Akrogal

[Adragoor]

Akrogal


Samlade kartor: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic ... 588#p37588

Stor kladdkarta 1: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic ... 109#p39109

Stor kladdkarta 2: http://www.erebaltor.se/forum/viewtopic ... 144#p38144

Karta över centrala Akrogal: https://erebaltor.se/forum/download/fil ... &mode=view

Karta med platsnamn i nordvästra Akrogal: http://www.erebaltor.se/forum/download/ ... &mode=view


Memmen

En gång i tiden var Memmen en del av Furgia på den tiden sträckte sig Furgia runt Mahammarabergen och man kunde enkelt ta sig dit. Under krigen med Kalmurri förlorade man området då passen i bergen var igensnöade under stora delar av året och kalmurriern hade erövrat området på andra sidan bergen. Idag är Memmen ett litet självständigt rike som ömsom slåss mot barbarerna och ömsom handlar med dem. Kulturellt påminner man mycket om Furgia med den stora skillnaden att man inte har någon kung eller ämbetsmänn. Istället utses härskaren i detta rike ab munkarna och ämbetsmännens roll har också tagits över av munkar. Memmen är med andra ord en teokrati styrt av munkar dock finns en stark armé som också har en del att säga till om.

Kalsalsjön

I Kalsalsjöns vatten pågår en livlig handel. Stora fartyg anlöper och läger ut ur hamnarna från Kamsun, Handelsalliansen, alvriket Vahla, Kanth och Tandakaj. Sjön är mycket snäll, stormar går över relativt fort och vinden är lagom stark.

Handelsalliansen

Handels Allians består av fler små furstendömmen. Ca 80 fO bildades handels alliansen för att värna sig mot furstarnas tyraneri, oskäliga skatter och kapande av köpmännens båtar. Snart hade alliansen börjat anlägga egna frihamnar, bygga egna små flottor och sätta press på furstarna. Till slut var man så pass mäktig att man kunde börja göra sig av med de splittrade furstarna en efter en så att man snart hade ett enat rike. Alliansen leds av en enväldig diktator som väljs av de mäktigaste handelshusen. Varje handelshus som kan bekosta en viss del av hären har en röst i valet av diktatorn och hans medhjälpare.

Kanth

Emiratet Kanth bebos av kamsuner och var en gång i tiden ett av dessa små riken. 86 eO började emir Agwrze ett krigståg mot sina grannar som snart föll till föga och gav upp. Kanth bredde ut sig och kunde ha blivit ett mindre imperium om inte emir Agwrze dött av en tarminfektion. Hans son, emir Zagwarra, var inte intresserad av att för krig utan ville föra en bekväm livstill. Zagwarra var dock mycket intreserrad av konst, kultur och arkitektur. Många vackra och intressanta palats och trädgårdar anlades under hans regeringstid. Kanth är än idag en plats med annorlunda arkitektur och exotiska upplevelser.

Vahla

Det alvisk kungariket Vahla är mycket öppet för att vara ett alvrike. Alverna här är mycket öppnare och välkomnande mot främlingar än alverna i öst. Likt Melukhas och Landoris alver lever man enligt de urgamla seder som man lärde sig av gudinnan själv, men så här långt bort känns saknaden av den försvagade Tavatenu än mer och i sin förtröstan har man vänt sig utåt för att söka kunskap var man än kan finna den, såväl människor som demoner.

Tadzabukten

Tadzabukten är inloppet till Kalsalsjön. Fast sjön är lika enkel att navigear som Kalsalsjön så bebos den av farliga havsormar som gör livet surt för handelsmännen.

Tandakaj

Trippelkungadömmet Tandakaj är en stor producent av mattor, kamfer och rena smaragder. Dessa varor är de som letar sig till Ereb (dock utan erebernas vetskap då de kallas för kamsunska smaragder) och bringar då höga priser. Tandakaj styrs av en envåldshärskare kallad den trekrönte då landet består rent tekniskt av tre kungadömen. De tre kungadömena – Tankaj, Dankaj och Kankaj grundades av emigranter från ett rike på andra sidan Slöjornas Ocean då det sägs ha blivit torra och obeboeliga öknar under den tredje konfluxen.

