Irendor

Örike ute i Valgussjön mellan Soluna och Yndar.

Eller

Delvis sjunken kontinent i Valgussjön där bara vissa delar når ovanför vattenytan som öar.

---

Från Felicien:

499-100 f.O.

Post-yndariska sekter och kulter kommer till liv i Glashavets arkipelag (Egentligen Irendor). De gör räder med margylermagiker, kannibalkrigare och zombiearméer mot bl.a. Garumos. Kîmzonerna slår ofta tillbaka med sina egna flottor och drar på sig de överlevande margylernas vrede.

Om vädret över Irendor: [1]

Utdrag ur en lärd monstrologi som beskriver floran och faunan i Irendor:

Om några märkvärdiga monster och varelser som sägs bebo Irendor:

De blå cykloperna har ofta benämnts som Irendors herrar i gamla legender. Det ligger säkert något i detta, ty cykloperna torde, med undantag för drakarna, vara bland de största och starkaste varelserna i Irendor. De hyser ett intensivt hat mot främligar och få som har närmat sig dem har kommit undan med livet i behåll. Deras karaktäristiska blåfärgade bringor orsakas, i alla fall enligt Kosmas Virrsegle i hans 200-talsepos "Avsegles i Orienten”, av cyklopernas myckna förtärande av den blå jätteflodkräftan. Utan denna diet hade deras hud snart återgått till sin naturliga grå ton.

Akefalerna är en ras av jättar som saknar huvud. Istället har de ansiktet mitt i bröstkorgen. Trots att de besitter ett visst förstånd är de ytterst barbariska samt lever på rått kött som de helst sliter av från djur som fortfarande lever. Blir de tillräckligt hungriga ger de stundom varandra samma behandling. Sina största fiender finner de i cykloperna, som ofta med liv och lust slår ihjäl akefaler när de träffar på dem.

De gulskinnade monopoderna lever på Irendors slätter och savanner. De är enbenta och kan uppnå en förvånansvärd hastighet genom att hoppa fram på sina jättelika fötter. Den stora foten skyddar även monopoderna mot såväl regn som sol när de med benet i vädret lägger sig för att vila.

Drakonkopeder är gigantiska ormar med huvuden som liknar en monstruös kvinnas med sylvassa tänder. De är ytterst aggressiva och drivs av en ständig hunger, vilket gör Irendors våtmarker fullständigt livsfarliga för den som vågar sig in i dem.

Panotterna är ett tillbakadraget och skyggt folkslag med purpurfärgad hud. Även om det ofta blir kyligt i de bergstrakter där de lever, behöver de knappast några kläder på grund av sina gigantiska hängande öron som de kan svepa in sig i för att värma sig.

Den fyrbenta rovanden är ett av Irendors mer välkända monster, kanske på grund av det uppstoppade exemplar som finns att beskåda i läsesalen i det stora biblioteket i Sa-Enki. Rovänderna är sällan ett hot mot upptäcktsresande så länge de lämnas ifred. Faran ligger i att de lätt kan misstas för vanliga änder i den höga vassen där de brukar hålla till. De är ytterst snabbfotade och kan med lätthet slita en människa i stycken. När äventyrare återvänder från Irendor utan armar eller ben är det därför ofta den fyrbenta anden som bär skulden.

Den turkosfjällade sjöpantern återfinns i sötvattenssjöar och ser ut som en stor reptil med panterhuvud. Den livnär sig mestadels på fisk och sjöfågel men attackerar gärna andra djur eller människor om den får chansen. Av sjöpanterns fjäll tillverkas ett glittrande och dyrbart pigment som Irendors glashavsfurstar använder till att färga sina kläder med. Sådana kläder anses ha den magiska egenskapen att de förhöjer bärarens skönhet, inflytande och makt.

Kreatodendrer eller fläskträd kallas träd som övertagits av en viss parasiterande svamp. Denna bildar stora köttiga utväxter som suger ut trädets livskraft. När trädet väl är dött, spricker utväxterna och svampen sprider sina sporer. Lyckas man innan dess tappa en sådan utväxt på sin tjocka blodliknande vätska, kan man tillverka en salva som kan få även djupa sår att växa ihop fullständigt och helas på bara några minuter. Priset som patienten får betala är risken att drabbas av den otrevliga irendoriska svullsjukan, som får hela den olyckliges kropp att blåsas upp på ett förskräckande sätt, för att efter några dagar spricka sönder innan döden till sist inträder. Någon bot mot denna otrevliga sot är ej känd.

Anankiner är en ras av elefanter som går på två ben. Man menar allmänt att dessa varelser är intelligenta och äger talets gåva, även om deras civilisation är obefintlig. Anankinerna ägnar sig mestadels åt att fridsamt ströva runt på Irendors savanner på jakt efter korvträdsfrukter och andra godsaker.

Katizier benämns ett småväxt folkslag som lever i jordhålor och klippskrevor. De har mörk blåaktig hud och uppnår sällan mer än en aln i kroppslängd. Sedan långliga tider ligger de i krig mot tranor och påträffas därför ofta i full stridsmundering av brons. Katitzerna är nämligen ett av få irendoriska folkslag som besitter metallurgiska kunskaper.

Klåfingerplantan är en blodsugande växt som livnär sig på att fånga in förbipasserande djur med sina klor och sedan suga musten ur dem. Dess oansenliga storlek till trots innebär det oftast döden att bli fångad av en klåfingerplanta även för djur som är mycket större än den själv. Detta på grund av dess kraftiga och omfattande rotsystem som gör den näst intill omöjlig att rycka upp ur marken. Dess ved är också så seg att den kan göra den skarpaste yxa slö.

De fiskhövdade pygméerna lever i Irendors sjöar, vattendrag och våtmarker. De är ett primitivt och barbariskt folkslag som tillverkar sina redskap av ben eller sten och inte känner till eldens gåva. Sin största fördel har de i att de kan andas i både luft och vatten och därför kan fly till endera elementet vare sig en fara kommer från sjön eller landbacken. Som husdjur håller de sig med bredmunnade löpfiskar, en märklig fisk försedd med ben som den använder för att springa mellan vattendrag och sjöar. Sådana löpfiskar ses ofta beta alger och sjögräs i närheten av de fiskhövdade pygméernas bosättningar.

Kannulaterna är ett primitivt och grönskinnat folk som kan påträffas i tät och snårig vegetation där de på grund av sin hudfärg har lätt för att gömma sig. Emedan kannulaternas kroppsbehåring består av gräs råder delade meningar huruvida de bör hänföras till växt eller djurriket.

De fjärilsvingade och tuppfjädrade Gallotaurerna har både oxhuvud och fiskstjärt. De siktas oftast i flock och sägs flyga fram över slätterna medan de råmar så förskräckligt att de skrämmer slag på både folk och fä. Ekhmelior Kruniten menar att berättelser om sådana bestar är en poetisk metafor för absurditeten i tillvaron, medan den vansinniga poetissan Dzubutta från Zebugor intygar att de verkligen existerar.

- Utdrag ur broder Bamboso från Valiseras encyklopediska verk ”De monstra eksotika”.