Melorghiernas Stora tur
Stadsstaten Melorgh skickar regelbundet ut pilgrimer för att utröna gudarnas vilja (och blidka dem) på olika heliga platser i Klomellien. Denna så kallade Stora tur har arton stationer. [1]
”Melorghierna åker kors och tvärs över Klomellien till fler pilgrimsmål än ni kommer att kunna hålla ordning på. Oundvikligen kommer våra anhängare att vilja, eller känna sig tvungna att, besöka platser vi helst skulle se att de undvek. Detta är inget vi ska bråka om eller försöka avskaffa med straffpredikningar. Förklaringen är enkel; även om privata pilgrimer förekommer så är deras månghövdade och långa pilgrimsfärder, deras så kallade stora turer, resultatet av ett kollektivt beslutsfattande där både troende och otrogna är involverade. Hågade män och kvinnor anmäler sig och godkänns sedan av stadens ledning, som också förväntar sig rapport om resultat och järtecken vid hemkomsten. En pilgrimsfärd är därför både till för den egna själen, för den egna storfamiljen och för stadens bästa, och är dessutom en eftertraktad belöning i form av en sorts semester.
Vad vi bör försöka göra är att skydda och stötta dessa pilgrimer så att de lägger mer tid och kraft på den Lysande Vägens pilgrimsmål och mindre på de olämpliga. Detta är ett arbete som bäst utförs ute på vägen, och det vore ett mycket bättre bruk av våra riddare än att slakta orcher och mercanska legoknektar. En hemvändande pilgrim tillbringar resten av året med att berätta historier för sin storfamilj, särskilt under vinterns dystra timmar. Då kan en hängiven Pukianhängare bli lyrisk i sina beskrivningar av katedralen i Addiaskas prakt eller Erfavels generositet och gästfrihet. Betydelsen av detta för vårt långsiktiga arbete behöver knappast påpekas.”
Ur boken ”Till mina efterträdare; Klomellien, dess städer och hur de ska vinnas” av kerisgass Ozymandias (ej publicerad)
Den stora sfinxen
STATION ETT: DEN STORA SFINXEN
Ur ”Instruktioner till pilgrimer” av Servul Pok, senare redigerad av hans efterträdare Vorgal Voosch.
”Ta vägen rakt till Sfinxen.
Stanna inte i Medium på vägen. Om ni har släktingar där som absolut måste besökas, stanna på inga villkor över natten.
Förbered era frågor noggrant och i god tid. Skriv ner dem. Förlita er ej på gudomlig inspiration i det sista ögonblicket. Pröva era frågor och få dem godkända av era resekamrater, av era präster och slutligen av Sfinxens Väktare. Om ni är ute på en stor tur, be om orakelsvar om den kommande färden.
Om möjligt, utforma era frågor på vers, det ger bättre möjligheter till givande svar.
Medtag lämpliga offer till Sfinxen. Sfinxen äter de flesta former av kött, men den för oss enklast tillgängliga födan är får. Fåren ska överlämnas till Sfinxens slaktare och grillare levande. Medtag om möjligt sanziska kryddor. En fråga om den personliga framtiden kräver som regel ett får, om vår stad två får, och om gudarna tre får.
Lyd Sfinxens Väktares instruktioner utan invändningar.
Betala de avgifter han kräver.
Om Sfinxen sover, var tysta och vänta. Avstå även från de brukliga tidebönerna till Puki. Ni har Pukis prästers officiella tillåtelse.
Om Sfinxen äter, stör henne inte med annat än lovsånger.
Rör på inga villkor Sfinxens kropp.
Det är tillåtet att diskret medföra Sfinxens avlagda blå päls, men Sfinxens Väktare kan komma att kräva sin andel.
Ställ era frågor i tur och ordning.
De som väntar på sin tur bör noggrant bokföra svaren till de föregående i kön.
Ställ på inga villkor följdfrågor eller be om uttolkningar.
