Saphunianat DiKandalos seglatslogg

Till Galmons klipptempel i Porto Horyni reser unga feliciska kämpar för att uppleva platsen där Galmon först uppenbarade sig för att befria det heliga Felicien från de dermanska barbarernas ok. I klipptemplets grottor och skulpterade nischer söker kämparna skydd från salamanderhettan. Under ledning av Galmons döttrar och De Avskiljda lär de sig att frigöra och fokusera den inneboende kraften som Paridon andats in i alla människor. Till ljudet av dubbelflöjtens frenetiska musik dansar de med spjut och svärd tills alla kämpar snurrar, hoppar och duckar i exakt synkroni. Vapendansen kan pågå i flera timmar då Galmons kraft är i dem. Hit kom jag själv för att finna kraften och lära mig dansa med svärdet.

I klipptemplet finns det skattkammare i vilka Hus och Stam visar upp de främsta av de krigsbyten de tagit i Feliciens krig. Då templet är hugget ur klippan skiljer sig skattkamrarna här från de hemma i Tyros och är precis som templet självt skulpterat ur den rosenröda sten som bergen kring Porto Horyni består av. Jag tillbringade timmar i skattkamrarna för att skåda de byten som mina fränder och landsmän har offrat här: snidade oliphanter, trumpeter av sjöormshorn, efariska stålstandar, poktiska dolkar med skaft av noshörningshorn och fanor och flaggor tagna i strid med alla de folk som seglar de sex haven. Själv hade jag kommit till Porto Horyni för att finna vägen till de sjunde: Maar Lacra och vägen till salamandrarnas söder.

I Huset Carais skattkammare, full av byten ty detta hus har kämpat i mången strid i kungens tjänst, fann jag en flaska av sidonskt klarglas i vilken jag kunde skönja en skriftrulle. Då jag lirkat ur skriftrullen ur flaskan kände jag att den vare sig var gjord av papir eller pergament utan av fint linne. Jag lossade snöret och vecklade ut rullen och läste där de joriska tecknen:

"Må Fraschikel, hon som är, har varit och skall vara, ge mig nåd! Må Hon låta vindarna och havet föra detta brev till Targero, Beyural eller Dakkilo på det att min kära familj skall känna mitt öde och köpa mig fri. Jag, Algar Ermini, sitter fången på den feliciska kapargalären Scoliodon. Mina skeppskamraters öden känner jag icke då de högättade fångarna skiljdes från de lågättade efter det att de djuriska felicierna bordade vårt skepp i natten.

Vi hade precis siktat sydöstra Tolokfes dimhöljda kust med tusentals säckar med spannmål och dussintals balar grilnutyg i lasten. Vår kogg "Vågornas moder" seglade för nordlig vind mot Targero då utkiken ropade ut ett skepp vid babords låring. Skeppet var snabbare än vårt eget och närmade sig så Kapten Lann beordrare Vindhäxan Sigelgaita att med sin magi försöka avgöra om skeppet var vän eller fiende. Vindhäxan reste sin stav mot skyarna och sjöng med låg röst en rytnmsk ramsa medan hon stirrade stint mot skeppet. När hon rapporterade att skeppet som förföljde oss var en galär som förde flaggor prydda av en silverne haj på azur bleknade såväl Kapten Lann som min läromästare och farbror, Vito Ermini. Jag frågade min farbror vilken nation eller stad som förde hajen som vapen och med bister min svarade han: "Det kimzonska huset Carai.".

Kaparen närmade sig och på avstånd kunde vi höra den feliciska dubbelflöjten egga roddarna till allt högre fart. Farbror Vito och Kapten Lann beordrade vindhäxan att väcka en runvind att föra oss snabbare mot Targero och trygg hamn i Thurbel och vi bad alla till Fraschikel att rädda oss från den feliciske kaparen. Efter att lagt ut ett pentagram i salt bakom stormasten knäböjde Sigelgaita i dess mitt, sänkte huvudet och höjde sin stav. Efter ett djupt andetag andades hon ut och en stark vind fyllde seglet och vår fart ökade markant. Vi jublade alla, tackade Fraschikel och hurrade för vindhäxan.

