Altoriska djur

Från Ereb altor
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Bestiarium och varelsebeskrivning av djur från över hela Altor. En utgåva av denna bok finns i de flesta Bibliotek och lärda institutioners samlingar.

Beskrivning

  • Ämnen:
  • Språk:
  • Orginal:
  • Innehåll:
  • Avskrifter:

Diskussion och källmaterial: [1]

A

Aidnisk arbetshäst

Denna stora, starka och vanligen mörkt fuxfärgade arbetshäst med tilltaget hovskägg är en vanlig syn i vissa delar av Ereb. Den har rykte om sig att vara härdig och lugn. Hästens mankhöjd ligger runt 170–195 cm och dess vikt runt ett ton.

Aidnisk vinthund

Den aidniska vinthunden eller aidnisk hjorthund som den också kallas är en omåttligt populär hund bland adelsfolket. Den är runt 75–80 cm i mankhöjd och väger drygt 40–50 kg. Pälsen är gråfärgad och strävhårig. Som dess alternativa namn ger en fingervisning om så använder adeln denna vinthund till hjortjakt.

Akrogalisk jättebäver

Denna bäverart blir omkring 1,5 meter lång och har då en vikt runt 60–80 kg. Dess mörkbruna päls är eftertraktad.

Akrogalisk mördarstör

Denna glupska, köttätande och vagt hajliknande släkting till den altoriska stören kan bli nära sju meter lång. Romstinna honor kan uppnå vikter runt ett och ett halvt ton. De allra största exemplaren är troligtvis över 100 år gamla. Det är den största kända fisken som påträffats i akrogaliska floder. Mördarstören har inga fjäll utan rader av kraftiga benplattor och är dessutom beväpnad med en fruktansvärd rovfiskgarnityr. Den är en vandringsfisk som vandrar upp i floder för att leka i samband med vårfloden. Det är också då den utgör det största hotet mot intelligenta varelser. Normalt sett äter den andra fiskar, as, sjöfågel samt små och medelstora däggdjur, men den är enormt glupsk och alla varelser som befinner sig i vattnet löper risken att attackeras. En fullvuxen akrogalisk mördarstör är stor nog för att svälja en fullvuxen karl hel. Mördarstörens rom anses vara en delikatess i Dharbia och Kalmurri, men det traditionella flodfisket med harpuner och fångstnät är en ytterst riskabel syssla.

Akrogalisk stäppindrik

  • Hemvist: Akrogals stäpper.
  • Vanlighet: Sällsynt

Bild: [2]

Mellanklassen bland indriker strövar fritt på de stora akrogaliska stäpperna öster om Kalmurri. De mäter 4–5 m i mankhöjd (tjurarna är mycket större än korna) men är mycket smalare än de övriga indrikarna. Stäppindriken är dock betydligt mer aggressiv än sina kusiner i Kamsun och Furgia och drar sig inte för att anfalla allt den känner sig hotad av. Lyckligtvis finns det få saker som kan hota den, undantaget människor och hippogriffer. Stäppindriken lever ensam med undantaget ko och diande kalv.

Akrogalisk stäpponny

Denna ponny används som riddjur, packdjur och husdjur (mjölk). Mankhöjden ligger runt 130 cm och vikten är på drygt 300–400 kg. Färgen är ofta apelgrå skimmel eller black.

Akrogalisk tamjak

Den akrogaliska domesticerade jaken är en korsning mellan jak och nötkreatur, men är mindre än den akrogaliska vildjaken. Vikten ligger runt 350–580 kg för tjurar och 225–255 kg för kor. Den något större vildjaken (Stort klövdjur) är däremot mycket sällsynt söder om Slimpaku, men vanlig norröver.

