Altoriska djur

Bestiarium och varelsebeskrivning av djur från över hela Altor. En utgåva av denna bok finns i de flesta Bibliotek och lärda institutioners samlingar.

Beskrivning

• Författare: Porkuz Agrikult

• Ämnen:

• Språk:

• Orginal:

• Innehåll:

• Avskrifter:

Diskussion och källmaterial: [1]

A

Aidnisk arbetshäst

• Hemvist: Aidne, Jorpagna och Drylo.
• Vanlighet: Vanlig

Denna stora, starka och vanligen mörkt fuxfärgade arbetshäst med tilltaget hovskägg är en vanlig syn i vissa delar av Ereb. Den har rykte om sig att vara härdig och lugn. Hästens mankhöjd ligger runt 170–195 cm och dess vikt runt ett ton.

Aidnisk vinthund

• Hemvist: Aidne, Jorpagna och Berendien.
• Vanlighet: Vanlig

Den aidniska vinthunden eller aidnisk hjorthund som den också kallas är en omåttligt populär hund bland adelsfolket. Den är runt 75–80 cm i mankhöjd och väger drygt 40–50 kg. Pälsen är gråfärgad och strävhårig. Som dess alternativa namn ger en fingervisning om så använder adeln denna vinthund till hjortjakt.

Akrogalisk jättebäver

• Hemvist: Akrogaliska vattendrag.
• Vanlighet: Ovanlig

Denna bäverart blir omkring 1,5 meter lång och har då en vikt runt 60–80 kg. Dess mörkbruna päls är eftertraktad.

Akrogalisk mördarstör

• Hemvist: Akrogaliska och cerevaliska vattendrag samt Masevabukten.
• Vanlighet: Sällsynt

Denna glupska, köttätande och vagt hajliknande släkting till den altoriska stören kan bli nära sju meter lång. Romstinna honor kan uppnå vikter runt ett och ett halvt ton. De allra största exemplaren är troligtvis över 100 år gamla. Det är den största kända fisken som påträffats i akrogaliska floder. Mördarstören har inga fjäll utan rader av kraftiga benplattor och är dessutom beväpnad med en fruktansvärd rovfiskgarnityr. Den är en vandringsfisk som vandrar upp i floder för att leka i samband med vårfloden. Det är också då den utgör det största hotet mot intelligenta varelser. Normalt sett äter den andra fiskar, as, sjöfågel samt små och medelstora däggdjur, men den är enormt glupsk och alla varelser som befinner sig i vattnet löper risken att attackeras. En fullvuxen akrogalisk mördarstör är stor nog för att svälja en fullvuxen karl hel. Mördarstörens rom anses vara en delikatess i Dharbia och Kalmurri, men det traditionella flodfisket med harpuner och fångstnät är en ytterst riskabel syssla.

Akrogalisk stäppindrik

• Hemvist: Akrogals stäpper.
• Vanlighet: Sällsynt

Bild: [2]

Mellanklassen bland indriker strövar fritt på de stora akrogaliska stäpperna öster om Kalmurri. De mäter 4–5 m i mankhöjd (tjurarna är mycket större än korna) men är mycket smalare än de övriga indrikarna. Stäppindriken är dock betydligt mer aggressiv än sina kusiner i Kamsun och Furgia och drar sig inte för att anfalla allt den känner sig hotad av. Lyckligtvis finns det få saker som kan hota den, undantaget människor och hippogriffer. Stäppindriken lever ensam med undantaget ko och diande kalv.

Akrogalisk stäpponny

• Hemvist: Akrogal, Krun och Nidland.
• Vanlighet: Vanlig

Denna ponny används som riddjur, packdjur och husdjur (mjölk). Mankhöjden ligger runt 130 cm och vikten är på drygt 300–400 kg. Färgen är ofta apelgrå skimmel eller black.

