Hamurer

Sydnarguriskt folk som lever i Hamur, en av stadsstaterna i Klomellien. Hamurerna talar ett sydnarguriskt språk kallat hamuriska.

Senaste sammanfattning: [1]

Folkslagets historia

Hamurerna ursprung kommer från "den tredje stora vandringen" 1050 f.O. vilken gick mot Kasenuområdet. När de under stamfederationen ’Trimurerna ’kommit till Kasenu vandrade sedan en del av dem in i dagens Klomellien tillsammans med de folk som skulle komma att bli triskerna, ahaguhrerna och lofernierna. De grupper som skulle komma att bli hamurerna var först över bergen och var de som bosatte sig längs med Hamervathna och bergsområdena däromkring.

938-935 f.O.

I konflikten som uppstod med joriska kejsardömets uppdykande i området vägrade de att underkasta sig jorernas ok. Striderna blev hårda, speciellt för grupperna i syd, kring Nagnagordalen, och kejsarens trupper bestraffade nargurerna hårt och dräpte eller fördrev dem som kämpade emot. Drylo Meridionalis etableras i de sydöstliga Melashebergen. I området har stora metallförekomster hittats och provinsen bli snabbt mycket viktig för vapenproduktionen för de västra delarna av kejsardömet. Svartblod och sydnargurier är talrika längs i området så mängder av små befästningar byggs vid bergspass och gruvorter och straffexpeditioner förs mot nargurerna. Hamurerna, folket i bergen, blev till slut avskurna från övriga grupper och gav upp inför för övermakten. Därefter lade imperiet under sig allt mark mellan Wemer och Hamervathna ned till Jaggaracksjöns strand. Hamurerna klarade sig ändå oväntat bra efter de lagt ned vapnen under förutsättning att de betalade tribut och inte gick över till vad kejsardömet ansåg vara ’säkra områden’.

De övriga, Ythuguhrerna - de som lever utanför, fortsatte kampen men kämpades efter tapper kamp ned och fördrevs från deras områden i de fall jorerna ansåg att de var tillräckligt viktiga eller resursrika. På så vis kom de sydligast levande Ythuhurerna att under stor manspillan tryckas ut från Nagnagordalen och in i Karphervathna. Här blev de Ahaguhrerna, ”forsens folk ”.

599-598 f.O.

Den Tredje Konfluxen drabbar Ereb i form av miljontals köttätande insektoider. Kejsardömet Jorpanga faller och lämnar endast isolerade grupper av överlevande runt om i imperiet. Även provinserna i Drylo drabbas om än till en mindre grad. Hamurerna skyddas delvis av sina otillgängliga boplatser men även deras antal reduceras kraftigt. Klorosodium med närområde överlever kejsardömets fall och utgör en av det nya kontinentaljoriska rikets stödjepunkter. I mellanperioder härjar svartfolken. Men jorerna står emot. Hamurerna är fortsatt att betrakta som självstyrande på deras egna områden men deras rörlighet är ännu kraftigt beskuren. Kontinentaljoriska riket har beslagtagit de mest fruktbara dalarna och i stort sett alla malmfyndigheter.

400-talet f.O.

Under mitten av 400-talet f.O. blev spänningarna mellan det kontinentaljoriska rikets olika delar allt större och mynnade ut i maktkamp och inre stridigheter. Lokala makthavare får mer makt och sammanhållningen mellan dessa potentater blir allt sämre. Kontinentaljoriska riket faller kring 450 talet f.O. Men Klorosodium står kvar som enande makt i södra Melashebergen. Hamurerna utnyttjar dock kaoset och ser till att få större frihet hänemot Klorosodium än innan.

Under den påföljande tiden av 400-talet f.O. så blir stora delar Klomellien en del av Jorderväldet. Jordernas skepp tar sig djupare inåt land längs floderna och når tidigare förskonade områden. Jorderna anlägger till och med permanenta läger, reden, på öar i eller i anslutning till floderna och jorderna utgjorde därefter ett hot året om. Jorderna söker sig in mot Jaggaracksjön och upp för Wemer och Hamervathna. De träffar sina avlägsna släktingar hamurerna och även om dessa möten ibland blir blodiga finns ett stort och betydande utbyte. Det är nu som hamurerna överger sina gamla gudar och tar till sig Aesir och de handlar med varandra. Många jorder skaffar familj med hamurer vilket syns än idag för den uppmärksamme.

255 e.O.

