gtjorgo skrev: ↑2025-03-05 13:30Odlingarna av Boszas inre kan ju påbörjats redan före Gimdis grävdes? Starsstatens grundare, Yara med vänner tog ju hand om flyktingar från klorosodium och gav dem både skydd och mat då svarbloden härjade södra klomellien på 250talet eO. Kanske startades nyodlingarna upp redan då men tag vid på allvar vid gimdis tillblivelse?
De första magikerna slog sig ner i vad som skulle bli Bozsa 243 eO. Står så här i wikin:
243 e.O.
Det fåtal magiker som överlevt tiden sedan Joragas fall möts djupt inne i Baxardeltat. Ålderstigna och präglade av ett hårt liv i ett land som blivit misstänksamt mot magi samlas de vid ruinstaden Bozsa av en ung okänd mentalist vid namn Yara. Hon talar om hur södra Klomellien har vänt sig till präster istället för magiker under de senaste generationerna, och hur Lysande Vägen har vunnit folks hjärtan; om hur ett ekonomiskt välstånd kontrollerat av Mercanas handelshus har gjort landet svagt. Yara har visioner hon säger kan uppfyllas med hjälp av hemligheter hon hittat djupt under ruinstaden. Klomelliens magiker kan åter förenas i en önskan om att igen vinna betydelse och ställning.
Magikerna lär ha behövt mat redan då men det kan låta passande att det var med flyktningarna från först svartfolksinvasionen och sen Klorsodiums övergivning som egen odling tog sin början. De första åren ute i Baxarträsket lär ha varit svåra för magikerna.
gtjorgo skrev: ↑2025-03-05 14:09
Detta är den senaste idén kring upptakten till magikernas krig om jag minns rätt:)
...
Alla dessa årtal och händelser står även i wikin så de är tänkt gälla. Ordlyden är dock medvetet lite oklar angående vissa detaljer just för att lämna det öppet för tolkningar och vidareutvecklingar. Tanken är ändå att Cirkanten och dens medlemmar inte var de enda magikerna med maktambitioner men det var denna sammanslutning som under 350-talet eO tog makten. Sen när Cirkantens makt bröts så var det en pågående proccess som utlöstes av deras torns fall och sen pågick under hela det påföljande kriget. De exakta händelserna under Magikernas krig är troligtvis även oklara för magikerna själva och det kan mycket val också ha varit flera orsaker.
Att Bozsas magiker har försökt omskriva historien till att handla om ett krig mellan Mercana och Sanzas är en vridning av någit den mäktige magikern säger i EA-Spelarboken. Tanken är att under det faktiska kriget så drabbade flera legostyrkor delvis under magiskt påverkan samman i ett stort slag som sen slutade i total katastrof och förintelse. Även halvlängdsmän stred och dog här. En vidareutveckling av denna händelse är att i dagens nordvästra Sanzas, ute på Ishnaslätten nära gränsen mot Mercana och Brikho, finns den så kallade Slagplatsen där själva sammandrabbningen skede. Nu ett öde område hemsökt av spöken, gastar och kvarblivna magiska krafter. Få vågar sig dit och ännu färre återvänder.
Namnet "Den Tredje Magokratin" är inte så populärt numera - det påminner ju om den andra, och det vill inte Bozsa göra.
Namnet används däremot av zemniterna.
Jag har ju tidigare placerat slutslaget i Magikerkriget i Melorgh, med sant apokalyptiska inslag. Fast den kan ju ha utspelat sig på flera platser.
Gamla inlägg:
Stadsplatån och de omkringliggande klippmassiven härjades ständigt av åskstormar som drogs till den järnfyllda marken. På grund av den nekromantiska maginoden drog även osaligt ylande spöken runt i trakten i en sällsynt omfattning långt innan någon nekromantiker börjat hugga ut vad som skulle bli Nerxims Tempel. Då en olycka sällan kommer ensam har marken också alltid varit hem åt mycket hungriga och fertila tunnelmaskar. ”Blixtar från ovan, spöken vid din sida och tunnelmaskar under dig”, som Imperiets befälhavare skrev.
&&&&
Under den Andra Magokratin tog reguljära magiker Stadsklippan i besittning, medan nekromantikerna etablerade sig i Nerxims tempel. En utbrytargrupp som ville utveckla en mer experimentell gren av nekromantin åkte dock ut till Blomsterön och byggde där borgar, tempel och anläggningar.