Jian

Kaliphatet Jian är ett mycket gammalt rike som har stått emot både margyler och andra invaderande stammar från öster. Även om Jian inte ligger vid Kalsalsjön så räknas de till dess handelssfär. Man skeppar ut kryddor, glas, jade och slavar tagna från den fjärran öster.

[Adragoor]

Lägger till ett par akrogalskisser om Spelknepe känner för utvidgning av kartan åt Akrogalhållet...

Akrogal - övergripande topografisk karta
http://hem.passagen.se/adragoor/DoD/topografi.gif

Karta över Kalmurri
http://hem.passagen.se/adragoor/DoD/kalmurri.gif

Kalmurrikartan är ett försök att modifiera ihop en tidigare karta http://hem.passagen.se/adragoor/spelsid ... rbiaa4.JPG med den stora Ereb-kartan...


Lägger även till en karta över "Ödelandet" i norra Kalmurri. Ett äventyr som inte blev färdigskrivet skulle utspela sig där. Området är tänkt som ett slags "fantasy-vilda-västern" (delvis utanför statsmaktens kontroll) med inslag av mörk magi, mystiska religioner och allehanda skumma typer som inte får plats i det övriga Kalmurri.

http://hem.passagen.se/adragoor/DoD/odelandet.jpg

--------------
Karta över Ödelandet: http://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Ödelandet

Karta över Kernath: http://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Kernath

/Admin.

[Adragoor]

När det gäller Akrogaltext lägger jag upp ett slags inledning till Akrogal som jag skrev för några år sedan.