Svartfolk från Nostratiet tillhörande Brända jordens klan och Månulvarna kommer härjande till Melashebergen och bryter in i klomellien. Klorosodium står emot men områdena runt om faller. Svartbloden tränger fram genom Nagnagordalen och en del av härstyrkan gör en avstickare upp till Hamervathnadalen. Hamurerna gömmer sig i sina bosättningar i bergen men gruvsamhällena längs älvdalen töms på folk som antingen fångas in och dräps eller drivs fram som flyktingar. Till slut vänder svartbloden åter men Klorosodium måste överges av jorerna. 281 e.O. De flesta av överlevarna tar sig mot Jaggaracksjöns stränder.

Ca 290 e.O.

Svartfolksband och de nu självrådiga hamurer hövdingarna tar över Nagnagordalen då jorerna lämnar området. Efter tusen års frånvaro försöker Ahaguhrerna återta sina förfäders skogar och dalar vilket hamurerna inte kan gå med på. Trots att hamurerna samtidigt blir anfallna av mindre svartfolksgrupperingar lyckas man driva tillbaka sina släktingar in i Karphervathnadal. Nagnagordalen är från detta hamurernas! Ahaguhrerna svär dock att hämnas…

Hamurerna kom efter härjningarna under 250 talet att bli allt mer isolerade. De levde i enlighet med urgamla traditioner som endast sakta förändrats. Viktiga händelser var trots detta alliansen med dvärgarna från det fallna Mirin Khon som sökt sig till området i omgångar. Under denna period byggs samhället upp i bergslagen där Hamuriska storfamiljer samarbetar med dvärgar för bryta metall i en gruvorna, ofta sådana som jorerna lämnat efter sig. Främst rör det sig om järn, koppar, tenn, men även guld och silver, men i små förekomster. Metallerna exporteras huvudsakligen österut mot andra barbarfolk i Kasenu (och så småningom till kalkländerna och staden O). Handeln med det övriga Klomellien försvåras dock, huvudsakligen p.g.a. Konflikter med triskerna och illvilja mot Trollkarlarna i Bosza.

398-403 e.O.

Magikernas krig. Hamurerna klarar sig relativt bra undan denna konflikt då området var i Klomelliens periferi samt att malmfyndigheterna ännu inte på allvar uppmärksammats. Cirkantens intresse för detta våldsamma och vidskepliga folk var också det ringa.

417 e.O.

Bergsområdena i Melashes södra utlöpare anses fortsättningsvis till stor del vara ett ogästvänligt bakvatten fram till att Niel Småhacka hittade en stor silveråder. Sedan kommer upptäckten av den stora silverfyndigheten och Mercana får upp ögonen för bergslandet och dess folk. Med stöd av Mercana samt andra staters handelshus kunde tidigare kontakter som dvärgarna från Mirin Kohn arbetat fram nu utnyttjas mer än föregående århundrade. Hamurstaden grundas och mercanska men även andra handlare strömmar till. Ett nytt samhälle tar form kring staden och utvecklingen där. En kung väljs på mercanskt initiativ och även om den metod hamurerna kommer fram till inte är optimal så fungerar systemet.

447 e.O.

Hamur tas upp som medlem i Klomelliska Unionen. Sannolikt spelade silverfyndigheterna en stor roll och Mercana, som själva var nya medlemmar i Unionen, såg en bra marknad att skjuta in sig på. Bergslagen tar alla del av de stora silverfyndigheterna och börjar sälja sina metaller härifrån och från sina ättegruvor till mercanerna. Hantverket utvecklas och en egen stadskultur växer fram. Många utländska hantverkare flyttar också till staden. Gillena uppstår ur detta. Nu när det övriga Klomellien fått upp ögonen för Hamur strömmar lycksökare och flera malmletare till Hamurstaden och Hamervathnadalen. Många hamurer är skeptiska till nykomlingarna som kom att kallas Yohrleider ("de som tala joriska"), men så småningom lyckas dugliga sådana köpa in sig i vissa bergslag och även upprätta egna grupper av gruvbrytare. Bland dessa senare uppstår en nybyggarkultur som alltjämt består. Nybyggarna står ofta i motsättning till de gamla bergslagen, men de kan samexistera i Hamurstaden då alla har kungens tillstånd att bryta malm. Hamuriska storfamiljer har även insett att de kan både sälja rättigheter till gruvdrift på sin mark samt att de kan öppna egna gruvor tillsammans med de dvärgar som flyttar ned från det fallna Mirin Kohn.