Om Sfinxen är ute och flyger, gå inte på några villkor i närheten av porten hon vaktar. Hon återvänder snart, och hon har ett skarpt luktsinne och kommer att döda alla som försöker inkräkta, och eventuellt alla andra närvarande med.
För övrigt är porten förseglad, och det sägs finnas ytterligare väktare innanför den.
Om äventyrare närmar sig Sfinxen, gå inte till angrepp eller försök skydda Sfinxen, utan slå omedelbart till snabb reträtt. Gå inte mellan Sfinxen och hennes vrede.
Ställ inga frågor om porten hon vaktar. Sådana frågor kommer att tolkas som ett försök att få passera, och Sfinxen kommer att svara med en gåta. När ni misslyckas med att besvara den kommer hon att äta upp er, och era själar kommer att skäras av från Stadsklippan.
När ni fått era svar, dröj inte kvar utan res så snart ni orkar vidare.
Olems stora tempel i Mercana
STATION TVÅ: OLEMS STORA TEMPEL I MERCANA
Protokoll från Handelsrådet:
Stadsmästare Nusemang: ”Vad gäller den allmänna ordningen så tycker jag att vi borde slänga ut lite fler av de värsta fattiglapparna som skräpar ner våra vackra gator. På vägen hit så såg jag några bedrövliga mellisar, dammiga och magra, som hade mage att uppträda framför Olems tempel.”
Rådsmedlem Gombastur: ”De började väl inte med sina eländiga böner och ojanden hoppas jag? Bop borde inte låta dem tråka ut Olem med sånt.”
Nusemang: ”Nej, de berättade vitsar. Och hjulade och gjorde kullerbyttor.”
Gombastur: ”Öh, jaså?”
Nusemang: ”Dåliga vitsar. Riktigt usla. Vitsar som var gamla och nötta när jag gick i kolt. ”Har ni hört om triskierna som försökte stjäla Kronolaaben? De fick tre år.””
Gombastur: ”Uuuugh”
Rådsmedlem Buacka: ”Skamligt undermåligt!”
Nusemang: ”Och när de skulle hjula så trillade de mest omkull. Det var så sorgligt att folk började kasta sten och matrester på dem. Vi borde slänga ut dem.”
Gombastur: ”Vänta lite nu. Mat sade du?”
Nusemang: ”Ja.”
Gombastur: ”Då måste de ju köpa NY mat. Pengar!”
Buacka: ”Pengar, pengar, pengar!”
Nusemang: ”Men Olem då? Han ser allt.”
Gombastur: ”Jo, men det är väl kul att se andra misslyckas?”
Nusemang: ”Alltid.”
Buacka: ”Bästa som finns.”
Gombastur: ”Och att se något fä bli bombarderat med skit gör i alla fall mig glad. Och då kan vi nog anta att Olem fnissar åt kåpfjantarna också.”
Buacka: (dämpat) ”Ni är lika stora kultister själva…”
Nusemang: ”Var det nåt, fjäderboll?”
Buacka: ” (suck) Vad gäller den bristfälliga kvaliteten på de nyvärvade legoknektarna riskerar de att ge Addiaska konstiga ideer om vi inte…”
Vampyrön
STATION TRE: VAMPYRÖN
Stödanteckningar från en pilgrim:
Lilla turen klar. Snabbt hem och iväg igen. Båt – hemskt. Åkte först på eftermiddagen – ruskigt nära skymning. Skulle bränna rökelse och mässa bön nummer fem – begrep inte ett ord. Molnigt, tror jag såg en vampyr – hon hade blå kåpa och bronshandskar. Det rann vatten, eller blod, eller slem, från munnen på paddstatyn som var mitt ansvar, och ögonen såg djupsvarta ut, men glödde inte. Putsade två gamla Ogim-statyer. Hann inte klart med allt. Kom två skelett, vi rodde iväg direkt.
Solkatedralen i Addiaska
STATION FYRA – KATEDRALEN I ADDIASKA
”Välkomna, välkomna, välkomna till Etins solstråle på Klomellien, det kungliga Addiaska!