”I Etins namn och wid allt som är heligt, nedtecknar nu jag, Melio Blåfot, de minnen som jag hafwer qwar af mina resor i de wilda lenderna i öster. I Akrogals wida riken.
Akrogal är en merkwerdig werldsdel, så till wida att största delen af dess yta upptagas af wilda marker der barbarer ha sin boning. Dessa barbarer är icke såsom barbarerna her i westerlandet mestadels fredliga. I stellet ligger de all tid i strid med hwarandra och de stora rikena i westra Akrogal. I söder, där dessa men lefwa, är landet ofta windpinat och platt och ödsligt ner emot Kamsun. I norr öfwergå sletterna i stora skogar. I dessa skogar sägas det mig, lefwa några af skogens alfwer fortfarande qwar. Men emedan jag icke har sett någon af dessa kan jag icke bekrefta detta rykte.
I de westra delarna af Akrogal, i de delar som är belegna nermast oss, lefwa ock de menniskor som likna oss mest. Hwisserligen dyrka de ketterska gudar, men de äro icke djuriska så som barbarerna i öster, eller merkwerdiga så som folket i Kamsun, bortom barbarernas lender.
Lengs med Golwyndahafwets kust i Akrogal enda upp till demontungan, lefwa de stolta Furgierna. Man har wid flera tillfellen antagit att detta land är deras urhem, och de hafwa her ifrån spridit sig till hela den halfö som de i dag besitter. Furgierna lefwa på många sett så som wi sjelfwa. De hafwa riddare, och flera gamla anrika adelslekter. Ingen gång på mer än tusen år hafwa Furgia fallit för fremmande makter.
Furgiernas erkefiender, kalmurrierna, bebo landet norr om demontungan. Deras lynne är högst wexlande och weldigt swårt för en utlenning att förstå. De hedra i sina ketterska wanförestellningar månen i stellet för solen, och deras keisare kallas till och med för månens son. Kalmurriernas natur är så långt från de edla Furgierna som man kan komma. Deras religion är ond och kettersk, deras lynne är merkligt och de äro mycket krigiska. Af denna anledning bör en man tenka sig före, innan han reser till Kalmurri. Dock kan man göra stora förtjenster på handel i de kalmurriska hamnstederna.
Norr om det mörka kalmurriska riket, ligger de små lenderna Dharbia och Trimbia. Dharbia är merkwerdigt på så sett att det för icke alls lenge sedan beherskades af Kalmurri. Men för en mansålder sedan, samtidigt med det kalmurriska inbördeskriget, bröt de sig fria från moderlandet. Jag har sjelf icke besökt detta rike, men det har sagts mig att Dharbia är mest att merka för den werdefulla bergart, salamant, som brytes der i stor mengd.
Dharbias nermaste granne, det lilla bergslandet Trimbia, befolkas af dwergar. Merkeligt är landet i sanning. För war annorstedes ega dwergar mark ofwan jordens yta.
Norr om dessa twenne utposter finnes de stora ödemarkerna. Blott små skaror menniskor lefwa her, och då i sådant ytterligt barbari att det kan förskrecka hwilken westerlenning som helst. De sofwa direkt på marken, och de förtära råa köttstycken från djur som de jaga med sina bara hender.
Raskt förflyttar wi oss så åter till Akrogals sydligare trakter. Wid Furgias östligaste grens börja det område som kallas Kamsun. I detta land finnes först det egentliga Kamsun. Detta är en stor samling af stadsstater som ligga inwid hwarandra enda bort till den Sabraniska grensen. Öster om detta Kamsun ligger de östligare delarna af området, hwilka utgöras af Sabranien och Marajien.
Af de kamsunska staterna kan man merka det lilla riket Duun. Mycket lite är kent om Duun, emedan det är förbjudet för alla utlenningar att wistas i landet. Man säger att Duun befolkas af pirater, hwilka helt beherskar en stor del af norra Valgussiön med sin mektiga flotta och gör handel siöwegen mycket riskabel. Mig förefaller det troligt att dessa pirater äro steppbarbarer som hafwa anpassat sig till lifwet till hafs. De enda som icke möta aggressioner när de senda skepp förbi den Duunska kusten, är Sabranierna, som hawfa underskrifwit ett aftal med piraterna, som ger dem retten att segla förbi mot en hög tribut.
Lengst bort i öster ligger landet Sabranien. Her i wester menar man ofta att Sabranien är en del af Kamsun, men folket sielfwa hewdfa att de är sielfstendiga från detta land, och att de ha sina egna serdrag, äfwen om jag icke hafwer noterat några tecken till detta.
Norr om Sabranien lengst i öster, ligga landet Marajien. Om detta land wet icke många att beretta, och icke ens jag, wittberest som jag är hawfer någonsin hört något om Marajien. Reser man förbi Marajien och Sabranien mötes man af en förskreckeligt widstreckt ödemark. Inget lif finnas her, utan blott oendeliga windpinade ökensletter. Jag finner det troligt att dessa ödemarker icke har något slut i den her werlden, efwen om några påstår att bortom öknarna lefwa andra folk som wi icke ens i någon legend hört talas om.
Som afslutning på denna inledning will jag nemna kort något om de legender som hafwa stor spridning om ting som jag icke kan bekrefta.
I westra Akrogal berettas det ofta om ett folk som utelutande består af qwinnor, som lefwa någonstans ute i ödemarken. Dessa qwinnor säges wara mektiga krigare och få är de men som någonsin hafwa besegrat dem.
En annan legend är den om det merkwerdiga Slimpaku. Detta land som sägs wara omgerdat af en hög mur, och der ingen menniska har satt sin fot, bebos af de fruktans werda slempukarna. Dessa omenskliga warelser förstörde en gång i forntiden hela Kamsun och ön Yndar, som ligger lengst i sydost. Hwilken sanning det ligger i denna legend är owisst. Men säkert är att det område der man säger att Slimpaku är beleget är obefaret af alla Akrogals folk och stammar.

