Klubbestycke
Spel med ursprung i Kasyr.
Handelsmannen Fringolfs återgivna minne över kasyrisk sport
Det säregna skådespelet började. Först kom en fetlagd karl klädd i säckiga orena kläder och flottig uppsyn med en lindad huvudduk ovanpå det pösiga huvudet. Hans pråliga glittrande smycken och den i övrigt välgödda uppsynen gjorde tydligt klart att detta var spelmästern, han som arrangerade och tog betalt för spelen. Bakom honom kom fyra standarbärare med de fyra lagens mer eller mindre tilltalande heraldiska val av symboler som skulle matcha namn som ”De blodiga dolkarna” eller ”Buksprättarna”. Standarbärarna följdes av lagen i tur och ordning. Varje lag bestod av fem ordinarie spelare och två reserver. Lagen var klädda i någon form av igenkänningstecken, vilket kunde vara en hatt, en armbindel eller ett klädesplagg i någon färg, dessutom de olika, efter egen smak, valda kroppsskydden. Dessa visade en uppsjö av variationer och påhittiga konstruktioner. När lagen kom in på arenan visste jublet inga gränser och redan syntes tendenser till slagsmål på de övre läktarna där överförfriskade supportrar för de olika lagen övergick till handgemäng. Redan kastades också de första grova glåporden till spelarna och en och annan rutten tomat. Spelarna i sin tur tog emot fansens jubel och motståndarnas spott och spe med jämnmod.
Väl ute på arenan stannade paraden och spelmästern äskade tystnad, vilket tog gott och väl femton minuter och efter det att några av de mest bråkiga supportrarna tystats eller kastats ut från arenan. Spelmästern förklarade sedan vilka lag som skulle spela i dagens matcher och i vilken ordning. Under tiden som detta högtravande tal föregick, som få av den samlade publiken brydde sig om, roade sig många med att försöka pricka spelarna i motståndarlag med ruttna ägg, frukt eller grönsaker, vilka fanns att köpa utanför arenan inför matchen i flertalet hastigt och tillfälligt uppslagna marknadsstånd. En och annan smusslade även in stenar, även om sådana inte var tillåtna att kasta. Redan under denna fas byttes en ordinarie spelare ut mot en reserv i ett av lagen, då denne skadats av en kokosnöt.
Efter att spelmästern och standarbärarna samt de lag som inte skulle spela första matchen marscherat ut igen från arenan, till publikens allmänna buanden, kom slagmannen ut. Det var han som dömde matchen och utdelade slag till den som skulle bestraffas för överträdande av spelreglerna. Ibland ”utdömde” han även slag, om han kom åt, till vissa supportrar i publiken som hade oturen att hänga ut över eller ofrivilligt pressats ut över åskådarläktarens räcke.
Så startade då matchen äntligen! Klubbestycke spelas huvudsakligen med hjälp av en rund ungefär en halv meter lång träklubba som man använder för att slå på en av hårt hoplindade och i tjära doppade tygstycken som formas till en någorlunda rund boll med en ungefärlig omkrets på två decimeter. Stycket, som bollen kallas, ska med hjälp av slag från klubborna föras till ett en gånger en meter stort och två decimeter djupt fyrkantigt hål i marken, kallat ”styckegrop”, som finns placerat på vardera kortsidan av arenan. Varje lag försvarar varsin styckegrop och ska försöka att träffa det andra lagets styckegrop. Förandet av bollen förenas ofta med ett brutalt påpucklande av motspelarna som bjuder tjänsten igen lika brutalt samtidigt som de försöker att ta stycket av det förande laget. Ofta utbryter makalösa fäktningar med klubborna mellan motspelare, vilket i mycket påminner om rena gladiatorfasoner. Reglerna tillåter i princip det mesta utom slag mellan benen eller mot huvudet. Överträdelse av detta bestraffas av slagmannen som med hjälp av knytnävarna utdelar bestraffningen till den olycklige, som inte får slå tillbaka.
De matcher som jag fick se spelades till det att ett lag först fört stycket till motståndarlagets styckegrop fem gånger. Men jag har hört att vissa matcher spelas till tjugo eller till och med trettio gropfall. I sådana matcher undrar jag om de har fler reserver än bara två…?