Första soltåget 196-199 e.O

Soltåg som gick mot Efaro.

Upptakten

Mot slutet av 100-talet e.O. härskade det frid i Aidne och på Caddo. Den kardiska och zorakiska riddarklassen var undersysselsatt, Caddo var enat och den Lysande Vägen stod på höjden av sin makt. Möjligheten till territoriell expansion sågs som given och efter att Zorakin grundat sin första koloni 174 e.O. på ögruppen Hakkai, föll ögonen snart på Kejsardömet Jorpagnas forna provinser i Efaro. Kardiernas självkänsla hade nyligen fått sig en törn efter att de inte förmått kasta ut trakorierna från deras erövring Torilia. Ledda av echtiska stormän stödde de därför ivrigt zorakiernas expansiva planer för att visa vad de egentligen gick för. Den åldrande Ovar II Enarme i Kardien ville också gå ut i ett riktigt krig en sista gång innan han sluter sig till sina fäder. I Zorakin trädde 183 e.O. kung Valien III upp på tronen och han bar inte bara den store riksbyggarens namn, utan också den envetenhet som hans kraftfulla farfar Karolu XI ägt. Exark Zegedorn I i Arno, som egentligen inte ville annat än gott, lät sig rivas med i den krigiska planen och gav sin välsignelse - ett nytt rike under Etins varma ljus i Efaro är målet. Caddos riksråd stödde också företaget tillsammans med handelshusen på ön.

Soltåget

Exarken gör på Etinsdagen 196 e.O. ett uttalande att alla som vill ansluta sig till ett Soltåg skall samlas i den zorakiska kolonin Hakkai, där han själv ämnar välsigna solfarare inför en resa mot Efaro. Hösten samma år avseglar så Zegedorn I från Skapen i Kardien tillsammans med echternas jarl Aldar Ståndaktig och hans trupper från Echterike på Divra. Kung Ovar II seglar samtidigt ut från Faltrax med de kungliga riddarna. På Hakkai väntar Zorakins kung Valien III med sina styrkor och Caddos utsända soldater. Kontingenter från flera länder dit Lysande Vägen spridit sig ansluter också här, speciellt från Jorpagna kommer många riddare. En stor ceremoni hålls av exarken som i egenskap av Lysande Vägens ledare ger sin välsignelse till solfararna. Det sägs att Zegedorn II redan dagen efter ångrade sitt beslut men då hade den enorma flottan seglat iväg och han var tvungen att hålla god min för att inte förstöra sitt och kyrkans anseende. Det första målet för soltåget blir den efariska staden Abn Haza dit solfararna anländer samtidigt som ett av de otaliga rådslag Efaros åtta stammar är ökända för skall hållas (huruvida detta var en tillfällighet eller inte har fortfarande ej kunnat klargöras). Fullständigt kaos utbryter bland de samlade efarierna och när solfararna får syn på de fredsgåvor som traditionellt medtages vid dessa rådssamlingar är alla tankar på fredlig mission borta och det blir ett blodbad. Heliga gudapräster och krigiska pirathövdingar huggs ner sida vid sida tillsammans med den civila stadsbefolkningen. Ingen nåd ges och snart står staden i lågor. Krigsbytet blir enormt. Dessa skeenden kommer att prägla hela det fortsatta soltåget och Efaro erövras med Etins ljus speglat i blod. Från Abn Haza fortsätter soltåget längs kusten österut. Piratborg efter piratborg erövras. Stad efter stad faller, och det är inte förrän det stora handelscentrumet Kahr Vosekhe (Kwoske) nås som efarierna lyckas hejda solfararna. En långvarig belägring ingås men slutligen, under sommaren 199 e.O., erövras även denna nyckelpunkt och solfararna har nu kontroll över hela norra Efaro. De aidniska kungarna återvänder till sina hemländer (båda dör senare på året i likhet med exarken, och det har sedermera spekulerats i om det kan ha rört sig om någon efarisk förbannelse) och lämnar den kardiske hertogden Ekir av Nordmark att fortsätta kampen. Den echtiske jarlen stannar också, nitisk i sin iver att omvända hedningar till Etins ljus. 204 e.O. har efarierna lyckats samla en flotta av stålklädda kanoter och hotar att skära av solfararnas förrådslinjer men fastnar i den malström som helt plötsligt uppstår mellan Soluna och Samkarna. Händelsen ses som Etins vilja av solfararna och Efaros sjömakt är nu bruten. 210 e.O. brinner Bylos, en stad som alla efarier oavsett stamtillhörighet anser sin kulturs heligaste. Det sista slaget står Soldagen 212 e.O då en stor men villrådig efarisk armé förgörs av solfararna i Slaget vid Hittin. Efaro har fallit.

Efterspel

• Efter Slaget vid Hittin utropas Solfararorden som en världslig riddarorden och hertogd Ekir av Nordmark blir dess Stormästare. Alla krigare som kämpat i Efaro erbjuds att gå in i orden och många av dem som nu länge stridit under Nordmarks banér gör detta. Orden godkänns av utsända från den Lysande Vägens exark Arcival, den echtiske jarlen på vägnar av Kardiens kung Kleodrik II, och av den zorakiske kung Arviden III som för tillfället deltar i soltåget.

• En nyutnämnd kres-bontisâl för Efaro med säte i Kwoske (som nu Kahr Vosekhe kommer att kallas) avslutar officiellt soltåget och förklarar att Solstaten är etablerad och att den skall administreras av den nyupprättade Solfararorden.

• Solkloster etableras i Efaro och hela handelssamhällen växer så småningom upp kring dessa. Av efarierna kallas de apidaler efter en förvrängning av det dalkiska ordet för "apidiol" (kloster) och här kommer en blandkultur att utvecklas som Solfararorden och dalkiska handlare under hela Solstatens existens kommer att samarbeta väl om att säkra.

• Många erebiska lärde utbyter tankar med de religiösa/filosofiska bergsrikena i Efaros inland. Även magiker hittar ny kunskap hos denna urgamla kultur som här har överlevt.

• Jorpagniska solfarare försöker på 220-talet e.O. bilda en andlig riddarorden men exarken vill inte erkänna den, då han redan har egna planer (Solorden). Först 263 e.O. tas Den Helige Odos Orden, som riddarna kallar sig, upp som officiell andlig riddarorden tillhörande Lysande Vägen. Högmästare blir Calmuz Ecato Lugulband som var först över muren vid Kwoskes fall 64 år tidigare.

• Feliciska legosoldater, utskickade av sin kung Kleriomon II till solfararnas hjälp, etablerar en koloni kring staden Bylos. Denna behåller sin självständighet gentemot den upprättade Solstaten och börjar trots protester från Lysande Vägen handla med slavar från östra Efaro.

• Caddo börjar handla med norra Soluna, främst med fredliga efariter kring klostren, men kontakter med Sombatze och Thelgul etableras också.

Personer

Zorakins kungar

153-183-199 e.O. Valien III

179-199-227 e.O. Arviden III

Kardiens kungar

140-162-199 e.O. Ovar II Enarme

162-199-222 e.O. Kleodrik II

Echternas jarl

165-186-228 e.O. Aldar Ståndaktig

Exarker

?-195-199 e.O. Zegedorn I den Villrådige

?-200-218 e.O. Arcival I den Lärde

Övriga

170-212-236 e.O. Johan Ekir av Nordmark, kardisk hertogd, soltågets härförare och sedermera stormästare av Solfararnas Orden.

182-263-269 e.O. Calmuz Ecato Lugulband, jorpagnisk solfarare som även deltog i Det furgiska äventyret och sedermera blev Högmästare av Den Helige Odos Orden.