Mitt namn är Viznit Täljman, och jag är er guide och beskyddare från och med nu och under hela resten av er pilgrimsfärd. Det var meningen att jag skulle möta er där hemma i Mercana, men vi måste ha gått om varandra. Åh, se inte så skrämd ut, bäste pilgrim! Jag må BO i Mercana, men mina föräldrar är av renaste hisskovitiska blod. Som sagt, jag har förstått att ni gav er av tidigare på grund av det goda vädret och gynnsamma järtecken. Och ni verkar ha överlevt den syndigaste delen av pilgrimsfärden också, utan något manfall i Mercana. Men nu stundar ljusare dagar! Om bara en liten stund inleds soltimmen!
Inne i katedralen kommer ni att få höra den ljuvaste sången hittills i era liv, och omges av fler soltrogna än ni någonsin skådat. Tillsammans kommer ni att sjunga Etins lov och höra hans riarkers vishet. Ni kommer nästan helt säkert att få se självaste Drottningen, trons främsta beskyddare i landet, och kyrkans högste ledare i Klomellien, kerisgass Ozymandias. Om inte idag, så imorgon eller dagen därpå. Och efter soltimmen så kommer ni att spisa tillsammans med de trogna, och borden kommer att vara fulla med munkar, ulepper och riarker, som alla kommer att vara mer än villiga att besvara alla era frågor om den Lysande Vägen.
Idag har ni dessutom riktig tur, för eftersom solen gassar så kan ni vara nästan helt säkra på att det inte blir någon botbön efter…
… jaså, det hade ni sett fram emot. Ja, vi får väl hoppas på moln imorgon då.
Men innan vi går in tänkte jag passa på att visa er mina papper, så att ni vet att jag inte är någon bondfångare som kommer att lämna er i sticket så fort ett band stråtrövare höjer sina pikar!
Se här, mitt yrkesbrev, med själve Vorgal Vooschs stämpel. Och här har jag ett intyg från Pukis tempel som bekräftar att jag är, som de säger ”relativt syndfri, för en utböling”.
Javisst, skicka runt det bara!
Det här intyget från Ogims tempel säger att jag är ”tursam” och det här från den Lysande Vägens kyrka bevisar att jag är vederbörligen solvigd och en sann troende.
Sist men inte på något sätt minst har jag det här intyget, med ganska spretig handstil är jag rädd, där Aesirs tempel försäkrar att jag är bra på att fäktas, skjuta med båge, brottas, springa, skalla missdådare i synen och bita otrogna i tårna! Och det, mina vänner, är färdigheter ni kommer att ha nytta av när vi lämnar Addiaska och reser söderut!
Hör upp! Solbäckenet ljuder!”
Yolevs gamla soltempel
STATION FEM: YOLEVS GAMLA KYRKOR
Om budgeten tillåter så åker man båt till Yolev, och då är den största faran att man blir överfallna av pirater. I annat fall måste man traska den långa landvägen, och riskera att utsättas för rövare, översvämningar och diverse kringströvande monster.
Gropen
STATION SEX: GROPEN
Se Bozsas akademier: Gropen.
Förutom allmän samvaro med de som står jorden nära så är det alla pilgrimers höga önskan att få vandra med JORDVÄG åtminstone en gång i livet.
Portalakademin
STATION SJU: PORTALAKADEMIN
Se Bozsas akademier: Portalakademin.
Hisskovs spelhus
STATION ÅTTA: HISSKOVS SPELHUS
”Lystring!
Imorgon kommer vi fram till Hisskov, och då är det viktigt att vi håller oss till reglerna. Vi håller ihop i grupp och splittrar inte på oss. Hisskov har nästan lika många ficktjuvar som Mercana, och vi måste vara på vår vakt. Jag ska försöka prata in oss på arenan så att ni kan få springa ett lyckovarv därinne.
Alla måste inte spela samma spel, men de som inte spelar väntar på de som gör det. Vi besöker BARA de tre största spelhålorna. Där är fusket någorlunda begränsat, och ledningen vågar inte lura spelarna alltför mycket.
