Grip

Bestiariumfakta

• Namn: Grip (Gryphuz Severuz)
• Hemvist: Berg
• Vanlighet: Mycket sällsynt
• Regioner: Ransard, östra Kopparhavet

Beskrivning

Utseende

Gripens kropp tycks som ett lån från det majestätiska solunska lejonet, medan dess näbbkrönta huvud och vingar minner till utseendet om den norderebiska klippörnen.

Hela varelsen utstrålar en majestätisk kraft: nobel stolthet kombinerat med djurisk styrka. Den muskulösa kroppens päls är oftast gyllene som deras solunska likars. Den kraftfulla svansen kröns av en mörk tofs. Vingarna och huvudet smyckas av bruna fjädrar. Rovfågelnäbben är skarp som en entikaklinga och skär genom muskler och kött mer skoningslöst än en slaktares bredbladiga styckarkniv. En skillnad på den lejonlika kroppen är klorna. De är liksom kattdjurens in- och utfällbara, men i yttersta positionen betydligt längre. Detta röner till en ypperlig förmåga att säkert röra sig i bergsområdena. Vidare ger det gripen förmågan att kunna "greppa" saker med tassarna under flykt, vilket behandlas mer ingående nedan.

I Kardbergen finns enstaka korpsvarta exemplar, vilka hålles som heliga av de omkringlevande æsírdyrkande barbarfolken. Det ryktas även om ett exemplar, vitt som nyfallen snö. Att den lever i æsírmyterna är tveklöst, men om den existerar i verkligheten är mer osäkert. Det skulle förvisso kunna röra sig om ett albinoexemplar.

Flera gripar i Kardbergen växer sig dessutom större än annorstädes. Det är osäkert om det rör sig om en egen underart till släktet Gryphuz eller om det rör sig om enstaka individer som till följd av fördelaktiga levnadsförhållanden positivt gynnats av naturen. Då de större exemplaren tycks märkbart aggressivare och mer dominanta än sina släktingar kallas de populärt för "kungsgripar" och har också tillsvidare förlänats artnamnet "Gryphuz rek´s".

Ursprung

Väldigt lite är känt om griparnas ursprung. Då deras drag tycks lånade från både däggdjurens och fåglarnas rike, är det en populär teori att odjurens ursprung är magiskt, men inga källor finns till stöd för dessa teser. Släktskap har vidare debatterats med både lejon, fågel rock och hippogriffer. De sistnämnda har exempelvis ansetts som en avkomma fallen från umgänget av grip och häst. Debatterna har fler än fåtaliga gånger lett till blodvite vid Lycéeplan. Margal d.ä. hävdar bestämt ett avlägset släktskap med drakarna, men sanningen ligger ännu förborgad.

Hemvist och Miljö

Griparna bygger sina reden på otillgängliga klippavsatser i berg och högland. Inte sällan i anslutning till grottor eller hålor som skydd mot väder och vind. Redena ser oftast ut som dem av större rovfåglar. Talrikast är de tveklöst i de grymma Kardbergen i nordvästra Ereb, men observationer har även gjorts i både Nidabergen och Grynnerbergen. Det talas också om en stam som huserar högplatån Forithos i nordöstra Samkarna.

Föda

Griparna är utpräglade rovdjur. Vanligtvis rör sig bytet om bergsgetter och andra arter med bergen som habitat, men gripar kan färdas vida på sina stora vingar för att tillgodose sitt födobehov. I gripnästen har man hittat benrester från både hjort- och älgarter med naturliga habitat flera dagsmarscher från fyndplatsen. Hästar tycks särskilt tilltala griparnas smak. Hästar tycks likaledes sky griparna instinktivt och mången god ryttare har kastats av sina riddjur då de i panik sökt undkomma ovanflygande gripar. Detta kan ses som ett fullgott tecken på att ovanstående påstådda släktskap med hippogriffer enkom är mytbildning och amsagor.

De mer kustlevande exemplaren vid Forithos livnär sig enligt vittnesmål i stort på fisk, delfiner, sälar och sjöfågel. Det finns vittnesmål på att en grip slagit ett bergslejon, men det är tveksamt om det i detta fall rörde sig om jakt, utan mer sannolikt att det rörde sig om en reviröverträdelse från lejonets sida.

Jakten

Jaktmetoderna varierar beroende på avsett byte. Den sannolikt vanligaste jaktmetoden är en tyst och snabb dykning från hög höjd. Bestens blotta vikt tillsammans med anslaget från dykattacken är tillräckligt för att bryta bytesdjurets ryggrad.

Mot något större eller farligare bytesdjur nyttjas tidvis en alternativ angreppsmetod. Gripen inleder liksom ovan, från hög höjd med en ljudlös dykning, men nappar istället åt sig bytet från marken och nyttjar därpå rörelseenergin till att kasta in det i en klippvägg eller liknande. Kollisionen om inte dräper, så åtminstone skadar och desorienterar bytet svårligen, varpå gripen omedelbart ånyo angriper. Det brukar då röra sig om en snabb attack mot bytets hals eller nacke.

Mot varelser som utgör ett större hot mot griparna, eller då de vill försvara sina revir mot inkräktare, nyttjar ibland griparna en helt annan strategi. Den går i stort ut på att bombardera målet med klippblock eller fallna trädstammar om dessa finns att tillgå. Det verkar sannolikt att griparna samlar en viss mängd lämplig bråte kring nästet för just detta ändamål.

Fortplantning

Griparna tycks bilda par för livet. Dessa lever sedan tillsammans i den ena partens rede. Vidare lägger gripar ägg. I de barbariska nargurstammarna i norr visar det på mod och styrka att röva ett griprede på ett ägg. Om man från ett sådant ägg lyckas frambringa en grip finns det en möjlighet att faktiskt kunna tämja den, något som anses fullständigt omöjligt med äldre exemplar. Det spekuleras i att Ransards militära framgångar bygger på just att de lyckats med konststycket att framavla gripar ur rövade ägg.

Livscykel

Föga är känt i den civiliserade världen om griparnas levnad. Sannolikt lever gripungarna med sina fäder i omkring ett år. Därefter lever ungdjuren ensamma några år tills dess de når könsmognad, skaffar sig en livspartner och fortplantar sig. I vilka intervaller detta sker är okänt liksom en grips ålder, men mycket tyder på att de kan uppnå åtminstone samma ålder som en man.

Symbolik

I de feodala samhällen som utgör skapelsens krona på Aidne i västra Ereb, är gripen jämte draken ett av de i särklass mest populära av heraldiska motiv. Gripen står här, liksom i det barbariska nord, för styrka, mod och dådkraft. Norröver har gripen en stark religiös position i barbarernas irrläror, då framför allt i den ovan redan nämnda æsírmyten, med vilka inga läsare här skall behöva tröttas. Idag har besten också fått stå som symbol för den raska död som riket Ransard i norr sprider från dess rygg.

Egenheter

Det finns otaliga källor som tyder på att gripen liksom korpen är förtjust i glittrande grannlåt. I gripnästen har, utöver skelettrester från både folk och fä, påträffats bland annat glänsande seldon, silvermynt, glittrande kittelhattar, handspeglar och glasbuteljer.

Gripar är mycket starka bestar. Liksom rovfåglar kan de nedlägga byten flera gånger tyngre än sig själva och flygande tillryggalägga inte helt oansenliga sträckor med dessa. Det finns samstämmiga vittnesuppgifter som med bestämdhet säger sig ha sett beridna gripar greppa häst med ryttare, stiga till väders och släppa sitt byte över dess fränder.

Givet Pendon 593 e.O.