Kardien

Kardien
Karta
Invånarantal	ca 1 600 000
Befolkning	människor 90%, ankor 7%, halvlängsmän 2%, älvfolk 1%
Huvudstad	Ekeborg (ca 7 000)
Styrelseform	Feodal monarki
Exportvaror	Ull, spannmål, malm och järn
Importvaror	Tyger, salt, ädelmetaller
Religion	Den lysande vägen
Övrigt	Kardiens adelsklass är ytterst stark. Den lysande vägens exark på fastlandet har sitt säte i Ekeborg.

Historia

Kardiens äldre historia finns utförligt beskriven under Aidnes historia. År 424 behärskas Kardien av faltrakerna som styr landet från Faltrax. Den viktigaste minoriteten är echterna på Divras udde som nominellt är underställda Kardiens kung, men i praktiken är självstyrande. Den östliga provinsen Goiana frigör sig samma år och bildar ett fristående alvrike, något som den gamle kungen inte kan eller vill opponera sig mot.

Beronrik den gamle (404-491) tappar på ålderns höst intresset för att regera, blir håglös, deprimerad och virrig. Det märkliga är att det inte endast gäller honom utan en stor del av högadeln också. Det faltrakiska riket börjar förfalla, skatter hämtas inte in och svartfolk tillåts härja utan att adeln samlar hären för att slå tillbaka dem. Flera länsherrar störtas av sina undersåtar och anarki hotar.

Ett mindre antal adelsmän ("de edsvurna") som inte påverkats av den faltrakiska uppgivenheten bestämde sig för att något måste göras åt saken. De begav sig i hemlighet tillsammans med sina närmsta män söderut, till echternas ledare Vidar. Där förklarade man att det faltrakiska folket är i skriande behov av en ny stark ledare. De kommer att möta Vidar med öppna armar ifall han kan tänka sig att bli kung över Kardien. Vidar är till en början avvaktande. Ju längre han väntar desto fagrare blir den faltrakiska kontingentens tal. Så småningom inleder han förhandlingar med dem såsom legitima representanter för det faltrakiska folket och dess kung. Det är nu allmänt känt att dessa adelsmän har lämnat sina domäner och konspirerar mot kungamakten. Även om kungamakten är svag så fruktar de att det inte kan återvända. Vidar kan därigenom fritt diktera sina villkor för att acceptera att bli konung över hela Kardien. De faltrakiska adelsmännen lovas dock att få behålla sina förläningar. Efter att ha sökt stöd bland sina stormän beslutar Vidar så att samla hären och marschera mot Faltrax. Han mobiliserar inte bara stormännen utan även stora delar av folket, vilket ger honom mycket stor här.

Beronrik den Gamle väljer att kapitulera när hären når Faltrax. Huruvida det berodde på den stora övermakten, virrigheten eller en förbannelse som kastats av häxmästaren eller Goianas alver är fortfarande ett tvisteämne.

Förvånansvärt många av de faltrakiska adelsmännen accepterar det nya styret och avtalet som Vidar slöt med de edsvurna adelsmännen. Alla faltrakiska adelsmän gör det dock inte och Vidar skickar ut sin här för att släcka diverse uppror. Detta lyckas bra och echterna kan fira vintersolståndet år 424 som Kardiens nya härskare.

Regentlängd

424-464 Vidar II Rättråde (400-464)

Vidar var mannen som enade Kardien efter att det faltrakiska folket tappat intresset för att styra riket. Han är känd som en oerhört stark och karismatisk man och hela hans styre omges av ett magiskt skimmer i det echtiska folkets ögon. Skördarna var stora, kungen god och det rådde i stort sett fred i landet. Vidar är känd för att han reagerade snabbt på angrepp från bergens svartfolk och Morëlvidynska pirater. Efter maktövertagandet skapade Vidar en fungerade feodal struktur som höll sig oförändrad genom hela hans styre. Ingen adelsman opponerade sig någonsin mot Vidars rättrådiga styre och han är känd som en av Echternas stora hjältar. Vidar dog vid 64 års ålder fridfullt i sin säng och sörjdes därefter djupare än någon annan konung i Kardiens historia.