Ja, jag vet, jag tycker också att det ska bli jätteroligt, men kom ihåg att jag har bott i Hisskov, jag vet hur de lurar nykomlingar. Håll er bara till slumpspel, skicklighetsspelen kommer ni att bli skinnade i, oavsett hur bra det verkar gå i början. De är så de lurar er, och sedan, när man tror att man bara kan vinna så spelar de av en allt. Ingen satsar sina kläder, verktyg, vapen, packåsnor eller egendomar hemma i Melorgh, utan bara de pengar ni bär på er. Jag betalar båtfärden till Erfavel, så vidare kommer vi alltid vidare, oavsett hur barskrapade ni blir.
Vad snälla och lugna ner er! Jag förstår att ni är upphetsade, men håll er till tärningsspel, att gissa rätt på koppen är ett säkert sätt att bli lurad. Javisst är Ogim med er, och jag vet att kasinona i Melorgh blev raserade av Pukis och Etins präster, så det här är en ovanlig chans för er att ge er hän åt slumpens makter, men säger inte Glyndelion den Magnifike att Ogims gunst är ombytlig? Så om ni börjar förlora, eller om järtecknen inte håller vad de lovar, så behöver ni inte fortsätta spela, förstått?
Det här är som att valla katter…”
Erfavelklostret
STATION NIO: ERFAVELKLOSTRET
Eventuella vinster från Hisskov som inte via ambassaden i Hisskov skickats hem till Melorgh bör lämpligen offras till klostret här, för från och med nu är det bäst att färdas utan mynt som man kan bli bestulen på.
Bestberget
STATION TIO: BESTBERGET
Nej, det här är alldeles tillräckligt nära. Ni kan se blixtarna härifrån.
Fattar ni inte vad jag säger, det är fullt med orcher där inne.
Nej, de är inte som de orcherna ni har där hemma, de här kommer att äta er levande innan ni hinner hälsa på dem.
Sluta vråla, ni vet inte vad som lyssnar!
Ja, ja, vänta till nästa blixt med att skrika ut ert trots mot Himlens Onda Makter då.
Gå upp och kasta sten på aphuvudet? Ni är från era sinnen, Vorgal sade ju åt er att om ni gjorde något så korkat så kunde ni glömma att få komma hem.
Nej nu räcker det! Språngmarsch rakt österut! Ni kan titta på blixtarna medan ni springer! Jag tänker inte dö här! Den som inte springer i rätt riktning får en arbalestskäkta i familjejuvelerna!
Kvulmsjön
STATION ELVA: KVULMSJÖN
Skriftlig rapport från Indran, femte riddare av Vita Tornet (skickad med skränkråka):
Jag gick upp i gryningen tre dagar efter Odosdagen och försökte hitta spår av orcherkrigare. Tyvärr verkade spåren jag hittade att vara gamla och inte särskilt djupa, och de ledde tillbaka till Bestberget, så de var nästan helt säkert lämnade av Bestbergets egna spejarorcher. Framåt förmiddagen fick jag syn på en mystisk grupp som gick vägen fram under lågmält mässande. Nästan alla var klädda i svarta kåpor, och jag antog givetvis att jag hade haft tur och kommit på zemniterna under en av deras sällsynta expeditioner utanför berget. Mina män ville skjuta ner dem på håll, men jag gav dem order att ligga lågt, och vi förföljde dem. Jag hoppas att ni delar min syn, vördade Ordensmästare, när jag säger att utrönandet av zemniternas långsiktiga planer är värt några bortkastade dagar ägnade åt spaning? Efter flera dagars långsam och tröttsam förföljelse kom de kåpklädda fram till den stinkande Kvulmsjön där de började samtala med sjöns svartalfer. Sedan föll de på knä och bugade upprepade gånger i riktning mot sjön. Därefter klädde de av sig och badade i den vidriga sörjan! Jag beklagar, vördade Ordensmästare, men ingen zemnit skulle göra något sådant, och vi hade uppenbart helt i onödan förföljt en grupp galna melorghiska pilgrimer! Jag räknar med att vara hemma om en vecka, och är beredd på strafftjänstgöring. Att stapla stenar kommer att vara en välkommen omväxling till den här stinkande ödemarken.