-Nedtecknat af Melio Blåfot den wittbereste, på hans ålders höst i Pendon, i slutet af nådens år 496 efter Odos födelse."

[Adragoor]

Ähhh... wtf... Varför inte delge folk Kalmurris historia också? Vet dock inte när den kommer att bli färdig...

Kalmurris historia
”I den gamla tiden voro fortfarande alla världens stammar splittrade, och Månen hade ännu inte skickat någon av sina söner till människorna. Kriget och osämjan härskade bland folken. Men så kom den dag då det bland kalmurrernas folk föddes ett gossebarn med ett helt vitt öga. Hans ärade namn var Depíla av släkten Schoon. I honom hade det gudomliga månljusets kraft ljutits, och med svärd i hand skulle han i sin krafts dagar ena de splittrade folken under en fana. Han skulle bestiga den höga kejsartronen, och hans fiender skulle böja sig för honom och darra av skräck. Ty de skulle se att Månen nu genom sitt heliga sändebud hade fött det eviga Kalmurri.”
-Ur skriften "Kalmurras Ve-lash" (Kalmurris Historia)

Det kalmurriska folket var i sin tids morgon, det vill säga början av mörkertiden, efter Jorpagnas och Yndars fall, fortfarande ett primitivt nomadfolk. Visserligen var de rätt talrika, men på grund av inre splittring och ständiga småkrig mot andra barbariska stammar, upprätthölls en balans som resulterade i att ingen direkt utveckling kunde ske. Detta skulle dock komma att ändras.
År 453 f.O. (eller år 0 enligt den kalmurriska tideräkningen) föddes ett märkvärdigt barn i den oansenliga familjen Schoon. Barnets ena öga var vitt, och tycktes skina som den mäktiga mångudinnan själv när man såg in i det. Föräldrarna blev oroliga och tog sin lille pojke till ättens schaman, vilken förklarade för dem att det vita ögat var ett mäktigt heligt tecken. Månen själv hade ljutit en del av sin kraft i pojken, och han skulle en dag bli en mäktig man. Nöjda med detta svar begav sig föräldrarna åter hem. De gav sin son namnet Depíla, och uppfostrade honom som en prins efter bästa förmåga.
När Depíla Shoon hade nått sin fulla mandom, utbröt ett stort klankrig i regionen. Depíla blev detta krigs stora hjälte, och utgången blev att kalmurrerna från och med nu blev den dominerande stammen i området. Ganska snart gav sig Depíla ut på krigståg mot andra stammar i området tillsammans med ett större krigarfölje. Han lyckades ta makten över ett rätt stort område för kalmurrernas räkning, och för denna bedrift blev han adopterad av den åldrade kalmurriska hövdingen och fick full arvsrätt till hövdingtiteln. Den gamle hövdingen avled året därpå, och på hösten år 425 f.O satt Depíla för första gången i verklig maktposition. Han var nu hövding över 5 stammar. För att försäkra sig om sin position inrättade han kejsarämbetet åt sig själv.
Depíla och de fem efterföljande kejsarna, lade med list och militär styrka hela det område som idag är Kalmurri under sig. I väster träffade Kalmurrerna på det hårdföra bergsfolket, som de fick strida länge med innan de kunde ta makten över dem. Men det hårdaste motståndet skulle bjudas av de stammar som bebodde slätterna norr om bergen. Dessa stammar hade nämligen inte samma religion som kalmurrerna, och kunde därför inte acceptera att kejsaren hade gudomlig makt. Med tiden kom dock de motsträviga stammarna, eller Ashatârerna som de kom att kallas att synbarligen konverteras till den kalmurriska versionen av måndyrkan. Det skulle dock inte dröja länge innan Ashatârerna reste sig i ett uppror. De krävde att kejsaren skulle avsäga sig sin gudomlighet, och att deras hövding, den store Gorág av de svarta kullarna, skulle tilldelas kejsarmakten. Enligt en av deras gamla legender var nämligen de själva och kalmurrerna samma folk, grundade av två bröder i tidernas morgon. Ashatârerna stammade från den äldre brodern, och skulle därför ha makten.
I femton år rasade ett förödande och blodigt inbördeskrig i Kalmurri. Det hela slutade med att Gorág intog huvudstaden och palatset. Efter att kejsaren tillfångatagits, hölls en märklig rättegång. Det kejseriga kolumbariet öppnades och urnorna med de forna kejsarnas kvarlevor togs in i rättssalen. Sedan väckte en nekromantiker de döda till liv, och de fick svara för sina handlingar. Alla de sju döda kejsarna och den då levande dömdes till 3000 års fängelse för sina brott. De döda kejsarnas urnor ställdes ner i fängelset, men den dåvarande kejsaren lyckades fly med hjälp av några modiga äventyrare.