464-473 Valur I (431-473). Vidar II:s äldsta son. Känd som Valur Valhänt.

Valur växte upp i skuggan av sin starke far och lyckades aldrig axla hans mantel. Han gav under hela sin regeringstid ett osäkert intryck och skaffade sig aldrig någon stork respekt hos sina adelsmän. Valur växlade mellan att passivt se på då adeln startade krig inbördes, med att plötsligt dra in län för adelsmän som endast försvarat sig mot sin aggressiva granne. Perioden var relativt instabilt med många konflikter mellan trätande länsherrar.

473-498 Vidar III Ankkuvaren (455-498) Valur I:s äldste son.

Efter Valurs valhäntes bortgång följde Vidar III. Det visade sig snart att han hade mer gemensamt med sin farfar än med sin far. Vidar var en mycket bestämd regent, stundtals hård. Samtidigt var han känd som lojal och ordhållig. Vidar tillät nästan inga stridigheter mellan adelsfraktioner, men behövde trots det inte avsätta många adelsmän. Hans stora pondus gjorde att han kunde kväsa de flesta konflikter i sin linda, alla var medvetna om att den som inte åtföljde hans påbud omedelbart straffades. Vidar var en skicklig härförare och älskade att själv leda armén i strid. År 493 blossade en arvstvist mellan två grevar upp i en storskalig konflikt mellan hertigarna av Satgherin och Divra. Vidar samlade omedelbart de riddare som fanns vid hovet, 64 st enligt legenden, och red i sporrsträck söderut mot de båda härarna. I gryningen då härarna just höll på att formera sig nådde han fram och ställde sig emellan de båda styrkorna. Efter en stunds spänd avvaktan så red de båda hertigarna moloket fram till konungen och förhandlade fram en fredlig lösning på konflikten. Ingen tänkte ens tanken att bära hand på sin kung. Vid en attack av svarta piratankor mot kardiens kust år 498 lyckas de ta sig ända till Arntuna. Kung Vidar III anländer strax efter till staden och piraterna flyr hals över huvud. Deras ledare Illerest utmanar Vidar III på en envig på liv och död, och precis när Vidar slår svärdet ur handen på Illerest skjuts han i ryggen av en gömd piratanka med ett armborst. Vidar faller död till marken och Illerest tar av skam för sina hederslösa undersåtar Vidars svärd och tar sitt eget liv.

498-530 Elfstan Fagerkind (473-530) Vidar III:s äldste son.

Sitt tillnamn fick Elfstan tack vare sitt fagra anlete. Elfstan var känd för att ha en smak för damer och lämnade många kärleksbarn efter sig. Samtliga blev väl omhändertagna, många av dem blev dubbade till riddare och tjänade i kungens här. Elfstan gav adeln stor frihet och avsatte under sitt styre inte en enda adelsman. Då hertigen av Satgherin besegrade hertigen av Divra och införlivade dennes hertigdöme i sitt eget kommenterade Elfstan det med: ”om man anfaller hertigen av Satgherin så får man väl skylla sig själv”. Detta trots att hertigen därigenom samlade en makt stor nog att kunna utmana kungen. Elfstan var mån om att hålla sig på god fot med alla och var känd för att anordna storslagna fester och tillhörande torneringar. Han var också en erkänt god riddare, men avled trots detta i sviterna efter de skador han åsamkats vid en dyst mot baronen av Slättemark. Elfstan kallade på sin dödsbädd till sig baronen, gav honom sin kungliga välsignelse samt sin bästa häst. Detta för att undvika att ”baronen råkar illa ut senare”. Baronen av Slättemark råkade alls inte illa ut. Han blev sedan en av Vidar IV:s gunstlingar, lyckades utöka sin mark avsevärt och steg i rang till greve.