Alerisk björnhund

Detta är en massiv hund med tät päls där hanarna haren mankhöjd runt 70–80 cm och en vikt på 50–90 kg. Tikarna är något mindre. Den används mestadels som herdehund och som boskapsvaktande hund. Den aleriska björnhundens stora mod och försvarslust har också skänkt den dess namn, då djuret sägs kunna jaga bort även de vildaste slagbjörnar. Hunden är mycket självständig och tenderar att vara ytterst misstänksam mot alla utom sin herre.

Allmän vargdräpare

  • Hemvist: Påträffas i alla klimatzoner.
  • Vanlighet: Mycket sällsynt

Denna myggliknande insekt utsöndrar ett gift som är dödligt för hunddjur. Innan hunddjuret dör drabbas det ofta av ett rabiesliknande vansinne, vilket har lett till attacker mot intelligenta varelser.

Ambiorm

Hemvist: Sandöknar i Soluna. Vanlighet: Sällsynt Denna sicksacksmönstrade, brunspräckliga giftorm är runt tre meter lång och förhållandevis kraftig. Den jagar mestadels gnagare och mindre ödlor om nätterna. Dagtid spenderar den i mörka hålor eller nedgrävd i sanden. Det händer ofta att ambiormen söker skugga bland tält och packningar. Det som gör ambiormen så anmärkningsvärd är att den verkar ha ett extra huvud där svansen skulle ha varit. Detta rör sig dock endast om en snillrik försvarsmekanism. Huvudet i svansänden är endast en broskliknande utväxt, men tillräckligt realistisk för att lura ormätande rovvarelser. Det extra ”huvudet” är extra effektivt då ormen ofta förflyttar sig över plan mark genom att ringla i sidled (likt vår egen världs Crotalus cerastes). Det finns dock ett fåtal legender och skrönor rörande äkta, tvåhövdade ormar. Dessa sägs vara avkomman av bisarra magiska experiment som ägt rum i en svunnen tid. Huruvida dessa äkta ambiormar existerar eller inte, må vara osagt.

Arkivariefågel

  • Hemvist: Träsk och sumpmarker i södra Ereb och Samkarna.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna vita, storkliknande fågel lever av att fånga små groddjur, reptiler och fiskar med sin sylvassa spetsnäbb. Fågeln är mest känd för att vara oerhört begeistrad i blänkande föremål. Dessa ”arkiveras” sedan i fågelns bo. Den gamla sägnen om berendierbonden Kåre som hittade en veritabel guldskatt i en arkivariefågels bo är känd runt hela östra Kopparhavet. Berättelsen sägs vara grundad på en sann händelse.

Askgrå tempelvarg

  • Hemvist: Arktiska/subarktiska Altor.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna nomadiserande och arktiskt levande vargart är något större än genomsnittliga altoriska vargar och blir omkring 175 cm lång med en vikt runt 60–90 kg. Den jagar främst ren, myskoxe och tundrasvin. Artens namn kommer delvis av dess askgråa päls och delvis p g a vissa gamla skräckhistorier som cirkulerar i norr. I dessa sägs att en stor flock av vargarten attackerade flera missionärsutposter i norr och åt upp munkarna. I vissa versioner av berättelserna rörde det sig om en grupp Etinstrogna solmunkar från Magilre som grundat några utposter vid Orghins sydkust, i andra versioner sägs offren ha varit kafrilermunkar från Mereld. Det finns visst fog för skepsis angående berättelsernas sanningshalt.

B

Bardalon

Bardalonen är en av Altors allra minsta valar med sina blott 5 meter och 3 ton. Som alla andra bardvalar är den en planktonätare och lever i par tillsammans med 1–3 kalvar. Dess kött anses vara en välsmakande delikatess och jakten på bardaloner har nästan utrotat beståndet helt. Bardalonen är dock väldigt lynnig och är känd för att både välta och ramma båtar.

Barkhare

  • Hemvist: Glesa lövskogar runtom Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna gråbruna, nattaktiva hare med hängande öron och överdimensionerade framtänder har vanan att gnaga både bark och trädstammar. Den är ett gissel för folk med fruktträdsodlingar, då träden skadas svårt eller t o m fälls.