Hamurs dvärgars gångar
STATION TOLV: HAMURS DVÄRGARS GÅNGAR
Brev från Barion Stenfot till hans kusin Narion Stenfot i Mercana (skickat med klomull):
Bäste kusin!
Karkor vare med dig! Jag hoppas att dina söner och döttrar gör stadiga framsteg och att din härd aldrig saknar gott järn att smida. Här i södern har vi haft det lugnt än så länge. Inga barbarer, och den nya orten verkar lovande.
Jag måste fråga dig om råd i en känslig fråga. Du har ju haft med nordmänniskor att göra, och för några dagar sedan råkade jag ut för några underliga långskånkar som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera. De var ungefär tre dussin till antalet, och de närmade sig mina portar långsamt och respektfullt, som vettigt folk gör om de inte vill bli tagna för rövare. De var klädda i svarta kåpor, ett gott val i det här vädret. Helt säkert vävda i Garrika, det hantverket tar jag inte fel på, men jag tror inte att de kom därifrån, deras brytning och ordval var helt fel.
Deras ledare, en hisskovit av de smidiga lemmarna att döma, bad om skydd undan kylan, och då de inte verkade vare sig aggressiva eller tungt beväpnade var jag bunden av gästfrihetens lagar att släppa in dem, sedan jag för säkerhets skull kallat på några av mina bröder om något oväntat skulle tillstöta.
Döm om min förvåning när de började stirra och flina och klappa på bergväggarna. En mager stackare kastade sig ner på golvet och kysste marken, och en annan samlade ihop grus i en liten påse. Under mycket krumbuktande och bugande närmade de sig sedan mig, för att förhöra sig om mitt namn, skaka min hand och be om Karkors välsignelse, alltmedan de flinande som dårar. En sällsynt fräck gynnare började tafsa på mig på skägget och jag var nära att hugga ner honom, men sedan tänkte jag att han kanske var galen?
Jag kom att tänka på vad du skrivit mig om remuntradyrkarna i Mercana, och tänkte att det här kanske var sådana som blivit landsförvisade? Deras ledare var ständigt nervös och verkade generad innan han till slut schasade ut dem från min tröskel, och det stämmer ju också in, du har ju förtäljt mig att människor är rädda för att bli smittade av remuntra som av blåsoten.
Vad tror du, bäste kusin, har jag blivit gäckad av gycklare eller har jag blivit trakasserad av tokar?
Din Kusin
Barion
Pukis staty i Hamur
STATION TRETTON: PUKIS STATY I HAMUR
Från Viznit Täljmans slutrapport till Vorgal Voosch:
Följande tarsdag råkade vi till min stora sorg ut för vårt första dödsfall under färden. Mitt på dagen kom Pukis avbild inom synhåll på botten av Hamervathnas fåra. Den var precis som Ni beskrev den för mig: Såsom sliten ur urklippan och aldrig formad av mänskliga händer. Tyvärr greps unge Borsgk av en sällsynt hänryckning vid dess åsyn, och rusade vilt ropande på Puki nerför branten, trots mina försök att hinna ikapp och hejda honom. Borsgk var en snabb klättrare, men alldeles innan han nådde fram träffades han av ett klippblock som vräktes ut från den motsatta strandens krön. Hans liv stod inte att rädda. Klippblocket var gruvavfall som rutinmässigt slängs över branten, och våra egna rop och Hamervathnas brus hade dränkt gruvarbetarnas slappa varningsrop. De besvärade sig enligt min mening inte med att se sig för innan de släppte stenen, men jag vill inte gå så långt som till att anklaga dem för ren illvilja. Vi höll de nödvändiga riterna på platsen, och det lade naturligt nog sordin på glädjen av att ha nått vårt viktigaste mål innan resans höjdpunkt, Nargivs grotta.
