de magillerska jakterna. Kradin svor evig hämnd mot baron Marcinus av Cvyrdo och dennes släkt, som torterat honom och dödat hans älskade söner. På den här tiden fanns dock inga mästeranimister i Klomellien som kunde hjälpa honom att få tillbaka sina ben och låta honom utkräva hämnden själv. Kradin drog sig tillbaka till sin smedja för att tänka, och snart hörde man återigen det maniska hamrandet från hans hammare och det ilskna pumpandet från hans väldiga underjordiska bälgar. Nästa gång ett av handelshusen hamnade i konflikt med Cvyrdo hoppade Kradin fram på sina träben, med det vitnande skägget i oordning och ögonen rinnande av tårar, vissa säger av sorg, andra säger av trötthet, då han sällan vilade, och erbjöd mästerligt smidda svärd och kompletta helrustningar till de krigare som stod i begrepp att ge sig av till Magilre, för en bråkdel av vad han kunnat få på marknaden. Han lovade också rikliga belöningar till de som förde tillbaka liken eller huvudena av magilriska adelsmän, och en furstlig skatt till den som dräpte Marcinus. Kradins dvärgabröder såg med oro på hans beteende, men valde att inte stå mellan en fader och hans vrede. Under tvåhundra och femtio år fortsatte sedan Kradin sitt krig mot Magilre, Cvyrdo och huset Marcinus. Marcinus själv dog i en hovkomplott, men hans släkt lever vidare än idag, ledd av baronessan Marcia. Kradin levde längre än någon hade trott, därav namnet Den Evige, och många unga dvärgar lyssnade på hans ord om människans medfödda ondska. Mot slutet av sin levnad påbörjade han Segermonumentet, ivrigt påhejad av stadens stadsmästare. Det är smitt nästan helt i härdat järn, och dess fundament sträcker sig långt ner i Mercanas jord, där det är fast förankrat i urberget. Till sin form är det en klomull i naturlig storlek, som under sig krossar en magillersk ziplodit. Klomullen har dock ett mänskligt ansikte, en man med dragen förvridna av vrede och lust. Ziploditen har ett kvinnligt ansikte, förvridet av smärta och lust. Klomullen är också utrustad med en biologiskt helt felaktig, och överdimensionerad, mansslem, med vilken den gör ziploditen sin kur. Turligt nog kan just denna skymf mot Magilre inte ses från Cvyrdos sida, men den väcker alltid munterhet från passerande mercanier. Jag har flera gånger hört dem jämföra sin egen eller sin mans personliga utrustning med klomullens. Förståeligt nog så hatar cvyrdoborna Segermonumentet, men Kradins konst har motstått alla försök att skada det. Cvyrdoborna har därför tvingats nöja sig med att smutsa ner det, vilket var den formella anledningen till eftermiddagens kravaller. Någon hade i hemlighet lyckats måla klomullens ansikte illrött, och till cvyrdobornas stora förtjusning så hade mercanierna inte lyckats få bort färgen. Rött är annars en färg som är förbunden med Segermonumentet. Klomullen har fyra klor på varje fot, smidda i ren mithril, fyra decimeter långa och vassa som lönnmördarknivar ännu efter flera hundra år. Jag behöver knappast påpeka att klomuller saknar klor. Alla förrädare och spioner som fångas släpas under spott och spe till Segermonumentet, där de i full åsyn från Cvyrdo hängs upp nakna och utsätts för långsam tortyr. Ett särskilt grymt (och omtyckt) straff är att hänga förrädaren i en rännsnara från klomullens hals, och därefter dra bort fotstödet, för att på så sätt ge honom en långsam död. Medan stackaren långsamt kvävs sprattlar han med benen och söker stöd, men det enda stöd som finns att få är de vassa klorna. Till stadsbornas munterhet kan en sådan avrättning dra ut på tiden medan den dömde ömsom långsamt kvävs till döds och ömsom skär och spetsar sina egna fötter och ben, och därmed också långsamt blöder till döds. Dessa avrättningar har gett upphov till uttrycken ”att spetsas på klomullens klor” och ”att färga klomullen röd”, förolämpningar som används mot fiender och folk man inte tycker är tillräckligt patriotiska.

Cvyrdo har på sin sida av Maure ställt upp en hög helgonstaty och en schavott med stupstock och galge som ett svar på Segermonumentet. Mercanierna säger att Segermonumentet förkroppsligar konflikten mellan Klomellien och Magilre, men själv tror jag att den snarare förkroppsligar Kradins hat mot alla människor. Det sägs att Kradin gjorde en andra staty, och att den är ett verk av stor skönhet, men var den finns, och vad den föreställer, vet ingen människa.

Kradin har nu varit död i tvåhundra år, men hans arv lever vidare. Om det inte varit för Kradin hade dvärgarna förblivit neutrala i de flesta mänskliga konflikter. Precis som Kradin manar dvärgarna inte sina fränder att spilla blod under mänskligt befäl (hamuriterna undantagna), men de stöder och rustar Mercana i alla dess ansträngningar att hålla Magilre på avstånd.

Vidina Ingaldiron