När det gäller blodsalvernas ursprung har endast alverna kunskap om detta. Detaljerna i denna sorgliga berättelse hålls hemlig för alver i gemen och sjungs endast bland alvernas äldste. Berättelsen förtäljs i avskräckande syfte och med stor gråt tex i samband med att någon alv uppnår viss position i stammen.
”I forntiden, för mer än fyratusen vårar sedan, levde bröderna Dalluil och Daedon i Landori. Dalluil var det stora trädet Aerimins väktare men Daedon var den äregirige av de två. En dag bar trädet frukt, ett tecken från stora modern Tevatenu att det var tid för en ny alvisk Câranok att grundas. Dalluils hjärta gladdes och han sprang på lätta fötter och berättade den goda nyheten för sin broder med en sång som kom direkt från hans hjärta. Ty han visste att hans broder längtade bort från Landori och han gladdes åt att kunna hjälpa brodern uppnå sina drömmar. ”Nu har du din chans”, sade Dalluil och visade frukten.
Men i Daedons hjärta väcktes en stor girighet och han bestämde sig för att frukten måste vara hans och att han skulle bli kung över det nya riket. Med tiden sammankallades Landoris råd och Daedon framställde sin begäran. Rådet var positivt till Daedons ungdom, livsenergi och hans starka drivkraft att skapa ett nytt rike. Detta, tänkte de, måste vara Tevatenus avsikt. Samtidigt som Aerimnin bär frukt har trädets väktares egen bror visioner om en ny Câranok. Men då reste sig Elidina upp, Daedons livsledsagarinna, och talade från en djup sorg i hjärtat. Hon varnade rådet, talade om Daedons girighet och makthunger och spådde en fruktansvärd framtid för en Câranok under hans beskydd. Hon avslutade sitt anförande med en bedjan till Daedon att de båda skulle följa med de alver som valde att flytta som enkla vandrare. Hennes kärlek för Daedon lyste så tydligt från hennes ansikte och hennes vältalighet var så stor att rådet blev djupt taget. Troligen tvekade också Daedon ett ögonblick inför hennes ögon, ty i sitt hjärta visste han nog hur hans hunger efter makten och skönheten kvävde honom. Starkare var dock känslorna av det förräderi Elidina utsatt honom för, och hur han för alltid skulle vara känd för att vara den svagare av de två om han gav med sig, och att detta fick fälla avgörandet för hans och många andra alvers framtid. Rådsbeslutet gick honom emot och han belv rasande. På ytan gav han dock ödmjukt med sig.
För att stärka sin ställning hade Daedon dock innan rådslaget samlat ihop mången alv med reslust i bröstet och nu skyndade han sig till trädet. Där träffade han sin bror Dalluil och ljög för honom om rådets utslag. Dalluil blev mycket lycklig för sin broders skull och kramade om honom. Denne krävde nu att han skulle ta med sig frukten omedelbart men Dalluil tyckte att det skulle vänta tills alla kunde närvara vid en ceremoni. När brodern insisterade blev Dalluil misstänksam och vägrade blankt att ge frukten. Efter ett kort gräl drog Daedon sitt svärd och dräpte Dalluil i den heliga lunden. Dalluils blod fläckade trädblomman men Daedon lät sig inte hejdas av detta onda omen utan tog upp blomman. Han färdades nu blixtsnabbt till det färdiga resesällskapet och diktade för dem upp en historia om att rådet ändrat sig i sista stund. Reseföljet lämnade Landori i all hast. Med tiden skulle deras folk komma att kallas Wèurni (Blodsalver) efter det blod som Daedon spillt över deras första trädblomma.
Daedon förde sina skaror norrut för att undvika närheten till Landori och Wèurni tog sig till den bistra norden. Daedon fann en plats i södra Kard med en hög kulle där trädskottet planterades. Trädet växte med tiden till ståtlig höjd och blev centrum för alla Wèurni under lång tid framöver. Wèurni kallade trädet för Agaron (Den dolda skatten), men bland andra alver kom det så småningom att kallas Céron (Den dolda makten).
Närheten till Agaron kom med tiden att göra Wèurni högfärdiga, giriga och själviska. Men där fanns också något gott under ytan, som kanske var det nya skottets ursprungliga kraft. Den födde nämligen en speciell sorts makt hos alvernas tankar, som förmådde dem att skapa enorm skönhet och drömma mäktiga drömmar.
Bland blodsalverna börjar så småningom två grupper utskiljas. De som är uppfyllda av drömmar om det vackra som det mörka Agaron visade dem, och den krigarklass som under lång tid i strid försvarat Wèurni mot påträngande alver från de södra alvrikena. De senare blev med åren bittra likt Agarons sav och fick namnet Aragabo Cârurniwè (Den svarta savens alver). Andlig ledare för dessa alver var alvkvinnan Cârurnirèn (Saven). Cârurnirèn hade upptäckt hur man går i symbios med mörka trädandar och undervisade de sina denna kunskap. Övriga blodsalver (eller Revawè (Drömalverna), som de kallas för att särskiljas från Aragabo Cârurniwè) lät jaga bort Cârurnirèn från Agarons närhet. Blodsalverna som följer henne i landsflykten tog sin tillflykt till gömda fästen i Nargurs skogar varifrån de i århundraden stridit mot andra alver. Här kunde de fördjupa sig i den svarta savens mysterier och leva med trädandarna man fann. Aragabo Cârurniwè svartnade i själen så att även deras kroppar förvandlas till att inte längre vara alver. Härifrån har man växt sig starka och mer berömda än sina syskon i norr. De blev kända som Nargurs Blodsalver eller de svarta blodsalverna, och de nordliga blodsalverna - Drömalverna - föll i stor utsträckning i glömska för alla utanför den fjärran norden."
(När man idag talar om Blodsalver avses alltid de svarta blodsalverna. Vad som hände med blodsalverna efter deras ankomst till Kard förblev okänt tills för tusen vårar sedan när Kards skogsalver insåg skillnaden och började använda de olika namnen. Man skall heller inte blanda ihop Blodsalverna med namn som Mörknaalver, Skuggalver, Svartalver osv. Ibland kan de ha relation till blodsalver, men allt som oftast rör det sig om helt andra grupper av alver.)
Grunden lades av Peter Stridsberg, men har anpassats med uppmuntran och bistånd från Birke och mig. Vill ni läsa mer av Mäster Stridsbergs idéer kan ni se under Äventyr, tråden "Drakar och Träd i Norden".
Spoilervarning: Spelare bör vara medvetna om att det är ett äventyr.