530-541 Vidar IV Tyrann (500-541) Elfstans andre son

Efter att hans äldre bror Vidar (Elfstan döpte alla sina tre söner till Vidar) avlidit plötsligt i en febersjukdom år 540 och fadern i en tornering året efter, blev Elfstans andre son krönt till konung som Vidar IV. Tillnamnet har han fått då han förde en hård regim gentemot adeln. Vidar IV är den ende av Kardiens kungar som systematisk har försökt att överföra makt från adelsmännen till sig själv. Han drog under olika förevändningar i län och kväste snabbt eventuellt motstånd från protesterande länsinnehavare. Sina många systrar gifta han gärna bort med rika och gamla män utan arvingar. När makarna dog, många av dem plötsligt och oväntat tidigt, överfördes länen till kronan. Alla indragna län blev kronolän som antingen administrerades av en drots (adlig administratör) eller delades ut som apanager (ej ärftliga län) till kungens gunstlingar. När Vidar IV firar sin 37 födelsedag anklagas han av sin blott fjortonårige bror för brödramord, kungamord och svågermord inför samtliga samlade adelsmän. Det blir alldeles tyst i den förut så stimmiga salen. Vidar IV försöker skämta bort det hela och skyller på lillebroderns dåliga ölsinne, men den yngre brodern lämnar slottet i vredesmod tillsammans med sina två närmsta vänner. Han syns sedan inte till på flera år, trots att Vidar IV låter göra grundliga eftersökningar. Vidar IV fortsätter sitt tyranniska styre och nu börjar det koka bland adelsmännen och hertigarna i rådet börjar varna kungen för ”konsekvenser”. När kungen beslutar att Splittra upp hertigdömet Satgherin i två (Satgherin & Divra) kommer den tändande gnistan. Adeln har av respekt för kungamaktens auktoritet länge tigit stilla, men hertigen av Satgherin beslutar sig att motsätta sig kungens beslut. Samtidigt så återvänder kungens yngre bror från sin landsflykt, redan en ärrad krigare med många hjältedåd bakom sig. Han uppmanar alla att följa honom i uppror mot den orättfärdige och ärelöse kungen. Ett blodigt inbördeskrig följer, men till slut står den yngre brodern som segrare efter slaget vid Ekeborg. Vidar IV klarade sig oskadd och förs till sin bror som meddelar att kungen kommer att få leva om han lovar att aldrig mer sätta sin fot på kardisk mark. Detta eftersom han inte vill få kungligt blod på sina händer. Vidar IV sliter då till sig ett svärd och går till ursinnig attack mot sin bror. Denne är dock en mycket skickligare kämpe och försöker att avväpna kungen. Till slut tvingas han dock att såra den äldre brodern så svårt att denne senare avlider. På sin dödsbädd ångrar Vidar IV sina synder, ”jag gjorde allt för kardiens skull, men jag inser nu att det var fel”. Vidar V förlåter honom och han erhåller en kunglig begravning och får vila bredvid sina släktingar i katedralen i Ekeborg.

541-592 Vidar V Hjältekonung (523-592)

Vidar V står tillsammans med Valentin Echte och Vidar II som echternas största nationalhjältar. Han var inte bara en stor konung utan också en hjälte. Många är de berättelserna om hans hjältedåd, de flesta är mestadels sanna. När han störtat sin tyrraniske bror så ställde han saker och ting till rätta genom att återlämna de län som brodern stulit. I de fall arvinge saknades behöll dock kronan marken. Vidar V var dock ingen stor administratör, sådana saker överlät han åt sina underlydande. Själv ägnade han sig helst åt våghalsiga hjältedåd. Han var känd som en fruktansvärd krigare, speciellt som han svingade sitt magiska svärd ”rättvisa” som han införskaffat under sin landsflykt. Det berättas att den nyblivne greven av Stillafors var en riktigt ondsint sadist. Han hängde bönder på löpande band, drog in län, torterade små barn och åt bad inte bordsbön. Vidar begav sig genast dit med ett fåtal riddare. Väl där gav de sig inte till känna utan infiltrerade genom list borgen. Vidar trädde sedan fram inför greven, presenterade sig och förklarade att han kommit för att döma honom till döden. Greven drog blankt, men innan svärdet var ur skidan hade Vidar V dekapiterat honom. Ingen av grevens män lyfte ett finger för att skydda sin herre. Det finns många, många fler berättelser om kungens hjältedåd och de tenderar givetvis att bli mer fantasifulla med tiden. Det är dock otvivelaktigt så att Vidar V var en unik person som besatt nästan övermänsklig styrka och uthållighet. Den enda del av hans liv som är höljd i mystik är tiden han befann sig i landsflykt som han aldrig diskuterat med någon annan en den av hans vänner som överlevde strapatserna och återvände. Vidar avled år 592, ironiskt nog inte på slagfältet utan av kräfta.

