Re: Ransard
Postat: 2022-03-01 10:04
Miss av mig!
Då blev inte Jomvard undangömt utan övertaget alltså:)
Då blev inte Jomvard undangömt utan övertaget alltså:)
gtjorgo skrev: ↑2022-03-01 09:47 Från äventyret Tempelherren nämns drakdräparsvärdet Jormvard som ska ha smitts av dvärgar i Palinor (Kuldres?) för 700 år sedan. Detta gavs sedan till den berömda hjälten Torm av Uthgarth vilken tyvärr dog ”raskt” efter han givits svärdet i ett stort slag. Antagonisten i Tempelherren köpte svärdet från dödsboet av en ransardisk antivitetshandlare (som nog inte visste vad det var för svärd han hade.)
Frågor som uppstår: Vem var Torm? Var ligger Uthgarth? Vilket var slage/kriget Torm föll i så rask? Varför hölls svärdets egenskaper hemliga efter kriget?
Förslag: Kan Torm varit en Sardisk (hemska tanke!) hjälte som föll i krigen mot Jorderna och svarfolken från Kard under striderna 100-70f.o där vortigern inför Lex Bellum?
Uthgarth var kanske en sardisk by eller borg och orsaken till varför svärdet försvann var Votigerns vilja att efter kriget röja undan minnet av sardiska krigare och hjältar?
Text från wikin:Fafnir skrev: ↑2022-03-01 10:00 Jag tog med svärdet i vag form i wikin. Minns inte varför jag utelämnade Torm. Så det går att spinna vidare på.
Tror jag hade en tanke att inte heller lämna för mycket information i wikin för eventuella spelare.
https://erebaltor.se/wiki/index.php?title=Glamorg
Torm kanske var en av få sardiska kämpar i kriget och fick Jomvard av den sardiska storhövdingen? Detta passade inte helt den ranska vortigerns syn på att det endast var ranerna som kunde vara krigare och när Torm dog gavs Beoricklanen i uppgift att dölja den riktiga historien, och svärdet. Vidare kanske det var en stor skandal när svärdet försvann helt nyligen och det uppstod även rykten om att svärdet egentligen försvunnit ur Beoricklanens ägor långt tidigare? Hur svärdet hamnade (och om det är det äkta?) ute bland Pandarealias öar är oklart...Jormvard
En glamorg, konstfullt smidd av Kûldkres dvärgar ca 100 f.O. Hamnade i klan Beorics ägor ca 50 f.O. där det har funnit till början av 600-talet e.O. varefter det försvann under mystiska omständigheter.
(Den sista meningen är en fundering lagt till i ett tidigare försök att strukturea upp wikin och passa in med utvecklingen i Jorduashur)Ca. 100-70 f.O.
Sarderna ansätts hårt. Från norr kommer mer välorganiserade angrepp från Jorduashur och från Kardbergen väller horder av skövlande svartfolk i den värsta angreppsvågen på trehundra år. Ranerna korsar terrängen på den sardiska hövdingens order kors och tvärs och slår tillbaka anfallsvåg efter annan. Situationen blir ohållbar. Efter två decennier av strider på flera fronter, alltmedan befolkningen utarmas och de uppodlade markerna krymper, beslutar Vortiger Rinkhr att drastiska åtgärder måste tas.
Vortigern inför Lex Bellum och tar tillfälligt makten från storhövdingen. Han tvångsförflyttar mängder av folk, låter bränna flera strategiskt viktiga byar för att beröva fienden möjligheter att förskansa sig och proviantera. Ranerna börjar bekämpa sin fiende i ett fullskaligt krig istället för att, som tidigare, bara försvara sig för slumpmässigt utvalda angrepp. Sakta men säkert vänder ranerna kriget. Så småningom har jorderna tappat lusten att försöka införliva landområdet och svartfolken lidit så stora förluster att de måste dra sig tillbaka upp i bergen för att slicka sina sår. I månader pyr begravningsbålen.
[Är detta egentligen ett stort organiserat invasionsförsök från jordukaerlerna som starkt bidrar till Jorduashurs tillbakagång efter att de slagits tillbaka av ranerna?]