Bergsmannauppror

Kejsaren allierar sig med nomader och driver den ashatâriska ätten från tronen.

De östra nomadstammarna upptas i riket

Hamnarna öppnas för västerlandet, handelsenklaver

Ashatâralliansens utbrytande ur kejsardömet, inbördeskrig

Dharbias frigörelse

Uch-kâd utrensningar

[Spelknepe]

Jaha... dags att blicka österut då...

[Bergdahl]

Intressant, ska bli kul att läsa mer när det nu kommer.

[Adragoor]

En liten berättelse om norra Kalmurri...

Ur ”Om Akrogal och de wilda lenderna i öster” av Melio Blåfot den Vittbereste

I detta kapitel färdas Melio, hans vägvisare Alborshan och fyra kamsunska bärare mot Ödelandet i norra Kalmurri när plötsligt historier om en märkvärdig ruinstad når Melios öron och han bestämmer sig för att undersöka saken.

Vi provianterade väl och lämnade Gau en kylig sensommarmorgon. Klimatet i dessa trakter tycktes mig bli allt bistrare för varje mil vi reste norrut, men min vägvisare, jägaren Alborshan, försäkrade att vi skulle få nog av värme så snart vi kommit över Latárbergen och in i Ödelandet.
Efter att ha hört ryktas om några märkvärdiga ruiner kallade U-lish uppe bland de otillgängliga Berúgikullarna, beslöt jag mig för att göra en avstickare och undersöka detta närmare. Folket i de små byarna i trakten hävdade att dessa ruiner var de äldsta på jorden och att de vaktades av vederstyggliga gastar, varför också Alborshan vägrade att följa med mig dit. Utrustad som jag var i ungdomen med ett aldrig sinande övermod, bestämde jag mig för att gå själv med två av våra kamsunska bärare som enda sällskap. Dessa två hade jag lyckats övertala genom att påminna dem om att sällskapet endast skulle bestå av fem personer så snart jag lämnat dem. Talet fem är ju, såsom jag tidigare har avhandlat, i vissa fall ogynnsamt enligt den talmystik som kamsunerna alltjämt inte hade fått ur sina envisa huvuden. Till Alborshan sade jag att jag skulle vara tillbaka inom en vecka. Om jag inte var det skulle han lösgöras från sin tjänst hos mig.
Många av de kala och branta Berúgikullarna var krönta av stora stenpelare på sådant sätt att de nästan hade sett ut som gravhögar om det inte vore för deras enorma storlek. Dessutom tycktes vinden vina här på ett sätt som fick det att låta som om spöklika röster ropade i luften. Med tanke på detta kunde jag förstå att byborna talat om spökerier. Enkelt folk gör ju ofta det när de ser eller hör saker de inte förstår. Själv antog jag det för mer troligt att det var stenpelarna själva som gav upphov till det kusliga ljudet. Detta visade sig också stämma när jag undersökte dem närmare. Pelarna var nämligen byggda av ett material som var hårdare på utsidan än på insidan, ungefär som de knaprigt friterade potatisknölar som man kan bli serverad på värdshusen i Nohstril. Det mjukare materialet hade på en del pelare vittrat bort så att dessa fungerade som jättelika visselpipor. Kanske hade jag kunnat förstå de märkliga byggnadsverken bättre om jag hade kunnat tyda de uråldriga skrivtecken som var inristade på dem.
