Hund

Fakta

• Namn: Hund (kj. Kanis Familiaris)
• Vanlighet: Mycket vanlig
• Hemvist: Så gott som alla förekommande
• Regioner: Ereb, Akrogal, norra Soluna

Typer

Aidnisk vinthund

Den aidniska vinthunden, eller aidnisk hjorthund som den också kallas, är en omåttligt populär hund bland adelsfolket. Den är runt 75-80 cm i mankhöjd och väger drygt 40-50 kg (94-117 skålpund). Pälsen är gråfärgad och strävhårig. Som dess alternativa namn ger en fingervisning om så använder adeln denna vinthund till hjortjakt.

Hemvist: Aidne, Jorpagna och Berendien.

Vanlighet: Vanlig

Alerisk björnhund

Huvudartikel:Alerisk björnhund

Hemvist: Ransard (främst i forna Alerien) och Ljusnahalvön.

Vanlighet: Vanlig

Berendisk mjöhund

Den berendiska mjöhunden, eller berendisk varghund som den ibland kallas, är en stor, gråraggig vinthund som är vanligt förekommande bland adeln. Den mäter hela 80-90 cm i manken och väger drygt 50-70 kg. Hunden används främst vid jakt på varg och hjort. Den intensiva jakten på varg har dock nästan helt utrotat beståndet i Berendien. De sista större berendiska vargflockarna finns numera i Erbulasbergen.

Hemvist: Berendien, Jorpagna och Hynsolge.

Vanlighet: Vanlig

Furgisk lejonhund

Den furgiska lejonhunden, eller dahman på furgiska, finns i flera sorter, allt ifrån mikrodahman till jaktdahman. Lejonhund kallas den då den likt ett lejon har en man (både hanar och tikar) men kan också häröra från att de stora jakthundarna faktiskt en gång i tiden användes vid lejonjakt (den furgiska lejonstammen är idag så sönderjagad att den i det närmaste är utdöd).

En lejonhund är en ägares stolthet och den är alltid mycket dyr. Adelsdamer och rika köpmannahustrur kan ses med mikro- till dvärgvarianter och en adelsman har naturligtvis en stor jakthund.

Lejonhundens olika avelsstammar har olika drag. Mikro- och dvärgdahman finns från den gyllengula orginalfärgen till svarta och vita, olika mönster i pälsen och manen kan vara alltifrån den naturligt lockiga till rak och så lång att den släpar i backen. Jaktdahman finns bara en i godtagbar variant: gyllengul med lockig man. I Ereb är man mest bekant med dvärgvarianten som då och då dyker upp i det berendiska modet.

Hemvist: Furgia

Vanlighet: Vanlig

Furgisk vinthund

Den furgiska vinthunden, eller fahman på furgiska, är likt alla vinthundar slanka hundar med god syn och en kropp byggd för fart och snabbhet. I hemmiljö är fahman lugn och bekväm, men trots detta har den en vaktinstinkt och skäller när det kommer någon. Mot främmande människor är fahman ofta reserverad, men bara tills dess att den har lärt känna personen. Rasen är mycket fäst vid sin familj. Fahman tycker inte om att lämnas ensam och är ofta väldigt emotionellt bunden till en person i familjen. Nära nog varje gård i Furgia har en fahman på gården och de avbildas ofta som väggmotiv. Fahman är framavlad som dels en jakthund men också som en kapplöpningshund. Om hästkapplöpningsarenorna drar mest folk så är inte hundkapplöpningsarenorna långt efter. Pälsen är ofta vit med blonda aningar.

Hemvist: Furgia

Vanlighet: Vanlig

Magillisk knähund

Liksom andra knähundar så är den magilliska knähunden oerhört liten till växten. Rasen är både kelgris och kuttersmycke bland magilliska adelsdamer och välsituerade kvinnor ur borgerskapet. Den ulliga, snövita pälsen brukar ofta uppvisa den traditionella lejonklippningen, allt för att den ska likna ett heraldiskt lejon i miniatyr. Den magilliska knähunden väger blott 3-6 kg och är lite mer än två tvärhänder hög.

Hemvist: Magilre

Vanlighet: Ovanlig

Pudel

Även kallad "Jorpagnisk pudel"

[1] Rasen används ofta av fiskare i vattenrelaterat arbete, såsom att simmandes hämta redskap och liknande. Dess goda vattenförmågor gör den också populär som jakthund vid exempelvis jakt av sjöfågel. Vid jakt och krig brukas den inte sällan för att apportera pilar.

Svarta pudlar anses inom vissa magiska sfärer stå närmare ett demoniskt plan varför den ofta används som symbol för demoner och/eller demonologi.

Hemvist: Jorpagna, Berendien och Krilloan.

Vanlighet: Sällsynt

Sehldimisk stridsdogg

Stridsdoggen är ca. en meter hög med korta kraftiga ben och en slät vit päls. Det platta, skrynkliga ansiktet har vissa kattliknande drag. I dess käke syns de två karaktäristiska, överdimensionerade huggtänderna som fiender snabbt lär sig frukta.

Arten sägs härstamma från en urgammal intelligent urras av hundar, skapade för att försvara Altor från de fruktansvärda trollulvarna.

Hemvist: Rasen härstammar ursprungligen från Morëlvidyn, men avlas numera fram i stora delar av Kopparhavsregionen.

Vanlighet: Sällsynt

Triskermoloss

Triskerna har varit åtföljda av dessa bestar sedan invandringen i Klomellien. Kanske härrör rasens anfäder från Nargurs skogar? Inledningsvis användes molossen som vakt- och jakthund men har sedan boskapsdriftens ökade betydelse även tagit rollen som vallhund. Detta framförallt sedan man korsat den klomelliska mufflonen med det bångstyriga melashiska höglandsfåret. Triskermolossen är en av få djur som är aggressiva och ihärdiga nog att betvinga resultatet av denna korsning. Hundarna är så stora och starka att de kunde ”bryta nacken av stora tjurar” enligt den yolevitiska författaren Juldrineo Pildroa.

Många av oligarkerna använder även molossen av den anledningen som stridsdoggar och använder sig av dem i krig till lands, men även för att skapa kalabalik på fiendeskepp vid plundringar på Jaggaracksjön. De muskulösa hundarna sätts i hård träning redan som valpar och blir blodtörstiga och orädda. Vissa särskilda huskarlar tar rollen som "bestförare" och spenderar stor del av sin tid med att träna molosserna för att få dem att lyda. En vanlig taktik är att skicka attack­enheter, som består av endast molosser och deras drivkarlar, mot fienden för att bryta soldaternas led och skapa öppningar. Hundarnas bett är så kraftiga att de kan krossa ben, och deras blodtörst är så stor att inte ens fiendens svärd kan få dem att vika undan. Efter hundarnas anstormning är tanken att övriga huskarlar lätt skall bryta igenom motståndarens försvarslinjer.

Hemvist: Triska i Klomellien

Vanlighet: Sällsynt