592- Vidar VI (550- Vid faderns bortgång stod Vidar VI inför samma svårighet som Valur Valhänt: att axla manteln efter en hjälte. Även om Vidar VI är mycket olik sin far så har han ändå klarat att styra riket på ett framgångsrikt sätt. Vidar har på ett framgångsrikt vis förbättrat skötseln av Ekenfara, något som inte roade hans far, och därigenom ökat konungens inkomster och bättrat på statskassan avsevärt. Vidar VI är kanske tyst och tillbakadragen, men har inte låtit riket styra sig själv. Han grundlade själv Ekeborgs universitet och föredrar att tillbringa sin tid i biblioteket eller vid Ekeborgs magikerakademi framför att delta i kämpalekar. Vidar VI är änkling och utan arvinge då hans hustru fick otaliga missfall innan hon födde en frisk son som dock avled innan ett års ålder. Vidar sörjer sin hustru djupt och har vägrat att gifta om sig trots att nära nog alla i hans närhet har uppmanat honom till det. Hans äldste brorson Helmfrid är utsedd till tronföljare. Detta är dock inte officiellt ännu, något som Helmfrid oroar sig över. Kungen är dock vid fortfarande mycket god vigör.

Geografi

Generellt är Kardien ett torrt och kargt land med lite skog och en del berg. Det mesta av den bördiga jorden är uppodlad av de många livegna bönder som befolkar landet.

Antivins udde

Antivins udde, Kardien nordligaste del, är ett lätt kuperat område med stora grässlätter. En del mindre skogspartier avbryter det i annars enformiga landskapet. Den södra kuststräckan mot Faltraxbukten är delvis uppodlad förutom det stora träskområdet Marsklandet.

Faltraxnäs och Divraslätten

Faltraxnäs är den stora halvö som med Antivins udde bildar Faltraxbukten. Mitt på halvön finns en större skog som heter Glada Skogen som även rymmer ett mindre bergsområde som heter Insakullarna. Nordväst om Glada Skogen är marken blottlagd efter massiv skogsavverkning och landskapet är en stor stäpp. Precis vid kusten har marken lyckats blir uppodlad. Nordost om skogen ligger Divraslätten med mycket bördigare jord. Främst på grund av Phaltofloden som rinner genom området och mynnar i kusten vid staden Faltrax. Söder om Glada Skogen är marken bördigare och stora veteodlingar får vatten från åarna Inspi och Gonlunaån som kommer från Insakullarna. Längst ut på västra Faltraxnäs är marken inte uppodlad utan bebos av penter, ett folkslag som står utanför det feodala systemet.

Divras udde och Brynhildurs skog

Kardiens sydöstra del utgörs av Divras udde. Marken är den bördigaste i Kardien och i princip hela landskapet utgörs av olika odlingar, främst vete och råg. Den breda och trögflytande Gridefloden rinner genom landskapet och från den kan bönderna bevattna sina marker. Den utgör dessutom en viktig transportled genom landskapet. Nordost om Divras udde ligger Kardiens andra skogsområde, Brynhildurs skog. Skogen är uppkallad efter en forna hjältinna och breder ut sig söder om Aidnebergen. Skogen bebos av en del älvfolk.