604 e.O.

Mäster Gaoski från Hamur närvarar vid invigningen av Kronolaben i Tricilve, en förunderlig tidsmätande mackapär hans verkstad har arbetat med i tio år.

606 e.O.

Trisker av ätten Vildbete angriper Hamuriska malmtransporter på Wemer. Detta leder till ett lågintensitetskrig som ännu pågår. Ätten Cudda dras in på Vildbetes sida medan Hamur stöds i det tysta av de av Mercanas köpmän som har intressen i området. Fyra år senare vill alla egentligen avbryta kriget men ingen törs utan att förlora näsan.

610.e.O.

NU!

Folkslagets utbredning

Hamurerna lever i huvudsak längs med floden hamervathnas sträckning samt de intilliggande älvdalarna. De för boskap, främst getter och får, på bergsängarna och arbetar med enkla odlingar där den magra jorden tillåter. Efter att kontinental joriska riket och sedan även Klorosodium fallit så trängde hamurerna även in i den resursrika Nagnagordalen samt även längs med wemers västra strand. Ett fåtal hamurer har även kommit att leva på den del av Melashebergen som idag räknas som Nya Arno. Dessa har inte integrerats med dalkerna till någon stor del och lever i sina egna storfamiljer och röstar heller inte i Nya Arnos val.

Hamuriska byar

Hamurerna bor ofta tillsammans efter storfamiljernas markinnehav. De mer framträdande familjerna bor centrerat i byn. Ofta är byarna små med ett fåtal stugor. En typisk hamurerbosättning är en gård där husen grupperas mot en innergård. Detta har idag främst funktionen att den stänger djur ute från innergården. Ett annat minst lika viktigt syfte är att konstruktionen fungerar som ett försvar mot härjande svartblod och konkurrerande storfamiljer. Man lever ihop i storfamiljer där de med högst status bor i storstugan medan de övriga familjerna finns i gårdens ytterkanter och intilliggande stugor. De skogsboende hamurerna är färre till antalet än de som lever vid bergen. De har ofta halvnomadiserade liv och följer djurens vandringar i markerna. Under vinterhalvåret är de bofasta men i regel bor dessa storfamiljer mer enkelt än de bofasta hamurerna.

Likt triskerna och lofernierna för man boskapsdjur till fäbodvallar långt bort från huvudgården. Här lever vallpojkar och vallpigor själva en stor del av året. Dessa är enklare boningar och inte sällan består det av flyttbara tält och kojor.

Större bosättningar

Hamur stad

Hamur stad är Klomelliens fjärde största stad. Den ligger högt uppe på en avsats som skapats av att hamervathna dikat ut Melashebergen. Man har en strålande utsikt åt nästan alla håll om man står uppe på murarna. Västersidan är omgärdad av en högre bergsida. Utanför murarna stupar berget brant ner på tre sidor till den strida floden. Fallet är hela 300 meter djupt vid malmstupan. Denna klippavsats används för att skicka malmen från berget ner till Hamervatna på väntande pråmar nedanför. Från klippspetsen går flera hängbroar, och åtminstone en gammal stenbro över till andra sidan. Delar av staden är uppdelad i naturliga kvarter på grund av klyftor och sprickor i berget. Några hängbroar går rakt in i berget, in i gångar till ett kvarter kallat ”lilla Mirin” av hamurerna. Denna del av staden är alltså underjordisk. Hamur har spejartorn uppe på de högsta bergen och stora delar av stadsstaten är översållat med underjordiska gömställen. Utsocknes köpmän och pålitliga främlingar släpps in innanför den första muren, men längre in kommer man sällan utan eskort. Hamurerna är ännu misstänksamma mot okänt folk men kanske ännu mer mot de man redan känner… Beroende på omständigheterna kan kungakampen utkämpas ute på klippspetsen eller innanför den tredje muren på kungaborgens borggård.

Gruvsamhällen

Sedan Niels Småhacka hittade silverådern vid gnistrithvathna ( obs förslag!), en biflod till hamervathna har en mängd gruvsamhällen sprungit fram inom Hamurs gränser. Dessa drivs antingen av Bergslagen, en sammanslutning mellan dvärgar från Mirin Khon och Hamuriska storfamiljer eller som ’fria’ gruvlag som ofta har joriska huvudmän. Dessa Jorer benämns av hamurerna (och dvärgarna) som Yohrleider ("de som talar Jori"). De senare är ibland även ägda av folk från andra stadsstater som Mercana och Hisskov.

