Ni lämnar Drakonias sydport på den välunderhållna landsvägen av krossade snäckskal som leder från Cerevallis i norr till Leggalliss vid Trollfjärden i söder. Vägen markeras med jämna mellanrum av stenar med fossil, oftast sjö- eller ormstjärnor från landets urtid. Ni har ljusa sandstränder och Masevabuktens vågor på er vänstersida i någon kilometer innan en avtagsväg leder österut in över hedlandet. Ju längre in ni kommer mot höglandet vid horisonten, desto mindre uppenbart blir det att det lätt kuperade, buskbeklädda hedlandskapet är gräsbevuxna sanddyner. I sanden har små murmeldjur och jordekorrar byggt bon de rusar ut och i när ni närmar er. Ni ser inga större träd utan endast enstaka dungar med krokiga enar, kustgran och fetbladig strandvide. En del snår av taggiga bärbuskar och andra låga rotrika buskarter finns också. I närheten av utslängda byar ni passerar ser ni också områden med odlad mark noga omgärdade av sten- eller trägärdsgårdar. Innanför murarna odlas rotfrukter och strandråg. De enda öppna odlade fälten är bomullsgräs som växer vilt i större fält och som tydligen smakar så illa att nötboskapen undviker dem. Det är tydligt att det inte faller några stora mängder regn över hedarna, men kvällsbrisen brukar dra in skurar några dagar i veckan och på vårarna drar dimma in från varmare vatten i söder.
Helt dominerande är dock gräshedarna och de hjordar av Måntajio-visent som vaktas av bönder och inhyrda krigare till häst.
Landet stiger allt brantare tills leden börjar ringla sig upp för den brant som höglandet skapar mot kustlandet. I den sandiga branten trivs mängder av olika fåglar som bygger sina bon ingrävda i branten. En del av dessa tycks infångas av bönder i stora finmaskiga nät. Märkligt kan tyckas då ingen av fåglarna är mycket större än backsvalor, men enligt bönderna själva är smörbröstgrävare en fantastisk delikatess. Kanske någon som provade i Drakonia?
Väl uppe på höglandet befinner ni er femhundra meter över havet och kan bakåt se ända till havet och solen som blänker i Drakonias torntak. Åt andra hållet sträcker sig en vidsträckt platt och torr slätt ut. Även om Dûnslätten är väsentligt grönare än Lîrslätten (speciellt södra Lîrslättens stenöknar) är det ändå ett av de torraste områdena ni sett. Marken består av rödorange jord eller mörkgul sand. Jordmånen är mycket mager, terrängen något kuperad och sträva gräs dominerar helt växtligheten. Ett snabbväxande gräs som nomaderna sår vid första snösmältningen, och som mognar innan sommaren, är tica-gräs som används till pasta och gröträtter. En annan födoväxt på slätten är den blåblommiga strutsärtan (på Lîrslätten finns ökenstrutsärtan med röda blommor) som blommar efter skyfall de få tillfällen sådana inträffar fram på höstkanten. Dess ärtskidor ger feta gröna ärtor som används till en fantastiskt mättande gröt, en portion om dagen räcker för de flesta. Kring oaserna växer kålpalmen vars palmblad smakar och doftar som kål och kan varieras stort av skickliga nomadmödrar. Det är annars mycket sparsamt med träd på slätten, men där växer spridda exemplar av ökenek, fjäderek, coolabah, spökgummiträd, acacia och vid vattendragen honek (ekarterna har inte mycket gemensamt med ek ni är vana vid). När man närmar sig Cerskogen och bergen finner man ensamt stående boabträd. Dessa blir aldrig så stora som de trollboabträd som växer i Cerskogen, men deras omfång är ändå imponerande.
Det är som framgår vattenbrist på Dûnslätten, men det finns källor till vatten. Det mesta regn som faller i Cerbergen rinner ner mot Cerskogen (Dûnslätten sluttar också åt det hållet), eller på bergens västra sida för att fortsätta in i Nargur eller följa bergen åt norr eller söder. Det finns dock ett flodsystem, Amu Dûnya, som korsar slätten och dit det rinner vattendrag även från slätten. Under höstens fåtaliga skyfall, men främst på våren när snösmältningen kommit igång, för mindre åar även vatten till vattenhål på slätten. Dessa vattendrag är annars torra resten utav året. Dessutom finns underjordiska vattendrag som ibland skapar oaser genom naturliga källor. Om man vet var vattnet finns, vilket nomaderna gör, så går det att överleva på slätten.