På eftermiddagen den andra dagen fick jag så äntligen se ruinstaden U-lish, och när det gällde det som sagts mig om densamma, att den var den äldsta ruinen i världen, var jag beredd att tro det när jag såg i vilket skick de raserade murarna var. Själva stenarna de var byggda av var så väderbitna att de knappt behöll den fyrkantiga form de en gång måste ha haft.
Mitt i ruinstaden fanns det som var mest förunderligt. En rund byggnad, ungefär 60 eller 70 fot i diameter, som till synes var helt intakt. Väggarna var i det närmaste helt blanka, byggnaden hade inga dörrar och på taket av den såg jag en märkvärdig spira. Jag beordrade de kamsunska bärarna att klättra in genom fönstren och undersöka.
Väl inne sade de mig att trappor gick ner i mörkret. Jag sade åt dem att tända oljelamporna och gå ner för att undersöka. Efter ett par minuter ropade en av dem där nerifrån att de befann sig i ett stort gyllene rum vars motstycke saknades i den här världen. Plötsligt genomsyrad av en viss guldtörst och emedan jag var närmast utfattig började jag genast klättra in genom ett fönster när jag hörde ett blodisande tjut nerifrån mörkret tätt följt av vad som måste ha varit ett dödsstön.
Med viss tvekan drog jag mitt svärd och begav mig neråt för en snäv spiraltrappa för att om möjligt rädda åtminstone en av mina bärare. Trappan gick runt flera varv och jag måste ha varit flera famnar under marken när jag såg min ena bärare ligga blodig och sönderslagen på de nedersta trappstegen, men dock vid liv och med ett uttryck av yttersta skräck i sitt ansikte. Uppenbarligen försökte han långsamt krypa uppför trappan, och när han fick syn på mig rosslade han svagt något om osynliga faror som dödat hans kamrat samt andra saker på sitt eget språk, vilket jag inte förstod.
Det var mörkt härnere och jag hann inte se mycket innan jag bestämde mig för att omedelbart bära upp bäraren för trappan, eftersom han inte verkade kunna gå själv. Väl uppe och ute i friska luften beredde jag ett te av draklövsekollon åt honom och han tycktes återhämta sig något, men somnade. Jag bestämde mig för att själv vila i några timmar, men jag ville inte sova så länge jag var nära den runda byggnaden och jag hade hela tiden ett fast grepp om mitt svärd. Ändå måste jag ha somnat utan att märka det, för nästa sak jag kan dra mig till minnes var att det hade blivit skymning och jag vaknade med ett ryck.
Min bärare låg förvriden i en onaturlig ställning bredvid mig. Han var iskall och tydligen stendöd. Någon eller något måste ha förgiftat honom nere i den mörka källaren. Jag tittade upp och såg ett svagt, blekt, otrevligt sken från den märkliga byggnadens fönster. Det blåste och stormade och stenpelarna utanför staden gav ifrån sig riktigt blodisande tjut. Modfälld över mina bärares död och skräckslagen över den förmodade ondskan i källaren tog jag raskt de två väskor vi haft med oss och begav mig utan rast och vila tillbaka till värdshuset, där Alborshan väntade.