Bergslagens gruvor är ofta mer uppstyrda inte sällan bestående av trästugor och en stor del av arbetarna bor säsongsvis på andra orter eller ute i byar i stadsstaten. Vid lågsäsong (exempelvis vid skörd eller krig) finns endast en liten grupp kvar som övervakar tillgångarna. Jorernas ’fria’ gruvlag har en mer kaosartat karaktär. Gruvorna byggs oftast med tillstånd från den lokala storfamiljen mot en ersättning. Tillståndet sätts i regel på flera år framöver vilket gör att viljan att investera i gruvan ändå existerar. Dessa gruvsamhällen är ofta tältläger med något enstaka träskjul. De som arbetar här är ofta lycksökare från andra delar av unionen eller hamurer som av olika anledningar förskjutits från sin storfamilj. Tyvärr är det få som finner lyckan i dessa gudaförgätna gruvor och huvudparten av det som grävs upp tillfaller ägaren. Mindre orter som köps av små grupper av silversökare kan ha turen att bli riktigt rika om de hittar en åder. De senare decennierna har detta dock blivit mycket ovanligare och dessa orters ägare tvingas under hot att sälja sina avtal. Det är inte helt ovanligt att kropparna från små grupper lycksökare hittas nedströms i älvarna intrasslade i alger eller granruskor...med halsarna uppskurna..både bergslag och gruvägare utifrån misstänks för sådana illdåd.

Kultur och samhälle

Seder och bruk

Hamur är en monarki där regenten väljs via strid. Denna företas på en rund förhöjd ring där alla självutnämnda kandidater infinner sig. Dessa bekämpar varandra i en kamp ”alla mot alla” och segraren utses till regent under de påföljande året. Officiellt är denna enväldig men oftast så har de mäktiga gillena, skråna Bergslagen, storfamiljerna och gruvlagen en hel del inflytande. En ovanligt populär kung kan lyckas få med sig partiska kämpar till nästa års kamp men det är ovanligt att någon konung regerar mer än par två, tre år.

Ute i stadsstaten är hamurerna generellt organiserade efter sina storfamiljer. Det ledande skiktet består av ’de äldsta’ vilka utgörs av storfamiljens mest inflytelserika medlemmar. Dessa behöver alltså inte vara gamlingar. Det är inte ovanligt att Hamuriska kvinnor sitter i det äldstes råd i egenskap av familjeöverhuvud för sin ”underfamilj.” Kvinnorna i stadsstaten Hamur har generellt bättre liv och status än deras motsvarigheter i Triska och detta gäller i synnerhet för hamurernas kvinnor. Eventuellt utgör det ett arv från jordernas närvaro.(?) Storfamiljerna samarbetar eller tampas med varandra utefter sina egna lokala angelägenheter. Konflikter rör främst osäkerhet kring markfrågor och tillgång till betesmark för deras djur, främst getter och får. Även inom storfamiljerna förekommer dispyter om några anser sig bli orättvist behandlade av ’de äldsta’.

Vissa storfamiljer har ibland en eller flera gruvorter som de äger i ett "bergslag". Ofta sköts dessa orter samt tillhörande ”hyttor” av dvärgiska experter kallade bergsmän. Vissa bergslag äger inte bara en gruva utan också ett hus och ibland ett helt kvarter i Hamurstaden. En stor del av Hamurs befolkning bor således i staden eller ute i byarna och tjänstgör bara i bergslagens gruvor ute i landet.

Hamurerna har krigargrupper knutna till en storfamilj. Ofta men inte alltid består dessa av själva familjemedlemmarna men inhyrda kämpar liknande triskernas huskarlar kan finnas. Alla hamuriska män över femton räknas som stridsmän och ska kunna kallas till främst storfamiljens men även stadsstatens försvar.

De hamurer som av någon anledning utesluts(oftast rör det sig om stöld, lögn eller att personen i fråga anses vara förbannad av gudarna) från en storfamilj lever ofta sorgliga liv i samhällenas utkant. De anses allmänt vara hederslösa och deras status kan jämföras med andra platsers fredlösa, i alla fall i rättsliga sammanhang. De som kan söker sig till de ”fria” gruvsamhällena som ligger utanför ’bergslagens’ regi eller så försöker de få arbeta hos någon av hantverksmästarna i Hamur stad.

