Adragoor skrev:Snarare: Det som någon vill ha med och skriva om och som blir tillräckligt bra har vi med. Allt annat lämnar vi öppet för framtida kreatörer. Jag vill utan att vara rabiat påminna alla om att det här är ett projekt som inte dikteras eller begränsas av enskilda åsikter om vad som är tufft eller inte. Jag är övertygad om att både raggmän, silveralver och nidlänningar med turbaner kan bli hur coola som helst när de bearbetas ur ett bra perspektiv av rätt personer efter kreativa diskussioner...
En alltför snävt konceptdesignad värld blir lätt ännu plattare än det gamla lapptäckes-ereb...
Hear, hear!
Jag håller fullständigt med, och magir som de ser ut nu är intressanta att skriva om. Mystiska berättelser runt lägerelden och i välvda stenkorridorer, halvformade teorier om forntida makt bortom fantasin. Kreativt och inspirationsrikt stoff - sådant det blir rollspel av.
Just nu är väl bara frågan om vem som får tid och inspiration att skriva om dem först.
Hur behandlar vi magirer rent språkligt? Som jag rätt omedvetet har uppfattat det tidigare heter det "en magir" och "flera magirer". Även hela folket refereras till som "magirer", "magirerna". Betoningen är för mig hela tiden på i:et, "magír", "magírer".
I denna tråd har jag märkt att folk verkar kalla folket för "magir". "En magir", "alla magir", "magirfolket" alltså. Är betoningen då på a:et? (Mágir)
Adragoor skrev:Hur behandlar vi magirer rent språkligt? Som jag rätt omedvetet har uppfattat det tidigare heter det "en magir" och "flera magirer". Även hela folket refereras till som "magirer", "magirerna". Betoningen är för mig hela tiden på i:et, "magír", "magírer".
I denna tråd har jag märkt att folk verkar kalla folket för "magir". "En magir", "alla magir", "magirfolket" alltså. Är betoningen då på a:et? (Mágir)
Så... hur ska vi referera till dem?
I Monsterboxen verkar magir användas för alla former, så jag tycker vi kör på det. Med tanke på detta funkar det också bäst att uttala det mâgir (maagir, som i Maastricht) eftersom man (ja iallafall jag) inte då får tendensen att lägga till ändelser. Dessutom låter det tufft. I folkmun kan såklart allehanda variationer förekomma.
Adragoor skrev:Hur behandlar vi magirer rent språkligt? Som jag rätt omedvetet har uppfattat det tidigare heter det "en magir" och "flera magirer". Även hela folket refereras till som "magirer", "magirerna". Betoningen är för mig hela tiden på i:et, "magír", "magírer".
I denna tråd har jag märkt att folk verkar kalla folket för "magir". "En magir", "alla magir", "magirfolket" alltså. Är betoningen då på a:et? (Mágir)
Så... hur ska vi referera till dem?
I Monsterboxen verkar magir användas för alla former, så jag tycker vi kör på det. Med tanke på detta funkar det också bäst att uttala det mâgir (maagir, som i Maastricht) eftersom man (ja iallafall jag) inte då får tendensen att lägga till ändelser. Dessutom låter det tufft. I folkmun kan såklart allehanda variationer förekomma.
Fafnir: Jaa! Knotig och urgammal!
Snarare är det så att magir bara finns med i plural i monsterboxen... Så om pluralformen är magir, vad är då singularformen? Mag? Magi? Magir? Heter det den magiren eller den magen? Om uttalet är mágir i plural är det inte helt "korrekt" grammatiskt att även singularformen är mágir...
Ahnìon skrev:I Monsterboxen verkar magir användas för alla former, så jag tycker vi kör på det. Med tanke på detta funkar det också bäst att uttala det mâgir (maagir, som i Maastricht) eftersom man (ja iallafall jag) inte då får tendensen att lägga till ändelser. Dessutom låter det tufft. I folkmun kan såklart allehanda variationer förekomma.
Snarare är det så att magir bara finns med i plural i monsterboxen... Så om pluralformen är magir, vad är då singularformen? Mag? Magi? Magir? Heter det den magiren eller den magen? Om uttalet är mágir i plural är det inte helt "korrekt" grammatiskt att även singularformen är mágir...
Nja, titeln är i alla de andra fallen i singular, (Raggman, Halvlängdsman, et.c.) och magir har titeln Magir, så jag skulle nog säga att de använder ordet i både singular och plural. Förvisso finns ingen bestämd artikel med, men om ordet är ett direktlån (vilket det lär vara eftersom vi antagligen talar om ett mycket sällan använt ord från ett så gott som utdött språk) så är det ju inte otroligt att man i bestämd form bara talar om "den magir"/"de magir".
Ahnìon skrev:I Monsterboxen verkar magir användas för alla former, så jag tycker vi kör på det. Med tanke på detta funkar det också bäst att uttala det mâgir (maagir, som i Maastricht) eftersom man (ja iallafall jag) inte då får tendensen att lägga till ändelser. Dessutom låter det tufft. I folkmun kan såklart allehanda variationer förekomma.