[Adragoor]

Vad vi vet om Akrogal:
-Närmast Ereb ligger Kalmurri, norr om demontungan och furgia, söder om densamma. Dessa två riken är ärkefiender.
-Kalmurri styrs av en enväldig härskare som sägs vara mångudinnans son. Lagarna i Kalmurri styrs av månens faser. Vid fullmåne följer alla lagarna, men i takt med att månen avtar övergår kalmurrerna mer och mer till svinlevnad eftersom månen inte ser dem. Vid månförmörkelse är allt tillåtet.
-Furgia är ett uråldrigt rike där gamla riddarideal lever kvar. Landets huvudstad Kertoriam har bara fallit 2 gånger på 1000 år för de vilda nomadanfallen från nordost, och denna stad är en av Altors rikaste och starkaste.
-Kamsun ligger österut vid kusten bortom Furgia. Lite är känt om detta land i Ereb, men vissa lyxvaror importeras därifrån.
-I centrala Akrogal finns inga fasta statsbildningar. Området består av vidsträckta slätter och vildmarker som är glest befolkade av häst och hippogriffberidna nomader.
-I de stora vilda skogarna i norra Akrogal finns skogsalver och indianliknande människofolk.
-I sydöstra Akrogal ligger Slimpaku, vars märkliga omänskliga invånare slempukarna var en av orsakerna till Yndarrikets fall.

Finns något ytterligare...? Jag tror att man får bygga på det här lite för att utveckla främst Furgia och Kalmurri lite mer...

[Adragoor]

Några idéer om Kalmurri.

- Kalmurri är ett kejsardöme som begränsas i norr av Trimbusbergen, i söder av en bergskedja (ännu odöpt) och gränsfloden mot Furgia, Harytis. I öster är Kalmurris gräns suddig och skiftande beroende på vilka nomadfolk som f.n. svurit trohet till kejsaren.
- Södra delarna av Kalmurri tillhörde Furgia i forntiden innan margylerna invaderade. I detta område finns därför urgamla städer som varit bebodda i tusentals år och deras arkitektur är både furgisk, yndarisk och nu slutligen kalmurrisk. (Även om rätt lite finns kvar av furgiernas och margylernas påverkan idag)
- I Kalmurri självt finns två huvudsakliga folkgrupper, kalmurrerna i södra delarna av landet och ashatârerna i de norra delarna. Kalmurrerna och ashatârerna påstår sig ursprungligen härstamma från månens två söner på jorden i urtiden. Dock påstår både ashatârerna och kalmurrerna att just deras stamfader var den äldsta brodern och att de därför har rätt till kejsarvärdigheten, vilket har lett till en del inbördeskrig och maktskiften. Oftast ligger dock makten centrerad hos kalmurrerna i söder. Båda folken är måndyrkare, men har olika syn på sin religion, vilket även det leder till stridigheter.
- I de mineralrika bergen ungefär mitt på den kalmurriska kusten (de syns på stora ereb-kartan) lever ett folk som härstammar från nargurerna i Ereb. Dessa har visat sig ytterst besvärliga för kalmurrerna att kuva och upproriska stämningar från bergsfolkets sida och folkmord från Kalmurris sida förekommer då och då.
- I de nordligaste delarna av Kalmurri är kejsarmakten svag, och norr om ashatârernas kärnland upp mot Trimbusbergen är den ännu svagare. Här finns därför vildmarker och laglösa områden såväl som en lite nyare statsbildning, Dharbia.
- Dharbia, som tidigare var en del av Kalmurri, slog sig fria i ett av de kalmurriska inbördeskrigen. Det lilla landet bebos av en blandning av ashatârer, barbarfolk och ättlingar till de jorer som p.g.a. det värdefulla mineralet salamant grundade en handels och gruvkoloni här under det Jorpagniska imperiets tid. Detta blandfolk talar fortfarande en jorisk dialekt.
- Öster om Dharbia uppe i Trimbusbergen ligger dvärgriket Bôr-Drîm, eller på dharbisk jori Trimbien. Det är efter detta rike som Trimbusbergen fått sitt namn.
- Söder om Bôr-Drîm ligger ett litet ökenområde som är utanför den kalmurriska kejsarens kontroll. Detta område kallas Ödelandet och och dess centralort Kernath är ett slags tillflyktsort för udda religiösa kulter, banditer och skrupellösa handelsmän som kontrollerar handeln med dvärgarna i norr och sedan säljer varorna till överpris i söder. Det enda som kan växa i Ödelandet är den härdiga schmaktusplantan av vilken man kan göra ett ypperligt vin.