Barrslok

  • Hemvist: Täta barrskogar i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna myrsloksliknande, nordröna växtätare lever av tall– och granskott. Den blir runt 1,5 meter lång, exklusive svansen, och väger mellan 20–30 kg. Den är en superb klättrare och har en alnslång, hullingförsedd tunga. Barrsloken är mycket nyfiken men utforskar oturligt nog allt, inklusive folks kroppsdelar och dyrbarheter, med sin vassa tunga och skarpa klor.

Berendisk mjöhund

Den berendiska mjöhunden eller berendisk varghund som den ibland kallas är en stor, gråraggig vinthund som är vanligt förekommande bland adeln. Den mäter hela 80–90 cm i manken och väger drygt 50–70 kg. Hunden används främst vid jakt på varg och hjort. Den intensiva jakten på varg har dock nästan helt utrotat beståndet i Berendien. De sista berendiska vargflockarna finns numera i Erbulasbergen. Hemvist: Berendien, Jorpagna och Hynsolge. Vanlighet: Vanlig

Bergsponny

Denna lilla vildhäst lever i mindre flockar i karga bergs- trakter och har tvådelade hovar för bättre fäste bland klippor och prång. Djuret är extremt bångstyrigt och svårtämjt, men lyckas man har man ett starkt och uthål- ligt packdjur. Bergsponnyns vikt ligger på 200–270 kg. Mankhöjden är drygt 110–115 cm.

Blåfläckig rovpapegoja

  • Hemvist: Solunska djungler.
  • Vanlighet: Ovanlig

Altors absolut största papegojart är en rovfågelnäbbad opportunist. Den har ett vingspann på drygt 1,5 meter samt en meterlång, kraftig kropp med en vikt av nästan 5 kg. Arten lever i stora flockar om ett trettiotal individer. Papegojan är hatad av folken som lever vid djunglernas rand, då flockar ofta attackerar och sargar getter och an- dra tamdjur. Det har även hänt att de har gett sig på barn och äldre personer.

Blågrå piggsvinspadda

  • Hemvist: Vid samkarniska vattendrag.
  • Vanlighet: Sällsynt

Detta är en kraftig padda vars rygg är täckt av långa och mycket giftiga, piggsvinsliknande taggar. När den känner sig hotad blåser den upp sig till ett stort klot tre gånger sin vanliga dimension, likt en piggsvinsfisk. Detta får ryggtaggarna att sticka rakt ut, vilket avskräcker de flesta rovdjur och gör den synnerligen besvärlig att sluka.

Bondsyrsa

  • Hemvist: Slätter och annan öppen terräng i östra Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna köttiga insekt är känd för två saker – hur goda de är rostade samt den extremt höga stridulering (syrsans ”sång”) hannarna har när de kallar på honorna. Att stå nattetid mitt i ett fält av spelande bondsyrsor kan vara en nästan öronbedövande upplevelse.

Brandgul jättegräshoppa

  • Hemvist: Spridd över hela Altor (upp till tempererade klimatzoner).
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna art är fruktad och hatad bland Altors bönder då ofantligt stora svärmar förtär all gröda inom enormt stora områden (upp till 1000 km2). Svärmarna består då av flera miljoner jättegräshoppor. Ett exemplar av den brandgula jättegräshoppan kan bli nästan 3 dm lång.

Brokig dvärgzebra

  • Hemvist: Solunas savanner.
  • Vanlighet: Vanlig

Den brokiga, svartvitspräckliga dvärgzebran är en liten, nattaktiv växtätare, knappt metern över manken. Den lever i stora flockar om 20–50 djur och är känd för sin usla syn dagtid. Nattetid jagas de av lejon, dagtid av människor. Köttet är mycket välsmakande.