Snarare är det så att magir bara finns med i plural i monsterboxen... Så om pluralformen är magir, vad är då singularformen? Mag? Magi? Magir? Heter det den magiren eller den magen? Om uttalet är mágir i plural är det inte helt "korrekt" grammatiskt att även singularformen är mágir...
Nja, titeln är i alla de andra fallen i singular, (Raggman, Halvlängdsman, et.c.) och magir har titeln Magir, så jag skulle nog säga att de använder ordet i både singular och plural. Förvisso finns ingen bestämd artikel med, men om ordet är ett direktlån (vilket det lär vara eftersom vi antagligen talar om ett mycket sällan använt ord från ett så gott som utdött språk) så är det ju inte otroligt att man i bestämd form bara talar om "den magir"/"de magir".
Det går visserligen att acceptera "en magir" "flera magir" om vi snackar lån från utdött språk, men "den magir" är helt omöjligt (om man inte byter språk till tyska) och "de magir" har varit omöjligt i svenskan sedan 1700-talet...
"En magir", "flera magir", "den magiren", "de magirna" är förmodligen det mest korrekta under rådande omständigheter.
Alternativt använder vi mitt ursprungliga förslag: "En magir", "flera magirer", "den magiren", "de magirerna".
Ahnìon skrev:Nja, titeln är i alla de andra fallen i singular, (Raggman, Halvlängdsman, et.c.) och magir har titeln Magir, så jag skulle nog säga att de använder ordet i både singular och plural. Förvisso finns ingen bestämd artikel med, men om ordet är ett direktlån (vilket det lär vara eftersom vi antagligen talar om ett mycket sällan använt ord från ett så gott som utdött språk) så är det ju inte otroligt att man i bestämd form bara talar om "den magir"/"de magir".
Det går visserligen att acceptera "en magir" "flera magir" om vi snackar lån från utdött språk, men "den magir" är helt omöjligt (om man inte byter språk till tyska) och "de magir" har varit omöjligt i svenskan sedan 1700-talet...
"En magir", "flera magir", "den magiren", "de magirna" är förmodligen det mest korrekta under rådande omständigheter.
Alternativt använder vi mitt ursprungliga förslag: "En magir", "flera magirer", "den magiren", "de magirerna".
Men alltså... vi kan använda den/de om ord som har bestämd artikel i svenskan. ("den magister vi talar om" / "de magistrar vi talar om") Varför skulle vi inte kunna använda samma uttryck om ett ord som inte överhuvudtaget är anpassat till språket (direkt låneord, som sagt) och har kvar sin gamla form? ("den magir vi talar om" / "de magir vi talar om")
Å andra sidan är det fullt möjligt att ordet acklimatiserats i folkmun - men åter å andra sidan är det inte ett ord som förekommer i folkmun. Magir är till och med för de fornetnologiskt (eller Erebs motsvarighet) kunnigaste bara en vag legend som väldigt, väldigt få har någon som helst tilltro till.
(Detaljbatalj. Mwah.)
anders: Jag gillar. Det där är definitivt en riktig magir!
Ahnìon skrev:Nja, titeln är i alla de andra fallen i singular, (Raggman, Halvlängdsman, et.c.) och magir har titeln Magir, så jag skulle nog säga att de använder ordet i både singular och plural. Förvisso finns ingen bestämd artikel med, men om ordet är ett direktlån (vilket det lär vara eftersom vi antagligen talar om ett mycket sällan använt ord från ett så gott som utdött språk) så är det ju inte otroligt att man i bestämd form bara talar om "den magir"/"de magir".
Det går visserligen att acceptera "en magir" "flera magir" om vi snackar lån från utdött språk, men "den magir" är helt omöjligt (om man inte byter språk till tyska) och "de magir" har varit omöjligt i svenskan sedan 1700-talet...
"En magir", "flera magir", "den magiren", "de magirna" är förmodligen det mest korrekta under rådande omständigheter.
Alternativt använder vi mitt ursprungliga förslag: "En magir", "flera magirer", "den magiren", "de magirerna".
Men alltså... vi kan använda den/de om ord som har bestämd artikel i svenskan. ("den magister vi talar om" / "de magistrar vi talar om") Varför skulle vi inte kunna använda samma uttryck om ett ord som inte överhuvudtaget är anpassat till språket (direkt låneord, som sagt) och har kvar sin gamla form? ("den magir vi talar om" / "de magir vi talar om")
Å andra sidan är det fullt möjligt att ordet acklimatiserats i folkmun - men åter å andra sidan är det inte ett ord som förekommer i folkmun. Magir är till och med för de fornetnologiskt (eller Erebs motsvarighet) kunnigaste bara en vag legend som väldigt, väldigt få har någon som helst tilltro till.
(Detaljbatalj. Mwah.)
anders: Jag gillar. Det där är definitivt en riktig magir!
"Den magister vi talar om", men "Magistern som vi talar om" heter det ju... "Vilken magister? Den magistern" är ett bättre exempel, och här kan du inte säga "den magister". Med ditt förslag skulle man säga: "Nedan för kullen bor magir som gillar blå kläder, men hans kompisar gillar röda." eller "Magir Göran är rätt lustig." Det måste heta magiren i bestämd form...