Akrogalisk tamjak

• Hemvist: Kalla bergstrakter i Furgia, Trimbien och Tandakaj.
• Vanlighet: Vanlig

Den akrogaliska domesticerade jaken är en korsning mellan jak och nötkreatur, men är mindre än den akrogaliska vildjaken. Vikten ligger runt 350–580 kg för tjurar och 225–255 kg för kor. Den något större vildjaken (Stort klövdjur) är däremot mycket sällsynt söder om Slimpaku, men vanlig norröver.

Alerisk björnhund

• Hemvist: Ransard (främst i forna Alerien) och Ljusnahalvön.
• Vanlighet: Vanlig

Detta är en massiv hund med tät päls där hanarna haren mankhöjd runt 70–80 cm och en vikt på 50–90 kg. Tikarna är något mindre. Den används mestadels som herdehund och som boskapsvaktande hund. Den aleriska björnhundens stora mod och försvarslust har också skänkt den dess namn, då djuret sägs kunna jaga bort även de vildaste slagbjörnar. Hunden är mycket självständig och tenderar att vara ytterst misstänksam mot alla utom sin herre.

Allmän vargdräpare

• Hemvist: Påträffas i alla klimatzoner.
• Vanlighet: Mycket sällsynt

Denna myggliknande insekt utsöndrar ett gift som är dödligt för hunddjur. Innan hunddjuret dör drabbas det ofta av ett rabiesliknande vansinne, vilket har lett till attacker mot intelligenta varelser.

Ambiorm

Hemvist: Sandöknar i Soluna. Vanlighet: Sällsynt Denna sicksacksmönstrade, brunspräckliga giftorm är runt tre meter lång och förhållandevis kraftig. Den jagar mestadels gnagare och mindre ödlor om nätterna. Dagtid spenderar den i mörka hålor eller nedgrävd i sanden. Det händer ofta att ambiormen söker skugga bland tält och packningar. Det som gör ambiormen så anmärkningsvärd är att den verkar ha ett extra huvud där svansen skulle ha varit. Detta rör sig dock endast om en snillrik försvarsmekanism. Huvudet i svansänden är endast en broskliknande utväxt, men tillräckligt realistisk för att lura ormätande rovvarelser. Det extra ”huvudet” är extra effektivt då ormen ofta förflyttar sig över plan mark genom att ringla i sidled (likt vår egen världs Crotalus cerastes). Det finns dock ett fåtal legender och skrönor rörande äkta, tvåhövdade ormar. Dessa sägs vara avkomman av bisarra magiska experiment som ägt rum i en svunnen tid. Huruvida dessa äkta ambiormar existerar eller inte, må vara osagt.

Arkivariefågel

• Hemvist: Träsk och sumpmarker i södra Ereb och Samkarna.
• Vanlighet: Vanlig

Denna vita, storkliknande fågel lever av att fånga små groddjur, reptiler och fiskar med sin sylvassa spetsnäbb. Fågeln är mest känd för att vara oerhört begeistrad i blänkande föremål. Dessa ”arkiveras” sedan i fågelns bo. Den gamla sägnen om berendierbonden Kåre som hittade en veritabel guldskatt i en arkivariefågels bo är känd runt hela östra Kopparhavet. Berättelsen sägs vara grundad på en sann händelse.

Askgrå tempelvarg

• Hemvist: Arktiska/subarktiska Altor.
• Vanlighet: Ovanlig

Denna nomadiserande och arktiskt levande vargart är något större än genomsnittliga altoriska vargar och blir omkring 175 cm lång med en vikt runt 60–90 kg. Den jagar främst ren, myskoxe och tundrasvin. Artens namn kommer delvis av dess askgråa päls och delvis p g a vissa gamla skräckhistorier som cirkulerar i norr. I dessa sägs att en stor flock av vargarten attackerade flera missionärsutposter i norr och åt upp munkarna. I vissa versioner av berättelserna rörde det sig om en grupp Etinstrogna solmunkar från Magilre som grundat några utposter vid Orghins sydkust, i andra versioner sägs offren ha varit kafrilermunkar från Mereld. Det finns visst fog för skepsis angående berättelsernas sanningshalt.