Brunfläckig jätteschakal

  • Hemvist: Savanner och slättmark, främst i Soluna och samkarniska Morëlvidyn.
  • Vanlighet: Ovanlig

Denna nattaktiva asätare lever i små flockar om 6–10 djur. Dagarna spenderar de i jordkulor. I tider av svält kan dessa stora schakaler bli desperata nog för att anfalla småväxta humanoider, som tex ensamma halvlängdsmän, ankor och människobarn.

Brun jättekrokodil

Dessa köttätande bestar kan bli upp till sex meter långa och väga in runt 1 ton. Deras väldiga bepansrade kroppar är brunaktiga och svåra att upptäcka i de grumliga sumpvatten och dyiga träsk de har som hemvist. De äter i princip allt de är stora nog att döda.

Brunstrimmig hjort

  • Hemvist: Öppna skogar i Ereb.
  • Vanlighet: Sällsynt

Denna hjortart jagas p g a sitt ytterst delikata kött. Den rentutav skoningslösa jakten på den brunstrimmiga hjorten har dock gjort arten mycket aggressiv. Flertalet oförsiktiga jägare har mött sitt öde i form av den brunstrimmiga hjortens framåtriktade, vassa horn.

Brun änkemakerska

Detta är en av östra Kopparhavsregionens absolut giftigaste jaktspindlar. Den är inte särskilt aggressiv men däremot vanlig i kusttrakter där den gömmer sig bland stenar, tång och klippor.

Bäckbjörn

Denna dvärgbjörn blir metern lång och väger blott 30–40 kg. Utseendemässigt uppvisar den vissa drag som skiljer den från de storväxta fränderna. Pälsen är korthårig och gråblå, öronen är långa och spetsiga och dess framtassar har mycket korta klor vilket gör dem extremt smidiga, i klass med utterns. Den är dessutom en mycket god simmare och klättrare. Bäckbjörnens föda består till 99% av fisk, sötvattens- kräftor, bär och annan växtlighet. Detta, tillsammans med artens beskedlighet till sinne och yttre, gör att den har blivit populär att tämja. Det är krävande, men lyckas man har man ett mycket trofast husdjur.

C

Caddisk solstjärna

Bild: [3]

Den caddiska solstjärnan är mycket sällsynt och betraktas som helig av dalkerna, då den till utseendet påminner mycket om den Lysande Vägens symbol, solen. Den har en stor cirkelrund kropp och åtta armar, och kan mäta upp till en aln i diameter. De lever vanligtvis långt ute till havs, men det händer att döda solstjärnor flyter iland längs Caddos kuster. Dessa döda solstjärnor anses vara mycket heliga, och bevaras som reliker i öns helgedomar. Det finns många historier om helanden och under för dem som vidrört en solstjärna och sedan skänkt den till ett soltempel. Om däremot en fiskare får en levande solstjärna i sitt nät måste denne göra bot genom vallfärd, fasta eller penninggåvor till kyrkan.

Caddoponny

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Vanlig

Caddoponnyn används precis som den caddiska dvärgelefanten som drag- och packdjur. Den är mycket liten och har en mankhöjd på ungefär en meter och en vikt runt 150–250 kg. Trots sin litenhet är caddoponnyn förhållandevis stark (kan dra dubbla sin egen vikt) och mycket tålmodig. Den förekommer i flera olika mörkbruna nyanser och är för liten för vuxna människor att rida på. Däremot är det inte ovanligt att se dalkiska bondbarn och ankor rida på den lilla hästen.

D

Dalkermussla

  • Hemvist: Caddos kuster.
  • Vanlighet: Vanlig

Den så kallade dalkermusslan är mycket vanlig längs Caddos kuster. Den bidrar med det blåpigment som används vid den heliga tvagningen av rituella kläder och tyger. Därför är munkars kaftaner, solriddares mantlar och riarkers ämbetsdräkter nästan alltid blåfärgade, något som sägs symbolisera himlen. Dalkermusslan smakar dessutom utsökt och marine- ras ofta i vitt vin för att förstärka den ypperliga smaken.