Och visserligen är det en detaljbatalj, men ska man skriva om de små liven är det viktigt med konsekvens och korrekt grammatik om det inte ska se slarvigt ut i slutändan.
Ahnìon skrev:Men alltså... vi kan använda den/de om ord som har bestämd artikel i svenskan. ("den magister vi talar om" / "de magistrar vi talar om") Varför skulle vi inte kunna använda samma uttryck om ett ord som inte överhuvudtaget är anpassat till språket (direkt låneord, som sagt) och har kvar sin gamla form? ("den magir vi talar om" / "de magir vi talar om")
Å andra sidan är det fullt möjligt att ordet acklimatiserats i folkmun - men åter å andra sidan är det inte ett ord som förekommer i folkmun. Magir är till och med för de fornetnologiskt (eller Erebs motsvarighet) kunnigaste bara en vag legend som väldigt, väldigt få har någon som helst tilltro till.
(Detaljbatalj. Mwah.)
anders: Jag gillar. Det där är definitivt en riktig magir!
"Den magister vi talar om", men "Magistern som vi talar om" heter det ju... "Vilken magister? Den magistern" är ett bättre exempel, och här kan du inte säga "den magister". Med ditt förslag skulle man säga: "Nedan för kullen bor magir som gillar blå kläder, men hans kompisar gillar röda." eller "Magir Göran är rätt lustig." Det måste heta magiren i bestämd form...
Och visserligen är det en detaljbatalj, men ska man skriva om de små liven är det viktigt med konsekvens och korrekt grammatik om det inte ska se slarvigt ut i slutändan.
"Den magister vi talar om" är ett annat sätt att säga "Magistern vi talar om", vilket var precis vad jag menade. Det finns om jag inte minns helt fel ett fåtal låneord som i svenskan inte lägger till ändelser på, bland annat apartheid. (Man säger helt enkelt inte "apartheiden i Sydafrika" utan "den apartheid som råder i Sydafrika", eller motsvarande.)
Nu tänker jag förvisso ge mig till den utsträckning att den som skriver om magir - eftersom ordet i sig är så okänt - kan använda precis vilken form denne tycker passar. Själv kommer jag välja att inte använda ändelser på ordet eftersom jag inte tycker det passar till ett så mysteriebetonat uttryck, och eftersom det är fullt möjligt att "skriva runt" det.
(Mitt uttalande om detaljbatalj var inget klagomål. Det var mer av ett roat utrop. Sådana här diskussioner är roliga.)
Ahnìon skrev:Men alltså... vi kan använda den/de om ord som har bestämd artikel i svenskan. ("den magister vi talar om" / "de magistrar vi talar om") Varför skulle vi inte kunna använda samma uttryck om ett ord som inte överhuvudtaget är anpassat till språket (direkt låneord, som sagt) och har kvar sin gamla form? ("den magir vi talar om" / "de magir vi talar om")
Å andra sidan är det fullt möjligt att ordet acklimatiserats i folkmun - men åter å andra sidan är det inte ett ord som förekommer i folkmun. Magir är till och med för de fornetnologiskt (eller Erebs motsvarighet) kunnigaste bara en vag legend som väldigt, väldigt få har någon som helst tilltro till.
(Detaljbatalj. Mwah.)
anders: Jag gillar. Det där är definitivt en riktig magir!
"Den magister vi talar om", men "Magistern som vi talar om" heter det ju... "Vilken magister? Den magistern" är ett bättre exempel, och här kan du inte säga "den magister". Med ditt förslag skulle man säga: "Nedan för kullen bor magir som gillar blå kläder, men hans kompisar gillar röda." eller "Magir Göran är rätt lustig." Det måste heta magiren i bestämd form...
Och visserligen är det en detaljbatalj, men ska man skriva om de små liven är det viktigt med konsekvens och korrekt grammatik om det inte ska se slarvigt ut i slutändan.
"Den magister vi talar om" är ett annat sätt att säga "Magistern vi talar om", vilket var precis vad jag menade. Det finns om jag inte minns helt fel ett fåtal låneord som i svenskan inte lägger till ändelser på, bland annat apartheid. (Man säger helt enkelt inte "apartheiden i Sydafrika" utan "den apartheid som råder i Sydafrika", eller motsvarande.)
Nu tänker jag förvisso ge mig till den utsträckning att den som skriver om magir - eftersom ordet i sig är så okänt - kan använda precis vilken form denne tycker passar. Själv kommer jag välja att inte använda ändelser på ordet eftersom jag inte tycker det passar till ett så mysteriebetonat uttryck, och eftersom det är fullt möjligt att "skriva runt" det.
(Mitt uttalande om detaljbatalj var inget klagomål. Det var mer av ett roat utrop. Sådana här diskussioner är roliga.)
Nu undviker du problemet... Man ska inte anstränga sig för att skapa oregelbundenheter i onödan...