Till en början ökade avståndet mellan oss och vår förföljare, men kaparen reste nu sina egna segel på två´gigantiska rår och hennes röda segel fylldes liksom av våra av vind som syntes komma från hennes akter trots att vinden var nordlig. Trots detta började kaparen att sacka efter och hon försvann efter ett par timmar bortom horisonten. När det skymnade höll Vito och Lann ett rådslag där de beslutade att istället för att fortsätta på kursen mot Thurbel söka skydd i en liten fiskehamn på ön Charun i Megalossundet. De menade att detta skulle lura kaparen att fortsätta mot Thurbel i mörkret. Den sista timmen innan nattvakten ankrade vi upp i Charous lilla naturhamn. I hamnen låg också flera fiskebåtar från Targero då vattnen runt ön är rika på svärdfisk. Trött av anspänning föll jag i min hårda säng i hytten jag delade med min farbror.

Jag hade sovit i kanske ett par timmar då jag hörde skrik och ljuden av svärd mot svärd ute på däck. Min farbror och jag tog våra svärd och smög ut på däck där kaos rådde. Vid akterkastellets dörr låg Kapten Lann på rygg med två harpuner av stål stickandes ur hans kropp. Nakna feliciska kapare hade överväldigat våra matroser och enbart vindhäxan Sigelgaita såg ut att hålla stånd med sin blixtrande stav och pilar svävade på vindar kring hennes huvud. I månljuset såg jag då en drypande våt felicier klättra över relingen bakom Sigelgaita och jag skrek ut en varning. Häxan vände sig om och en av en hennes vindpilar slog in i felicierns axel och han stapplade till, men fortsatte fram mot häxan. I det bleka månljuset tyckte jag mig kunna se att hans ansikte var förvridet och sågtandade huggtänder glänste i vad som enbart kunde kallas en hajkäft. Tyst och med stirrande svarta ögon rusade han fram mot häxan och skakade av sig den blixt hon slungade mot honom. I hans händer var hon enbart en trasdocka och med pumpande gälar slöt sig hans käftar kring hennes hals. För ett kort ögonblick kunde jag höra Sigelgaitas gurglande skrik innan en tystnad lade sig över skeppet. Runt omkring oss stod nu ett halvdussin felicier och riktade sina vapen mot mig och min farbror. Jag kunde se stirrande svarta ögon dra sig in i ögonhålor, käftar fyllda av sågtandade tänder återgå till mänsklig form och gälar slutas till slät hud på feliciernas halsar. Feliciern som hade dödat Sigelgaita slängde nu hennes livlösa kropp över relingen och steg fram till sina män. Även hans ansikte hade nu återgått till mänsklig form men han var täckt av sitt eget och vindhäxans blod. Han bugade för oss och talade: "Tillåt mig att introducera mig själv. Jag är Mattiel DiCarai och ni, detta skepp och all dess last tillhör nu Huset Carais hajmän! ".

Prisbesättningen låste in oss i vår hytt och vi kunde höra ljudet av segel som restes och långsamt gled Vågornas moder ut till havs. Efter ett halvt glas flyttades vi över till den feliciska galären som DiCarai sade hette Scoliodon och var en kapare i Hans Majestäts tjänst. Vinden steg nu och Scoliodon och Vågornas moder satte kurs rakt österut mot Darition. Jag och min farbror låstes in i olika sektioner av galärens lastrum. Det är från detta fängelse jag skriver mitt nödrop. Om Fraschikel är nådig leder hon detta brev till en vänlig erebosisk själ och jag och min farbror kan köpas fria på marknaden i Kasyr! Skrivet av Algar Ermini i det 604:e året efter den dalkiske krukmakarens uppenbarelse."