Dalkisk stridsfalk

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Ovanlig

Bild: [4]

Den dalkiska stridsfalken är en medelstor rovfågel med 1,6 meters vingspann, en vikt runt 2 kg och en kropps- längd på drygt 60 cm. Den har ett mycket utpräglat revirtänkande och anfaller utan minsta tvekan alla falkar, stridsfalkar som van- liga, som närmar sig den. Vanliga falkar har sällan en riktig chans och försöker fly så fort en stridsfalk närmar sig. Om den dalkiska stridsfalken får tag på den andra fågeln dödas denne oftast omedelbart. Strider stridsfalkar emellan slutar inte alltid med döden. Om en stridsfalk är för skadad försöker den oftast fly undan för att aldrig återkomma till platsen. Under parningssäsongen släpper hanarna in honor nära sig för att kunna uppvakta dessa. Honorna däremot är inte alltid lika pigga på att låta sig uppvaktas, utan kan ibland attackera hanen. Om uppvaktningen lyckas håller de oftast ihop hela livet. Den dalkiska stridsfalken anses vara väldigt svårtämjd, men lyckas man så har man en särdeles effektiv jaktfågel.

Demonkatt

Dessa fruktansvärda kattdjur verkar endast existera i Gormowacs skog i Hynsolge. Denna mystiska och mörka skog skys av folk i allmänhet. Legenderna säger att under Tredje konfluxen så slog någon form av ond himlakropp ned i skogen, och perverterade och förvred skogens flora och fauna. Detta skulle isåfall kunna förklara demonkatternas monstruösa utseende. De liknar förvuxna vildkatter i lejonstorlek, med tätsvart päls, helt mjölkvita demo- niska ögon samt klor och huggtänder likt knivar. Demonkatten är en nattlig effektiv dråpare med starka territoriella instinkter. Den hyser ingen större fruktan för människor eller andra intelligenta varelser. Allt i dess revir betraktas som potentiell föda och den jagar främst ge- nom att ligga i bakhåll vid den hemsökta skogens vattendrag. Sina mjölkvita ögon till trots så har den ett väldigt gott mörkerseende. Dagens ljusa timmar spenderar demonkatten sovande i grottor, jordkulor och andra mörka håligheter. Vanligt- vis är den en ensamlevande jägare, men kan även påträffas parvis om man har otur.

Divrahingst

  • Hemvist: Kardien.
  • Vanlighet: Sällsynt

Den kardiska divrahingsten är framavlad enbart i syfte att duga som stridshäst. Den är inte högre över manken än de flesta andra hästar, men betydligt kraftfullare och explosivare. En divrahingst kan utan problem bära en riddare i full rustning och spränga fram över slagfältet i hög fart. Förutom sin styrka och snabbhet är de även upp- skattade för sitt temperament: en divrahingst är född för att strida och är mycket lätt att stridsträna. Många riddare skryter om hur deras hästar tycks längta efter att få slänga sig ut i stridens hetta. Divrahingsten är en rapp (svart) häst och ett riktigt praktexemplar har inte ett hårstrå på kroppen som blekts i solen. Alla riddare har inte råd med en divrahingst då dessa är i allmänhet dubbelt så dyra som den genomsnittliga stridshästen. Praktexemplaren har endast högadeln råd med.