Ett bråk utbröt sedan; vissa ansåg att Borsgk borde begravas på platsen, i Pukis åsyn, medan de flesta ansåg att han borde föras hem till Stadsklippan. Till sist nåddes en kompromiss: Borsgks kropp skulle föras hem till Melorgh, medan hans vänstra fot, som slitits loss i dödsögonblicket, begravdes under ett röse vi reste bredvid Hamervathna. Vila i frid, unge Borsgk, och, om orden tillåts, må ditt nästa liv bli längre och lyckligare.
Æsírs tempel i Hamur
STATION TRETTON KOMMA FEM: AESIRS TEMPEL I HAMUR
Anförande av Hamurs ambassadör i Melorgh:
”Nej. Kungen och prästerna är eniga. Att släppa in er innanför andra muren var en eftergift som aldrig borde ha gjorts, och att släppa in er i templet var ett ännu större misstag. När vi bugade dunkade ni huvuden i golvet. När vi ropade, vrålade ni. När vi spillde blod gjorde ni det också, fast tre gånger så mycket. Vad vi än sade härmade ni efter, utan att kunna språket. Svaret är nej. Vi kan bara tolka era handlingar på två sätt: antingen försöker ni håna oss, eller så försöker ni få oss att framstå som svaga i tron. Resultatet är detsamma, alla melorghier är efter kungligt påbud portförbjudna i den inre staden. Om ni har riter som absolut måste utföras i templet får ni skriva till er ambassadör och be honom att utföra dem. Adjö!”
Bronsbyttan
STATION FJORTON: BRONSBYTTAN
Från vakthavande chefsmagikern i Den Hamuritiska Observationsstationen, hennes rapport till Rådet (levererad med LJUSVÄG):
Jag har nu avsökt hela den femte sektorn och inte hittat några som helst tecken på vare sig zemnitiska eller demoniska aktiviteter. Det finns spår av utrikiska barbarer, och jag har skickat en rapport om den saken till kungen i Hamur. I den nordvästra delen av sektorn hittade jag dock en intressant kultplats som kan tänkas intressera er – dels studerar ju några av er sådant, dels så måste vi veta hur de normala kulterna ser ut för att kunna upptäcka farliga infiltrationer i tid.
Kultplatsen ligger i en liten dal (eller snarare sänka) som vore helt omöjlig att försvara och som inte duger till jordbruk eller bete. Dock ger den anständigt skydd mot den värsta vinden. Jorerna kallar den ”Bronsbyttan” eftersom någon idiot i det förflutna trott sig kunna bryta brons där! Maken till enfald. Det narguriska namnet har jag inte lyckats utröna. Ingen bor där permanent, vilket förklarar varför vi inte uppmärksammat platsen tidigare. Det finns temporära och primitiva boplatser i form av små grottor i sänkans sidor.
Platsen är full med små kultplatser. Jag har identifierat en fallospelare i Frajirs skepnad, vilket är en smula förvirrande, som verkade vara täckt med resterna av årsgamla växter. Wodur har en stenstod som fläckats med blod, osäkert från vad. Hela sänkan är stökig, så här har rått livlig aktivitet vid något tidigare tillfälle. Jag kunde själv bara iaktta två aktiviteter när jag spanade på platsen: dels några ynglingar som övade sig på att tillverka bågar och pilar under Grabirs vakande ögon, och en grupp melorghier som verkade träna sin förmåga att gå bärsärk under en skitig och skäggig hamurits ledning.
Runt en trästod av Bjarowulf hade en rundel fyllts med sand och fint grus, och de halvklädda melorghierna av bägge könen gick lös på varandra med nävarna, under högljutt ropande på Bjarowulf. En del nöjde sig med att titta på. Jag har sett melorghier gå bärsärk fullt beväpnade, och de är inte att leka med, så för en gångs skull verkar de inte kasta bort sin tid på meningslösa riter.