&&&&
MELORGHS FÖRDÄRV
Under den andra och tredje månaden av år 403 utspelade sig det avgörande slaget i Magikernas Krig, en av de största katastrofer som drabbat Klomellien. Magokraterna hade under tidigare år lagt under sig alla delar av Klomellien som intresserade dem, och nått aldrig tidigare nivåer av mästerskap i sina konster. Allsidiga akademier etablerades överallt i landet, och allt styrdes av den så kallade Cirkanten i Bozsa. På oklara grunder splittrades den styrande Cirkanten, och olika fraktioner av magiker skildes från varandra, lämnade Bozsa för gott och etablerade sig i olika delar av landet. Till slut stod städerna Mercana, Melorgh, Sanzas och Bozsa mot varandra.
Magikerna i Melorgh var svagast, men de hade en stor fördel: den kraftiga nekromantiska maginoden under Nerxims tempel utanför Melorghs Stadsklippa. Redan år 374 anföll horder av skelett, bevingade kimerabestar och diverse odöda oväntat templet. Nerxims präster, vars försvar var svagare än idag, väckte snabbt upp sina egna odöda trupper och skickade upp ljussignaler för att staden Melorgh skulle skicka hjälp, men de vidskepliga melorghierna sade att de döda slogs med de döda, och att domedagen var inne, och vågade inte göra något. Till slut övermannades templets styrkor, och prästerna flydde, dödades eller kapitulerade. Tre dagar senare lät Pukis överstepräst, Melorghs mäktigaste man, förstå att han skulle göra en viktig kungörelse nästa dag. Alla räknade med han skulle utlysa krig och att Nerxims tempel skulle befrias av en samlad insats av hela staden. På morgonen hittades översteprästen och hans närmaste män slitna i stycken i hjärtat av Melorgh och i djupet av sitt eget tempel. Magikernas övermakt var ett faktum. Utan vidare förklaringar eller presentationer deklarerade några lågrankande nekromantiker som avdelats till uppgiften att melorghierna nu kunde betrakta sig som slavar. Deras första uppgift blev att släpa sten till de torn som började skjuta upp på den omgivande slätten, och att gräva ut de kryptor där vissa magiker ville gömma sig. Det är ett pinsamt och bortglömt faktum att magikerväldet innebar en lättnad mot det tidigare prästväldet, och att magikerna, trots sin ganska likgiltiga inställning till sina trälars väl och ve, lyckades förse sina slavar med bättre föda och allmänt bättre levnadsvillkor. Tyvärr berusade sig magikerna snart på sin nya makt, och efter ett år började man kräva gravplundring av gamla förfäder, och efter två år människooffer (huvudsakligen i form av tömning av offrens psykiska kraft för att användas i produktionen av magiska föremål). Offren hämtades främst från de som redan dömts till döden för mord, stråtröveri eller uppror. Parallellt med nekromantikerna på maginoden bosatte sig andra allierade magiker uppe på Stadsklippan.
Konflikten mellan de fyra akademierna drevs efter några år av ren paranoia; alla som inte var på den egna sidan sågs som fiender som måste stoppas innan deras magiska makt blev för stor och de skulle bli oövervinnerliga. Melorgh blev spelplats för det största slaget eftersom akademin med rätta sågs som svagast och enklast att lägga under sig. Dessutom låg den mellan de tre andra och samtidigt tillräckligt långt bort för att man skulle våga släppa loss sina krafter helt hänsynslöst. Magikernas underrättelsetjänst var undermålig, och först när slaget inletts förstod man att alla städer deltog. Från Mercana tågade himlahöga stenelementarer och flög skriande eldfåglar. Från Sanzas krälade animisternas framavlade vidunder, kimeraliknande skapelser, jättelika, bepansrade och drypande av gift. Bozsa gjorde dödligt bruk av sin portalmagi och åstadkom jordbävningar under sina fiender, eller lät himlen regna sten, lava eller demoner, eller så sögs deras fiender helt enkelt ut i limbos vakuum. Melorgh försvarades av odöda vidrigheter som aldrig setts tidigare. Till detta lades magi av alla de skolor man kunde uppbåda, allt från animism till nekromanti från alla de fyra städerna, samt de trupper man kunde skrapa ihop. Målet var formellt att erövra Melorghs maginod, men i praktiken var målet att döda så många fiendemagiker som möjligt, och mången mentalist skattade sig i dessa dagar lyckliga för sina osynlighetsbesvärjelser, som bara en minoritet icke-mentalister varit förutseende nog att utrusta sig med. I den allmänna ödeläggelse som nu inleddes gick dock inte ens de säkra.