Klimat

Kardien har ett kopparhavsklimat med varma långa somrar och korta milda vintrar. Under vinterhalvåret kan ljumma skurar förekomma någorlunda ofta, framförallt i de högre belägna bergstrakterna. Nederbörden är i uteslutande fall regn utom riktigt högt upp i Aidnebergen där det kan förekomma snö eller hagel. Under vintern fylls sjöar och vattendrag i bergen som sedan mynnar i åar och floder. På låglandet är det under vintern oftast växlande molnighet och ibland klart väder. Stundtals är det dock kraftig nederbörd även här. Temperaturen håller sig runt 5-10 grader dagtid och ner till 0-strecket nattetid under vintern. Sommaren är mycket varmare och torrare. Det kan gå månader utan tillstymmelse till nederbörd och åar, floder och andra vattendrag kan ibland torka ut rejält. De stora slätterna blir torra och dammiga på sommaren. Skogarna torkar ut, men lövverken som skyddar något samt floder från Insakullarna och Aidnebergen svalkar skogarna till betydligt svalare än ute på öppen mark. Medeltemperaturen ligger runt 20 grader dagtid och 10 grader nattetid på försommaren och runt 35 grader dagtid och 15 grader nattetid på högsommaren.

Städer

Största staden i Kardien är huvudstaden Ekeborg med 7 000 invånare. Andra viktiga städer är Faltrax och hamnstaden Sterborg.

Ekeborg

Huvudartikel:Ekeborg

Faltrax

Huvudartikel:Faltrax

Längst in i sydöstra Faltraxbukten söder om ögruppen Achene ligger fristaden Faltrax. Den är belägen ett par hundra meter in från kusten längs Phaltoflodens utlopp. Under Kardiens första två kungadynastier var Faltrax Kardiens huvudstad, men då echterna tog över makten 424 e.O. flyttades kungens hov till Ekeborg som blev ny huvudstad. Faltrax är dock Kardiens näst folkrikaste stad med ungefär 4 500 invånare. År 574 köpte sig Faltrax fri från hertigen av Dareslätt genom en köpeskilling samt en årlig skatt till kungen.

Samhälle

Kardien styrs enligt en klassisk feodal modell med en regent och en adelklass som förlänats mycket av landet. Adeln som utgörs av folkslaget echter som stammar från landsfadern Valentin Echte. Den övriga befolkningen består till största delen av livegna bönder som försörger sig genom dagsverken åt den lokala baronen. I de större städerna kan man finna en ganska liten medelklass bestående av rikare handelsmän, magiker, hantverksmästare, präster och liknande.

Folkslag

Kardien befolkas till största del av människor. Urbefolkningen utgörs av folkslagen penter och ker-bosh medan echter, losdriver, faltrakier och nordmakare stammar från joriska folkslag. Förutom människor finns en del mindre samhällen med alver, ankor, halvlängdsmän, dvärgar och svartfolk.

Klasser

Adeln styr landet och innehar alla viktiga statliga befattningar. Enligt kardisk lag ärver den äldsta sonen odelat familjens jord och gods. Anledningen är att förhindra att gods delas upp och adeln blir stor men svag. Som följd finns det i Kardien en hel del adelsmän utan mark. Dessa innehar många statliga befattningar eller söker lyckan som präster, legsoldater, sjöfarare, solriddare eller lycksökande äventyrare. När man är på resande fot genom Kardien stöter man då och då på dessa landlösa adelsmän, främst i närheten och i städerna. De är ofta vänliga och trevliga men kan uppfattas som aningen snobbiga om man själv inte är av adlig börd. De vet dock om att de kommit i andra hand men ser det som sitt bidrag för att echterna ska behålla kontrollen över landet.