Ca. 100-70 f.O. Spjutstormen
Sarderna ansätts hårt. Från norr kommer mer välorganiserade angrepp från Jorduashur och från Kardbergen väller horder av skövlande svartfolk i den värsta angreppsvågen på trehundra år. Ranerna korsar terrängen på den sardiska hövdingens order kors och tvärs och slår tillbaka anfallsvåg efter annan. Situationen blir ohållbar. Efter två decennier av strider på flera fronter, alltmedan befolkningen utarmas och de uppodlade markerna krymper, beslutar Vortiger Rinkhr att drastiska åtgärder måste tas.
Vortigern inför Lex Bellum och tar tillfälligt makten från storhövdingen. Han tvångsförflyttar mängder av folk, låter bränna flera strategiskt viktiga byar för att beröva fienden möjligheter att förskansa sig och proviantera. Ranerna börjar bekämpa sin fiende i ett fullskaligt krig istället för att, som tidigare, bara försvara sig för slumpmässigt utvalda angrepp. Sakta men säkert vänder ranerna kriget. Så småningom har jorderna tappat lusten att försöka införliva landområdet och svartfolken lidit så stora förluster att de måste dra sig tillbaka upp i bergen för att slicka sina sår. I månader pyr begravningsbålen.
Ca. 70-50 f.O. Den stora svärdsömnen
Under flera decennier återuppbyggs det som raserats. Marker odlas ånyo. Nya skepp byggs. Byar återuppbyggs. Vortigern behåller makten under återuppbyggandet för att försäkra sig om att folken inte igen skall kunna överraskas av fiender.
Ca. 50-30 f.O. Sardlands sista skymning (Mitt förslag)
Makten återlämnas till den sardiska storhövdingen. Sardland blomstrar. Ranerna beslutar att de alltmer måste skilja sig från sarderna. En ransk man får inte längre ta en sardisk kvinna eller vice versa. Detta för att hålla blodet rent och kunna särskilja det rena, krigande folket från det vekare, arbetande folket. Man kan nu bara födas in i ranernas led, aldrig väljas eller prövas in.
29 f.O. Vargaverken
Svartfolk börjar återigen ge sig till känna. Två byar bränns och ranerna går åter i krig. Sarderna bönfaller ranerna att leda deras folk. Den sardiska storhövdingen erbjuder makten till ranernas Vortiger Omric. Omric avböjer trots storhövdingens ihärdighet.
28 f.O. Den stora korpfesten
Vortigerns styrkor krossar svartfolkens nya kampanj i sin linda. Han hälsas som en frälsare av de sardiska klanerna. Storhövdingen förnyar sitt erbjudande. De ranska klanerna rådgör sinsemellan och beslutar att det för folkens bästa voro av godo om en ran styrde sardland. Som en hyllning till det folk som gång efter annan frälst sarderna och som en markering till maktskiftet benämner man nu marken ”ranernas land” - Rans ard.
Misstänkte att du tänkte så men med så fina och tolkningsbara ord kunde jag inte låta bli att vrida till det lite.
Tänkte att det var eftertiden som gett perioden namn efter vad den kom att bli, den sista tiden då Sardland var självständigt under sin egen storhövding. Men vi kan gärna hitta ett annat namn som passar bättre.Fafnir skrev:Sardernas sista skymning är poetiskt och fint. Men passar kanske inte egentligen handlingarna under perioden? Inget tyder på att Sarderna tappar eller förlorar något. Ranerna isolerar sig bara mer. Men bara till blod. De agerar och interagerar fortfarande med Sarderna. Det är mer som att ranerna tar på sig tyngden att agera svärd och Sköld åt raners och sarders land.
Som sagt, med så tolkningsbara och dubbelbottnade ord var det inte så svårt. Försöker hitta en balans i wikin där större överskrifter/rubriker är faktapräglade och de mindre är stämningsfulla i din ranska stil.Fafnir skrev:Snyggt hur du lyckades inympa alla mina snabba förslag på ett bra sätt och sammanställa det som en era
Har missat eller glömt vem ni åsyftar. Vem är denne Thorm?
Nu är det ju inte så att vi måste använda oss av alla dessa periodnamn om de inte passar. Men om vi vill kan det ju också gå att lägga till några ord i texten de beskriver.Ca. 350 f.O.
Båda grupperingarna växer. Sarderna brukar jorden, skördar havets frukter, tämjer träden och styr landet medan ranerna blir den krigande klassen dit endast de bäst lämpade väljs in. Den första generationen nya raner bosätter sig på sin ålders höst ute i sardernas byar och detta blir början på att raner inte längre lever uteslutande på Ranz, utan även ute i Sardland.