Kvicksalt

En av dvärgarnas mer svartsjukt bevakade hemligheter är det så kallade kvicksaltet, så namnat för dess vederkvickande effekt. Denna substans, som också kallas grottgamman, gruvlycka eller näsfågel, finns ofta att rekvirera från ett dvärgasamhälles saltblandare (en sorts apotekare) inför tjänstgöring i gruva. Det glittrande stoftet intages näsledes och skänker förnyad styrka och tankeskärpa, stadga på hand och vässat mörkerseende. Enda gången kvicksalt intages muntligen är om det påträffas rått i en åder under pågående gruvarbete. Då förväntas den som fann det genast bryta loss ett litet stycke, vilket sedan smältes mellan gom och tunga. Det brusande rus som följer anses stärka bandet mellan gruvort och gruvarbetare, till fromma för ätt och klan.

Användning av kvicksalt utanför gruvan är starkt tabubelagt och bestraffas hårt vid upptäckt. Månget sorgset dvärgakväde behandlar den gamle skumögde gruvarbetarens trängtan efter gruvans värma och kvicksaltets fröjd. Kristallerna är vassa och kan om doseringen överdrivs leda till näsblod, yrsel, "gruvsurr i huvudet", fradga, vansinne och död. Det är också beroendeframkallande, och onda tungor menar att dvärgafolkets längtan till gruvan i själva verket handlar om längtan till kvicksalt.

Andra droger som förekommer i flera dvärgasamhällen och också handhas av saltblandaren: Bergasömnstoft (som försätter rasinstängda arbetare i dvala för att inte slösa syre tills räddning hunnit fram), Bärsärkalack (som traditionellt strykes kring sköldkanten, inmundigas innan strid) och Fnittersvamp.

Men den drogfara som förbittrat flest dvärgaliv är alltjämt dryckenskapen.