Det furgiska äventyret

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Soltåg som gick mot Furgia 214-217 e.O. Det utgick från Solstaten i Efaro där solfarare från Ereb hade etablerat ett rike efter Första soltåget 196-199 e.O. Målet var Etins bergshelgedomar vid Faoriam men även ren äventyrslusta. Soltåget leddes av härförarna Gilbertus Silvervåg och Lociuz Nica Aurelo a Claravalz, med stärkt stöd av riddarna som senare kom att bilda Den Helige Odos Orden. En följd av det furgiska äventyret var händelserna som gjorde att solfararen Embrosiuz Embago ab Embra kröntes som kejsare av Furgia under året 217 e.O. Gilbertus Silvervåg själv blev kung av Garhuea i dagens Krun.

Bergdahl skrev (2009-01-08): [1]
Soltåget mot Furgia
Soltåget mot Furgia, en förlängning av det första soltåget, hade sin upprinnelse i det relativa lugn som infann sig i norra Soluna efter etableringen av Solstaten 212 e.O. I norra Soluna kom solfararna i kontakt med handelsmän från det fjärran Furgia, och en och annan solfarare lyssnade nyfiket på berättelser om magnifika, men sedan hundratals år övergivna helgedomar tillägnade en gudom, av furgierna benämnd Eladain. Bland många solfarare ansågs denne Eladain vara den samme som Etin, och att det nu var varje god troendes plikt att fortsätta soltåget mot Furgia för att återta helgedomarna i Etins namn. Särskilt framträdande om denna åsikt var den berendiske greven Gilbertus Silvervåg av Laterna,, uppbackad av en sammanslutning jorpagniska riddare, Den helige Odos brödraskap, med Lociuz Nica Aurelo a Claravalz i spetsen. I solstaten fanns vid tiden gott om solfarare som anslutit det första soltåget i slutskedet och inte hunnit få sin religiösa iver eller äventyrslystnad stillad. Bland dessa föll tanken om att fortsätta soltåget österut i god jord. Många anslöt sig till Gilbertuz och antalet som krävde ett soltåg mot Furgia växte med tiden till en formidabel skara. Ett formellt godkännande av exarken Arcival I erhölls aldrig trots påtryckningar, men soltåget välsignades emellertid av ett flertal aidniska bontisâler.
Furgierna var vid tidpunken involverade i ett av de otaliga krig som förts med ärkefienderna i norr - kalmurrierna, samtidigt som man ansattes av krigiska nomadstammar i de nordöstra gränstrakterna. När rykten om solfararnas förehavanden nådde de styrande slog dessa dövörat till i hopp om att de bara var illasinnade rykten spridda av kalmurrierier, vilket det mesta talade för då de underrättelser som nått furgierna från Solstaten tydde på att solfararna inte hade skepp nog för att sätta upp en tillräckligt stor invasionsflotta vid den solunska golwyndakusten för att utgöra ett hot. När solfararflottan, via slusstrappan vid Raas Narram, avseglade mot Furgia 214 e.O, var furgierna således oförberedda. Att solfararna skulle ta vägen förbi Raas Narram hade inte slagit furgiernas storkonung och dennes ministrar, då förbindelser med jorerna i det Krunska förbundet vid den aktuella tidpunkten var mycket goda. När jorerna vände furgierna ryggen genom att tillåta solfararna att passera Raas Narram, var det som att huggas i ryggen av en broder.
Jorerna i det Krunska förbundet övergav sina gamla bundsförvanter i kampen mot de akrogaliska nomadern, till vilka de och furgierna räknade de mulekhtrogna i Krun, i tron om att furgierna gick mot ett oundvikligt nederlag i kriget mot kalmurrierna, och att solfararna därav var ett säkrare kort i kampen mot de mulekhtrogna. Efter att solfararna förhandlat sig till tillgång till slusstrappan mot löften om att stöda sin joriska bröder i det Krunska förbundet i deras kamp mot de mulekhtrogna, avseglade således en ansenlig flotta mot Furgia, via Garhuea - nuvarande Stabul. Seglatsen mot Furgia var av Etin välsignad med gynsamma värdeförhållande och var förhållandevis händelselös.
När de styrande i Furgia nåddes av underrättelser om den hastigt annalkande invasionsflottan lamslogs man av tvivel. Stora delar av rikets armé var uppbunden i kriget mot Kalmurrierna och i nordost av strider mot nomader. Att de skulle tvingas till strid mot Solfararna tog andan ur Storkonung och dennes ministrar, men man skickade ut sin eftersatta golwyndaflott i hopp om att denna skulle kunna skrämma iväg solfararna. Furgiernas flotta nedkämpades förhållandevis lätt av solfararna med understöd av krigsskepp från det Krunska förbundet. Nu stod endast furgiernas hopp till en hastigt ihopsatt armé betående av gamla veteraner och unga pojkar, samt kuststädernas stadsvakt.
Efter att solfararflottan nedkämpat furgiernas flotta seglade solfararna söderut utmed kusten förbi gränsfloden Harytis utlopp där de hade furgias huvudstad Ketoriam inom synhåll. Målet som hägrade för solfararna, Etins bergshelgedomar vid Faoriam, som låg några dagsseglatser söder om Ketoriam.


Samlad material (27-08-2011): [2]

Uppdatering (2017-01-05): [3]



Kända deltagare:

Gilbertus Silvervåg (berendier, senare kung av Kungariket Garhuea)

Lociuz Nica Aurelo a Claravalz (jorpagnier)

Calmuz Ecato a Lugulband (jorpagnier, senare Högmästare av Den Helige Odos Orden)

Velmand Duva av Edremer (kardier)

Relverik Hjärtemod av Alemin (berendier)

Borul Merne av Kemaglia (berendier)

Meriuz Umber a Varlene (jorpagnier)

Saxamar Lantz ab Akvanam (jorpagnier)

Embrosiuz Embago ab Embra (jorpagnier, senare kejsare av Furgia)

Valentin Langerskoog av Relgherin (kardier)

Kelina Silversida av Andenin (berendier)

Ingodrik Bougar av Strömme (kardier)

Erinar Salsten av Rinn (zorakier)

Alizia Naknakora a Zast (jorpagnier)

Brand Ulvsson (kardier, senare kung av Kardien)

Xorox Ormundsson (zorakier/nostratier)

Borson Agger (zorakier)

Ganôfryn Järnekstav (kardier)

Eltapos T’eldin (furgier)

Leovin Enhörne (zorakier)

Ragvald Linde (zorakier)

Ervan Måne (kardier)