Barbia

[anders]

Funkar förvånansvärt bra!

[Fraxinus]

Kul att ni gillar.

För den som funderar på vad som kan finnas i östra Barbia utöver kejsargardist Hrevidas framtida öde kan följande kanske vara till inspiration:

Utdrag ur Jerome Monardes bok (Erebs skogar och träd)

"Om Barbiens brandskogar

Uti de östra delarna av Nargur och i de södra delarna Barbia växa två högst säregna träd. Brandtallen (Pinus ignitia) och Flampoppeln (Populus infernatus).

Brandtallen är mycket reslig och kan nå 120 fot. Den hafver en mycket grov och tjock bark till en höjd 60 fot. Barkens färg är svart som sot. Längre upp blir barken slät och orangeröd som eld. Detta är en mycket passande färgsättning ty trädet har en synnerligen eldfängd natur om wilket jag strax ska förtälja om.

Vidare har trädet en mycket högt uppsittande krona vid pass 90 fot. Allt detta för att förhindra att trädet fattar eld. Ty brinner, det gör det ofta där detta träd växa. Kottarna är medelstora, nästan qvadratiska och väldigt kådiga.

Fröna ganska sotswarta. Curiöst nog öppna sig inte kottarna förrän det bliva mycket hett. Då smälta långsamt kådan som låser kottens fjäll och närelden passerat bort är kotten helt öppen och fröet kan segla ner.

Blomman är liten och röd men mycket vacker. Den liknar en liten låga. Blomman doftar starkt av harts. Ja, den utsöndra så mycket harts att hålla man en eldsticka alldeles nära börjar den att spruta eld. Detta är ett experiment jag ej skulle råda någon att göra i hela trädets närhet.

Barren är grågröna och sitta i klungor om fem. De lukta starkt av harts. Barren fälls vartannat år vilket är ovanligt ofta för en tall och samlas i drivor under tallarna. Barren är starkt eldfägda av alla hartser. Det krävs ytterst lite för att dessa högar ska antändas.

Flampoppeln är också ett tämmeligen resligt träd men når inte brandtallens höjder. Barken är grå och väldigt flagnande. Detta träd tappar nämligen sin bark hela tiden. Varför undrar ni goda läsare? Jo, på grund av detta träds exceptionella höjdtillväxt. Flampoppeln kan nå en höjd av 60 fot på endast 10 år! Och all den bark som den hela tiden måste ömsa, just som en orm ömsar sitt skinn vart enda år, är ytterst välluktande. Warför barken doftar så gott ska jag strax förtälja.

Bladen är långsmala, lancetteformade. De är bronsfärgade på våren men bliva ljust gröna med en silvergrå hinna som ock den vara väldoftande. Samma olja!

Blommorna är hängande klasar med gula blommor, också dessa ytterst väldoftande

Väldoften ja, Detta träd har nämligen just som sin släktning, balsampoppeln, en stark aromatisk olja som säkert skulle vara mycket uppskattad i parfymidustrin, såsom dess släktings vidunderlig olja har blivit, om det inte voro förenat med livsfara att hantera denna olja, ja, rent av hela skogen där den växa. Den är otroligt brandfarlig. Det sägs till och med att folk sett flampopplar självantändas.

När det brinner så brinna hela trädet och högarna av bark som trädet ansamlat upp i en våldsam, intensiv brand vars syfte verkar vara att förinta hela sin omgivning i ett veritabelt inferno. Men när branden är över och allt synes vara i aska så sker miraklet. Nya brandpopplar skjuta upp i tusentals. På så vis reser sig brandpoppeln bokstavligen talat ur askan med en svindlande fart. Så fågel Fenix verkar vara ett träd.

Men flampoppeln har en nemesis. Det är brandtallen som närmast werkar ha en strategi att genom högarna av barr starta bränder som de med sin enorma höjd överleva och därefter så nya frön i askan efter sina fiender. Så det ena trädet försöka så hastigt det kan vinna höjd för att sedan explodera som ett av alkemisternas experiment i våldsamma lågor i hopp om att antända sin fiende, brandtallen. Brandtallen å sin sida bepansrar sig och försöka växa sig så hög den bara kan för att sedan bränna ner motståndarna innan de komma för närma tallens dyrbara och livsviktiga krona.

Att det kan vara förenat med livsfara att tända en lägereld eller öfver huvud taget vistas i dessa skogar under åsksäsong behöver jag kanhända inte förklara. Men även i denna fientliga miljö finnes det arter som verka trivas. Den Sydbarbiska korsnäbben sägs endast leva i dessa brandskogar. Häckningen sägs ske på vintern av alla tidpunkter för att unvika brandfaran. Etins skapelse är sanneligen vidunderlig. Eldvallmon rapporteras endast blomma de år det har brunnit i Barbias brandskogar och glödgräset breda mycket snabbt ut sig mellan de kvarvarande tallarna, inbjudande betesdjuren en lysande måltid. En säregen syn det är. På den tillsynes swarta livlösa asköknen, innan ens flampoppeln hunnit gro, wäxa det plötsligt blicksnabbt upp miljoners vallmor som blomma i en lysande orange färg och där imellan det grönaste gräs man tänkas kan med den svartbrända marken som fond......"

Båda dessa träd lär vara förekommandei den stora skog i östra Barbia som inte beskrivs i några källor men som finns utritat på Spelknepes forumskarta..

Jerome Monardes har genom ett olycksaligt öde numera placerats som förste botaniker av Mandelorden i Lycéet i Pendon och som abbott i ett av Lysande vägens kloster i Pendon. Hans möjligheter till utforskning och rapporter från fjärran land har starkt begränsats av hans behov att balansera båda dessa utnämningar mot varandra.

[birkebeineren]

Det låter olycksaligt. Kanske kan då läsandet av gamla alster och andras nya hjälpa Jerome att hitta behövlig balans och inspiration till nya storverk?
Hoppas det.