[Peter]

Furgiska Idéer:

- De furgiska riddarna kallas Katafrakter. De rustar sig helt i stållänkade fjällpansar, med grimaserande stålmasker för ansiktet.

- Katafrakterna har alla synnerligen god börd, vissa av de Furgiska adelsmannasläktena kan spåras tusen år bakåt i tiden.

- En furgisk ädling besitter inte ett län, däremot går beskattningsrätten över ett visst område i arv i släkterna, vilket är grunden till deras stora rikedom.

- Nomadiserande folkslag och beduingrupper lever i stor utsträckning i Furgia. De utgör ett ständigt orosmoment, men stimulerar även handeln, och är ett utmärkt komploment i strid till de tunga katafrakterna.

- I furgien odlar man linser, goldwynskt vete och stora, saftiga bönor.

[Adragoor]

- De furgiska riddarna kallas Katafrakter. De rustar sig helt i stållänkade fjällpansar, med grimaserande stålmasker för ansiktet.

- Katafrakterna har alla synnerligen god börd, vissa av de Furgiska adelsmannasläktena kan spåras tusen år bakåt i tiden.

- En furgisk ädling besitter inte ett län, däremot går beskattningsrätten över ett visst område i arv i släkterna, vilket är grunden till deras stora rikedom.

- Nomadiserande folkslag och beduingrupper lever i stor utsträckning i Furgia. De utgör ett ständigt orosmoment, men stimulerar även handeln, och är ett utmärkt komploment i strid till de tunga katafrakterna.

- I furgien odlar man linser, goldwynskt vete och dhoul.

Det där låter rätt bra... Stålmasker är coolt.

En idé jag hade är att det furgiska kärnområdet eg. är kusten mot Golwyndahavet. Furgia har dock främst intressen österut (För att kontrollera handeln med Kamsun) och maktsfären har därför utvidgats till att omfatta hela halvön. Nomader lever främst i östra Furgia. Det finns en central bergskedja, bakom denna finns torra ökenområden där dessa folk lever.

I övrigt är Furgia långt framskridet vad gäller filosofi och vetenskap. Religionen är mindre dogmatisk i Furgia än i runt Kopparhavet och det finns därför inga religiösa begränsningar, dessutom har man bevarat arvet från golwyndakulturen i större utsträckning än i Ereb och kontinuerligt byggt vidare på den antika filosofin.

Den furgiska religionen är f.ö. en utvecklad variant av golwyndatidens gudalära. Det finns dock stort utrymme för personliga tolkningar...

[Peter]

I övrigt är Furgia långt framskridet vad gäller filosofi och vetenskap. Religionen är mindre dogmatisk i Furgia än i runt Kopparhavet och det finns därför inga religiösa begränsningar, dessutom har man bevarat arvet från golwyndakulturen i större utsträckning än i Ereb och kontinuerligt byggt vidare på den antika filosofin.

Låter perfekt. Jag tror vi har samma förebilder för det här riket, även om jag gärna blandar in mycket av sassanidiska samt akeiminidiska persien.

Så vem styr Furgia? Är det en kung, shah, kungarnas kung, sultan, shejk, malik eller basilej?

En katafrakt med masken av

[Gunther]

Bra att ni hittat så mycket info. Källhänvisningar?

[Peter]

Bra att ni hittat så mycket info. Källhänvisningar?

Titeln var inte så tydlig som jag hoppats (hamnar uppe i marginelen :/ )

Hursomhelst: det här är mina egna idéer, inte officiellt material.

Lite fler idéer på hur ett furgiskt svärd kan se ut.

Och lite förslag på masker: en olmekisk
en romersk
och en japansk

[Mikael]

Ni glömmer väl inte Altors baksida? Inte för att den har så mycket att bidra med, men den ger lite grann om Akrogals länder.