Drinn

Bilder: [5], [6]

Drinnen är ett besynnerligt träsklevande rovdjur som nu- mera endast tycks existera i det kardiska Marsklandet. För några sekel sedan fanns det även en mindre grupp drinner i zorakiska Grimmaniträsket, men dessa tros ha dött ut. Lärde vid Lycéeplan diskuterar fortfarande om drinnen är en sorts reptil eller om den har något slags släktskap med de aidniska klövdjuren. En drinn är en massiv fyrbent best, 75–100 cm över manken och med en kroppsvikt runt 150 kg. Dess kropp är mörkt färgad och täckt av hårda silverskimrande eller kopparglänsande fjäll. Huvudet, undersidan av kroppen och benens baksida saknar dock detta naturliga fjällpansar. Den har stora pälsklädda öron och dess klövar kan spärras ut för att underlätta förflyttning över sank mark. En drinns meterlånga svans slutar i en triangulär ben- spets med sylvassa kanter. Lärde hade länge trott att drinnen var en fridsam växtätare, då exemplar setts smaska på allsköns grönska. Denna uppfattning kom dock att revideras rejält under den aktade mandelmunken och faunologen Ebrars exkursion i marskerna på 500-talet e.O. Ebrar hade bestämt sig för att närma sig ett till synes sävligt exemplar med en näve växtlighet, och detta okloka drag resulterade i att drinnen en kort stund senare sågs mumsa glatt på både blisterbär och den lärde mannens avbitna fingrar. Sanningen är den att drinnen endast äter växtlighet för att underlätta uppstötningar. Den är en aktiv dagjägare som tar små och medelstora byten som t ex fisk, gnagare och hjort. Den kan se sävlig och fredlig ut, men är en etrig och aggressiv rovvarelse som mycket väl kan anfalla intelligenta varelser som klampar in i dess revir. Dess spjutliknande svansände används då som ett formidabelt vapen och den kan utdela kraftfulla bett med sin rovdjursgarnityr. Drinnen lever vanligtvis parvis och är extra oberäknelig under brunst och när paret har nyfödda ungar.

Durenbergare

  • Hemvist: Runtom Ereb.
  • Vanlighet: Vanlig

Denna stora kallblodshäst är framavlad enbart för tungt arbete inom t ex jord- och skogsbruk. Den är en utomordentlig draghäst, stark och massiv till kroppen och sävligt lugn till sinnet. Durenbergaren är oftast brun, rapp eller fuxfärgad. Ett fullvuxet exemplar mäter 160–180 cm i manken och väger runt 900–1000 kg.

Dvärgolifant

  • Hemvist: Caddo.
  • Vanlighet: Ovanlig

Bild: [7]

Den mycket egendomliga dvärgolifanten härstammar troligtvis från Efaro och kom till Caddo med tidiga dalkiska handelsresande. Idag är arten en inte alltför ovanlig syn på Caddo, men då de knappast står att finna i övriga Ereb så får de ofta stor uppmärksamhet från utlänningar. Dvärgolifanten ser ut som en mycket liten elefant med en mankhöjd på endast 1,5 meter och används som drag- och lastdjur på grund av dess styrka. Dvärgolifanten är fredligt sinnad, och slåss väldigt sällan. I normala fall flyr ett av dessa djur då det känner sig hotat, men om djuret är trängt kan det hända att det försvarar sig. Det finns inga vilda exemplar på Caddo, utan samtliga är tamdjur. Det vilda beståndet av dvärgolifant som finns i Efaros djungler är starkt hotat av utrotning p g a den skoningslösa jakten. Dvärgolifanten är för övrigt besläktad med elefantinen, men är växtätare och därmed betydligt fredligare.

Döderdansargroda

Döderdansargrodan har fått sitt namn p g a de konvulsioner dess extremt starka gift orsakar innan offret dör, starkt påminnande om en bisarr dödsdans. Denna rödfläckiga groda med sitt giftiga kroppssekret eftersöks ständigt av diverse mördarkulter och betingar extremt höga priser. Lyckligtvis är arten sällsynt, med sin enda hemvist i Morginnerskogens mörka och otillgängliga djup.

