Den levande Ogim

• Område: Melorgh i Klomellien och så långt han kan sträcka sin makt i övriga Klomellien
• Domän: Levande gud
• Kult: Absolut. Potentiellt total kontroll över Melorgh med åtföljande rikedomar och militär styrka

Enligt Ogims lära så kan deras gud inkarneras som en levande människa. Då Ogims tempel är stormrikt och en levande guds makt är absolut är det föga förvånande att många bedragare har försökt inta den gyllene tronen. En pretendent måste dock uppfylla en mängd kriterier, och alla bluffmakare straffas med döden genom sinnrik tortyr. För det första måste de ha en perfekt kropp utan skavanker, och helst vara blonda och med gyllenbrun hud. För det andra får de aldrig vid något tillfälle uppföra sig på ett sätt som är ovärdigt för en gud. Detta inkluderar att svära, fisa, rapa, sluddra, stamma, snubbla eller spy. Om något sådant sker måste pretendenten ha en väldigt bra förklaring eller riskera att mista huvudet. För det tredje måste han bemästra Ogims lära intill perfektion, vilken inbegriper nästan alla kända sätt att spå. För det fjärde måste han ge intryck av att vara allvetande. Alltså måste han kunna tolka alla händelser i samtiden, ge intryck av att kunna spå framtiden och aldrig låta sig överraskas. För det femte skadar det inte med några mirakel, men det är inte absolut nödvändigt, då det vore att ställa krav på en levande gud, och det bör man inte göra.

Alla de här kraven är förstås retroaktiva, så det gäller att det inte finns någon som kan vittna om att man för två år sedan tiggde kopparslantar i Mercanas gränder.

I forna tider kunde präster upphöja sig till levande gudar, men nuförtiden utövar prästerna alltför stark kontroll över varandra för att något sådant skall vara möjligt.

För 200 år sedan lyckades en Levande Ogim samla hela staden i ett härtåg mot ett oförberett Mercana, bara för att dödas av sina egna generaler när han slog i tån och började hoppa runt på ett ben, högljutt svärande.

Den mest framgångsrika Levande Ogim tillkännagav sin gudomlighet år 495 e.O. På bara några dagar installerade han sig i det centrala templet och vägrade att träffa någon. Han vidarebefordrade alla sina order via en personlig härold, och befallde sedan att döva och stumma tjänare skulle bära in guld, solunska droger och trakoriska prostituerade till honom. Detta beteende sågs inte som ogudaktigt, då Ogim inte bara är alla goda gåvors givare utan också deras Tagare, och då några av hans tillnamn är Njutaren och Översittaren. Han visade sig ungefär en gång i månaden, iförd en gyllene mask, och gjorde vaga och kryptiska uttalanden, varefter han återvände till det inre av templet utan att svara på frågor. År 497 e.O. hade han lyckats göra sig av med alla ledande präster och bytt ut dem mot okritiska fanatiker. Därefter vågade han visa sig offentligt, då prästerskapet öppet deklarerade att ”den Levande Ogim är ofelbar”.

Vad som sedan följde var något av en guldålder för Melorgh. Så gott som hela staden slöt upp bakom den levande guden och när Ogim krävde att handelsvillkoren med Mercana skulle förhandlas om, gjorde han det med en hel stad bakom sig. De flesta andra gudars bud ignorerades, vilket var en stor lättnad för hela staden. För enda gången i stadens historia reducerades Puki till en andra rangens gud. Kulten av Ogim spreds till Mercana, Addiaska, Hisskov, Brikho och ännu längre bort, och Melorgh var för en gångs skull i Klomelliens blickfång.

År 522 e.O. dog den Levande Ogim av en överdos, eller, som hans trogna säger, "valde han att återvända till sin himmel efter att ha ställt allt tillrätta på Altor". Hans balsamerade kvarlevor finns bevarade i templet.

Saker och ting återgick sedan sakta till det vanliga. Pukis präster vill aldrig se en upprepning av de ”gyllene åren” och varje ny pretendent får räkna med att bli överfallen av pukianhängare. En allvetande gud borde inte ha några problem att undvika bakhåll, menar de.