På håll kunde Mercanas skräckslagna borgare se regnbågens alla färger pryda himlen både dag och natt. När slaget var slut var Melorgh en rykande ruin och hundratals, om inte tusentals, magiker låg döda. Den Andra Magokratins makt var bruten, även om ingen förstod det ännu. Kriget fortsatte under resten av året, tills Klomelliens vanliga dödliga insåg hur få de överlevande magikerna var och lynchade alla de fick tag på. Akademierna i Mercana och Sanzas revs, och de sista överlevande magikerna flydde till Bozsa, stängde skräckslagna staden och lyssnade darrande på pöbelns hamrande mot portarna. Även i Bozsa dinglade magiker från träden.
De enda som höll huvudet kallt under Melorghs Fördärv var jordernas spejare. Efter slaget rapporterade de till sin herre Harald Krokig: ”Magikerna har blivit galna och slå ihjäl varandra. Om ett år kommer hela landet att vara moget för erövring.”
Från Sanzas hade nekromantikern Zemnus tidigt givit sig in i striderna. Just som han stod i begrepp att släppa lös två maniplar skelett träffade dock en träffsäker luftelementar honom rakt i huvudet med en sten släppt från hög höjd. Zemnus släpades undan av sin personliga adjutant, en mörkergast, och överlevde därför Melorghs Fördärv för att under kommande år plåga Klomellien med sin nya magikersekt zemniterna.
Konsekvenserna av Melorghs Fördärv var oöverskådliga, men de var förstås värst för melorghierna själva. Alla tendenser till ett mer normalt leverne dog ut, och prästerna stärkte sitt grepp om staden. Antalet mål mat om dagen sjönk åter från två tillbaka till ett (under magikerväldet stundvis tre). En fjärdedel av befolkningen dog, och utplåningen hade sannolikt varit fullständig om det inte varit för att en stor del av befolkningen lytt järtecken och flytt staden innan slaget. När slaget var som värst reagerade även stadens skyddsgud bergsanden Puki på de oroande magiska energierna från ytan. Från djupet utsträckte han sin makt och skyddade Stadsklippan från att smälta, skaka sönder eller träffas av demonregn.
Melorghs Fördärv blev även namnet på alla de konsekvenser som levde vidare i Melorgh. Små maginoder åstadkom konstiga effekter, monster och odöda strök runt, och utomvärldsliga växter blommade. En hel del magiska artefakter fanns också kvar på slagfältet och i ruinerna av Melorghs magikers torn och kryptor, och i fel händer spred de kaos. Vissa portaler stängdes aldrig helt, och än idag slinker otyg igenom. Melorghierna gör det bästa av situationen, och tvåhundra år efter katastrofen kränger de monster, magiska kristaller, unika blomster och andra konstigheter till Bozsa och Mercana, en lönsam men farlig syssla för att dryga ut inkomsterna från saltbrytningen.
En liten koloni reptilmän som bott undangömda utanför Melorgh flydde under Fördärvet, men inte innan de smittats – vissa kunde nu lära sig magi, och i framtiden skulle reptilmagikern S’sglk ta makten över dem och leda deras nu stora kullar i strid mot en gudlös omvärld.
Vampyrön utanför Melorgh drabbades inte direkt av kriget, men var ohjälpligt förlorad till nekromantins krafter och styrdes nu av vampyrer.
En lågrankande demon med smak för skoläder smet under Fördärvet in i Altor. Där kom den med tiden att tillbes under namnet Sluggen. En släkting till Sluggen krälade ner till Bozsas stad Kragenspitz där den något oväntat blev en symbol för staden.
Demonfursten Narkathoth utnyttjade Fördärvet till att stärka sin kult på Altor. Genom portaler som öppnats av slarviga magiker kunde han rädda flera tjog skräckslagna melorghier från eldregnen, och sedan i lugn och ro nere i sin demondimension övertyga dem om vilken god och mäktig herre han var. Majoriteten av de ”räddade” godtog Narkathoth som herre (de andra behöll han för experiment) och återvände när lavan svalnat för att på allvar etablera sin nystärkta kult i det olyckliga Melorgh.