Jag tänkte nu att pojken trots allt hade funnit ett sätt att stjäla en flaska och slänga den och sitt brev i havet, men att erebosierns gudinna inte had hört hans bön. Typiskt en erebosisk snedseglare att inte förstå att mellan Targero och det sköna Felicien blåser vindarna från nord och strömmarna leder till Vägen bort. Flaskan måste ha förts in i Ormsjön och sedan hela vägen av strömmarna till Porto Haryni där någon hade insett att det rätteligen var Huset Carais byte. Fraschikel är en mäktig gudinna men hennes folk är vekt. Paridon och Galmon skänke oss styrkan att segra!

Nu hörde jag sången från Galmons döttrar i templets korridorer. Kungadömets stridshymn signalerade kattvaktens begynnelse och jag lämnade Huset Carais skattkammare för denna gången.

Utdrag ur den feliciska Mandelacolyten, salamanderkonstnären och äventyraren Saphunianat DiKandalos seglatslogg från sommaren 633 år efter Ankomsten.

---

Noter:

• Salamanderkonst är en felicisk magisk tradition som fokuserar på studiet av eldmagi och sinnespåverkande magi. De flesta salamanderkonstnärer är män (till skillnad från de flesta vindväverskor och vågtämjare som är kvinnor).

• Den feliciska dubbelflöjten används i såväl festliga, religiösa som militära sammanhang. Den ljuder vid gillefester, marsch och rodd. Dess register sträcker sig från en mörk klarinettliknande ton till gälla panflöjtslikande trillar.

• De sex haven är i kimzonsk tradition: Kopparhavet, Golwyndas sötvattenhav, Västerhavet, Masevabukten, Glashavet och Ormsjön. I Porto Haryni kallas Maar Lacra ibland Det sjunde havet och enligt myten kan här vägen till Ärans Salar och Salamandernas söder finnas.

• Huset Carai är ett av tre Stora Hus som ända sedan Kalameikos och Elissas tid lyder direkt under kungen. Sönerna i Huset föds ibland med gåvor givna av Paridon: de kan av egen vilja delvis anta formen av hajar. Till skillnad från äkta hajmän kan det inte fullständigt förvandla sig till hajar utan som mest förändra sin ben till en hajstjärt, en hajfensliknande utväxt på ryggen, gälar på halsen, stirrande svarta ögon med skyddshinna mot vatten samt stora förvridna käftar prydda va rader med sågtandständer. Förvanlingen är viljestyrd och extremt smärtsam. Huset Carais hajmän sägs också vara starkare, uthålligare och läka fortare än vanliga människor. Doften och smaken av blod kan driva dessa hajmän till frenetisk stridslusta. I varje generation föds kanske ett par dussin hajmän och deras insatser i Feliciens krig är legendariska.

• Skattkamrarna är i andra tempel utspridda på tempelgårdarna eller inlemmade i templens omgivande kolonnader och tar själva formen av miniatyrtempel med pelare, skulpturer och friser. Där gudastatyn annars skulle stå finner man istället altare där skatterna vigts till guden. Här finner besökaren rika rustniungs- och vapensamlingar, fanor och annat rikt krigsbyte.

• Seglatsen är en resa som många unga felicier gör efter att de nått sin myndighetsålder. En seglats måste omfatta en sjöresa om minst ett år och en dag. Destinationerna varierar men Porto Horyni, Pandarealia, Melukha, Tricilve och Halle är vanliga destinationer. De allra mest äventyrliga fortsätter från Halle eller Triclve till Babor, Cereval och Demontungan.

• De Avskiljda är krigare som dedikerat sina liv till Galmon och ett liv av meditation, asketism och studiet av vapenkonster. I övriga Ereb kallas de ibland för Galmons riddare. Något som skulle chockera såväl riktiga riddare som en Avskiljd.

• Galmons döttrar är prästinnor som tjänar Galmon. De rekryteras på minst nio år och lever då i celibat med undantag för vissa religiösa högtider.

• Den dalkiske krukmakaren är en term som vissa erebosier använder för Odo.