Till sin hjälp att finna vatten har nomaderna skovelhundar (namnet pga nosens form), en framavlad mindre vildhund med nos för vatten. I övrigt har varje klan ca 50-100 cer-antiloper, av nomaderna kallad ”tatarica”.
http://upload.wikimedia.org/wikipedia/c ... telope.jpg
http://www.tiere-tierarten.de/tiere/saigaantilope.jpg
Antiloperna ger mjölk, en slags ull och kött. Nomadernas mest kära husdjur är dock deras tama elefantfåglar som används som riddjur, men som också ger dun och ägg.
På slätten finns få leder, men den ni avser färdas på är sedan några år ordentligt markerad och välvandrad. Ni färdas nu leden mot Tarassusravinen. Den var tidigare en sparsamt använd led för en del handlare med gnagarpäls och timmer från Cerbergens skogar. Sedan månsilverrushen har den dock dragits om något och markeras med milstenar och andra markeringar. Det är aldrig mer än två dagar mellan vattenhålen, så leden går inte raka vägen mot ravinen, men utan vatten här ute överlever endast nomaderna. Leden har inga värdshus då nomadklanerna vars marker den korsar inte tillåter något sådant. Det finns dock lägerplatser och olika typer av skydd mot drakar på rastplatserna. Leden patrulleras också av nomaderna, men det sker inte som främlingar kan tro för de resandes skydd utan nomaderna vaktar noga på att inte deras mark missbrukas eller resande lämnar leden allt för mycket. Skulle man avvika från leden och nomaderna finna en bör man ha tungan rätt i mun och recitera Måneden om man inte vill göda den magra jorden med sitt blod.
Farorna på resan över slätten är annars flockar av vildhundar, giftiga klippödlor, safannjaguarer, sanddemoner (ormart) och rovtranor. Man bör också ha ögonen på himlen och horisonten efter vilda drakar som börjat lockas till leden och ravinen pga av den ökande mängden föda. I övrigt drar ibland svartfolkgrupper plundrande över slätten och på tarassusleden blir det allt vanligare med rövare. I norr korsar ibland barbiska stammar för plundring och örnjakt
När ni korsat vadstället över Amu Dûnya blir slätten något grönare och ni anar att ni närmar er bergen och den väldiga skogen. När ni så når ravinen som skär brant ner i slätten, kan ni bortom den skymta trollens skog. Mot väster anar ni genom diset Cerbergens massiv. Här växer eukalyptusskogar med spridda trollboabträd och en del barr- och kotträd vilka ju närmare skogen och bergen man kommer tas över av mer lummig barr och lövskog. Då den södra änden av ravinen är den mest svårforcerade vägen in (ogenomträngliga gifiga taggväxter med seg stam är ett evighetsgöra att ta sig igenom) väljer ni att fortsätta följa leden. (Bäcken lämnar ravinen och fortsätter söderut in en mycket torr del av slätten som är lik Lîrslättens stenöknar.) Under den fortsatta färden till ledens slut vid bergens sluttningar och ravinens västliga ände, passerar ni ett antal silverletarbosättningar. Det är mest tal om enkla hus av trä och inköpta nomadtält. De är förlagda där ravinen är mindre brant och djup och man lyckats hugga sig stigar ner till bäcken. Även om det inte är det vanligaste så förekommer det en del vaskning i bäcken. Ljuden och stanken från dessa små ansamlingarna av silversökare är inte långt efter trollstank i arom. Ju längre mot nordväst ni färdas ökar risken för att stöta på ilskna troll, mordiska svartfolk eller vilda drakar. Där leden slutar (den fortsätter omarkerad lite till upp i bergsskogen till det område där man förr avverkade timmer) ligger ett stort värdshus som påminner om nomadernas tält till sin form, men är tre våningar högt. Hit vågar sig endast de modiga eller dåraktiga, och de bär alla rustning och vapen, eller betalar andra att göra det kring dem. Härifrån kan man lättare ta sig ner i ravinen på jakt efter rikedom och det finns en hel del enkla träkåkar och nomadtält kring ravinen. Värdshuset har samtidigt allt som kan erbjudas för att befria upphittaren från silvret igen.