Första gången Ögats mystiker syntes i Melorgh var några år efter Melorghs Fördärv. Bozsas vise tror att de som skulle bli Ögats mystiker upptäckte några av de öppna portalerna och ur dem utvann okänd kunskap som möjliggjorde för dem att lära sig magi utan kontakt med Boszas akademier. Ögats mål är ännu okända, men de är inte demondyrkare.
En sorts mycket otrevliga och stora magiska flygande fästingar, turligt nog inte särskilt fruktsamma, byggde bo i Melorghs utkanter. Ibland flyger de utanför Melorgh, där deras bett orsakar en sjuka kallad Fördärvelse (melorghierna är på grund av sitt forna ursprung i djupen immuna, även om de också lider av betten). Offren fläckas av blå och rosa prickar, och förlorar snabbt sin styrka (50 % risk att förlora 1T4 av slumpvis grundegenskap varje dag). Botemedlet som återställer de förlorade poängen är en taggig blomma som växer någonstans i Melorgh – tyvärr är det för närvarande inte känt exakt var.
Under Fördärvet anlände en jättelik blå sfinx till Melorgh, antingen från Sanzas avelshålor eller genom en portal. Efter slaget återfanns den vaktande över ingången till en underjordisk krypta i östra delen av Melorghs territorium, och där har den förblivit (med avbrott för att sträcka på vingarna). Numera dyrkar melorghierna den som en av sina många gudar, och hon tjänstgör också som stadens tredje mest aktade orakel. Sfinxen är också Klomelliens tredje största monster.
Bozsas vise tror även att Dunderugglan, en jättelik vit uggla som även den dyrkas av melorghierna, skapades eller anlände under Fördärvet, men där tar de miste, ty även om dunderugglorna är magiska skapelser så är de av äldre datum.
Denna förteckning över konsekvenserna av Fördärvet är inte fullständig.
Inte glömt bort dina texter Torquemada utan snarare inspirerats av dem. Min tanke som går tillbaka till skriverier i forumets tidigaste tider är att förklara halvlängdsmännens involvering i kriget. Slaget i norra Sanzas är inte det enda under kriget, precis så som du föreslår, utan just det som sker inom halvlängdsmännens område. Båda de två magikerakademierna som fanns i Sanzas (det mer välbeskrivna direkt utanför Sanzastaden och mitt mer kortfattade innanför) är involverade och går under. Att Bozsas magiker efter Magikernas krig valde att försöka maskera det som ett lokalt Mercansk-sanzisk krig med legosoldater var för att försöka tona ner magins roll i konflikten. Halvlingar förknippas heller inte så ofta med magi.
Funderar dock på om slaget vid Slagplatsen i norra Sanzas i beskrivning eventuellt kan vinklas mer åt det spök- och gastlika än monster och magi? På så vis blir det inte lika likt dina beskrivningar av slaget (slagen?) som orsakade Melorghs fördärv.
Tillägg: En annan tanke är att det på Slagplatsen har uppstått en dimensionreva där ljud (och annat?) läcker ut från Inferno och Krigets krets...
Det är i så fall Inferno så som det tolkas av den altoriske metafysikern Leakim Dubbel i verket "De många planens värld" och som hittas i wikiartikeln Dimensioner
243 e.O.
Det fåtal magiker som överlevt tiden sedan Joragas fall möts djupt inne i Baxardeltat. Ålderstigna och präglade av ett hårt liv i ett land som blivit misstänksamt mot magi samlas de vid ruinstaden Bozsa av en ung okänd mentalist vid namn Yara. Hon talar om hur södra Klomellien har vänt sig till präster istället för magiker under de senaste generationerna, och hur Lysande Vägen har vunnit folks hjärtan; om hur ett ekonomiskt välstånd kontrollerat av Mercanas handelshus har gjort landet svagt. Yara har visioner hon säger kan uppfyllas med hjälp av hemligheter hon hittat djupt under ruinstaden. Klomelliens magiker kan åter förenas i en önskan om att igen vinna betydelse och ställning.
Magikerna lär ha behövt mat redan då men det kan låta passande att det var med flyktningarna från först svartfolksinvasionen och sen Klorsodiums övergivning som egen odling tog sin början. De första åren ute i Baxarträsket lär ha varit svåra för magikerna.
[/quote]
Det låter sannolikt att man från start hade egna odlingar men att de fick större spridning först efter svartfolksinvasionen då fler kunde hjälpa till med att starta upp dessa.