E

Eldgeting

  • Hemvist: Grottor och håligheter över hela Altor
  • Vanlighet: Ovanlig

Dessa getingar ser ut som vanliga getingar men är utrustade med bioluminiscens, ett svagt brandgult sken som används för att locka byten. Eldgetingar har alltid sina kolonier i underjorden, vanligtvis i kalkstensgrottor. Deras stick är lindrigare än ett vanligt getingstick, men om man t ex förstör ett bo, så attackerar hela kolonin. Då kan deras stick utgöra en fara.

Eldstumme (se nedan)

  • Hemvist: Nargurs skogar.
  • Vanlighet: Vanlig

Insektens bioluminiscens skänker den ett svagt rött sken om natten. Dess namn kommer av att den lätt tar miste på fingerliljor och människohänder. När den väl sitter på ens hand så kan man använde insekten för att lysa upp vägen framför sig. Skenet motsvarar en glödande fackla och har runt en halvmeters radie.

Elefantin

Magilre är hemvist åt två arter av elefantiner. Såvitt de lärde vet verkar det flacka landet vara de besynnerliga rovvarelsernas enda naturliga hemvist. Den vanliga elefantinen, som till utseendet liknar den caddiska dvärgelefanten, påträffas i stäpplevande flockar om uppemot 30 djur (båda hanar och honor). Flockar bestående av den flyfotade elefantinen däremot påträffas endast bland träsket Efronzinks sumpgölar och förrädiska gungfly. Den flyfotade elefantinens fötter är försedda med långa tår som den kan spärra ut för att lättare ta sig fram i den svåra terrängen. Vad som kan komma som en obehaglig överraskning är att båda arterna är utpräglade rovdjur, det avlägsna släktskapet med den altoriska dvärgelefanten till trots. En enskild elefantin är knappt mer än metern i mankhöjd men då en flock anfaller, så slits de flesta bytena snabbt itu under vilt trumpetande.

Enhornad klippget

Den enhornade klippgeten liknar i mångt och mycket en vanlig vildget, med den skillnaden att den endast har ett stort horn som växer ut ur dess panna. Klippgeten lever i de caddiska Appobergen och är oerhört skygg. Den är eftertraktad för sitt mycket goda hull som dalkerna ofta gör både korv och kötträtter på. Klippgetsjägare är respekterade och omtyckta i bergsbyarna och kan ofta tjäna sig en rejäl slant om de lyckas fälla en handfull getter. Trots att de flesta enhornade klippgetter är vilda finns det också tama klippgetter på Caddos gårdar. Klippgetens mjölk är utmärkt att göra ost på.

Enhornsbuffel

  • Hemvist: Furgia
  • Vanlighet: Vanlig

Denna enhornade, domesticerade buffel förekommer vanligtvis som dragdjur inom det furgiska jordbruket. Enhornsbuffeln är stark, uthållig och saknar temperament överhuvudtaget. Vilda exemplar existerar inte i Furgia längre, men möjligtvis finns arten i inre Akrogal. Buffeln är ungefär av samma storlek som en vanlig oxe från Ereb.

F

Flodgjuse

Flodgjusen lever av allehanda fisk som den fångar i stillaflytande djungelfloder. Fågeln spanar efter byten genom att ryttla, dvs stå stilla i luften med hjälp av snabba vingslag. Därefter störtdyker den och fångar fisken. Bland samkarnas folkslag är det vida känt att man bör vara extra försiktig med dopp i floder där man kan skåda flodgjusens jakt. Detta eftersom dess absoluta favoritbyte är den samkarniska pirayan.