Bönderna utgör den massiva majoriteten av invånare. De är ohyggligt fattiga och lever under väldigt skrala förhållanden. För att klara livhanken jobbar på dagsverken åt den baron eller länsherre på vars mark de bor och det mesta av produktionen går till adeln i form av skatt. I gengäld är adeln skyldig att ge invånarna skydd mot yttre hot, vilket fungerar förhållandevis bra. De kardiska länsherrarna är ofta väldigt mån om sina undersåtar, främst för att behålla stabiliteten i landet men även för att maximera produktionen i det stundtals skrala landet. Den höga beskattningen omöjliggör att en bonde ska kunna jobba ihop så mycket pengar att han kan köpa sig fri från sin länsherre. Men då de blir väl behandlade av sina länsherrar och får behålla tillräckligt för att få mat för dagen och tak över huvudet nöjer de sig med det.

I städerna kan man hitta en liten del av befolkningen som bildar borgarklassen. Det är rikare personer men som inte tillhör adeln eftersom de inte är echter. En borgare kan vara finhantverkare, handelsman, präst eller en del av den statliga organisationen.

Tornriddarna

Det svarta tornets förgörares heliga orden - Tornriddarna

Inledning ”Vi tornriddare är inga glamorösa riddare till häst som rider från tornering till tornering i sällskap av trubadurer och väna möer. Vi tornriddare är hårdföra, hängivna och allvarsamma män som har vigt vårt liv åt att bekämpa häxmästaren och dennes horder. Oförtröttligt rör vi oss i Inmarks bergstrakter, ständigt på jakt efter svartfolk. På senare tid har vi även tvingats att söka allt mer efter häxmästarens spioner även bland kardiens befolkning. Häxmästarens fingrar gräver sig djupt in i Kardiens själ, och det är endast tornriddarna som har den moraliska styrkan att hålla Kardien rent”

Typ Ordens syfte är att störta häxmästaren från Svarta Tornet, beskydda Inmark samt bekämpa svartfolk i allmänhet.

Säte Orden har säte i Tornborgen i östra Inmark. Det är en stor borg, uppbyggd av åtta stycken, upp till 40 alnar höga, sammanvuxna borgtorn. Framför borgen sträcker en lång mur ut sig som kontrollerar Phaltoflodens dalgångar. Det är svårt att föra en här nerför Phaltofloden utan att först inta borgen. Bild: [1]

Orden har även ordenshus i Ekeborg och Grudgerborg och ett flertal småborgar i bergstrakterna från vilka de utgår då de gör räder upp i bergen.

Storlek Orden är relativt stor. Den innefattar för närvarande stormästaren, 5 kaptener, 41 riddare, 17 väpnare, 114 sergeanter, 35 lekmannabröder, 1 magiker och 3 häxjägare.

Tillträdeskrav För att upptas som riddare krävs duglighet samt att aspiranten är echt. Icke-echter kan dock upptas som sergeanter eller väpnare. Orden har gjort till vana att adoptera föräldralösa barn och låta dem gå i träning för att sedan bli medlemmar i orden.

Rikedomar Orden fick då den bildades ur Gruderska orden tillskänkt en stor del av hertigen av Inmarks gods samt dennes koppargruva. Utöver det erhåller orden ett apanage från kungen om 10 000 gm per år. Rikedomarna tenderar dock att aldrig räcka till då ordens mål kräver betydligt större resurser än så för att kunna genomföras. Det gör också att man pressar ut precis så mycket man kan från de livegna bönder som sliter på ordens gods. Man anser det vara ett nödvändigt pris att betala i kampen mot ondskan.

Makt Tornriddarna får enligt stadgarna inte lägga sig i kardiska angelägenheter som inte berör svartfolk. I Inmark är man dock som störste godsägare en viktig maktfaktor. Orden har ända tills för några år sedan hållit sig strikt till sin mission. På sistone har man dock börjat utkräva avgifter från adelsmännen i östra Inmark för ”utökat beskydd” mot svartfolken. De flesta har valt att betala, men kungen har emottagit ett antal protester. Ordens makt utgår direkt från kungen som har rätt att avsätta och tillsätta stormästare som han vill samt kommendera orden i strid mot Svarta Tornet eller svartfolk när han så önskar.