Tanken är ändå att Cirkanten och dens medlemmar inte var de enda magikerna med maktambitioner men det var denna sammanslutning som under 350-talet eO tog makten. Sen när Cirkantens makt bröts så var det en pågående proccess som utlöstes av deras torns fall och sen pågick under hela det påföljande kriget. De exakta händelserna under Magikernas krig är troligtvis även oklara för magikerna själva och det kan mycket val också ha varit flera orsaker.
Jag förstår. Själv har jag tolkat det som att cirkanten även inom sin egen organisation bestod av flera fraktioner. När senor Krokig fällde tornet så förolyckades de styrande (och någorlunda moderata) toppskiktet inom Cirkanten och istället kom en maktkamp mellan de olika fraktionerna till stånd. Jag är villig att böja mig men det jag gillar med denna tolkning är att Cirkanten ses som något både mäktigt och skrämmande hos ’etthundra och ett rådet’ idag. Annars riskerar Cirkanten att bli nästan något idealiskt (endast i Bosza dock !) då kalabaliken inträffade först efter organisationens fall.
Att Bozsas magiker har försökt omskriva historien till att handla om ett krig mellan Mercana och Sanzas är en vridning av någit den mäktige magikern säger i EA-Spelarboken. Tanken är att under det faktiska kriget så drabbade flera legostyrkor delvis under magiskt påverkan samman i ett stort slag som sen slutade i total katastrof och förintelse. Även halvlängdsmän stred och dog här. En vidareutveckling av denna händelse är att i dagens nordvästra Sanzas, ute på Ishnaslätten nära gränsen mot Mercana och Brikho, finns den så kallade Slagplatsen där själva sammandrabbningen skede. Nu ett öde område hemsökt av spöken, gastar och kvarblivna magiska krafter. Få vågar sig dit och ännu färre återvänder.
Detta håller jag helt med om. Några av de värsta striderna gick mellan en fraktion i Mercana och en i Sanzas. Framförallt kanske i början av konflikten?
Även om jag vill trycka på att det även finns fler stora slag under detta hemska krig. Framförallt kanske i Melorgh som väl blev särskilt drabbat?
Edit: läste nu Torqemadas inlägg om melorgh under kriget. Håller helt med:)
Det som eventuellt kan ändras är att slaget om Melorgh kanske inte var det största men att stridigheterna höll på längst? Sedan kan man möjligen lägga in som ytterligare förklaring till varför kampen om Melirgh blev så viktig. Nämligen att slussen vid Poane först hölls stängd för delar av kombattanterna och att den därefter förstördes.
Funderar dock på om slaget vid Slagplatsen i norra Sanzas i beskrivning eventuellt kan vinklas mer åt det spök- och gastlika än monster och magi? På så vis blir det inte lika likt dina beskrivningar av slaget (slagen?) som orsakade Melorghs fördärv.
Tillägg: En annan tanke är att det på Slagplatsen har uppstått en dimensionreva där ljud (och annat?) läcker ut från Inferno och Krigets krets...
Låter som bra förslag båda även om jag inte tror att vi måste ange vilken dimension/krets som revan går till?
Förstår jag dig rätt, gtjorgo? Du har inget emot mitt jätteslag i Melorgh men vill ha ett ännu större slag som avslutning någon annanstans, kanske i Sanzas?
Jag tänker att ett av om inte det största slaget är tidigt i konflikten. Detta är i så fall slaget som Birke refererar till i Sanzas. Påföljande tid sker huvudsakligen stridigheter längs Maure mellan området Sanzas och Mercana ..kanske dras Brikho in här?
Därefter stängs slussen vid Poane och stora delar (men långt från alla) stridigheter flyttar västerut till Melorgh? Här sker de kanske viktigaste slagen som du Torqemada beskriver men inte nödvändigtvis de största (Melorgh är ju en bit från de huvudsakliga aktörerna?). Men de ödeläggande magiska krafterna som frigörs med Melorghs fördärv samt manfallet som följer innebär att slutet närmar sig för de stridande fraktionerna inom Cirkanten (eventuellt andra grupper inom Magokratin?). För många av ledarna (och andra) har dött och de styrande i de övriga stadsstaterna inser att de blivit förledda.
Tanken är ändå att Cirkanten och dens medlemmar inte var de enda magikerna med maktambitioner men det var denna sammanslutning som under 350-talet eO tog makten. Sen när Cirkantens makt bröts så var det en pågående proccess som utlöstes av deras torns fall och sen pågick under hela det påföljande kriget. De exakta händelserna under Magikernas krig är troligtvis även oklara för magikerna själva och det kan mycket val också ha varit flera orsaker.