Religion

Hamurerna är Aesirtroende och har fått kulten berättad för sig från jorderna under deras första intrång i Klomelliens inland. De har generellt en tolkning som ligger närmare jordernas kult och har färre avarter än exempelvis triskerna. (Aesirtempel? Kan detta finnas?)

En liten skara nargurer har blivit omvända till den ljusa vägen. Detta har skett i flera separata omgångar. Dels från st Innendas efterföljare under det kontinental joriska rikets tid, sedan från dalkiska solvandrare från Nya Arno och till sist även från missionär från Hisskov, Yolev, Garrika samt på slutet Addiaska, vilka följt med till gruvsamhällena i silverletarnas spår. De som konverterat är ofta hamurer som av någon anledning blivit uteslutna från sin storfamilj. det finns dock exempel på hela storfamiljer som konverterat.

Relationer

Hamurerna har generellt en bra relation med Yohrleider, de Joriska hamurerna. Det välstånd som kommit till stadsstaten har till stor del kommit samtidigt som jorerna flyttade in igen efter Niel Stålhackas fynd. Visst motstånd finns dock även om detta snarare rör konkurrerande gruvbolag och handelshus än Yohrleiderna själva. De flesta jorer som bor i Hamur är inte längre medborgare i sina tidigare stadsstater och ses som lojala mot konungen av Hamur. Hamurerna ogillar dock generellt när kungen tar mer råd från joriska handelshus än hamurernas storfamiljer.

Hamurerna har en invecklad relation med triskerna. På ett sätt uppfattar man dem som en skränig vargflock man borde plocka pälsarna från men samtidigt är det bara triskerna som förstår hamurerna. Man delar bakgrund, traditioner och språk. Hamurerna ser sig dock som en civiliserad del av unionen medan de av triskerna anklagas vara knähundar till Mercanas handelshus. Till viss del vet hamurerna att de har rätt… å andra sidan har Hamur aldrig varit så rikt som nu…

Mercana och hamur när en vänlig relation. Mercana hjälpte Hamur in i unionen och har löst logistiken kring malmtransporterna mot gryppas vik. Hamur är inte så naiva att detta skett av ren godhet från Mercanas sida men de har än så länge främst märkt det positiva sidorna av upplägget. Vissa bergslag har dock känt av konkurrensen från ’fria gruvor’ och en del storfamiljers äldste klagar att konungen i Hamur mer lyssnar på gillena och mercanska handelshus än på deras råd.

Hamuerna har en avvaktande inställning till Bosza . Magi, alkemi och häxbrygder är vaenirs verk och få hamurer litar på trollkarlar. Vissa hamurer fruktar besvärjare så mycket att dessa färdas ganska osäkert i Hamur. Åsikten att häxmästare bäst hanteras nedgrävda och fastspikade med en märla i bröstet lever kvar i en del bygder. Bosza har av förklarliga skäl aldrig varit särskilt intresserade av grannarna på andra sidan bergen.

Sanzas och Hamur har väldigt bra relationer. Främst rör detta Hamur stad då halvlängdsmännen står för en stor del av matproduktion till bosättningen i bergen. I gengäld handlar hamuerna med hantverk och verktyg samt tackjärn. En del hamurer anländer även till sanzas som legoknektar men då oftast som individer och inte hela kompanier.

Hamurerna och Ahaguhrerna har en lång och bitter historia. Kort kan man säga att det hela cirkulerar kring Ahaguhrernas uppfattning att hamurerna svek de övriga trimurerna i kampen mot kejsardömets legioner. Sedan anser Ahaguhrerna att hamurerna skymfade dem igen när de inte återgav Nagnagordalen till de ’rättmätiga ägarna’. Hamurerna å sin sida hävdar att Ahaguhrerna inte kunde skydda dalen från svartblodens angrepp då de var för svaga. Att ge dem Nagnagordalen och riskera att den blev en svagt försvarad inkörsport för angrepp söderifrån var inget hamurerna ville riskera. Därtill hade Ahaguhrerna inte bebott dalen på tusen år. ”Vill de ha dalen så gärna får de väl komma och ta den..”

Flera Vargmannagrupper rör sig runt Hamur. Ett flertal grupper har en god relation med stadsstaten och med hamurerna då de hjälper nargurerna att hålla reda på svartblodsinvasionerna. Som ersättning rör de sig förhållandevis fritt och får jaga efter behov i Hamurs skogar. En del vargmän som fått lämna sina grupper söker sig till Hamur stad eller gruvsamhällena och tas ofta förvånansvärt väl omhand.

