Dvärgiska runraden

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Skriftsystem om ungefär 30 tecken använt av alla dvärgar.

Om dvärgisk urskrift

När dvärgarna först väcktes av Karkôr i urtiden, gavs de sju gåvor: andedräkt, syn, hörsel, skägg, självständiga själar, kreativitet och språk. Dvärgarnas kreativitet och deras språk, föranledde att de redan tidigt under stenars ålder utvecklade ett sätt att kommunicera mer indirekt än med vanligt tal. Detta system, ”stenspråket”, går ut på att, efter vissa regler, placera ut stenar i olika mönster som har olika betydelser. Med stenspråket går det inte att uttrycka komplexa tankar, utan endast enkla meddelanden såsom ”Fara!”, ”Gå åt vänster” eller ”Klipptryffel i nästa grotta”. Trots sina begränsningar hade stenspråket stor betydelse för de första dvärgarna när de utforskade urgrottorna.

Med tiden spred sig dvärgarna ut över världen genom de vidsträckta underdjupen och blev med tiden bofasta i takt med att de lärde sig att odla olika grottsvampar och grottkarpar. Långsamt utkristalliserades ett antal huvudsakliga bosättningar. Först i Grynnerbergen, sedan i norra Akrogal, i södra Akrogal, i södra Orghin och Kard, i Soluna, i den yttersta östern och på Yndar. Alla hade dock fortfarande sporadisk kontakt med varandra och med den heliga uppvaknandegrottan djupt under centrala Akrogal.

Någon gång under det sjunde årtusendet tog grynnerdvärgarna ett steg mot upprättandet av en högkultur i och med att de bemästrade odlingen av den svårodlade klipptryffeln. Ungefär vid samma tid utvecklade de de första fullfjädrade dvärgiska skriftspråket, Ûfrôz-Sînêzh (urgryndur för ”frusna tankar”), oftast känd som dvärgisk urskrift bland de ickedvärgar som ens känner till att den existerar. Bland de fåtaliga mänskliga lärde som har befattat sig med dvärgars skriftkultur har det länge rått delade meningar om huruvida Ûfrôz-Sînêzh inspirerades av alvernas alfabete eller om skriften utvecklades direkt ur stenspråket. Eftersom man inte känner till några bevarade dvärgiska originaldokument från denna tid har frågan inte kunnat ges ett slutgiltigt svar.

Ûfrôz-Sînêzh skiljer sig från andra skriftsystem i det att man alltid stavar orden i sina grundformer. För att utrycka olika böjningsformer använder man sig av särskilda grammatiska tecken som fogas till orden, eller olika skrivriktningar. Till exempel skrivs meningar i presens alltid från vänster till höger, meningar i imperfekt uppifrån och ned och meningar i futurum nedifrån och upp. Ibland kan texten till och med grena ut sig åt flera håll samtidigt, vilket medför att texter skrivna med Ûfrôz-Sînêzh för den oinvigde oftast ser ut som ett obegripligt gytter av streck och geometriska figurer som de flesta inte ens associerar med skrift.

Även om dvärgar idag oftast skriver med runor har Ûfrôz-Sînêzh fortfarande sina användningsområden. Inskriptioner i laggrottor och på heliga byggnader samt annaler och ättartal, skrivs alltid med Ûfrôz-Sînêzh.

Grynnerrunorna

Nästa innovation i det dvärgiska skriftspråkets historia gjordes någon gång i början av Bronsets Ålder. Även denna gång av dvärgarna i Grynnerbergen. På sexkantiga stenar började de rista och måla olika symboler som fungerade som ägandemarkörer och bomärken. Detta inspirerade i sin tur så småningom ett nytt dvärgiskt alfabete, grynnerrunorna.

Enligt legenden var det en ung dvärg vid namn Ûrist Mogûr som i en vision såg den heliga harmonin i sexhörningen och dess kraftnoder, linjer och avdelningar. Ûrists system går ut på att dra streck mellan noderna i en hexagon och på så vis skapa olika symboler. Sådana symboler kallas på gryndur run, pl. rûn, ett ord som har lånats in i många människospråk.

Gryndurhexagon.jpeg

Gryndurhexagon

Det går att skapa otaliga symboler på detta sätt, men bara 26 varianter har ljudvärden. Dessa 26 rûn, den dvärgiska runraden, ställs alltid upp i ett särskilt arrangemang som kallas Karkôrs huvud. I skägget finns rûn för de ljud som dvärgarna uppfattar som ”tunga”, medan ”lätta” ljud som till exempel vokaler återfinns i hjälmen och hornen.

Övriga rûn, som inte är en del av själva alfabetet har en mängd användningsområden. Förutom att sådana symboler brukas som bomärken, används specifika rûn också till matematisk notation och inom dvärgisk alkemi. Vissa rûn, så kallade kraftrunor, eller ûmôragh rûn på gryndur, kanaliserar till och med en del magi. Kraftrunorna används exempelvis för att öka hållbarheten på mat, göra stål extra starkt, att utlösa olika mekanismer och så vidare.

Grynnerrunorna skrivs traditionellt på grottsvinspergament, vilket har förberetts med hexagonrutning. Denna åstadkoms med hjälp av ett särskilt kavelliknande verktyg som rullas i en stämpeldyna och sedan över pergamentet. Sådana rêħôfû (sing. rêħofû) finns i allt från de enkla varianter i trä eller sten med medföljande stämpeldyna som skolbarn använder i sina skrivövningar, till de juvelbesatta praktverktyg som kungliga skrivare håller sig med och som på magisk väg bränner in hexagoner i underlaget.