Nargivs grotta
STATION FEMTON: NARGIVS GROTTA
Ur Vidina Ingaldirons Krönikor om Klomellien (ej samtida med Viznit):
På vägen till den Hamuritiska Observationsstationen så stannade vi på en av Hamurs heligaste platser, Nargivs grotta. Mitt på den nakna berggrunden finns en öppning ner till ett mindre grottsystem, där ekona av bergsguden Nargivs råd och bud sägs vara för evigt bevarade. Över öppningen reser sig ett tak av svart marmor, vilande på konstnärligt utförda och snirkligt vridna pelare; ett sällsynt fall av generositet från Melorghs magikerakademi under den Andra Magokratin. Nergången vaktades av två hamuriter som upplyste mig om att det var strängt förbjudet att tala eller föra oväsen nere i grottan. Jag hade inget bättre att göra, så jag gick ner för att höra vad som fanns att höra. Medan jag letade efter en någorlunda bekväm sittplats såg jag några melorghier i svarta kåpor. De satt stilla som statyer under andäktigt lyssnande. Jag satte mig på en kall vass sten, och sedan väntade jag. Efter en timme var jag på väg att ge upp. Svagt, svagt, på gränsen till inbillning hörde jag då en melodisk röst som viskade ”Ät rädisor”. Ät rädisor. Om det här är en bluff med syfte att blåsa godtrogna kultister så är den inte särskilt genomarbetad.
Izeskogen
STATION SEXTON: IZESKOGEN
Mor: ”Samla ihop er allihopa så ska ni få höra. Vutt, hämta in din lillasyster.”
Son nr 5: ”Ja mamma!”
Mor: ”Kommer ni ihåg att vi kommit ner från de mörka, vackra hamur-bergen?”
Barn: ”Ja mamma!”
Dotter nr 3: ”Och där hade Nargiv berättat för dig hur du skulle skilja guld från glimmer.”
Mor: ”Just det. Nu kom vi ner på slätten, och framför oss reste sig en stor, mörk och hemsk skog. Vi måste alla visa gudarna hur tappra och orädda vi var, så vi måste gå in och sova i skogen under hela vägen hem.”
Son nr 4: ”Skogar är inte hemska.”
Mor: ”Nej inte de små här hemma. Men borta i Triska finns en väldig mörk skog.”
Dotter nr 4: ”Alltså mamma. Mörker är väl inget att vara rädd för? Det är mörkt nere i gruvan, och där är jag aldrig rädd.”
Mor: ”Det är för att ingenting kan smyga sig på dig bakifrån genom den goda, hårda klippan.”
Dotter nr 4: ”Utom Nargiv.”
Mor: ”Utom Nargiv. Men i skogen kan det ligga ett monster på lur bakom varje träd. Klättrande saker med långa, långa klor kan dölja sig uppe bland löven. Och löven prasslar hela tiden, så man vet aldrig när de närmar sig. Vi vågade inte tända någon eld, för då kunde någon se oss. Så vi pressade ihop oss så nära vi kunde och spanade ut åt alla håll.”
Dotter nr 3: ”Var det där du träffade pappa?”
Mor: ”Nej, inte direkt. Det kom senare. Men han var mycket tapper den där första natten och stod längst ut med sitt kortsvärd. Första natten hände inget, men ingen av oss kunde sova, för djuren lät hela tiden, och monstren tassade runt oss för att se om vi skulle vekna. När solen steg upp, prisad vare Etin, så sparkade Viznit, som hade sovit upphängd i ett träd, iväg oss vidare norrut. Den andra skymningen kom, och den tredje. Den fjärde natten försvann en av männen längst ut utan att någon märkte hur. Inte ett enda litet pip gav han ifrån sig. Vi märkte inte att han försvunnit förrän solen gick upp.”
Barnen: ”…”
Mor: ”Den femte natten kom spindlarna.”
Son nr 4: ”Jippi! Spindlar!”
Dotter nr 3: ”Ja, det var alldeles för läskigt med osynliga monster, mamma.”