Jag förstår. Själv har jag tolkat det som att cirkanten även inom sin egen organisation bestod av flera fraktioner. När senor Krokig fällde tornet så förolyckades de styrande (och någorlunda moderata) toppskiktet inom Cirkanten och istället kom en maktkamp mellan de olika fraktionerna till stånd. Jag är villig att böja mig men det jag gillar med denna tolkning är att Cirkanten ses som något både mäktigt och skrämmande hos ’etthundra och ett rådet’ idag. Annars riskerar Cirkanten att bli nästan något idealiskt (endast i Bosza dock !) då kalabaliken inträffade först efter organisationens fall.
Jag är helt med på din tolkning och ser inte det som något problem för hur Cirkanten beskrivits. De 28 mästrarna som omtalas kan ha varit företrädare för olika fraktioner bland alla magikerna. Min grundtanke är att omständigheterna kring både Cirkantens fall och Magikernas krig är rätt oklara för både magikerna (samt övriga Klomellien) och i våra beskrivningar. På så vis kan olika tolkningar passa in.
Kan lägga till att den unge Harald Krokig inte hade någon långsiktig plan för sin stöld utan var bara ute på äventyr. Och vad han gjorde med Ametistkalken är det ingen som vet...
gtjorgo skrev:
birkebeineren skrev:Att Bozsas magiker har försökt omskriva historien till att handla om ett krig mellan Mercana och Sanzas är en vridning av någit den mäktige magikern säger i EA-Spelarboken. Tanken är att under det faktiska kriget så drabbade flera legostyrkor delvis under magiskt påverkan samman i ett stort slag som sen slutade i total katastrof och förintelse. Även halvlängdsmän stred och dog här. En vidareutveckling av denna händelse är att i dagens nordvästra Sanzas, ute på Ishnaslätten nära gränsen mot Mercana och Brikho, finns den så kallade Slagplatsen där själva sammandrabbningen skede. Nu ett öde område hemsökt av spöken, gastar och kvarblivna magiska krafter. Få vågar sig dit och ännu färre återvänder.
Detta håller jag helt med om. Några av de värsta striderna gick mellan en fraktion i Mercana och en i Sanzas. Framförallt kanske i början av konflikten?
Även om jag vill trycka på att det även finns fler stora slag under detta hemska krig. Framförallt kanske i Melorgh som väl blev särskilt drabbat?
Edit: läste nu Torqemadas inlägg om melorgh under kriget. Håller helt med:)
Det som eventuellt kan ändras är att slaget om Melorgh kanske inte var det största men att stridigheterna höll på längst? Sedan kan man möjligen lägga in som ytterligare förklaring till varför kampen om Melirgh blev så viktig. Nämligen att slussen vid Poane först hölls stängd för delar av kombattanterna och att den därefter förstördes.
Jag är som sagt också för flera slag men i vilken ordning och vilken betydelse de olika drabbningarna hade spelar inte så stor roll. Att det i norra Sanzas var stort kan dock passa med att Bozsa sen valde att försöka skriva om historien och knyta kriget till just detta slag. Det mesta är oavsett okänt om detta slag.
Slaget i Melorgh låtar oavsett som det mest spektakulära. Och vi kan gärna koppla det till händelser som indirekt hänger samman med Poane.
Den där Ametistkalken, det är okänt varför den var viktig, inte sant?
Låter som en sak att skicka ut RP att jaga rätt på.
Statusföremål i Bozsa, zemniterna kanske inbillar sig att den har okända krafter.
Bäst blir det om RP skickas ut på upprepade blindspår, tills de är trötta på eländet och slår ner skäggiga gubbar som för den på tal!
Detaljer kring Ametistkalken står fritt att utveckla. Inspiration till Harald Krokigs stöld är hur äventyraren Conan klättrar uppför något mystisk torn tillhörande några mystiska magiker och råkar orsaka katastrof när han sen flyr platsen med något mystisk föremål.
Jo, Conan gillade att klättra uppför torn och knycka vad han där hittade.
Och var han än gick eller red så lämnade han staden eller omgivningen brinnande, exploderad, i revolution eller bara allmänt raserad.
Besökte barbaren någonsin samma plats två gånger (sin egen huvudstad undantagen)?
Och vad han gjorde med Ametistkalken är det ingen som vet...