Militär styrka Orden förfogar över närmare tvåhundra män. Dessa är specialiserade på strid i bergsterräng och är den enda militär styrkan i kardien som har förmågan att besegra svartfolken med deras egna medel. Alla ordens medlemmar behärskar ett flertal närstridsvapen, pilbåge och armborst. Uppdelningen är dock sådan att väpnare och riddare specialiserar sig på den ärofullare närstriden och sergeanterna på avståndsstrid. Ordens kaptener bär endast s.k. bödelsvärd, väldiga tvåhandsfattade huggarklingor av tungt och rostfläckat nordjärn. Bödelsvärdet skall symbolisera den yttersta rättvisan, då häxmästarens smutsiga huvud skiljs ifrån kroppen. Dessa används även då orden skipar rättvisa. Många av häxmästarens handgångna män har fått huvudet avskiljt ifrån kroppen av ett bödelsvärd.

Ofta är orden förstärkt av riddare från andra delar av Kardien som vill göra en insats och få känna på stridens hetta. Tornriddarna välkomnar det då det ökar deras styrka och sprider vetskapen om att hotet från svartfolken aldrig får glömmas bort. Samtidigt leder det till konflikter då ordens riddare kräver fullständig lydnad och disciplin från de som följer med på uppdrag, oavsett rang.

Organisation Ordens ledning utgörs av stormästaren. Denne väljs bland ordens riddare av kungen. Under sig har stormästaren kaptenerna, sedan riddarna, väpnarna, sergeanterna och lägst i rang står lekmannabröderna.

Syfte Ordens syfte är att störta häxmästaren från Svarta Tornet, beskydda Inmark samt bekämpa svartfolk i allmänhet. ”Att finna en slutgiltig lösning på problemet med Svartfolk”.

Grundades Orden grundades i Gruderborg år 288. Ursprungligen användes den av kungen orden för att bevaka handel och säkerhetspolitiska ärenden såväl inrikes som utrikes. Då Vidar V inte ansåg sig behöva någon hjälp med detta så omvandlade han efter det misslyckade kriget mot Svarta Tornet orden till tornriddarna.

Historia Under kriget som utkämpades mellan Kardien-Zorakin och Svarta tornet mellan 540 och 555 visade det sig att hertigen av Inmark stod i häxmästarens sold. Inledningsvis fick svartfolken härja utan att hertigen samlade sina trupper för att kasta ut dem. Då kungen anlände med sin här avsatte han hertigen och tog själv kommandot över dennes styrkor. Under resten av kriget styrdes Inmark av kungliga drotsar. Efter kriget beslöt kungen så att skänka större delen av hertigens gods till den ombildade orden, övriga skänktes som förläningar till riddare som utmärkt sig under kriget. Detta blev starskottet till tornriddarnas guldålder. Tornborgen byggdes, man lyckades knyta ett flertal skickliga magiker till sig och började sin mission. Till en början sökte man verkligen en slutgiltig lösning på svartfolksproblemet. Det tolkades som att söka ett sätt att passivisera svartfolken samt störta häxmästaren. Orden genomförde inte bara räder upp i bergen utan studerade även svartfolkens seder och kartlade de olika stammarna. Man fann så att det fanns möjligheter att skapa sig allianser bland svartfolken då många motsatte sig häxmästarens styre. Under en period då häxmästaren syntes vara bortrest understödde man till och med ett antal klaner som startade krig mot häxmästaren. Detta var till en början framgångsrikt, men då det stod klart för kungen att tornriddarna börjat förhandla med orcher blev så stormästaren Regil, en gång kungens väpnare, avsatt och tvingades efter ett tårfyllt farväl av kungen att bege sig i landsflykt. Stödet till klanerna avbröts, kriget ebbade ut och häxmästaren återvände och återtog sin makt.