Mor: ”De här spindlarna var hungriga, och giftiga, och ville äta upp oss. Men de var försiktiga med, och sprang runt oss och anföll från olika håll under hela natten. De tog två av oss. En spindel gav mig det här lilla bettet (LYFTER ÄRMEN), men som tur var hade den slut på gift då. Jag skulle ha köpt Nerxim-prästernas salva innan jag åkte, så hade spindlarna hållit sig borta.”
Barnen: ”Oooh!”
Dotter nr 3: ”Jag tycker bättre om spindlar än om beniga Nerxim, mamma.”
Mor: ”Säg inget ont om Nerxim, min flicka, hon har öron överallt. Därefter fick vi vara ifred, och till slut skymtade Sanzas trygga gångar vid foten av en kulle, och vi kunde sova ut. Seså, i säng med er nu allihopa, och dröm vackra profetiska drömmar om hungriga spindlar.”
Barnen: ”Ja, mamma!”
ANMÄRKNING: Kort efter denna pilgrimsfärd slöt Vorgal Voosch ett avtal med Cudda om att eskortera pilgrimerna större delen av vägen. Tre inledande nätter ensamma med skogens fasor bedömdes tillräckligt för att visa oräddhet inför gudarna.
Yagorna
STATION SJUTTON: YAGORNA
Kultist: ”Varen hälsad, högt vördade Yaga!”
Yaga: ”Loge ta mig! Hur hittade ni mig här ute?”
Kultister: ”Hyllad vare Wodur! Hyllad vare Thorm! Hyllad vare Frajir! Hyllad vare Grabir! Hyllad, hyllad, hyllad vare Bjarowulf! Elokir kan gå och dränka sig!”
Yaga: (vänder sig mot himlen) ”Varför just jag? Vad har jag gjort er, goda aesir?”
Kultist: ” Högt vördade Yaga, vi har kommit för utröna de Stora Aesirs vilja! Säg oss, vad…”
Yaga: ”Stopp, stopp, stopp. Inga frågor innan offren erlagts. Guld!”
Kultist: ”Eh, vi har inget guld kvar.”
Yaga: ”Silver, koppar, trakoriska papperspengar, präglade drogpluntor, pälsverk, salt…”
Kultist: ”Tyvärr.”
Yaga: ”Har ni åtminstone något att äta?”
Kultist: ”Prima dvärgabröd!”
Yaga: ”… kom tillbaka när ni jagat rätt på något som går att grilla…”
Sju timmar senare:
Kultist: ”Högt ärade Yaga, du ser ut att vara på väg att flytta.”
Yaga: ”Ja, kan man tänka sig.”
Kultist: ”Till de höga Aesir offrar vi denna, öh, pungråtta, och dessa tre skogsmöss!”
Yaga: ”Det var då det ynkligaste. Ge hit den där veden och låt oss avsluta det här!”
Kultist: ”Säg oss då…”
Yaga: ”Tyst! Hör Aesirs vilja! Gå omedelbart rakt mot den sjunkande solen så fort ni kan. När solen går ner kommer ni att se ett högt träd. Klättra upp i det. Håller er kvar så länge ni förmår. När ni förr eller senare trillar ner som övermogna ekollon och spräcker era tomma träskallar mot marken kommer Aesir att skänka er visioner om sin vilja och om er framtid! Gå!”
Hemkomsten
STATION ARTON: HEMKOMSTEN
I bästa fall slutar Storturen med en triumfatorisk hemkomst, komplett med festande och renings- och helgelseritualer (välsignelserna går från pilgrimerna till prästerna!). En grundlig avrapportering följer, och Gudarnas Råd kommer att vara upptaget i veckor med analyser och tolkningar och därpå följande åtgärder. Vissa pilgrimer som haft intressanta upplevelser utsätts för gruvliga korsförhör och även politiska nyheter tas tacksamt emot.
I fallet med den ovanstående pilgrimsfärden fick Viznit också en rejäl bonus för väl utfört arbete.