Forgya

  • Hemvist: Vanligtvis varmare hav. Forgyor har dock påträffats så långt norrut som Faltraxbukten.
  • Vanlighet: Ovanlig

Forgyor är något så ovanligt som stimlevande, köttätande flygfiskar. De påträffas vanligtvis ute på de stora haven i stim om 40-300 fiskar, men har även skådats betydligt mer kustnära. Forgya är det namn som används i de flesta joriska kulturerna, men rovfisken går även under namnet Dödsfisk i andra kulturer. Fisken är silverfjällad och långsmal, runt 30 cm lång. Dess käkar är utrustade med pirayaliknande garnityr. Men det som utmärker forgyan mest är dess överdimensionerade bröstfenor med vars hjälp den kan glidflyga över vattenytan. Den nyttjar havets uppvindar och har förmågan att glidflyga upp till 100 meter åt gången på upp till sex meters höjd ovan vattenytan. Många fiskare hävdar att forgyan använder sin glidflygning för att attackera byten ovan vattenytan, men detta är felaktigt då glidflygningen är till för att undvika större rovfiskar. Ett stort stim flygande forgyor kan dock innebära vissa problem för sjöfolk som befinner sig i mindre eller låga båtar. Ett riskmoment är att forgyorna dras till ljuskällor. Detta faktum är välkänt bland infödingsfiskare i Paringuabukten som fiskar forgyor med facklor och nät uppspända ovanför vattenytan. Känner man inte till detta kan en lanterna eller fackla ombord göra att man plötsligt kan få hund- ratals forgyor med smattrande rovkäkar i båten. När en sådan situation är över är det bäst att man kontrollräknar fingrar och tår. En annan orsak till oro är att ett glidflygande stim forgyor är tecken på att det finns en eller flera långt större rovfiskar i närheten. Stora hajar och sjöormar kalasar gärna på forgyor. Ett stim forgyor i sig kan också utgöra en fara om man befinner sig i vattnet och blöder. De dras till blodlukten. Normalt äter de mindre fiskar, men har blivit ökända för att ha rensat förlista sjömän till benen.

Furgisk jätteindrik

  • Hemvist: Furgiska stäpper (i vilt tillstånd).
  • Vanlighet: Sällsynt

Bild: [8]

Indriken har funnits mycket länge i den furgiska kulturen. Redan på slutet av Bronsets ålder hade man tämjt dessa kraftfulla varelser. Man använder indrikerna som krigsmaskiner då deras höjd på 7,5m och vikt på 10–20 ton samt tjocka pansarlika hud gör dem till ett dödlig enhet på slagfältet. Att få detta jättedjur komma dundrande emot sig är något som får både mark och knän att skälva. Indrikar används inte i det furgiska jordbruket (man har enhornsbufflar) utan används som transportdjur (kor) och krigsdjur (tjurar). Dessa massiva bestar kan vanligtvis ses vandrande längs landets karavanleder och då de kan både bära mer än tio gånger mer än något annat lastdjur och röra sig fem gånger snabbare fullastade, utgör de utmärkta djur för transport av olika gods eller passagerare.

Furgisk lejonhund

Den furgiska lejonhunden, eller dahman på furgiska, finns i flera sorter – allt ifrån mikrodahman till jaktdahman. Le- jonhund kallas den då den likt ett lejon har en man (både hanar och tikar) men kan också häröra från att de stora jakthundarna faktiskt en gång i tiden användes vid lejon- jakt (den furgiska lejonstammen är idag så sönderjagad att den i det närmaste är utdöd). En lejonhund är en äga- res stolthet och den är alltid mycket dyr. Adelsdamer och rika köpmannahustrur kan ses med mikro till dvärgvari- anter och en adelsman har naturligtvis en stor jakthund. Lejonhunden finns som sagt i flera varianter och olika avelsstammar har olika drag. Mikro- och dvärgdahman finns från den gyllengula orginalfärgen till svarta och vita, olika mönster i pälsen och manen kan vara altfrån den na- turligt lockiga till rak och så lång att den släpar i backen. Jaktdahman finns bara en i godtagbar variant gyllengul med lockig man. I Ereb är man mest bekant med dvärgva- rianten som då och då dyker upp i det berendiska modet. Hemvist: Furgia. Vanlighet: Vanlig

Hämtad från "https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Altoriska_djur&oldid=29622"