De Dvärgar som rör sig i Hamur härstammar huvudsakligen från det fallna riket Mirin Khon. Detta hade sitt centrum i klomellerbergen men hade flera mindre bosättningar runt om på drylohalvön. När dvärgriket föll sökte de överlevande sig till nya områden och några hamnade i södra Melashebergens utlöpare. Här mötte dvärgarna de kärva men ärliga Hamurerna och ett samförstånd tog vid. De små från Mirin Khon visade nargurerna hur kunde finna rikedom ur bergen och hamurerna var villiga att arbeta. Först använde man sig av gamla övergivna gruvor från kejserlig tid. När fler dvärgar anlände så fanns resurser för att bryta nya gruvor och nu tog näringen fart på riktigt. Bergslags-samarbeten mellan överlevande dvärgklaner från Mirin Khon och Hamuriska storfamiljer blir grunden för hur arbetet organiseras. Folket från Mirin Khon är idag väl integrerade och de ser sig och ses av hamurerna som en självklar del av den Hamuriska stadsstaten.

Diplomatiska förbindelser

Hamurerna för små men återkommande handelsexpeditioner mot kalkländerna och mot Kasenu. Dessa har fördrag med kalkländska furstar eller DreveDaga förbundet men sköts på en väldigt lokal nivå. Hamur som stadsstat har ingen officiell kontakt med vare sig kalkländerna eller folken i Kasenu.

Språk

Hamurerna talar Hamuriska, ett sydnarguriskt språk närbesläktad med exempelvis Triskiska. Hamuriska kännetecknas av sina många jordiska låneord. De har inte heller några av de diftonger som kännetecknar triskiska.

Teknologi

Hamur stads hantverkare anses generellt vara västra Erebs skickligaste. Framförallt gäller detta för smeder, gjutare och andra hantverkare med anknytning till metallframställning och förädling. Hamuren Mäster Gaoski, kronolabens skapare, bodde och verkade i Hamur och gobelängerna till Kronolaben gjöts i stadens mässingsgjuteri. Ute i stadsstaten är det tekniska kunnandet mindre spritt. Framförallt jordbruket är eftersatt. Läskunnigheten bland hamurerna är litet förutom i Hamur stad där många dessutom är två till trespråkiga (Hamuriska, klomelliska, Grundyr och eller dalkiska).

Kropp och själ

Fysiologi

Hamurerna är sydnargurer men är märkbart längre och ljusare än sina närboende släktingar. Detta kan eventuellt bero på att man blandats med jorderna under deras två invasioner av Klomellien. Äktenskap mellan grupperna var inte ovanliga vilket märks ännu. Många Hamuriska män anlägger skägg och kvinnorna bär gärna håret fritt och synligt men flätat. Även männen flätar ofta håret precis som jorderna gjorde under Harald Krokigs tid (funkar?). Klädedräkten skiljer sig mycket mellan de hamurer som bor i Hamur stad och det som lever i bergen, skogarna och dalarna i övrigt. I Hamur stad används jorisk klädedräkt med linnetyg, färgade ullkläder och till och med silke och siden. I övriga stadsstaten dominerar mer praktiska kläder som pälsar, skinn samt grova ofärgade ullpaltor. Rörande smycken så är man tydligt influerade av både jordiskt och Mirin Kohns bildspråk.

Mentalitet

Hamurer anses av utomstående som stolta, råa och tjurskalliga. Länge betraktades de som oförbätterliga barbarer men silverfynden har gjort att de blivit mer populära. Många konflikter löses dock med våld, i envigar eller holmgångar. Konungavalen i Hamur har även de präglat bilden av dem hos övriga unionen. Hamurerna har under de senaste par hundra åren kommit att värdera världsliga ting allt mer och har fått ett rykte om sig att vara lite snåla. De minns hur det var när hela Hamur var en fattig avkrok och vill inte tillbaka dit igen. ”Dvärgsjuka” kallar triskerna det lite avundsjukt. De anses som tydliga, rättvisa men extremt oflexibla affärskontakter. En hamurer förstår inte riktigt Mercanska påhitt som att pruta eller handla i gross. ”Kostar ett mantelspänne tio silverstycken så kostar tio mantelspännen hundra silverstycken.. vad är det du försöker säga med åttiofem?”…