Fick en bra fråga ställd som jag själv också funderat mycket över:
Vad är egentligen Nargur och vad präglar det? 
Först, Nargur är både Landet Nargur på linje med andra länder i Ereb samtidigt som det är ursprung till hela den urgamla Narguriska kulturen vilket det refereras till över stora delar av kontinenten Ereb (Barbia, Jorduashur, Ransard, Palinor, Cereval, Torshem, Hamur, Kasenu, Hynsolge, Nargur). Detta var förutsättningarna när vi tog för oss Nargur i projektet och lösningen, eller snarare utgångspunkten, har blivit att den narguriska kulturen har sitt ursprung i Nargur/Barbia men har spridit sig genom fyra stora folkvandringar till övriga Ereb samtidigt som den i (nästan) ursprunglig form finns kvar i Nargurs djupa skogar.
Sen, vad är så dagens Nargurs skogar?
Skogen: Outforskad med icke-narguriska ögon sett och enormt stor, fylld av faror i form av djur (alltifrån enorma myggsvärmar via lömska krokgäddor, långbetade vildsvin och blodsugande trädiglar till skogsmastodonter höga på svamp), monster (exempelvis de fruktade khrâshi - blodsalverna, hondraken Menhe-Dihz, de likätande skrethingarna, demoniska kalydoner eller de mystiska iohtantrollen från andra sidan Cerbergen) och naturen själv (inga färdvägar förutom snirkliga småstigar tillsynes utan mål eller mening, djupa och strömfyllda floder och vatten, snårskog, rötter och taggiga växter, myrhål och sänkmark, bergshål och klyftsprickor, samt det att allt vad en kopparhavsbo kallar civilisation är totalt frånvarande). Bredvid nargurerna finns också nästan lika många svartfolk i Nargur som det finns människor och Erebs troligen största grogrund för dessa varelser får följden att deras sätt präglar skogen starkt. Svartfolk och Nargur är närmast synonymt, åtminstonde för den som beger sig in i skogen.
Folket: Nargurerna lever enligt urgamla traditioner i otaliga klaner, flockar, stammar och förbund över hela det enorma Nargur. Få har lämnat skogen och kunskapen om omvärlden är liten om ens existerande utöver vad legender och hjältesagor från de stora krigens tid berättar om (mellan Kejsardömet Jorpagna och Nargur). Shamaner, eller volvindor som de kallas på narguriska, har stor makt och deras ständiga kontakt med natur- och förfädersandar binder samman grupperna. Gudinnan – Nahriguhr – är alltings ursprung och som hon bjuder i någon av sina många aspekter, så lever nargurerna. Trots sin enhetliga kultur är konflikter nargurerna emellan ständigt förekommande, plundringsräder och krigståg är nästan lika vanliga mot varandra som de mot svartfolken. "Svartblod" (n. iotwrhol) har varit nargurernas eviga fiender sedan de två folken först möttes för tusentals år sedan och hatet dem emellan är bottenlöst. Kontakterna Nargurs befolkning har med omvärlden är begränsad och sker huvudsakligen genom endast tre olika områden: Mastika Agga, Torshem och Trasimo. Detta beror mycket på nargurernas syn på ”söderns folk” som veklingar och tvärtom en sedan Kejsardömet Jorpagnas tid inpräntad frukt för skogens barbarer. Handel är dock viktig men den sker på kopparhavsbornas premisser och nargurerna blir ofta utnyttjade, särskilt slavhandel där skogsfolken själva har lockats sälja sina egna är en ständig förlust på fler än ett sätt. Många nargurer har också på senare tid anlitats som legosoldater bland söderns folk men detta skapar bara ännu mer ont blod kulturerna emellan. Generellt sätt så är kontakterna mellan Nargur och omvärlden dårliga och präglas av de förras förakt och oförmåga att förstå ett annat leverne än sitt eget, och de senares syn på nargurerna som barbarer som bäst lämpar sig att antingen utnyttja eller hålla på spjutlängds avstånd.
Hur är egentligen detta som huvudsakliga beståndsdelar för ett land/en kultur, är det interessant och bjuder det på tillräckligt med möjligheter för äventyr och kampanjer, eller behöver det utökas med något mer fantastisk möjligens bättre?
Hittade den i några gamla skriverier och tror det var en tanke att se om det gick att skriva från en gycklares perspektiv om skogslandet. Försöker nog hellre med äventyraren eller legosoldaten.