Olika stilar och varianter

Genom historiens gång har det utvecklats ett flertal olika stilar i dvärgsamhällen runt om på Altor. Dessa är alla avledda ur grynnerrunorna. De viktigaste varianterna listas nedan:

Trimbusrunor

Dvärgarna i Trimbusbergen uppfann ett unikt sätt att skriva på. Till en början hade de inte så stort behov av att använda runorna de hade lärt sig av sina kusiner så särskilt mycket Men så började de att exportera den rödskimrande bergarten salamant. För att garantera kvaliteten på bergarten, som oftast återfinns i form av avlånga sexkantiga kristaller, började Trimbusbergens dvärgar att rista in gruvornas namn i kristallerna. Senare uppstod traditionen att skicka meddelanden till varandra ristade på yxskaft, och skrivkonsten spred sig bland Akrogals dvärgar. En del har hävdat att sättet som Trimbiens dvärgar skriver på, uppifrån och ner i sick-sack med konsonanter på den vänstra linjen och vokaler på den högra, skulle ha inspirerat Kalmurrerna till sitt Ugahiriska alfabet som också skrivs uppifrån och ned, vilket det kanske ligger sanning i.

Kvadratiska nordrunor

I norra Ereb och Orghin utvecklades en säregen variant av dvärgrunorna, kvadratrunorna. Dessa höggs från början i sten, men med tiden kom de också till användning som bokskrift. Numera är denna stil ovanlig och Norddvärgarna har alltmer övergått till varianter av de räta aidniska runorna.

Räta aidniska runor

Dvärgarna i västra Kopparhavsområdet skrev från början med hexagonrunor, men kom att påverkas starkt av det joriska skriftspråket, och deras runor fortsatte därför att vara rätt lika de joriska. De aidniska runorna spred sig längs Västerhavets kust och är idag den vanligaste dvärgskriften i hela västra Ereb.

Bôrim Bläckspares stenografrunor

Bôrim Bläckspare var en köpman verksam i östra Ereb under 400-talet e.O. Under den berendiska pesten 431 e.O. tredubblades priset på bläck över en natt när galläppelkokorskorna i Entika sattes i karantän i två månader, något som gått till historien som det berendiska bläckdebaklet. Den rätt snåle Bôrim ville helst inte bli ruinerad på kuppen när han gjorde sin bokföring och kom då på den lysande idén att helt enkelt strunta i att skriva ut huvudstavarna i runorna och på så vis spara in hälften av sina bläckutgifter. Bôrims uppfinning spreds snabbt bland dvärgiska köpmän från Krun till Erebos och sedermera till kanslister, arkivarier o.dyl.

Brutna bokrunor

De brutna bokrunorna är en modern variant av de aidniska runorna, som är relativt vanlig som bokskrift bland dvärgar i Klomellien och Magilre. Stilen är starkt inspirerad av vissa moderna västjoriska runformer.

Forngizuriska stämpelrunor

I Soluna hade dvärgarna under forntiden för vana att använda tunna plåtar som bands ihop till stora guld, silver eller kopparkodexar. För alldagliga brev, räkenskaper och liknande användes blyplåtar. Plåtarna täcktes med runor som stansades in med hjälp av särskilda punsar (dob, pl. dôb av roten d-b ”slå eller trycka till”, ett ord som med stor sannolikhet är ljudhärmande). Även om tekniken numera har förändrats till att använda stämplar på pergament eller ibland blad från vissa djungelträd, kallar man fortfarande stämpelpennan för dob. Skrivargillet i Bôrh-Mbugû i Gizurbergen använder fortfarande en hammare och två korslagda dôb som emblem.

Moderna stämpelrunor

Stämpelrunorna lånades för länge sedan in av Grynnerbergens dvärgar för att signera smidesarbeten eller keramik. Med tiden föll de mer eller mindre i glömska i Ereb, men upplevde en renässans för ett hundratal år sedan när någon kom på att man kunde skapa en stämpelrunvariant av Bôrim Bläckspares praktiska stenografirunor. De stavlösa stämpelrunorna blev snabbt populära och är idag den vanligaste vardagsskriften bland dvärgar i östra Kopparhavsområdet.

Dvargrunor.jpeg

Dvärgrunor

Hur man skriver med dvärgrunor

Precis som på jori skrivs dvärgrunor från vänster till höger, men med en viktig skillnad. Dvärgarna använder sig nämligen konsekvent av bindrunor. Vokaler står bara ensamma i början av ord, i andra fall är de alltid bundna med föregående konsonant. Detta gör att antalet tecken skenbart blir högre än vad de egentligen är och är en av de första svårigheterna som möter varje student av dvärgiska språk. Den dvärgrunrad som skiljer ut sig är den Trimbiska som läses uppifrån och ner i sick-sack. Här skrivs alla runor ut, fast är bundna till varandra allihop uppifrån och ner som ett slags samstavsrunor. Det kan också nämnas att de Forngizuriska runorna konsekvent skrevs från höger till vänster.

Borimblackspare.jpeg

Bôrim Bläckspare

Länkar

Om gryndur och skriftens uppbyggnad: [1]

Diskussion och idéer: [2]

Om ett eventuellt ursprung: [3]

Senaste utkast: [4]