Under den nuvarande Stormästaren Boldvin har tornriddarna blivit allt mer fanatiska. Man accepterar ingen annan sanning än sin egen. Orden har tagit till vana att söka upp alla som handlar med svartfolken och avrätta dem efter summariska rättegångar. Orden propagerar aktivt hos Exarken för att förmå honom att starta soltåg mot svartfolken runt Inmarkasjön. Man har även ständigt ett par riddare vid hovet, vars uppgift det är att avslöja häxmästarens spioner samt föra ordens talan gentemot kungen. På sistone har stormästaren utvecklat en sällsynt talang för att avslöja häxmästarens lakejer. Nyligen visade det sig att en av baronerna i Inmark var i häxmästarens sold. Han erhöll syndernas förlåtelse efter att ha skänkt samtliga sina tillgångar till tornriddarna och dog så fri från synd.

Heraldik Ett brutet svart torn mot en lysande gul sol.

Klädsel Tornriddarna klär sig i grå vapenrockar med emblemet på bröstet, svarta mantlar, läderstövlar och handskar samt ett brett läderbälte med ett grovt svart spänne. Under klädedräkten bär man en ringbrynjehauberk med huva. I strid skyddas huvudet även av en tunnhjälm.

Klädseln ändras dock då tornriddarna beger sig upp i bergen för att bekämpa svartfolk. Man bär då enkla vapenrockar utan emblem och gråbruna mantlar. Istället för en tunnhjälm som begränsar synfältet för mycket bär man en enkel öppen hjälm med nässkena. Ansiktet svärtas med sot.

Sedvänjor Varje år hålls om hösten en minneshögtid för de som stupat i ordens tjänst. Speciellt hedras då de som fallit under det senaste året. Ordens medlemmar fastar och vakar under bön.

Anseende Ordens riddare uppträder mycket självsäkert och arrogant. De vet att de har kungens och Etins stöd och att de ständigt strävar mot ett heligt mål. Dessutom så har de anseende om sig att kunna avslöja häxmästarens spioner där ingen annan kunnat ana dem, något som man mycket riktigt också gör.

Samtidigt som den kardiska adeln är tacksam för det skydd som tornriddarna ger dem, så ser de ner på dessa ovårdade utmarksriddare som oftast är av enkel härkomst och jämförelsevis dåliga hästkarlar. Man upprör sig också över hur faltrakiska sergeanter uppträder med pondus som om de vore riddare. Detta uttrycks dock snarare i viskningar bakom ryggen än som direkta förolämpningar. Alltför väl vet man att tornriddarna ägnat hela sitt vuxna liv åt att döda och att kritik mot tornriddarna kan tolkas som komprometterande.

I Inmark I Inmark är man både fruktade och älskade. Inmarkaborna vet att tornriddarna är deras sköld mot svartfolksräder, samtidigt som de får betala mycket höga skatter och utstå tornriddarnas arrogans. För många unga män i Inmark är dock möjligheten att bli medlem i orden den enda chansen till ett materiellt sett gott liv. Ofta kan en sergeant skicka hem en ganska stor summa pengar till sin familj varje år. Pengar som räcker till att betala alla skatter och köpa något utöver livets nödtorft.

I Inmark är den andra stora chansen till ett bra liv att som smugglare sälja varor till häxmästarens lakejer i bergen. Detta är också en farlig bana då alltför många smugglare faller offer för tornriddarnas bödelssvärd.

Framtiden Tornriddarna har under de senaste åren blivit allt mer övertygade om att häxmästarens slutgiltiga attack mot Kardien är nära förestånde. Ordens häxjägare har under sina förhör lyckats pressa fram pusselbit efter pusselbit som talar för det. Det verkar som om häxmästarens tidigare anfall endast varit förövningar för det som står inför dörren. Han samlar nu alltfler i sin sold och häxjägarna fick i sitt förhör med baron Silverbielke veta att flera personer i högadeln står under häxmästarens kommando.

Tornriddarna vet att deras egen styrka inte räcker till för att försvara hela landet och har nu beslutat att försöka övertala kungen att stärka försvaret och utöka tornriddarnas anslag avsevärt.