B

Bardalon

• Hemvist: Kalsalsjön och Tadzabukten i östra Akrogal.
• Vanlighet: Mycket sällsynt

Bardalonen är en av Altors allra minsta valar med sina blott 5 meter och 3 ton. Som alla andra bardvalar är den en planktonätare och lever i par tillsammans med 1–3 kalvar. Dess kött anses vara en välsmakande delikatess och jakten på bardaloner har nästan utrotat beståndet helt. Bardalonen är dock väldigt lynnig och är känd för att både välta och ramma båtar.

Barkhare

• Hemvist: Glesa lövskogar runtom Ereb.
• Vanlighet: Vanlig

Denna gråbruna, nattaktiva hare med hängande öron och överdimensionerade framtänder har vanan att gnaga både bark och trädstammar. Den är ett gissel för folk med fruktträdsodlingar, då träden skadas svårt eller t o m fälls.

Barrslok

• Hemvist: Täta barrskogar i Ereb.
• Vanlighet: Sällsynt

Denna myrsloksliknande, nordröna växtätare lever av tall– och granskott. Den blir runt 1,5 meter lång, exklusive svansen, och väger mellan 20–30 kg. Den är en superb klättrare och har en alnslång, hullingförsedd tunga. Barrsloken är mycket nyfiken men utforskar oturligt nog allt, inklusive folks kroppsdelar och dyrbarheter, med sin vassa tunga och skarpa klor.

Berendisk mjöhund

Den berendiska mjöhunden eller berendisk varghund som den ibland kallas är en stor, gråraggig vinthund som är vanligt förekommande bland adeln. Den mäter hela 80–90 cm i manken och väger drygt 50–70 kg. Hunden används främst vid jakt på varg och hjort. Den intensiva jakten på varg har dock nästan helt utrotat be- ståndet i Berendien. De sista berendiska vargflockarna finns numera i Erbulasbergen. Hemvist: Berendien, Jorpagna och Hynsolge. Vanlighet: Vanlig

Bergsponny

• Hemvist: Melashebergen, Cer-bergen och Kardbergen i Ereb.
• Vanlighet: Sällsynt

Denna lilla vildhäst lever i mindre flockar i karga bergs- trakter och har tvådelade hovar för bättre fäste bland klippor och prång. Djuret är extremt bångstyrigt och svårtämjt, men lyckas man har man ett starkt och uthål- ligt packdjur. Bergsponnyns vikt ligger på 200–270 kg. Mankhöjden är drygt 110–115 cm.

Blåfläckig rovpapegoja

• Hemvist: Solunska djungler.
• Vanlighet: Ovanlig

Altors absolut största papegojart är en rovfågelnäbbad opportunist. Den har ett vingspann på drygt 1,5 meter samt en meterlång, kraftig kropp med en vikt av nästan 5 kg. Arten lever i stora flockar om ett trettiotal individer. Papegojan är hatad av folken som lever vid djunglernas rand, då flockar ofta attackerar och sargar getter och an- dra tamdjur. Det har även hänt att de har gett sig på barn och äldre personer.

Blågrå piggsvinspadda

• Hemvist: Vid samkarniska vattendrag.
• Vanlighet: Sällsynt

Detta är en kraftig padda vars rygg är täckt av långa och mycket giftiga, piggsvinsliknande taggar. När den känner sig hotad blåser den upp sig till ett stort klot tre gånger sin vanliga dimension, likt en piggsvinsfisk. Detta får ryggtaggarna att sticka rakt ut, vilket avskräcker de flesta rovdjur och gör den synnerligen besvärlig att sluka.

Bondsyrsa

• Hemvist: Slätter och annan öppen terräng i östra Ereb.
• Vanlighet: Vanlig

Denna köttiga insekt är känd för två saker – hur goda de är rostade samt den extremt höga stridulering (syrsans ”sång”) hannarna har när de kallar på honorna. Att stå nattetid mitt i ett fält av spelande bondsyrsor kan vara en nästan öronbedövande upplevelse.